Januari

Så jag gick in i huset igen. Tänkte att mitt nya år, 2017, skulle bestå av ensamhet, och med tanke på att jag hade varit ensam hela festen, så var det inget nytt. Jag satt mest på övervåningen, drack vatten, snackade med Ninas pojkvän, kollade mobilen eller gick på toa. Jag skulle gå in på toaletten, men till min förskräckelse så var toaletten upptagen. Får vänta knappt en minut innan personen på andra sidan öppnar, det är en kille som öppnar. Han ler. Han sträcker fram sin hand och hälsar, jag lyssnar inte på vad han heter, men jag gör desamma. Jag går in och han säger att vi får talas vid efter. Och när jag kommer ut, så är han till min förvåning kvar. Vi börjar snacka och massa andra sätter sig vid oss, börjar bli en helt okej fest ändå. Han frågar sedan om vi ska gå och snacka privat, och jag är inte dum, jag vet ju att vi inte ska "snacka", så jag säger ja. Vi går ner till ett sovrum, vi sitter på sängkanten och snackar. Han frågar om vi inte ska lägga oss ner och jag säger ja. Han börjar kyssa mig och jag kysser tillbaka, han klämmer på min kropp, bröst, rumpa, han vet vad han vill, men så plötsligt stannar han. Shit, säger han. Shit, säger han igen. Jag undrar vad det är, bygger upp scenarion i huvudet; herpes? flickvän? Och jag hade rätt. "Jag har flickvän" säger han. Jag kastar mig ur sängen och börjar skrika på honom, tyst så ingen utanför ska höra. Han säger att han vet att det han gjort var hemskt. Jag sätter mig brevid honom, och försöker trösta honom. Ber honom berätta om flickvännen, varför hon är så bra. Och jag tror att det funkar. Vi går ut till festen igen, men han fortsätter att stöta på mig, men nu vet jag att jag inte ska ge vika. Natten blir till dag. Jag åker hem. Några dagar efter nyår så flyttar jag till ett annat område i Göteborg, och jag är så jävla glad att jag gjorde det, men den glada sagan har ännu inte nått sitt slut, bara sin början, början med depression. Men dom bra sakerna händer, jag flyttade, jag hittar KENT och jag blir närmare Monica, men dom dåliga sakerna som depressionen, ensamheten, alltid ensam och hur jag bara tänker på David i slutet av dagen finns kvar.

Februari

Jag upptäcker låten "Teen idel" med Marina and the diamonds. En låt som förklarar exakt hur jag känner mig. Känslan av att inte använda mina tonårs år, utan bara ligga hemma och ruttna. Min pappa kommer på mig med att jag har depression, och jag får prata med en psykolog. Från ingenstans så börjar David kontakta mig igen, jag lägger upp en video på snapchat som han kommenterar, jag spelar svår, för jag vill inte att han ska knäcka mig igen, jag lägger upp en bild utanför mitt hem, han kommenterar, ser att jag bor nära honom och föreslår att vi ska ses någon dag. Några dagar efter så sover jag över med Cornelia och Bella, när jag berättar om David så säger dom att jag ska spela svår. Jag skiter i vad dom säger och frågar när vi ska ses. Vi kommer på en dag och ses då. Vi är hos honom, vi dricker vin och kollar film. Han kysser mig, och jävlar. Vi går upp på övervåningen, ligger i hans föräldrars säng och hånglar. Han säger att han vill gå ner på mig, men jag är rädd, rädd för att han vill ha sex, vilket jag inte är redo för. Jag säger att jag inte vill ha sex, och om det är okej för honom, han säger ja och jag tillåter honom gå ner på mig. Den dagen så spenderade vi 5 timmar i sängen. Efter vad som hade hänt i Juli, var jag rädd för om jag någonsin skulle kunna klara av att något sexuellt med någon, men jag klarade det. Klockan blev 22 och vi gick ut ur hans hus. Han följde mig till busshållplatsen, jag gav honom en kram och oväntat så gav han mig en kyss, jag gick hem med fyrverkerier i magen. Vi ses en gång till på lördagen, men det blir sista gången på en tid. Vi träffas en gång i månaden, men trotts att detta är otroligt skitigt beteende så är jag blind av kärleken.

