Den där stegrande känslan har jag känt de senaste dagarna. Den diffusa känslan av att snart kommer kroppen inte bara säga ifrån, den kommer slå bakut i en fullt utvecklad panikångest. Ångest har jag mer eller mindre varje dag, men oftast är det i mindre former. Det svåra är när den blir såhär, när den inte går att hantera riktigt, det känns som att fånga ett spöke med bara händerna. Idag känner jag mig helt ur balans. Jag tog en promenad och det var som om marken gick i vågor. Känner mig jätteyr, slut i hela kroppen, illamående som kommer och går. Känner tårar som bränner innanför ögonlocken men som inte kommer ut, jag har väldigt svårt för att gråta. Men framförallt är jag yr och trött som ett resultat av en väldigt fysisk ångest. Hade inte kroppen varit så trött så hade den säkert växt till en mer intensiv panikattack. Det här känns mer som en långdragen process av samma sak. Kan inte säga att jag föredrar detta, men det är i alla fall inte "nu dör jag"-känslan, som jag varit lite beredd på de senaste dagarna. Hoppas det blir lite bättre snart, men att skynda fram lugnet inuti är som att kasta bensin på elden. Ska bara försöka se på någon film/serie som jag gillar, något mysigt som får mig att känna mig trygg. Funderar på "Föräldrafällan", det är min go to mysfilm. Det eller någon Disney. Det är ungefär vad jag orkar. Och det får vara okej nu. Att det inte är det. 


Likes

Comments

Vilken ynnest det är att bo på Västkusten. Att kunna ta en promenad till dessa vyer och vidder. Jag har inte alltid gillat att bo här, men just nu har jag svårt att tänka mig att bo någon annanstans än Bohuslän.

Jag kanske inte valde den allra bästa dagen att promenera ner till havet och klättra på klippor i motvind och snorblåst... men vad gör det när man får spendera timmar i den här miljön. Inte så mycket. Faktum är att jag tycker att det är lika vackert här den gråaste novemberdagen som den soligaste dagen i juli.

Likes

Comments

Hur kommer det sig att olika åkommor bemöts på olika sätt? Vissa överöses med sympatier för sitt lidande medan andra ses förbi. Kemisk obalans i hjärnan och psykiskt lidande har ännu inte samma status som fysiska sjukdomar. Är det för att det psykiska kräver mer? Känns lite besvärligt och obekvämt? Känslor och sånt "kladd" man inte orkar/vill blanda sig i. Jag tror faktiskt inte att skillnaden mellan psykiskt och fysiskt sjuka skiljer sig så mycket. Lidande är lidande, skillnaden är att det ena lidandet blir dubbelt på grund av skammen från omgivningen. Inte alltid av bemötandet, utan snarare bristen på bemötande. Var ligger skillnaden? Bara i hur vi benämner fysiska åkommor som något vi "har". Medan psykiska sjukdomar är något vi "är". Det sänder sina signaler. Och så länge okunskapen finns och förståelsen brister, så länge vi undviker att prata om det här så kommer psykisk ohälsa fortsätta vara något "fult". Ett tabu på ett sätt som fysisk ohälsa aldrig varit. Vilket är en skymf mot alla som mår dåligt psykiskt, som om deras smärta inte är lika mycket värd. Så länge skammen finns kvar, har det inte skrivits tillräckligt många blogginlägg, krönikor, debattartiklar. Så länge skammen och tystnaden existerar har vi pratat och gjort för lite.


Jag vill inte tro att människor bryr sig mindre om vissa människor, jag tror att det handlar om bristande kunskap snarare än brist på omtanke. Jag önskar och tror att det börjar bli bättre. Att vi vågar prata mer, vågar försöka förstå det och de vi inte förstått tidigare. Men vi behöver bli så mycket bättre på att se det som inte syns. Se dem som inte syns. Exempelvis via ett motsvarande "krya på dig". Fan vad jag längtar dit. Tills vi kommit så långt att det är totalt självklart att man ska kunna våga skriva en status på Facebook, eller för all del säga rakt ut i fikarummet på jobbet eller i skolan... att fri från skam kunna uttrycka sin psykiska smärta. Och att ett motsvarande "krya på dig" är uppfunnet och är lika självklart och värt omtanke som när kroppen är sjuk, gör ont eller är tillfälligt ur funktion.

