Header
View tracker

Igår tänkte jag att jag skulle vara en sån där super morsa, jag får för mig sånt ibland - att vara super.
Jag skulle i alla fall få Elias att somna själv. I dagsläget somnar Elias för natten mellan 23-00 och då hos mig eller Martin för att sedan läggas över i sin vagga. Men nu tänkte jag att han skulle somna själv, i sin vagga, klockan 22. Jo för att jag hade googlat förstår ni och alla vet ju att man blir expert av det. Jag hade läst mig till att man kan linda sina barn (vira in dem i en filt typ) för att de ska ligga trängre som de gjorde i magen. Sen hade jag ju lärt mig om white noise också, vilket är sjukt jobbiga ljud (typ som dammsugare och hårtork) som bebisar tydligen ska gilla att somna till.. Sagt och gjort! Jag lindade och laddade ner appar till telefonen (4 olika för att vara säker) och tänkte nu jävlar. 3 minuter senare hade Elias lindat loss sig ur filten och skrek som en galning och jag hade huvudvärk ( av det där jävla hårfönsljudet) ..Så, han fick somna hos mig.. 

Idag gör Martin ett nytt försök, minus lindning och med hjärtljud från valspeldosa istället. Elias är inget fan och jag kommer förmodligen ha plockat upp honom innan detta inlägget är publicerat..

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Godmorgon!
Jag och Elias sitter i soffan och bara myser. Jag hann dricka en halv kopp kaffe innan Elias ville upp ur babysittrern, helt klart en seger.

Saker man inte ens tänkte på innan man fick barn (som typ att äta frukost ifred eller att gå på toa i lugn och ro) får nu ett helt annat värde. Så en halv kopp kaffe blir en seger, ett toabesök utan sällskap eller skrik från rummet bredvid blir en vinst och att få mer än 3 timmars sammanhängande är en jävla triumf.
Men som jag sagt tidigare har jag aldrig mått såhär bra, aldrig varit såhär lycklig och aldrig känt mig så hemma som jag gör nu. Han har gjort mitt liv helt och fyllt ett tomrum som funnits där i hela mitt liv.

Likes

Comments

View tracker

Bättre sent än aldrig va...Här kommer den i alla fall..

Allt började på riktigt en onsdag. Jag var hos bm på förmiddagen och mitt blodtryck var högt för tredje besöket i rad. Mitt sf mått  (livmodermåttet) hade inte heller växt de senaste besöken. Detta kan antingen betyda att bebisen inte växer som den ska eller att bebisen börjat sjunka längre ner o förlossningen börjar närma sig. Oavsett skickades jag till förlossningen den eftermiddagen för ett extra ultraljud för att dubbelkolla så att allt va ok.
Jag ringde Martin som väll nästan sprang ifrån jobbet. Ultraljudet visade inget konstigt, han växte som han skulle och beräknades väga ca 3100 g.

