View tracker

fan trodde aldrig att de skulle hända som har hänt. du var en underbar vän varför skulle just du försvinna från mig? älskar dig Torbjörn och kommer alltid minnas dig

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

heej nu skriver ja igen efter ett långt uppehåll men jag har inte mått så bra men har haft en underbar helg med lite kollegor och nöje i Ullared

Likes

Comments

View tracker

Mitt liv som mamma på avstånd men ändå en kamp.

Min mamma,Ingrid, ringde till socialtjänsten och bad dem om stöd för mig och min dåvarande pojkvän men dem tog det som en anmälning, sen blev det massor av möten och funderingar ifrån dem hur vi skulle klara de. Mille föddes hemma i min egensäng den 5 juni 2011 och förlossningen tog 40 minuter, varav de första 20minuter var jag själv med Jimmy. Efter det började ett helvete direkt, som jag känner, först var de meningen att jag, Mille och Milles pappa Jimmy skulle bo på barnavdelningen på lasarettet och sen skulle vi flytta hem och den tiden var kämpig eftersom jag som mamma fick ingen psykologisk hjälp för depression, som jag hamnade i efter förlossningen och depressionen kom ifatt mig efter några dagar, allt gick så fort och jag hade min egen mamma som barnmorska och ambulansen var i Tofta när Mille var ute. Jag hade en panikattack när förlossningen var, och fick ingen hjälp med Mille av Jimmy förutom när sköterskorna på avdelningen sa till Jimmy att jag behövde lite egen mammatid och det fick ta hur lång tid som helst och det hände en gång och de var ganska skönt.

Det jag minns speciellt av den tiden på barnavdelning är ett möte där socialen gjorde fel mot oss. Våra socialsekreterare, Linnea och Anja, som jag kommer kalla dem,sa hej och sen gick dem in med de två sköterskorna på barnavdelningen som hade ansvar för oss i ett annat rum och stängde dörren och pratade om oss men vi fick inte vara med och där tog dem beslut om att vi skulle åka från barnavdelningen till jourhemmet Ann och Christer Boberg i Sanda och jag tycker socialtjänsten pratade över huvudet på oss och de hände många gånger. Mille var sjuk när han föddes och de blev värre när vi bodde i Sanda och vi fick vara en dag i Sanda sen åkte vi in till lasarettet för han började spy och ville inte äta, han sovväldigt mycket och var väldigt slö men vi funderade om han inte fick i sig tillräckligt med näring så vi fick tillbringa midsommar på lasarettet men han hade urinvägsinflammation.

I själva utredningen så fick jag veta saker båda om mig själv och Jimmy som jag inte visste innan. Där började ett liv av hat och svek. Det var bäst för Mille att bli placerad ansåg socialtjänsten. Men det dem inte förstår är att de förstör barnens och föräldrarnas liv. Personer med diagnoser ska inte ha barn överhuvudtaget anser socialtjänsten, vi är ett papper, vi är inte en personlighet. Det är en kamp som började från dag ett när Mille föddes och om dem får bestämma så lär kampen fortsätta genom hela livet. Dem byter plats på sitt arbetsområde för att testa nya uppgifter så vi byter socialsekreterare typ hela tiden. Mille har kastats runt åtta gånger i fem olika hem men de var envecka där och sen en vecka dit, först lasarettet sen Sanda sen lasarettet igen sen Sanda igen sen Linde sen blev de Dalhem sen tillbaka till Linde igen men nu bor han om han nu måste vara placerad i Visby i världens bästa familj Laila och Conny och dem har två barn sedan innan och dem har tagit Mille som sin lillebror.