Likes

Comments

Man kan inte vänta på förändring. Hur kliché det än är att säga... Förändring sker inte om man inte gör något för att den ska ske. Hopplösa tankar skapar en hopplös situation. Ingenting blir lättare imorgon. Det kommer vara lika svårt då, kanske ännu svårare. Vill man förändra måste man bara våga. Våga vara modigare än man kanske känner sig. Det är klart att det är mer komplext, och lättare att skriva och intellektuellt förstå än att skrida till verket och agera. Men sanningen är... hur läskigt det än kan vara - så är det bästa att möta det man är rädd för. Belöningen finns på andra sidan. Vill man dit, behöver man våga. Och det är okej att det är läskigt. Det är mänskligt. Men vad är det värsta som kan hända om du vågar chansa och försöka? Vad det än är så lär det inte vara läskigare än tanken på att stanna kvar i en hopplös situation.

 Våga välj bättre tankar. Våga vara modig 💕

Likes

Comments

Vanligtvis är jag inte den som sitter mycket framför dumburken, den är oftast bara på i bakgrunden som sällskap. Jag har inte följt serier på länge. För några år sedan däremot var jag en riktig serienörd och följde säkert 5-6 serier samtidigt och såg varje avsnitt i takt med när de släpptes i USA, så jag såg dem alltid lång innan de sändes i Sverige. Jag har alltid älskar filmer och serier, men det har blivit mindre av den varan de senaste åren. Mycket på grund av inre stress och att jag haft och har svårt för att ta det lugnt och koncentrera mig på bara en sak. Så jag har mest sett om sånt jag redan sett flera gånger om.


Den senaste tiden har det blivit lite mer tv-tittande och jag tänkte dela med mig av lite av vad det är jag ser på den här hösten.

Meltzer & döden:

Då och då dyker de upp, de där guldkornen. I en tv-värld där så mycket är sand, dyker guldklimpen Christine Meltzer upp med sitt fina och viktiga program om livet och döden. Jag älskar det här programmet, älskar det! Jag tänker mycket på existentiella frågor. Jag tänker mycket på livet och döden. Jag tycker det är så himla intressant och spännande att prata om. Och att följa en serie som tar upp de frågor som jag ofta ställer mig, samt att höra hur andra tänker om samma saker gör att det blir mindre läskigt. Man kan lära sig så mycket av varandra om man bara lyssnar. Vågar prata om de där sakerna som är läskiga, som vi alla tänker/känner - vissa mer och andra mindre. Jag är glad att Christine Meltzer gör den här serien. Jag är övertygad om att många finner tröst i den. Jag vet att jag gör det. Om ni inte redan sett programmet, gör det! ❤️


Syrror:

Den här serien började förra året, om jag minns rätt. Och har precis börjat sin andra säsong. Jag var skeptisk när den kom och tänkte att det skulle va någon dålig svensk rip-off på Grey's Anatomy. Så jag brydde mig inte ens om att se den, på ett år. Men så härom dagen såg jag en snutt på teven och bestämde mig för att ge den en chans. Det tog inte ens två dagar så hade jag sett igenom hela säsong ett och avsnittet som kommit den nya säsongen. Jag tycker om serien för att den har så intressanta karaktärer, framförallt de fyra sjuksköterskorna som det handlar om (men även några runtomkring.) De karaktärerna är kanske bättre än serien i sig, jag tycker bara de är så älskvärda på något sätt. Det är något med serien som gör att det känns som att man känner dom. De är alla väldig genuina och realistiska. Min favorit är Malin, hon är intressant och väldigt mänsklig. Men gillar dom alla. Ser fram emot veckans avsnitt nu och det är kul att vara ikapp och kunna följa tillsammans med alla andra, även om det är segt att vänta en vecka på nya avsnitt.


Bonde söker fru:

Det är ett sånt där program som jag sett av och till under åren. Jag har aldrig sett hela säsonger och sett alla avsnitt, men har ändå sett mycket av det och har skaplig koll på bönderna och deras kärlekar. Den här säsongen har jag följt från start och jag tycker det är en så mysig serie att följa såhär i höstrusket. Att dricka te och titta Bonde söker fru är ändå en glimt i vardagen. Bitvis är det ju lite awkward och cringe men samtidigt så charmigt med människor som längtar efter kärlek och bjuder så mycket på sig själva i det. Någon kväll har jag till och med fällt en tår och jag har undrar för mig själv hur jag blev en sån där som sitter hemma och gråter till Bonde söker fru. Men hur kan man inte gilla det liksom?