Mars

Inte mycket händer, jag mår dåligt, funderar på att ta mitt liv flertal gånger. Jag träffar David en gång. Min farmor dör. Ninas pojkvän gör slut med henne.

April

Jag bjuder hem David för första gången hem till mig, och då får jag en magkänsla av att han inte bara vill ses och ha smeksex, utan ha riktigt sex, något jag inte är redo för. Samma dag så träffar jag Monica, och vi går och träffar några av hennes kompisar, några som ska bli mina framtida vänner. Några dagar efter så träffas jag och David hemma hos honom, innan så frågar han mig, via sms, om när jag är redo för sex. Jag berättar som det är, att jag vill ha sex med honom, men är inte redo för att förlora oskulden. Vi ses samma dag hemma hos honom och har smeksex som vanligt. Vi pratar och det blir tyst, jag kysser honom och jag känner inget. Han kommer på en lam ursäkt till varför jag ska gå, när jag går så kysser vi inte varandra farväl som innan, vi bara kramas. Då, då vet jag att det är slut. Jag sa till mig själv, att om han skulle komma tillbaka så skulle jag vara redo. Jag börjar fundera på vilka som är mina vänner, och vilka som inte är det längre. Firar valborg, den var dålig, för det jag saknade mest av allt vad David. Berättar i min fyllestund för Cornelia om killen med flickvän som kysste mig på nyår.

Maj

I början av Maj så mådde jag dåligt, men så skrev David igen och då mådde jag bra. Jag berättar om att jag är ensam hemma på fredag, och vi bestämmer oss för att ses då. Jag och Monica träffas spontant, vår vänskap blir riktig. Fredagen kommer, och David kom aldrig hem till mig. Thomas kommer över istället och vi chillar lite, äkta vän. Dagen efter så åker jag, Monica och några av hennes vänner för att bada. När vi går hem, sent på eftermiddagen i sommarvärme, med Monica, så vet jag om att vi två är bästa vänner. Trots att han svek mig, så är jag fortfarande så jävla kär i han. Och vi ses i slutet av Maj hemma hos mig, och då har jag sex för första gången. Börjar sluta hänga med Bella och Cornelia, och bildar en tillfällig grupp med Monica, William och Thomas, vi är alla fyra ungdomar som har en hobby gemensamt, sex.

Juni

Vänskapen mellan mig, William, Monica och Thomas växer, men om något händer för snabbt så försvinner det lika snabbt, det finns bara en lag på det. Och ja, det är precis det som händer. Monica och William ligger med varandra, och gruppen försvinner. Jag var på en fest med mina gamla vänner, hatade varje sekund. Jag och David ses, vi blir kks istället för ett par. Går på en annan fest med min gamla högstadieklass, den var mycket roligare, förutom mina osociala kompisar och dramat som skapades på festen. Jag är ensam hemma 2 veckor, och Monica bor i princip hos mig. Jag bjuder in David, men han vill aldrig komma hem till mig, rövhatt, vill bara att jag ska komma hem till honom, "du kan få mig när DU VILL". Det är hemskt, jag är så jävla kär i honom, han behandlar mig som skit, och jag märker inte ens det, kärleken gör en blind. Firar midsommar, bästa dagen, jag och Monica dansar fulla i mörkret till en Håkan låt. Och sedan så lämnar jag Sverige ett litet tag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Varför uppdaterar jag inte den här bloggen längre? Mest för att jag har skaffat en riktig, fysisk dagbok som jag skriver i. Det är något jag gillar med att skriva i en fysisk, mest att INGEN någonsin kommer se den. Men jag gillar också att där jag kan skriva alla riktiga namn, historier och beteenden. Här är jag tvungen att ändra på små små saker, så att man ska får samma information, men inte så att man ska förstå att det är dig det handlar om. Jag kommer säkligen någon gång stänga ner den här bloggen, inte för jag skäms över den utan mer att jag måste gå vidare. Bloggen kommer alltid vara en del av mig, men jag kan inte alltid vara en del av den.

