Svårt att hålla hoppet kvar, svårt att fortsätta, jag vet inte vad jag vill längre; leva eller dö? Allt jag vill göra är att ligga i min rum tills tidens slut. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte umgås med någon, jag vill inte äta, jag vill bara ligga i min säng och sova.
Kanske låter konstigt, men jag älskar att sova. Kunde jag så skulle jag sova hela livet ut, ligga och drömma. Mina drömmar är alltid så fantastiska och när jag vaknar så blir jag ledsen över att jag inte är kvar i drömmen.
Kommer jag ihåg drömmarna så skriver jag ner dom, det är alltid kul att kolla i drömboken och se drömmarna, dom fina minnena.

***

Måste tyvärr meddela att min depression är tillbaka. Inget har hänt i mitt liv eller så, utan jag är bara deprimerad. Inget är kul längre. Jag försöker hålla mig i skolan och hemma, men alltid om nätterna så gråter jag mig till sömns. Det är svårt allt detta, jag vet inte varför jag inte är lycklig, jag är bara inte det. Jag har förlorat livslusten. Allt är så svårt.

Likes

Comments

Jag är 17 år, fyller snart 18... Det känns konstigt ändå, jag har existerat på denna jord hela 18 år. Det har känt snabbt, men också som en evighet. När man är tonåring så känns det som att man har så mycket tid kvar, att tiden inte går så snabbt.

Min familj föddes med en förbannelse, eller kanske en välsignelse. Vi blir gamla. Dom flesta i min familj har dött vid 90-100 års ålder, vilket är väl bra? Jag kommer ihåg när jag var liten att en av mina största drömmar var att bli en vampyr, leva för alltid, aldrig dö, fantastisk tanke. Men inte visste jag att leva för alltid skulle var mer en plåga än lycka. Alla vänner, familj, nära och kära generellt som dör, medans du blir mer och mer ensam. Vilken hemsk tanke.

Just nu så ligger min farfars fru inför döden, hon har blivit sjuk och dom kan inte bota henne. Han har några år kvar innan våran släkt börjar dö och nu kommer han vara ensam dom sista åren. Han har ju förstås oss, men eftersom att han vill bo i sitt hemland så kommer vi inte kunna prata med honom så ofta. Det gör ont att en människa som man älskar så mycket kommer att få känna så mycket smärta.

Likes

Comments


Jag sitter i mitt rum och försöker att plugga till ett prov, detta ämnet jag pluggar till har jag väldigt svårt för, så jag vill gärna vara koncentrerad. Jag sitter vid mitt skrivbord och pluggar inför provet och jag känner att det flyter ganska bra. Liksom det kan gå ganska bra på provet. Även om jag vet att Olivia alltid måste rätta mig, vilket gör det svårt för mig att lära mig.
Men så kommer mamma in i mitt rum... Och börjar prata om massa saker. Ni kanske tror att jag säger "massa saker" som i att jag bara säger det för att fortsätta vara anonym, men nej. Hon kommer bara in i mitt rum och säger massa osmammanlänkande saker. Det kan variera från att hon bara säger vad hon ska äta, att hon bara berättar saker, att hon pratar om saker som hände för länge sedan då hon saknar tidsuppfattning (min kompis besökte mitt hus en gång, en månad senare så började hon prata om att det var bra att hen hade skydd till sin moped och hon pratade om föräldrar mötet till min pappa i december, föräldrar mötet var i september) till att hon bara går in för att gå ut igen. Jag har berättat för henne flera gånger att hon inte får störa då jag arbetar, men här är vi igen.
Ni utstående kanske tänker "men åhhh, det är bara för att hon vill prata med dig.". Hon går in i mitt rum 4-6 gånger varje halvtimme, sedan kan jag inte hålla mig trevlig allt för länge.
Förra året, när jag gick i ettan, så störde hon mig så himla många gånger under ett arbete att jag inte kunde fullföra min uppsats. Vi hade bara en dag på oss att göra färdigt den, och ja. Den blev inte färdig. Inte nog med att hon störde mig hela tiden, så kunde jag inte fullföra den någon annan dag för jag fick sån himla ångest. Iallafall fick bara ett D på den kursen, så tack mamma för att du "hjälpte" mig.