Väl hemma vilade jag en stund vilket i efterhand var tur då jag skulle få sova väldigt lite de kommande dygnen..  vid 23 tiden på kvällen misstänkte jag att jag började få värkar. Jag kunde klocka dem men de var oregelbundna och någonstans inom mig förstod jag att det nog skulle bli värre än det där.. Det var dock så pass illa att varken jag eller Martin sov något den natten. Han av nervositet och jag av smärta.  Morgonen efter försvann smärtan ett par timmar efter ett bad för att sedan komma tillbaka. Nu märkte jag att Martin började bli riktigt nervös och han började bestämt säga att han tyckte vi skulle åka in fast jag inom mig förstod att smärtan skulle  bli intensivare gjorde vi tillslut som han sa och åkte in vid 22 på torsdagskvällen. Efter en kontroll visade det sig att jag var i latensfasen. Öppen 1 cm och utplånad tapp. Jag fick åka hem igen med en sk sovdos, en blandning av smärtstillande och insomningstabletter för att i alla fall få lite sömn. Fyra timmar blev det och när jag vaknade upp efter sovdosen kände jag direkt att smärtan hade ändrat karaktär. Jag kände hur värkarna blev värre och värre under dagen och jag började även få blödningar. Värkarna var nu så intensiva att det enda som gick var att luta mig mot något och skrika mig igenom när de kom. När det var 3 minuter mellan var klockan ca 21:30 och vi bestämde oss för att åka in. Jag var livrädd för att behöva sitta i bilen och vara fastspänd när värkarna kom. Men när vi satte oss i bilen dog det ut igen, det blev längre mellan värkarna och vi funderade på att vända och köra hem igen när vi var på parkeringen på sjukhuset. Vi bestämde oss dock för att gå upp och i alla fall be om smärtstillande. Detta visade sig vara tur då jag var öppen 4 cm och i den så kallade aktiva fasen. Jag fick stanna på förlossningen och kunde andas ut - nu visste jag att jag kunde börja på något mot smärtan. Barnmorskan gav mig ett val, antingen att ta ett bad eller att få morfin. jag tittade menande på henne och 5 minuter senare hade jag fått en spruta i benet. Och jag fick äntligen lite sömn.. Ja.. efter att ha ringt min pappa hög som ett hus och förkunnat för Martin hur taggad jag var på att föda barn.. Tre timmar senare satt jag o guppade på en pilatesboll o testade lustgas.. tyckte nog inte den hjälpte så mycket så jag bad om epidural. Jag hade bestämt mig helt enkelt för att inte ha ont. Och vilken grej det var, all smärta bara försvann och jag passade på att sova lite till. Jag tror att vi tidsmässigt är någonstans kring 2 på natten mellan fredag och lördag. Allting var väldigt lugnt och vi satt och åt godis och drack julmust jag och Martin. Min epidural hann fyllas på två gånger till innan min kropp skulle vara helt redo för att få ut krabaten jag hade i magen.. Jag hann även få värkstimulerande dropp i två omgångar och få det avstängt för att lillemans puls gick upp i 200. Men helt plötsligt kände jag att hela kroppen började krysta och det var dags att börja jobba på riktigt. Här börjar det bli svårt för mig att minnas detaljer. Jag minns att det gjorde ont, att jag var helt slut och att jag ville ge upp. Jag minns också att allt jag tidigare varit rädd för som att bajsa på mig, att ligga helt naken framför främlingar eller att spricka när han kom ut bara försvann. jag struntade i allt bara ungen kom ut!
Och ut kom han, klockan 11:20 lördagen den 29/10 fick jag upp en gallskrikande, skitförbannad kille på mitt bröst. Han var det vackraste jag någonsin hade sett.

Tyvärr fick jag inte titta på honom så länge just då. Jag hör bara Martin fråga om han verkligen ska vara sådär blek och innan jag vet ordet av har dom tagit honom och personal från neo står och drar i honom på andra sidan rummet. Jag hör bara doktorn säga att värdena inte ska vara sådär och att dom måste ta med sig honom. jag var inte alls med i huvudet och kände någonstans att Martin fick ta ansvaret just då. jag låg dessutom och väntade på att bli sydd, dock bara två små stygn som tur var. Det blev bestämt att han skulle läggas in på neo över natten och få syrgas och värme då han var kall. Martin gick med och jag rullades in en stund efter.
Han behövde bara syrgas ett par timmar och 05:30 fick jag äntligen ta med mig honom till vårt rum på bb, att behöva spendera sin första natt som mamma utan sitt barn var väldigt jobbigt men nu var allting äntligen som det skulle. Elias mådde bra och vi var tillsammans alla tre. Läkaren diagnostiserade det hela som en tillfällig andningsstörning.

När jag tittar tillbaka på min förlossning var den inte alls så jobbig som jag trodde den skulle vara trots att den tog 14 timmar. När jag nu sitter här med Elias sovande på bröstkorgen vet jag att jag skulle kunna göra om det hur många gånger som helst för hans skull. Dessutom vet jag nu att det jobbigaste med att föda barn inte är förlossningen utan tiden efter... Men mer om den nästa gång ;)

Likes

Comments

Hej och hallå! Det var ju det här med ett inlägg om dagen. Men helt ärligt, man kan tro att man har hur mycket tid som helst nu när man inte jobbar längre. Men tiden har nog aldrig gått så snabbt som nu.. Dagarna går in i varandra och jag hinner inte riktigt med känner jag.
Igår blev Elias 5 veckor och jag vet inte var dom 5 veckorna tagit vägen.