Så hur är mitt liv? Jag hade tänkt att spara allt till "mitt 2017" men tror jag kan göra en liten sammanfattning.

Jag fick David till slut, eller Daniel, eller vad jag än kallade honom i den här bloggen spelar roll inget av det är hans riktiga namn. Jag har börjat se ljuset i mitt liv, slutat omfamna det mörka, det finns, men ska inte finnas kvar länge till. Nya, mycket bättre vänner har äntligen kommit och jag har börjat bryta banden med dom som förstörde mitt liv så. Jag har dom fortfarande i mitt liv, kan hänga med dom, men dom är inte min högsta prioritet när det gäller vänner. Jag har börjat ignorera mitt förflutna, tänka på framtiden och nuet. Jag hade inte ett bra förflutet och det är fakta, men varför bry sig om det när det är i det förflutna? Det viktigaste nu, är att nutiden är bra och min framtid är bättre.

Idag, kära 20 läsare, så hade jag en bra dag. Jag fick C i ett ämne jag hade F-varning i (och i mellan oss, fuskade på varje prov). Börjat klippa banden med dom jag inte känner mig nära längre, stärk banden med dom jag liknar.
Jag kommer hem så vet jag att det kommer bli en eftermiddag som dom andra eftermiddagarna. Jag kommer kolla på serier, youtube och annat skit, sedan äter jag middag med pappa och hans nya och sedan kollar jag på serier, youtube och annat skit. Men nej, det blev inte så. Thomas ringer mig och frågar om vi ska göra något (ni vet, handlar inte om att avslöja mig), vi gör saken och sedan så sticker vi hem till Monica. Vi hänger hos henne och sedan så kommer William. Vi hänger lagar mat och har det otroligt kul. Vi sticker sedan alla hem, och jag börjar skriva i dagboken om min dag. Det är då jag kommer på att jag skrev ett inlägg på min blogg 11 maj 2016. Jag läser igenom inlägget och skriver till några mening i boken.

"11 maj 2016 så satt jag inne på toaletten gråtandes, jag hade inga vänner, inga "vi-hänger-på-en-vardag-och-utan-planering"-vänner. Jag har nu sånna vänner, och jag kunde inte vara lyckligare."

Jag tror den meningen beskriver mitt liv nu. Att flytta från mitt gamla område till hit var det bästa som kunde hända mig. Jag har ledsna stunder ibland, självmordskänslorna sänks, jag blir glad ofta, jag skrattar mycket och vänner finns här.

Tack bloggen för du har funnits där och tack för ni som ville läsa!

Detta blir inte sista gången jag skriver här, men jag hoppas detta blir sista gången på en lång lång tid. Glad måndag på er!

Likes

Comments

Det känns som att mitt liv går sönder, att allting händer på en och samma gång, att spricka efter spricka skapas i mitt liv och krossar allt. Det är svårt att känna något när man känner sig om tusen bitar som försöker hålla sig ihop. Jag vill inte längre, eller inte just nu, eller jag orkar inte med allting just nu. Jag vill inte sova, jag vill inte vara vaken, jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte om jag vill leva så här, men jag vet inte om jag klarar leva såhär, jag vet bara inte så mycket nu. Sprickorna i mitt liv blir större och dom blir svårare att kontrollera.

I lördags så fick jag ett nervöst sammanbrott, eller mental breakdown som jag gillar använda. Allting, hela mitt psyke, bara som en blixt slog bort. Det var svart i hela min hjärna, och det är bara något som är svårt att komma tillbaka från. Jag grät i ungefär 3-4 timmar streck, jag ville inte längre, jag kunde inte längre, inget ville funka, jag ville inte längre. Det är svårt att bli bra efter ett nervöst sammanbrott, för man kan gråta av dom minsta sakerna, och jag orkar inte med det. Men det gäller att ta dag för dag.