Iallafall så jag skrek på henne att hon skulle ge fan i att störa mig, för jag pallar inte det längre. Då ringer telefonen och hon svarar, man hör mig i bakgrunden att jag skriker på henne och hon skyller allting på mig. Att jag skriker pga "tonårshormoner". Jag klara fan inte av dig.
När någon ringer eller liknande så sätter hon på ett dollface och allting är så himla bra i hennes lilla värld.

Om mindre än en månad så flyttar jag iväg från henne, äntligen.

Likes

Comments

Jag hatar kärlek. När du är kär så känner du mer smärta än lycka. Och tyvärr så jag blev kär, eller blev, jag älskar dig fortfarande. Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. Jag säger till mig själv att jag måste glömma dig, men varje gång jag ser dig så är det som en blixt går igenom kroppen. Hur skulle jag kunna glömma just dig?

Jag har svårt för att avsluta grejer, så jag vet inte om det är jag som är problemet om jag känner fortfarande känslor för dig och jag vet inte om jag är dum för att jag fortfarande tror på oss. Mina vänner säger hela tiden att jag ska glömma dig och jag skäms för att säga att du är kvar i mig. "Skratta åt det, för då kommer jag kanske över dig"

"Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta"

Ibland så önskar jag att jag kunde glömma bort dig, att vi aldrig hade träffats eller att jag var 10 år yngre, för då hade jag inte behövt dig. Men jag kan verkligen inte föreställa mig ett liv utan dig, jag behöver dig mer än vad jag tror.

Jag är rädd för att du ska hitta någon annan, jag är rädd att någon annan ska älska dig och att du ska älska henne tillbaka. Jag är så himla rädd att förlora dig på riktigt.

"Men glöm honom" säger dom. Men ingen kille kan jämföras med dig, det finns ingen annan som du. Jag kollar inte efter killar längre, du kollar säkert efter tjejer, men det spelar igen roll. Jag vill inte ha någon annan, vill inte ha den nästa bästa, jag är hellre ensam än lycklig med någon annan.

Jag hatar att jag älskar dig och älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Likes

Comments

Snart är november förbi och då är nästa månad december. 31 dagar och sedan är detta året 2016 slut. Kanske det är förtidigt att skriva om året 2016, men om det är så får det bli så. Jag får då redigera inlägget och ompublicera det.

Varför är jag så desperat med att lägga ut ett inlägg redan nu? Jag måste släppa ut mina tankar och detta är därför jag skapade denna bloggen, samt att det var typ över en vecka sedan jag uppdaterade.

Januari
Fyrverkerierna smällde, natthimlen lystes upp, champagnen korkades upp och runt om mig så skrek alla "gott nytt år!". Jag stod utanför mitt hem och kollade på fyrverkerierna, detta var något jag älskade. Jag älskade dom vackra fyrverkerierna, inte att mina föräldrar i sista sekunden sa att vi skulle fira nyår med våra familjekompisar (dom har en dotter i min ålder) och jag var tvungen att säga nej till att spendera nyår med mina vänner.
20 minuter över tolv går jag ut för att korka upp pommac då två ungdomar springer förbi med två vuxna män bakom sig. Jag korkar upp och korken flyger upp i ansiktet på en av männen, "fullträff" säger jag i mitt huvud, "förlåt, jag ber hemskt mycket om ursäkt" säger jag till mannen. Ena ungdomen blir tagen, den andra lyckas fly.
Jag går ut och går med min kompis och träffar på ett par 20-åringar, vi bondar lite snabbt men vi går vidare. Jag visste redan 1 Januari 2016 att detta året skulle vara spännande.

Jag spenderar resten av lovet ensam, men en dag hänger jag med mina vänner. När man slutar nian så säger alla samma sak "Men vi måste hålla kontakten", det blir aldrig så. Man kanske spenderar några dagar tillsammans, men även om någon har varit din organdonator så kommer ni förlora kontakten. Det är bara så det är.

1 vecka efter det nya året börjar jag vårterminen, yay. Snödagen i Göteborg kommer och spenderar hela dagen hemma. Kommer alltid vara en av mina favorit dagar.
Vid slutet av Januari så kommer jag hem jätteglad efter en skoldag, jag och min crush fick lite kontakt då. Samma dag så berättar min pappa att han har träffat en ny och dom kommer skiljas, mamma kastar ut honom på kvällen. Dagen efter så anmäler jag mig sjuk, jag mår för dåligt för att gå till skolan. Jag förstår också att det är inte meningen att jag ska vara lycklig.