Slänger upp lite bilder på min stjärna då jag inte har tid att författa mer just nu.. Men ikväll tänkte jag skriva min förlossningsberättelse, så håll till godo :)

Likes

Comments

Och eftersom det förra inlägget handlade om början kan vi nog gissa oss fram till att detta handlar om mitten och slutet.

Någonstans kring v 20 var min graviditet rättså piss faktiskt. Jag hade jätte ont i höfterna och ryggen - vaggade fram som en höggravid fast jag knappt hade mage bara. Tröttheten hade inte heller riktigt släppt heller så jag var inte mkt till människa. Men någonstans runt v 27 tror jag att det var försvann allting och jag mådde hur jävla strålande som helst. All min energi var tillbaka, jag hade inte hunnit bli jätte stor och det kändes allmänt helt ok faktiskt. Det var härligt att få känna sig som människa igen. Tills  runt v 34. Nu börjar vi snacka jobbigt!
Jag tror dock att de flesta har det jobbigt under de veckorna.. Man börjar bli stor, sover dåligt, behöver pissa var femte minut och är helt ärligt ganska feed up med att vara gravid. Jag tror att det absolut jobbigaste för mig var viktdelen. Självfsllet var jag beredd på att min kropp skulle förändras, att jag skulle växa och gå upp i vikt. Men det jag däremot inte var beredd på var hur dåligt det skulle få mig att må och hur min tidigare avsky mot mig själv skulle börja bubbla upp igen. Och hur kan den göra det när man gör något så fint som att bära på ett barn kan man ju undra.. Kan man inte gå upp i vikt och släppa ideal och komplex då så kan man ju undra när man kan göra det..

Jag har i många år haft stora problem med mitt självförtroende och har gått ifrån att känna extremt hat och avsky mot mig själv och min kropp till att bli helt okej med den jag är och acceptera hur jag ser ut. Graviditeten välte omkull det och helt plötsligt var jag tillbaka till tonåren. Stod framför spegeln och tittade äcklat på mig själv och undrade hur i helvete någon kunde tycka om mig. Jag var dessutom helt övertygad om att de kilona jag lagt på mig (20 kg) till största del var mitt eget fel och inte graviditetens. När jag sitter o skriver detta blir jag både arg och ledsen och kan verkligen inte förstå hur man kan ha den synen på sig själv. Ännu mer upprörd blir jag över att jag skämdes, framförallt mot Martin. Jag skämdes över att jag inte längre var den han blev tillsammans med, över att han behövde se mig bli så stor.
Mot slutet av graviditeten hade jag samlat på mig så mycket vätska att jag knappt kände igen mitt eget ansikte i spegeln.

Det visar sig nu i efterhand att det mesta av min viktuppgång var vätska. Det tog mig ca två veckor att tappa hälften av det jag gått upp och jag tänker ta det lugnt med de resterande 10. Och mitt hat mot min kropp? Idag känner jag tacksamhet och har aldrig älskat min kropp som jag gör nu trots att jag aldrig varit såhär stor. Denna kroppen  gav mig min son och för honom hade jag kunnat göra det 100 gånger om.

Den sista bilden är tagen 3 veckor efter förlossningen, kvinnokroppen är magisk!

Likes

Comments

Så.. testen låg på vasken med ordet "gravid" lysandes på skärmen. Jag grät och Martin log och kramades. Jag tror inte vi visste hur vi skulle reagera, vad den andra förväntade sig.

Sen kom tankarna som jag då verkligen inte ville erkänna och idag helst inte vill prata om.. Men det kanske jag behöver göra. Paniken kom krypandes längst ryggraden, vill jag det här? Jag som drömt om barn sedan jag bäddade ner mina dockor i docksängar. Jag som så starkt uttryckt att det är familj som är min högsta önskan, mitt mål. Är det för tidigt? Är jag för ung? Herregud, ett år utan vin och festligheter.  Helt ärligt trodde jag inte det skulle gå så fort. Var jag färdig med livet som icke mamma?

Tankarna höll på i några dagar och jag vågade knappt erkänna dem för mig själv. När jag ser tillbaka på det idag tror jag bara att det var mitt sätt att förbereda mig, att säga hejdå till ett liv och välkomna ett annat som jag längtat efter så länge. Jag ser också idag hur lyckligt lottade vi är jag och Martin. Som kunde bli gravida så fort och som idag har ett friskt barn hos oss. Är det en sak jag lärt mig är det att såna saker absolut inte ska tas förgivet.