Likes

Comments

Jag sitter på spårvagnen på väg hem. Jag kollar ut genom fönstret och möts av det lilla solsken som krävs för att vi svenskar ska deklarera att; nu är det vår. Jag håller i min mobil i handen och med andra så flagnar jag bort det lilla nagellack jag har kvar. Hörlurarna i öronen och jag lyssnar på Kent, gud vad hipster jag har blivit. Först Håkan, sedan Veronica Maggio och nu Kent. Men hipster stämpeln skrämmer inte mig, Kent är ett bra band och jag kan relatera till många av deras låtar.

Jag vet att jag ropar hej förtidigt, men livet känns lite bättre nu. Visst jag kan ibland känna suget efter självmord, gråta ibland, få extrema frustrationer och känna mig deppig, men i vissa stunder så mår jag faktiskt bra. Stunderna kanske är 50% av min dag, 1% av min dag eller kanske bara 0,0001% av min dag, men dom så stunderna är dom jag lever för.

Tror det kan bero på att jag har mognat på detta halv året. Jag har lärt mig att jag kan inte gå runt och tro att en person kommer förändra mitt liv. Ja, jag mår bättre när jag är med honom. Men jag funkar fortfarande som människa utan honom. Jag vill ha dig. Jag behöver dig inte. Men jag älskar vara med dig, för livet går mycket lättare med dig runt mig. "Jag går inte isär, när jag går med dig."

Likes

Comments

Klockan 13:57 får jag ett meddelande på min mobil.

Klockan 13:57 så sitter jag på min lektion och kollar mobilen för jag kände av vibrationerna av att jag hade fått ett nytt meddelande

Klockan 13:57 så kollar jag snabbt på skärmen, det är från pappa och ser att det står "Hej ***, *** och ***". Det är min pappa och hans syskons namn

Klockan 13:57 får jag ett meddelandet från min pappa som är vidarebefordrat. Jag lägger mitt finger på fingeravläsaren och öppnar mobilen

Klockan 13:57 läser jag meddelandet och läser det fruktansvärda. "Hej ***, *** och ***. Mamma dog för en timme sedan ... /***". Meddelandet kom från min sty farbror

Klockan 13:58 vet jag inte vad jag ska säga, jag svarar med ":(" och försöker fortsätta arbeta, men det går inte.

Klockan 13:58 så kollar jag ut genom klassrummet och är i chock. Har detta verkligen hänt?

Klockan 13:59 så kollar jag på mobilen. Att en minut kan gå så långsamt

Klockan 13:59 så sitter mina vänner bredvid mig och skrattar åt en skämt någon precis sa.

Klockan 13:59 försöker jag förstå att allting ha precis hänt.

Klockan 14:00 kollar jag ut igen. Detta hände. Vad ska jag tycka?

Klockan 14:05 slutar jag skolan och jag går ut ur klassrummet. Även om min lärare måste gå igenom en sista sak.

Klockan 14:06 springer jag ner från trapporna på rekordtid.

Klockan 14:06 medans jag springer ner från trapporna försöker jag att hålla mina tårar

Klockan 14:06 vill jag att ingen ska se mig, men också att alla ska se mig.

Klockan 14:07 är jag vid entrén och springer ut, det regnar.

Klockan 14:07 så gråter jag i regnet, det är för svårt att hålla tillbaka tårarna, för dom finns där alldeles för nära.

Klockan 14:08 så springer jag till min psykolog.

Klockan 14:09 så står jag i hissen och slår bakhuvudet mot spegeln i hissen. Helvete.

Klockan 14:10 så är jag hos mig psykolog

Klockan 14:10 öppnar jag munnen och säger: "Min farmor är död."