Februari

Vid februari så händer så mycket, men ändå så lite. Jag blir mer intresserad i skådespeleri och jag förändrar mitt hår. Jag börjar skolka mer och mer, pga av dålig sömn. Jag spenderar också tid på Tinder, träffar Lucas där och går på en dejt innan jag bryter kontakten. Än idag har jag ingen aning om han var en fuckboy eller verkligen gillade mig, men att kalla mig smeknamn efter en träff. Uh-no, varningsklockorna ringde.

Mars

Mars spenderas mest med att drömma om sommaren, ha nationella prov i svenska och spendera tid ensam.

April

Läxor, läxor, nationella prov, drömmer om sommaren och läxor. Vid nationella proven så börjar min vänskapsgrupp säga på sig, Thomas, Monica, Rebecca och Selena för sig, jag, Olivia och Karolina för sig. Jag får ångest över detta och börjar skolka. Kommer bara dom två dagarna när det är nationella prov, är hemma resten.

Maj

Vaknar kl. 9 1 maj över att mina kompisar kommer in i rummet skrikandes och hoppandes i sängen. Jag tar kudden bredvid mig och täcker för mitt öra. Vi kom hem runt kl 3 efter en valborgsfest, hur kan dom vara så pigga? Iallafall efter min fina väckning så sticker vi alla till Mcdonalds för att käka frukost, och det måste varit kul för dom att se 5 stycken bakfulla ungdomar.
I mitten av maj så skriver en kille till mig, inte kunde jag veta att han skulle vara min stora kärlek. Den mystiska David. Vi snackar, men slutar efter ett litet tag.

Juni

Det är juni, vi har inte skrivit på ett tag. Jag frågar om David kommer på skolans utspark, han säger ja och det är första gången vi träffas på riktigt.
Jag går på Håkan Hellströms konsert.
Vi träffas två gånger hela juni. Det är allt vi hinner, innan hans sommarjobb och innan jag stack utomlands. Vi lovar att träffas, men vi alla vet att det aldrig händer.

Del 1.

Likes

Comments

11 månader har jag klarat mig igenom detta helvetet, men jag klarar verkligen inte mer.

Januari 2016 så berättade min pappa att han hade träffat någon annan och lämnade oss. Jag försökte verkligen att vara glad, men det var så jävla svårt.
Min mamma har en sjukdom som vanligt vist förändrar en neurologisk, men kan också ändra en neuropsykiatrisk. Och när pappa drog så blev hon mycket värre. Jag orkar inte förklara hur hon förändrades men hon började få konstiga ideér. Sa åt mig att gå till ica för att panta (detta ska jag göra som slutar vanligt runt 17:00, medans hon är hemma), tycker att gå att lägga sig 14:00 är okej, vill att vi ska sitta på golvet och äta, tycker att... Det spelar ingen roll vad hon har gjort, men jag klarar inte det mer.

Jag hör alltid dom små rösterna, dom små rösterna från dom vuxna. Dom vet inte hur det är, dom tror dom vet, men dom vet inte. Dom små rösterna säger alltid "Va inte så självisk!", "din mamma är ju sjuk" och "Så du ska flytta till din pappa? och aldrig se din sjuka mamma igen? Egoist!" Jag älskar min mamma, men hon är inte samma människa. Den kvinnan som ligger och sover på andra sidan huset är inte samma mamma.

Jag trodde jag skulle vara den sista människan som skulle säga detta, men jag älskar vara i skolan. Jag ler och jag skrattar i skolan överdrivet mycket, men jag är bara så jävla glad att vara borta från helvetet. Jag älskar när läraren drar över för då missar jag min buss och då slipper jag några minuter från helvetet.
Idag satt jag på bussen, kollade ut genom fönstret och det var då det slog mig. Jag ville inte åka hem.

Jag skriver detta inlägget för att ni ska kunna förstå mitt beslut som jag kommer göra.