Rent fysiskt var den första tiden av graviditeten en bra tid. Jag kunde träna lite  mådde bara lite illa korta sekvenser men var trött som aldrig förr. Det var dock inget som inte gick att leva med. Cravingsen började tidigt. Först var det nudlar och lagom tills Martin köpte hem en hel påse till mig blev jag illamånde av att bara titta på dem. Sen kom fanta & korv och höll i sig hela graviditeten..

Bilden är tagen dagarna efter att jag fått veta att jag var gravid.. Undrar när jag kommer se ut sådär igen. Tyckte dessutom att jag var lite rund, snacka om att ha fått perspektiv på livet!

Likes

Comments

Så vi fortsätter i den kronologiskt utlovade ordningen.

Även om man gör en sån där super casual deal att händer det så händer det så är det svårt att låta bli att tänka på det. Är detta månaden jag blir gravid? Det leder tyvärr till att det inte blir mycket utrymme att tänka på annat, fast man lovat att va casual och avslappnad. Man känner efter, analyserar varenda krämpa och känsla i kroppen. Mår jag inte lite illa nu? Och visst har väll brösten blivit större och lite ont gör dom nog om jag trycker på dem. Men sen kommer den där känslan i magen och det börjar gå upp för en att det där är inte bebis det där är mensvärk. Och visst, sen får man besök av tant röd som en klocka. Man blir arg besviken och ledsen - fast man lovat sig själv att vara casual, fast man sagt till sig själv att man inte har bråttom. Någonstans i bakhuvudet börjar hjärnspökena att mala, tänk om vi inte kan få barn? Tänk om där är något fel på mig? Tänk om jag inte kan göra det en kvinna faktiskt är skapt för?

Tre ynka månader gick jag med den känslan och kände efter. Tre ynka månader tills min kropp inte fungerade som en klocka längre. Tre ynka månader tills jag inte behövde känna efter. Jag visste, att nu har det hänt.
Den 14/2 på självaste alla hjärtans dag visade stickan att det inte var något fel på min kropp och att jag nu var på väg att göra det min kropp är skapt för. Jag och Martin skulle få bli föräldrar - i alla fall enligt de tre graviditetstickorna jag precis kissat på.

Likes

Comments

En blick på ditt vackra ansikte och jag glömmer att vi inte sov inatt heller.. Ny dag och nya tag (åå, jag har börjat rimmma vad händer med mig?!?)

Likes

Comments

Jag vet att jag skrev att jag skulle börja från början och jobba mig fram emot nutiden..Men alla tankar och känslor jag har nu då? Vart ska jag göra av dem?
Vilken himla tur att detta är min blogg och att jag kan göra precis som jag vill och behagar..
Slänger därför sådär lite spontant in ett nutidsinlägg!

Inatt har jag och Elias inte sovit så mycket. Elias mage spökar tyvärr och han har legat och krystat och gnällt tills han blivit högröd i ansiktet hela natten.Det har inte bara gjort ont i mammahjärtat utan i hela mammakroppen. Nu på dagen (som förövrigt är martins första jobbedag) har lillen bara velat vara hos mamma hela tiden och det har inte gått att lägga ifrån sig honom vilket lett till att jag bestämt mig för att spendera dagen i sängen där elias just nu ligger o sover på min arm. Och det gör mig precis absolut ingenting.
Det gör mig ingenting att vi båda är inne på andra eller tredje klädbytet för dagen då han kräkt ner både sig själv och mig. Det gör mig ingenting att jag har max 3 timmars osammanhängande sömn i bagaget. det gör mig inte heller någonting att mina planer för dagen (som i och för sig mest bestod i att städa toaletterna) gick åt stöpet. För när jag tittar på min son blir jag helt varm i hela kroppen, precis som jag blev när jag tittade på honom när vi låg vakna 3 inatt.. Och jag hade inte velat ha livet på något annat sätt än precis som det är nu.
Ni som har en mammaledighet och bebistid framför er, det kommer va den bästa tiden i era liv. Att få barn är det bästa ni kommer att vara med om och ni kommer snabbt märka att allt det där andra lixom inte spelar någon roll..

Likes

Comments