Likes

Comments

Juli.
Min kompis kommer hem från sitt utbytesår och vi ordnar en "välkommen hem"-fest. Vi sitter på ett berg och dricker oss fulla. Jag kommer inte ihåg mycket från den kvällen, men jag vet att det vi gjorde var kul.
Dagen efter så är jag på ett födelsedagsfirande av en familjemedlem, senare på kvällen blir jag utsatt för sexuellt utnyttjad av deras granne. Jag kollar mig i spegeln efter utnyttjandet och vill bara gråta, men istället så spyr jag. I efterhand så känns hela utnyttjandet surrealistiskt. Kanske jag ville? För ibland när jag har onanerat, sextat eller camsexat så har jag mått dåligt efter det. Men nu, efter att ha "gjort saker" med en kille så kände jag mig inte tom. Jag blev utsatt för sexuellt utnyttjande i Juli, och jag vill inte anmäla. Efter att ha blivit utsatt för detta så sover jag mest, ligger i sängen varje dag, tänker på allt jag kunde gjort och gjorde. Men det finns inget att göra, den tiden är förbi.
Jag träffar några vänner när jag är ute och går och vi sticker och badar, vi sticker sedan till stan. Nu börjar jag ha något att hänga med på sommaren. Vi festar, vi badar, vi spelar Pokemon GO, vi shoppar, vi fikar, vi hänger i stan, vi gör så himla mycket hela denna månaden och är med varandra varje dag. Men i slutet av dagen så tänker fortfarande på David, och jag vet innerst inne att han inte tänker på mig.

Augusti.
Jag hänger med mina vänner, jag går på konsert, jag går på Monicas födelsedagsfest där vi träffar "gänget" igen och det är då jag inser vilket hemsk människa Rebecca är. Jag räknar dagarna tills jag börjar skolan igen för då ska jag få träffa David igen, men jag skulle aldrig ha längtat, för ingenting skulle hända. Vilket anti-klimax.

September.
Nu, Mars 2017, när jag skriver detta inlägget kollar jag på gamla bilder för att få en uppfattning om vad som hände. Och det så som jag skäms att kolla tillbaka, för den tjejen var en helt annan människa än vad jag är nu. Men kanske det är bra att jag skäms? För då vet jag att jag måste ha gjort något rätt genom att förändras, för att vara ärlig jag passade aldrig i den där frisyren och jag skulle aldrig varit så patetiskt, villkorslöst förälskad i David.

Oktober.
Inget händer, är bara lika patetiskt kär och vill bara bli älskad.

November.
Höstlovet händer, jag är ute en dag, resten spenderar jag inne på mitt rum. Jag rymmer hemifrån, vänner splittras. Jag tänker på mitt hår ser hur mycket jag vill förändra, men kanske David bara tycker om tjejer med långt hår? Ser David i skolan, han ser inte mig, jag bestämmer mig för att förändra mitt hår. Patetiskt hur mycket jag brydde mig om honom.

December.
December rullar på, jag förstår äntligen att han inte känner samma och jag får börja accepterad detta, men jag har fortfarande min förälskelse. Och jag försöker gå vidare, vilket är bra gjort av mig. Jag går på en fest efter skolavslutningen, strular med en kille och han berättar för mig att jag är vacker. En kyss är bara en kyss, men att höra att jag är vacker får mig att inse att jag kanske inte är så dum som jag tror. Jag firar julafton och en vecka senare är det nyår. Min nyårsafton var väldigt tråkig. Min kompis hade en fest och det var några få kompisar till mig; Jag, Nina, Bella, Cornelia och Christoffer, och så var det hennes kille och hans kompisar. Och för att sammanfatta min nyårsafton; Nina och Bella hängde med varandra hela tiden och sprang in på toaletten hela tiden (för att vara ärlig om du är en sån här person på fest, sluta.), Cornelia var med sin pojkvän hela tiden och Christoffer stupade lätt snabbt. Så det var jag och massa killar som var väldigt anti-sociala. Klockan blev 23:56 och vi sprang ut. Vi väntade dom 4 sista minuterna av 2016. Klockan blev 00:00 och det blev 1 januari 2017. 2016, som hade varit mitt bästa år, försvann för att aldrig återvända. Runt om mig så var jag den enda som var ensam. Cornelia kysste sin kille, Nina sin och Bella hittade någon att kyssa. Resten av killarna och Christoffer stod och rökte. Cornelia gav mig en kram och sedan så gruppkramade vi alla (tjejerna) och skrek i kö "Gott nytt år!". Alla började gå in och jag kollade snabbt mot den becksvarta himlen och såg fyrverkerierna gnistra. Så detta var slutet på 2016, jag ensam och detta var början på mitt 2017, jag ensam. Hur skulle då mitt 2017 bli?