För några minutrar sedan så skickade jag meddelande till min pappa samt min kusin. Jag klarar inte bo här längre och jag kommer flytta till min kusin sålänge tills den nya lägenheten blir fixad.

Det är att antingen flytta eller ta självmord, för jag klara inte detta längre.

Likes

Comments

När du kollar på en målning av Monet så får du ofta gå tillbaka några steg. Ju närmre du är så ser du vilken klump med färg det egentligen är, men ju längre bort du går så blir den vackrare och du ser vad det ska föreställa. Och ja, ibland i livet så får man ta några steg tillbaka för att inse vad för slags människa någon är.

Runt hösten så blev jag kompis med Monica, Thomas och Selena, och vi "skapade" ett kompisgäng där bl.a jag, Olivia, Karolina, Monica, Thomas, Selena och Rebecca var med i. Vi blev väl ett gäng för att vi var mest liknad sinnade, vi var på samma nivå. Vi var inte dom coola, vi var inte dom töntiga, vi var inte dom som var i mitten, vi var inte dom som bara var där, utan vi vara bara som vi var. Men om vi måste göra en gräns för coola till tönt så var vi näst coolaste.
Men som alla gäng måste ha så var det såklart grupperingar. Monica och Rebecca, var bästisar. Thomas och Selena? Bästisar. Och resten... ja vi var dom "andra", resterna dom som man inte riktigt ville ha där men behövde.

Rebecca och Monica var bästa vänner i våran grupp och egentligen att vara bästa vän med Rebecca måste vara ett rent helvete. Hon kunde dra ut Monica i ösregn bara för att ha sällskap medans hon rökte och när man satt på lunchen så drog hon bara iväg med Monica, kollade inte om alla var klara, utan bara stack. Det märktes att om man skulle vara vän med Rebecca, så skulle man bara vara vän med henne.

Iallafall i början av 2016 så gjorde Rebeccas pojkvän slut. Dom var tillsammans i runt 2 år och det var Rebeccas första förhållande. Nu när Rebecca inte hade en pojkvän, så hade hon inget mer gemensamt med Monica. Så ja, hon dumpade henne, eller hon gjorde det långsamt och smärtsamt.
​Hon började att bjuda in Selena när dom skulle snacka, sedan så var det övernattningarna. Dom skickade snaps från kvällarna, man kunde se hur dom stängde ute söta lilla Monica. Detta är fan väldigt magiskt med Rebecca, hon kan stänga ute en, frysa ut en på millesekunder. 

​Sommaren tittar fram och helt plötsligt är det lov. Vi lovar att vi ska träffas hela gänget, men vi vet mycket väl att detta är en lögn. Jag spenderar sommaren med mina andra vänner, jag festar, badar, livet leker och det var en bra sommar.
​På sommaren så fyller Monica år och i slutet av sommaren så håller hon en födelsedagsfest. Hon bjuder in "gänget" (minus Thomas och Karolina kunde inte komma). Jag, Rebecca, Olivia och Selena är där samt Monicas andra vänner.
​Eftersom att jag känner ingen av tjejerna och är väldigt blyg av mig så hängde jag mest med Rebecca, Olivia och Selena. Vilket var helt omöjligt. Selena och Rebecca sprang hela tiden in i toaletten och skulle snacka.
​Först så hängde jag med in. Vi snackade skit om att William hade dumpat sin tjej för en i parallellklassen. Döm mig inte för hårt, men när jag inte vet vad fan jag ska snacka om så snackar jag ofta skit och jag visste något om denna tjejen.
​Jag började prata och helt plötsligt så började Rebecca avbryta mig. Och som att någon slog en ölflaska i mitt huvud så slog det mig. höhö... Denna tjejen behandlade mig illa, som fan. Allt det goda försvann, alla tillfällen hon hade gjort något liknande kom fram och jag såg henne för vad hon egentligen är, ett monster. 

Så när Rebecca ÄNTLIGEN hade snackat färdigt så stack jag till dom andra tjejerna som jag inte kände och började snacka med dom, visst vi blev bästi-bästisar men jag är glad över mitt val. Olivia följde mig och snackade också med dom. Och jag kunde notera Rebecca och Selena spenderade hela kvällen genom att springa ut och in från toaletten.