Wahlgrens värld:

Jag tycker att Wahlgrenarna är så härliga att titta på. De bjuder på sig själv och är otroligt underhållande och talangfulla. Den här serien är så skön att titta på som något upplyftande och lättsamt. Det behövs när så mycket annat som skildras är tungt. Man behöver få skratta, och det gör man alltid i Wahlgrens värld.

Idol:

Jag följer också Idol och det har jag i princip alltid gjort, det är nog bara en säsong som jag knappt såg något av - men annars ser jag det mesta. Den här säsongen har hållit så hög klass så det är nästan löjligt. Jag har flera favoriter och behöver jag ens säga att Chris är en av dem? Han är löjligt bra. Allt har egentligen redan sagts om honom, men ah, han är världsklass. Sedan har jag en crush på skånepågen Jocke. Wow. Hanna är otroligt bra också. Jag hoppas på dom i topp tre.

Det känns som att jag ser fler serier som jag missat att nämna, men för att vända på det så står jag över Så mycket bättre i år. Brukar gilla att titta på det, men ingen i årets uppsättning är någon jag lyssnar på så då blir det inte intressant för mig.

Saknad med Helena Bergström är en annan bra serie som går på tv nu, sista delen tror jag sänds på onsdag (efter Bonde.) Jag har alltid haft en förkärlek till Helena Bergström och hon är riktigt bra och cool i denna deckarserie.

På tal om deckarserie höll jag på att glömma den viktiga. Eminenta. Gåsmamman! Hela säsong tre finns nu på cmore men eftersom jag inte riktigt har råd att betala det just nu så får jag avvakta med att se den. Vilket stör mig för jag har väntat så på att få se den rafflande upplösningen på vad jag tycker är en av de bästa deckarserierna som producerats i Sverige. Alexandra Rapaport är en av mina favoritskådespelare - alla kategorier. Jag tycker hon är helt fantastiskt. Och har ni inte sett Gåsmamman så har ni missat något. Se den. Briljant!

Gjorde faltiskt en målning förra veckan av postern till serien.


Förutom det som sänds på tv så har jag börjat se om Desperate Housewives från scratch. Är inne på säsong tre nu. Det var min första serie som jag började följa, och den enda långa serie som jag helhjärtat följt från första avsnitt till det sista. Lika hängivet och troget från början till slut. Tjejerna på Wisteria Lane kändes nästan som mina kompisar där några år. Det var flera år sedan jag såg det nu, så det var kul med en liten reunion. 


För att avsluta ett ganska nördigt inlägg så ser jag fram emot att Jills Veranda drar igång igen i november med sin tredje säsong. Genommysig serie med älskade "Jillan". Ser särskilt fram emot avsnitten med Mia Skäringer och Lisa Nilsson. Men också Maxida Märak. Äh, jag ser fram emot allt.


Vad ser DU på i höst? 

Likes

Comments

Något hände mig som förändrade mig. Massa saker som ledde till ett paradigmskifte, fast inuti. I min värld. Något som gjorde att mitt sätt att se på livet inte någonsin skulle bli detsamma. En kris som skulle resultera i år av kriser som avlöser varandra.

Det slog mig att det hela började för snart sju år sedan, sakteligen och sedan med ens. Mitt liv har inte varit stabilt sedan dess, om det ens har varit det förstås. Det var då symptomen på min psykiska ohälsa började, även om de legat på vänt länge. Min vikt har inte varit stabil på cirka sju år. Jag vet inte hur min kropp ser ut när den är frisk på grund av den ständiga viktpendlingen. Jag vill så gärna må bättre och bli mer frisk, fri, "vän med mig själv" och allt det där. Det är min drivkraft tillsammans med alla drömmar jag faktiskt har - även om de känns solkiga under allt annat. Det och min övertygelse att det blir bättre, det här är "bara" de kämpiga åren. 