Likes

Comments

Jag springer in på toaletten så snabbt dom är färdiga, säger inget godnatt eller liknade, för vem hade egentligen svarat? Jag tar av min stickade tröja, tar av min bh, sätter upp mitt hår med en nypa, tar av mina mjukisbyxor och slänger mina trosor i tvättpåsen. Jag sätter på duschen och sötter det på det varmaste. Jag bryr mig inte om det bränns, det får brännas om det händer, jag bryr mig inte, och vem skulle bry sig om mig? Om det fanns märken på min kropp?
Jag fifflar fram min mobil och sätter på "Gold" av Echos, min nya favorit låt. Jag ställer mig sedan i duschen och gråter, något jag inte har gjort på längre, för jag har varit lycklig dom senaste veckorna. Jag. Jag har varit lycklig. Det kan man inte tro.
När jag står i duschen så gråter jag över allting, eller allt jag gråter bara pga en person. Min pappa.

Jag stänger av duchen och börjar borsta tänderna. Jag möter min spegelbild och ser en flicka, 18 år. Hon gråter, säkert för något töntigt, för fan vad jag hatar denna tjejen. Denna tjejen hittar killar som är perfekta, men förstör allting när hennes förflutna kommer upp. Så svag hon är. Hon vet att hon är flickan med en sjuk mamma och en pappa som inte bryr sig om henne, hennes bror bryr sig inte heller om henne. Egentligen så bryr sig ingen om henne, ingen. Hon har sig själv, ingen mer, ingen mindre, bara sig själv.
Efter tjejen har varit med killen hon gillar, så kommer hon ihåg vem hon är. Även om killen älskade henne, fick henne att känna som att det bara var dom två i världen, så kommer hon på vem hon är. Hon är tjejen med den sjuka mamman, pappan och brodern som inte bryr sig om henne och kommer från en trasig familj. Hon har varit deprimerad, varit för att vara med honom fick allt och sluta, hon har skurit sig och hon har varit mobbad. Denna tjejen förtjänar inte kärlek, hon förtjänar ingen, hon ska vara ensam, för INGEN kommer förstå henne och att vara tillsammans med någon med detta förflutna? Det är bara grymt.
Hon kontaktar aldrig killen igen, hon släpper inte in någon och sakta men säkert så omfamnar mörkret henne. Rakbladet kommer tillbaka och anorexian har redan startat, hon är redo för att tyna bort. Ingen kommer sakna henne, ingen kommer minnas henne och inom några dagar så är allting som normalt igen. För vad tillförde hon egentligen till världen? Inget. Hon bara fanns där, hängde med i strömmen och snart kommer hon hänga från taket i hennes rum.

All I feel is emptiness here

Searching for what you want me to say

I'm terrified by their eyes when they stare

This loneliness won't go away

Your eyes say so much to me

Your eyes say so

Your eyes say so much to me

Your eyes say so

Your eyes say so much to me

Your eyes say so

Your eyes say so much to me

Your eyes say so

Nobody knows who I am

I've got intentions of gold

With my plans

Nobody knows who I am

I've got intentions of gold

With my plans

I've realized nothing I do feels right

Lost in my head and out of sight

Dreaming of the day when I leave

And what the world has left for me

Your eyes say so much to me

Your eyes say so

Your eyes say so much to me

Your eyes say so

Your eyes say so much to me

Your eyes say so

Your eyes say so much to me

Your eyes say so

Nobody knows who I am

I've got intentions of gold

With my plans

Nobody knows who I am

I've got intentions of gold

With my plans

Likes

Comments

Svårt att hålla hoppet kvar, svårt att fortsätta, jag vet inte vad jag vill längre; leva eller dö? Allt jag vill göra är att ligga i min rum tills tidens slut. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte umgås med någon, jag vill inte äta, jag vill bara ligga i min säng och sova.
Kanske låter konstigt, men jag älskar att sova. Kunde jag så skulle jag sova hela livet ut, ligga och drömma. Mina drömmar är alltid så fantastiska och när jag vaknar så blir jag ledsen över att jag inte är kvar i drömmen.
Kommer jag ihåg drömmarna så skriver jag ner dom, det är alltid kul att kolla i drömboken och se drömmarna, dom fina minnena.