Sedan när skolan började igen så har Rebecca mage att snacka skit om Monicas vänner. Ursäkta? Men du spenderade hela festen på en toalett, du ska vara den sista som ska öppna sin käft. Du försökte inte ens lära känna dom, din lilla... Borde inte ens lägga ord på dig.

Rebecca är bästa vän med Selena. Selena skolkar till och från. Rebecca springer tillbaka till Monica och Monica faller för Rebeccas lilla plan. Och när Selena kommer tillbaka så bara överger hon henne, säger inte hej då, bara går. Detta kan gälla veckor, dagar, timmar och t.o.m. med minuter, jag skämtar inte. Ibland om Selena inte har kommit i tid till första lektionen så skyndar Rebecca sig med att smöra inför Monica, sedan så kommer Selena och hon bara sticker. Liknade hände mig i åttan. Min "kompis" bästa vän kom inte till skolan så blev vi helt plötsligt bästa vänner, men när bästa vännen var där fick jag inte ens ett hej.
Jag undrar om Monica vet att detta händer, jag vill inte säga det direkt, men kanske jag kan säga det indirekt genom att berätta min historia?

Jag behövde ta några steg från Rebecca för att sedan springa in i henne och se hur hon egentligen var. Jag är glad att jag insåg vem hon var, för nu vet jag att du helt ärligt är trash. Rebecca är en Monet, och jag hoppas verkligen att Monica någon dag kommer inse detta.

Likes

Comments

Detta var ett inlägg jag inte ville göra, men jag tror tyvärr jag måste. Denna bloggen är som en slags bikt för mig och jag måste verkligen skriva om det innan det äter upp mig inne från. Jag kommer skippa detta inlägget när jag läser igenom bloggen, jag kommer skapa en ny kategori för detta inlägget och det kommer få namnet "Trigger warning". Tro mig, jag vill verkligen inte skriva detta inlägget, men jag måste. Det kommer bli svårt för mig att skriva allting, så jag ska hålla det så litet som möjligt.

Natten till den 3 juni 2016 så var jag med om ett s.k. sexuellt övergrepp. Det känns svårt att ens tänka på ordet och det känns svårare att skriva det.

2 Juni så var min familj inbjuden till min farbrors 60 års kalas. Han hade bjudit in flera vänner, men också grannar. Jag hängde med min kusin och bror den dagen. Eftersom att min kusin är uppväxt i området så kände han många av grannarna (dom bor i ett litet samhälle, där alla känner alla och dom flesta ärver sina hus.). Grannarna var av olika åldrar, men så är det när man bor i ett litet samhälle man får ta det man har och bli vän med dom som finns.

Vi spelade boule och i mitt lag så spelade med en kille som precis hade ärvt hans fars hus. Vi alla i vårt lag hade bra taktik och vi vann över det andra laget. Trots att jag hade druckit massa cider och var lite dragen. När mörkret började falla (detta var sommar, så ni fattar hur sent) så började alla dra sig hemåt. Eftersom att vi inte bodde nära och att dom var våra släktingar så sov vi över.

Iallafall så började dom spela musik och dom som var kvar dansade. Då såg jag boulespelaren med en annan man, han som skulle bli min gärningsman. Jag, som social och full jag var, började snacka. Jag flörtade inte på något sätt, så jag har ingen aning hur han kan ha sett något som en invit.

Efter 1-2 timmar så skulle jag och mina kusiner (kusin+bror) gå och bada i jacuizzin. GM grubblade om han skulle med eller inte, men valde till slut att hänga med. Jag sa något liknade "Men vafan häng på, det är en tradition för oss.". Vi gick sedan mot huset, alla bytte om i olika rum och jag blev färdig först eftersom att jag bytte om i badrummet (och man måste duscha innan man hoppar i).
Jag gick ner till jacuzzin och satte mig. Efter ett tag så kom GM och satte sig precis mittemot mig. Jag gjorde lite småprat och frågade om han var lika gammal som mina kusiner (Den äldsta är 30 år och den andra är 27). Han sa då nej och att han var 34 år gammal. Han undrade om min ålder och jag sa 17 år. Han sa något med stil med "wow!" och sa att han trodde att jag var runt 20 år. Han sa också TYDLIGT att han var dubbelt så gammal som jag.
Jag tror efter alla andra kom så började han röra mitt ben med sin fot. Jag i onyktertillstånd tänkte typ att det var en slags lek och gjorde tillbaka. Men sedan började han röra mitt innerlår och ja, annat.
Eftersom att jag hade blivit lite matförgiftad så gick jag upp flera gånger för att gå på toa. Men varje gång jag kom tillbaka så fortsätte han.
Varför sa du ingenting? För att jag tilltalade mig flera gånger att jag ville detta, att jag borde vara glad att någon vill ta i mig trots att jag är så äcklig. Sedan typ frös jag till is. Dock efter en stund så började jag dock göra motstånd och puttade bort honom, men han tog bara detta som att jag spelade svår (jag tror att det var mitt omedvetna som tog kontroll här). Efter en tid så gick jag upp. Jag ställde mig i duschen och började tvätta bort kloret från mitt hår.