Jag lyssnade på en podd för några dagar sedan där de pratade om en undersökning där man tagit reda på när människor varit som lyckligast, resultatet var generellt vid 25- och 65-års ålder. Mina 20+ har varit mina olyckliga år, så är det. Det betyder inte att jag inte varit lycklig under tiden, det har jag. Men jag känner att jag inte kommer se tillbaka på mig själv som 25-åring och se en bild av ett lyckligt jag eller se det som en lycklig tid. Jag har 4 år tills jag är 30 och jag vet i mitt hjärta att jag då kommer se tillbaka på de tidigare föregående åren som de jävligaste men också absolut viktigaste. Jag känner att där jag är nu är viktigt för processen, även om jag hade önskat att jag slapp den ibland. Jag vill må bra nu. Jag vet inte hur mycket man kan använda sig av den studien och vad den egentligen visar men min storhetstid är inte nu men det som gör mig hoppfull är att den kommer. Det blir bättre, om än väldigt långsamt. 

Jag hade aldrig velat spola tillbaka tiden 10 år om jag så fick chansen att uppleva mina "twenties" så kallat välmående. Det är fint att bli äldre, det är ett privilegium att växa och utvecklas som människa. Framtiden har inte varit självklar för mig på så länge. Jag är ibland lika rädd för att leva som för att dö, men ännu mera rädd är jag för att leva utan att leva på riktigt. Ibland undrar jag vem jag hade varit utan allt det här. Jag vet att jag inte varit jag och ibland önskar jag att jag inte varit det, det hade varit skönt. Och enklare. Men oftare vill jag inte vara någon annan, än den jag är. Trots allt. Trots smärta och den eviga kampen. Jag vet inte vad jag vill säga med det här, jag har lika lite en slutsats på den här texten som på mina tankar om livet framåt. Men det är ju så det är, det här livet. Det är inte färdigt förrän det är slut. Och tills dess kan man ju passa på att leva, så gott man kan.

Likes

Comments

I fredags kom Nellie (lillasyster) till mig från Värmland, mellanlandade en natt och sen åkte vi tidigt på lördagsmorgonen mot Småland. Jag tycker så mycket om att åka bil långt och mil efter mil se landskapet förändras. Någon gång skulle jag vilja göra en roadtrip genom Sverige, det hade varit så kul och häftigt att få se hela spektrat av vårt fina land i en äventyrlig bilresa. Jag har ju bott i flera av landets hörn och åkt mycket tåg/buss genom landet samt besökt en hel del städer, men verkligen långt ifrån allt jag vill se. En roadtrip genom Sverige ska jag genomföra någon gång i livet, tills dess får jag njuta av såna här mindre (men ändå ganska långa) bilfärder genom de svenska landskapen.
Eftersom vi åkte tidigt på morgonen var vi framme i Växjö redan vid 11.30-tiden någon gång. Storasyster var i bakartagen när vi dök upp, medan pojkvännen fortfarande sov. Så det första vi gjorde var att fika med nybakat kanelbullar. Det skulle visa sig att resten av helgen skulle fortsätta med massa mumsigheter. Gillar att syrran tycker om att baka, konsekvensen blir ju massa gott till oss.
Det blev en mysig helg med mycket skratt och mat. Som det ska vara. Det gjorde mig gott att få komma iväg en stund, se och känna något annat. Men framförallt att träffa mina syskon som jag inte träffar så ofta eftersom vi alla bor på olika håll. Precis som en av dom sa, visst kan det kännas tråkigt med avståndet ibland, men då uppskattar man ju verkligen när man väl ses. ❤️

Likes

Comments

Jag lever lite på mina promenader just nu. Det och vad naturen alltid så generöst bjuder på. Det älskar jag med skogen. Den står alltid lika praktfull i alla väder, genom allt. Den finns där lika självklart en regnig dag som en solig. Den finns där lika välkomnande en dag man mår dåligt, som en dag man mår bra. Och alltid mår jag snäppet bättre när jag varit i dess trygga famn en stund. Ibland kan den vända hela mitt mående från botten till topp. Där finns alltid svar att hitta och styrka att finna.

Som sagt så lever jag lite på mina promenader just nu. Ensam i naturen. Där får jag det jag inte får från någon annan(stans.) Lugn och kraft.

Likes

Comments