***

Måste tyvärr meddela att min depression är tillbaka. Inget har hänt i mitt liv eller så, utan jag är bara deprimerad. Inget är kul längre. Jag försöker hålla mig i skolan och hemma, men alltid om nätterna så gråter jag mig till sömns. Det är svårt allt detta, jag vet inte varför jag inte är lycklig, jag är bara inte det. Jag har förlorat livslusten. Allt är så svårt.

Likes

Comments

Jag är 17 år, fyller snart 18... Det känns konstigt ändå, jag har existerat på denna jord hela 18 år. Det har känt snabbt, men också som en evighet. När man är tonåring så känns det som att man har så mycket tid kvar, att tiden inte går så snabbt.

Min familj föddes med en förbannelse, eller kanske en välsignelse. Vi blir gamla. Dom flesta i min familj har dött vid 90-100 års ålder, vilket är väl bra? Jag kommer ihåg när jag var liten att en av mina största drömmar var att bli en vampyr, leva för alltid, aldrig dö, fantastisk tanke. Men inte visste jag att leva för alltid skulle var mer en plåga än lycka. Alla vänner, familj, nära och kära generellt som dör, medans du blir mer och mer ensam. Vilken hemsk tanke.

Just nu så ligger min farfars fru inför döden, hon har blivit sjuk och dom kan inte bota henne. Han har några år kvar innan våran släkt börjar dö och nu kommer han vara ensam dom sista åren. Han har ju förstås oss, men eftersom att han vill bo i sitt hemland så kommer vi inte kunna prata med honom så ofta. Det gör ont att en människa som man älskar så mycket kommer att få känna så mycket smärta.

Likes

Comments


Jag sitter i mitt rum och försöker att plugga till ett prov, detta ämnet jag pluggar till har jag väldigt svårt för, så jag vill gärna vara koncentrerad. Jag sitter vid mitt skrivbord och pluggar inför provet och jag känner att det flyter ganska bra. Liksom det kan gå ganska bra på provet. Även om jag vet att Olivia alltid måste rätta mig, vilket gör det svårt för mig att lära mig.
Men så kommer mamma in i mitt rum... Och börjar prata om massa saker. Ni kanske tror att jag säger "massa saker" som i att jag bara säger det för att fortsätta vara anonym, men nej. Hon kommer bara in i mitt rum och säger massa osmammanlänkande saker. Det kan variera från att hon bara säger vad hon ska äta, att hon bara berättar saker, att hon pratar om saker som hände för länge sedan då hon saknar tidsuppfattning (min kompis besökte mitt hus en gång, en månad senare så började hon prata om att det var bra att hen hade skydd till sin moped och hon pratade om föräldrar mötet till min pappa i december, föräldrar mötet var i september) till att hon bara går in för att gå ut igen. Jag har berättat för henne flera gånger att hon inte får störa då jag arbetar, men här är vi igen.
Ni utstående kanske tänker "men åhhh, det är bara för att hon vill prata med dig.". Hon går in i mitt rum 4-6 gånger varje halvtimme, sedan kan jag inte hålla mig trevlig allt för länge.
Förra året, när jag gick i ettan, så störde hon mig så himla många gånger under ett arbete att jag inte kunde fullföra min uppsats. Vi hade bara en dag på oss att göra färdigt den, och ja. Den blev inte färdig. Inte nog med att hon störde mig hela tiden, så kunde jag inte fullföra den någon annan dag för jag fick sån himla ångest. Iallafall fick bara ett D på den kursen, så tack mamma för att du "hjälpte" mig.

Iallafall så jag skrek på henne att hon skulle ge fan i att störa mig, för jag pallar inte det längre. Då ringer telefonen och hon svarar, man hör mig i bakgrunden att jag skriker på henne och hon skyller allting på mig. Att jag skriker pga "tonårshormoner". Jag klara fan inte av dig.
När någon ringer eller liknande så sätter hon på ett dollface och allting är så himla bra i hennes lilla värld.

Om mindre än en månad så flyttar jag iväg från henne, äntligen.

Likes

Comments