Helt plötsligt så knackade det på badrumsdörren, efter kanske 5 knackningen så svarar jag (jag öppnar inte). Det är GM och han vill ha hans kläder som ligger på badrumsgolvet. Jag sveper handduken om mig, tar kläderna, öppnar dörren, han märker att jag bara är i handduk och försöker få en glimt, men jag bara kastar kläderna på honom och stänger dörren . Jag kollar sedan mig i spegeln, och tänker att jag borde vara glad att någon kunde se mig som attraktiv. Jag duschade klart och satte sedan på mig kläderna.
Sedan hör jag en knackning på glasrutan, och vem är det inte mindre än GM. Han försöker den här gången med få en glimpt av mig, men jag har på mig kläder. "Vad gör du här?" frågar jag surt. "Jag ville bara säga hej då!" säger han med sin "snällaste" röst. Det är ungefär då jag kommer på att han har familj och jag får från ingenstans stockholmssyndrom.
Jag säger då att jag mådde dåligt pga av alkoholen, vilket var en lögn då jag klarar mycket. Jag stängde fönstret och gick för att sova. Men jag kunde inte sova. Jag hade nyss gjort något med någon som var gift, jag var "den andra kvinnan". Med skuldkänslor så sprang jag till toaletten och spydde. Min familj tror jag spydde för alkoholen, jag sa för matförgiftingen, men jag visste att jag spydde för skuldkänslorna.

Jag fick en slags egobost från ingenstans, liksom att jag hade "förfört" en gift man. Så när han hittade upp min facebook och skrev "tack för en bra kväll" så var jag inte långt ifrån att säga "tack desamma". Men jag var i förnekelse.

Hela vägen hem + 2 dagar efter så hade jag sån himla klump i magen. Jag undrade hela tiden varför, men det var inte förens jag funderade på att skriva till min kompis om min stora insats då jag insåg vad han faktiskt hade gjort mot mig. Jag log i min säng och grät och förstod detta inte hade varit okej. Han är 34, han borde ha vetat bättre än att tafsa på en full 17 åring.

Detta är något som har varit inne i mig i några månader och jag har inte berättat för någon innan, men nu har jag det.

Ska du anmäla? Skulle kännas dumt att anmäla.

1. Jag hade fått sitta i ett ensamt rum med GM och han hade kunnat kolla på mig.
2. Det finns inga bevis, bara ord mot ord.
3. Han hade knappt fått något straff, kanske skadestånd, högst 1 månad fängelse, böter eller något.
4. Mitt mardrömssenario. Har ni hört talas om "Våldtäkterna i Bjästa"? Kortfattat så blev en tjej våldtagen av en kille, tjejen anmäler, men alla tror att tjejen snackar bullshit och börjar mobba henne. Killen erkänner t.o.m. men alla står fortfarande på killens sida. Bjästa är en liten by och det blir så grovt att tjejen tvingas flytta till Stockholm för att ungå allt och jag tror att hennes familj inte ens kunde vara kvar för dom blev trakasserade.

Allt detta skulle kunna hända.

Jag vill inte se honom igen, jag vill inte komma till domstolen och dom säger "friges!". Jag vill inte ha hans pengar, jag vill inte att han bara ska få sitta en månad på anstalt och jag vill verkligen inte att mina kusiner ska tvingas flytta från deras hem, bara för detta skit sak hände.