Men kampen fortsätter för oss föräldrar hela livet men det är så tråkigt att vi är ett papper av diagnoser, vi är inte personligheter. Jag ser hur mycket Mille har lidit av att bli flyttad hit och dit och inte ha en trygghet i de vuxna, den enda tryggheten han hade i början var mig, min mamma och Jimmy. Dem anser att de är det bästa för Mille men jag ser att de inte är bra för ett barn att flytta runt så mycket. En sådan här utredning ska inte enbart gå på diagnoser.Man kan inte tänka sig hur de känns om man inte har varit med om det och mina tankar om utredningen är att det är riktigt för jävligt. I allt detta fick vi även veta att Jimmys rektor på Pegasus, skolan där han gick hade också anmält oss till socialtjänsten. Det blev LVU(Lagen om vård av unga) eftersom jag gick med på från början men inte sen att dem tog Mille ifrån oss och Jimmy velade fram och tillbaka den sista veckan, om vi hade gått med på det så hade de blivit en SoL placering (frivillig placering). Vi har varit i två rättegångar om LVU och placeringen ska upphöra, LVU får gärna fortsätta men jag vill ha en ny chans för jag anser att de inte var någon chans jag fick eftersom jag knappt sov och hade förvärkar sen februari och åkte in och ut på förlossningen på grund av förvärkarna. Jag hade advokat Helen och hon gjorde jättemycket bra saker och hon hittade utredningshem på fastlandet som enbart jobbar med funktionshindrade. Men Milles advokat Eva ansåg att de var en fara att vi skulle åka med Mille på ett utredningshem på fastlandet. Det tyckte även socialtjänstens advokat Rikard, men rätten gick på socialtjänsten och advokat Evas linje. Våra rättegångar har varit bakom lyckta dörrar alltså ingen åskådare fick komma och lyssna på den och se oss. Det blir ofta så när det handlar om socialtjänsten och LVU placeringar. Jag och fler anser att socialtjänsten har gjort mycket lagbrott i min utredning om jag klarar av föräldraskapet. Samma vecka som Mille föddes så låg jag inne på förlossningen för jag var öppen 2 cm men dem skickade hem mig på torsdagen och natten till söndag är Mille född, jag blev glad när min son kom till världen men när socialtjänsten tog min son ifrån mig så rasade hela min värld, mitt liv har aldrig varit så nere som det har varit den tiden efter att Mille omhändertogs och jag minns också när vi hade möte med socialtjänsten så låg Mille på mig och sov men de slöt att han fick sova vidare vid Ann för att jag var så ledsen, det var första gången dem sa att vi inte fick med oss vår lilla kille hem. Jag har alltid tänkt, vad jag kunde ha gjort bättre och bara för att man har en pojkvän med diverse diagnoser så ska man inte få behålla sitt barn om man själv också har diagnos och jag har ett hat och svek mot socialtjänsten sen den 8 juli2011.

Socialtjänsten ska jobba för att den ursprungliga familjen ska återförenas men det är inte vad dem här på Gotland gör. Dem ska också kolla om barnet kan bo hos någon närstående till familjen men det gör dem inte här på Gotland heller. I vårt fall så kollade dem om Mille kunde på hemma hos min mamma men de var på grund av att advokat Helen hade sagt till mamma att försöka i alla fall men mamma och Spiken som vi kallar honom fick ett nej för att jag och Jimmy bodde då för nära mamma.På hela Gotland är de 100 barn och ungdomar som är LVU placerade i andra hemför olika anledning. Jag gick också på mammagrupp på förskolan Myllan för att bli förbered vad som skulle hända och jag blev väldigt informerad om allt vad som gäller att ha ett föräldraskap och jag fick mycket hjälp av de ungdomar som var där men även ledare och det var verkligen guld värd men det kändes som om det inte var till någon nytta. Jag önskar inte ens min värsta fiende detta förde är så grymt när dem tar ett barn från sina biologiska föräldrar för socialtjänsten anser att det är bättre för barnen. Det kommer alltid vara ett hål i mitt hjärta efter min älskade son, han är nu snart tre år och jag minns ännu hur jobbig tiden var att leva i ovisshet om han följer med oss hem eller inte och den dagen när vi lämnade av Mille i Linde. Jag minns också när jag kom hem från Linde så brände jag allt vad barnsaker var, förutom barnsängen för den kanske jag får användning för senare. När jag kom hem frågade alla var Mille är och jag brast ut i gråt. Sen var det en kamp för mig och hela min familj men de är många som står mig bakom ryggen i min kamp mot alla myndigheter. Kampen är slut den dagen som Mille bor hemma hos mig och den kampen är lång. Gruppen på Myllan och jag har kontakt än idag och dem säger att det är för jävligt det jag har varit med om. Det finns en positiv sak i allt hemskt att Mille är på verkligen världens bästa dagis. Avdelningen han är på heter Heden och det är 6vuxna där till 12 barn. Mille har också umgänge båda med mig och Jimmy tillsammans och med sin mormor. Nu har socialtjänsten godkänt att Mille med fosterfamilj får komma hem till oss och fira jul och det ska bli mysigt. Men frågan är: kommer kampen någonsin ta slut?

Likes

Comments