Tack för att ni har läst!

Med vänliga hälsningar,

En liten anonym flicka.

Likes

Comments

Inatt drömde jag en dröm.
Det finns en familj som vi är vänner med. En pappa, en mamma, en syster, som är ett år äldre, och en lillasyster, som är runt 11 år.
Jag kommer inte ihåg så mycket om drömmen, men jag kommer ihåg viktiga delar. Lillasystern hade begått självmord. Det kom som en chock. Jag bröt ner och grät nästan hela tiden. Jag kunde se en liten grej som påminde om henne och jag kunde börja gråta. Fick panikattacker, efter panikattacker. Hur kunde hon vara död? Hon var bara 11 år gammal. Minnen efter minnen kom fram. När hon var bebis och var så söt, har så roliga historier.
När hennes syster hade skadat sig, så tog hon hennes knubbiga och nappfyllda ansikte och eskimopussade sin storasyster. Det såg så roligt ut att både jag och hennes storasyster skrattade ihjäl oss.

Det är då det slår mig. Jag kommer vara någons "lillasyster" om jag dör. Jag vet inte vilka som kommer påverkas av detta, jag vet inte hur dom kommer känna och jag vet inte hur för jag kommer vara död. Detta är då jag har bestämt mig, jag kan verkligen inte begå självmord. Jag vet också redan att jag kommer att dö ung, men jag borde leva kvar min tid här.

När jag dör. Så funderar jag på att avslöja vem jag är. Såklart så får jag i förtid skriva ett inlägg, men jag får be någon att lägga in det istället för mig. Det hade varit fint för människor att veta vad jag har haft för tankar.

Likes

Comments

Jag är ensammaste flickan i världen. Andra spenderar sin helg med att leva ut sin vackra ungdom, medans jag sitter inne och skriver. Jag skriver på bloggen, jag skriver dikter, jag skriver berättelse, manus, noveller, böcker, you name it. Det är ändå då jag vet lite vad jag vill göra med mitt liv. Jag tror att jag vill få ut mina berättelser, som manus eller bok. En kompis hade läst lite av vad jag hade skrivit, Monica. Hon berättade att det hon hade läst var riktigt bra. Det gjorde mig glad, kanske jag kan bli författare?

Jag vet att jag inte har skrivit mycket om henne på typ över ett år, huh jag har haft denna bloggen ett år. Vad patetiskt. Men kan iallafall göra en sammanfattning. Monica och Rebecca var typ bästa vänner. Båda hade pojkvänner, så dom hade liksom mycket gemensamt. Men sedan, ibörjan av 2016, gjorde Rebeccas pojkvän slut med henne. Rebecca började då hänga med Selena, en annan tjej i vårat "gäng". Nu är väll som bästa vänner och ja, eftersom att Rebecca är en "hänger du med mig så hänger du bara med mig"-person, så har väll våran grupp splittrats. Nåväll, back on track. Monica och Rebecca är inte bästa vänner längre och jag och Monica har kommit närmare varandra, men it was ment to be, det vet jag.

Någon dag känner jag att detta kommer att vara borta för alltid. All sorg, all smärta och all ensamhet. När jag träffar honom så kommer han ta bort all det. Han kommer göra allt så jag inte känner någon sorg, finnas där när jag behöver någon och påminna mig att han alltid kommer älska mig.

Jag har haft en depression i 7 år nu. Jag är varje dag överraskad över att jag fortfarande är här, jag tänker på allt jag hade missat om gjort det där jag ville med kniven när jag var liten. En av mina kompisar har en depression, det är triggande (hatar det ordet, men finns inget annat) att hon alltid ska posta på snapchat om hur dåligt hon mår, men jag vill verkligen inte att hon ska försvinna. "Varför ger ni inte upp om mig? Jag har redan gjort det." skrev hon. Beatrice, snälla ge aldrig upp. Jag vet inte om det är min narcissism, men jag vill verkligen inte sluta kämpa när jag tänker på henne.

"Och bakrutan är skitig som fan. Men det spelar ingen roll för jag ser mig aldrig om och jag ser aldrig framåt"

Jag älskar låter "Fri till slut", den ger mig energi till att leva. Någon dag kommer jag att vara fri... till slut.

Likes

Comments