Jag vaknade av att regnet smattrade utanför. Alla andra dagar har jag vaknat av att solen färgar rummet i en varm gul nyans. Det har varit svalare idag men också en högre luftfuktighet. Jag gillar regn, det rensar luften och sköljer bort allt gammalt skräp. Det regnar ungefär en gång om dagen här och varar några timmar, annars lyser solen för det mesta.

Snart går vi in i vårt 10 dagars break och min mamma kommer ner för att hälsa på mig. Det ser jag framemot att få visa henne min vardag och umgås med henne! Vi har vårat lov nu i mitten men har redan börjat planera en del för nästa period, det ser lovande ut.

Tjejerna fick idag rita sina drömmar på två stora papper. Att få se drömmar växa fram i form av bilder var fint. De visade stolt upp vad de målat, allt från lärare, doktor, mamma till tonårs crush. Vi har alla drömmar vart vi än växer upp på planeten, stora som små. Drömmar är viktiga för drivet, för hoppet och framtiden. Vi har även pratat kärlek med några av de äldre tjejerna, det blir inte särskilt djupgående med tanke på språkbarriären men roligt är det. Det finns tankar på att köra värderingsövningar med de äldre tjejerna och skapa samtalsforum för olika ämnen. Sådant som jag tycker är extra kul och får mig att resa tillbaks till min tid som ungdomsledare.

Till några olika spridda reflektioner:

Jag tycker det är fint att man här i Rwanda kan få gå och hålla i handen som en symbol för vänskap. Jag har sett flera män göra det. Hur ofta ser jag det i Sverige?

Jag kan uppleva att jag skäms för att jag kan gå ut och äta varje dag. Det är som att jag inte borde fast att jag kan. Det är som att det känns fel för att inte alla kan göra det, för att jag kan göra det utan problem här. För att jag vet att vardagen ser så annorlunda ut för de flesta här. Jag skäms över mina pengar här och tycker det är jobbigt att jag har mer än vad de flesta någonsin kommer att ha. Jag har lika mycket pengar här som i Sverige men det är själva kontexten och avståndet som gör det extra påtagligt. Nu när jag lever här.

Natalie har nu tagit bort sina flätor. Vilken skillnad och vilken smärta. Jag är inte sugen på det även om tanken funnits och det ser coolt ut. Nu ser vi lika unga ut igen tillsammans. Det är ingen som gissar rätt på min ålder och alla häpnar när jag berättar den. Jag ser inte ut som tjugofem, jag ser ut som arton på sin höjd... Jag ser söt och oskyldig ut har jag fått veta. Jag rycker på axlarna, vad ska jag säga. Klart jag ibland vill motbevisa det faktumet men samtidigt vet jag vem jag är och det är bara ytan de ser. Vart man än befinner sig kommer människor att bedöma en utifrån vad de ser, jag tänker inte låta det definiera mig.

Överallt ser jag nu människor som delar och sprider budskap och berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp. Som kvinna känner jag mig ofta objektifierad. Det händer överallt och hela tiden #metoo.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

”Jag blir aldrig sjuk” förutom i Rwanda. Jag tror inte att jag haft matförgiftning innan och det var länge sedan som jag spydde för att jag mådde så illa. Men även den friske drabbas ibland av virus och bakterier. Bakteriekulturen här är annorlunda från den vi är van vid hemma i Sverige. I torsdags lunch gick vi och åt lunch tillsammans på en loka restaurang, buffé, gott och billigt och så fanns där sallad. Jag (den enda av oss) är svag för råkostsallad och tar en rejäl omgång sallad och det smakade bra. Under eftermiddagen kände jag ingenting men framåt sextiden bröt eländet loss. Utan att gå in på detaljer kom det från diverse delar av kroppen och det höll på av och till framåt tre på natten. Ont i magen, upp och springa på toa, tömma hinken, det lugnar sig och så börjar det om. Självklart har vi inget rinnande vatten under tiden heller. Jag kände mig lagom fräsch. Mina vänner är hjälpsamma och det är tacksamt att inte vara själv i en sådan situation. Man känner sig ganska svag och liten. Fredags morgon mådde jag bättre på, åt frukost, vilade, magen var fortfarande instabil. Missade en fotbollsmatch och ett party för kidsen på OPED på kvällen för jag inte var hundra. Lördagen vaknade jag upp som vanligt, idag var dagen för inflyttningsfesten och en massa skulle förberedas. Vi köpte backar med dricka och gick till marknaden för att handla frukt, gjorde chokladbollar och kanelpannkakor och gjorde om vårat hem till feststämning. Under dagen som gick kände jag mig allt sämre och tungandad. Lagom till festen skulle dra igång, bröt elände loss igen och jag började spy. Det kändes verkligen som världens otajming. Jag hann hälsa på de första gästerna. Komisk känsla att under tiden som jag ligger och spyr är det fest utanför, men jag är glad att den inte behövdes ställas in helt. Jag är extremt anti medicin men kände att nu är råget måttat och gick till kliniken för att få något mot magen. Natalie var en trogen vän och följde med mig och tog hand om mig. Mådde sedan bättre och vaknade upp bra igen, magen är fortfarande inte helt bra och är extremt försiktig med vad jag äter och vad den tål.

Det är typiskt att när allt roligt ska hända, då går man och blir sjuk. Samtidigt som jag upplevt en omtänksamhet från människor i min omgivning. Det finns en som arbetar här som båda gångerna följt med till kliniken eftersom de enbart pratar franska och kinyarwanda där. Utan problem följer han med och säger att det är självklart, vi hjälper varandra. Han har kommit direkt när vi ringt honom och frågat. Jag känner mig dum som ringer och stör honom och berättar hur tacksam jag är att han ställer upp och följer med. Han upprepar att vi inte behöver tacka utan vi skulle ha hjälpt honom om han var i Sverige, eller hur?

En annan sak som jag upplevt förra gången när jag var sjuk var att vår handledare reagerade när Natalie kom själv till praktiken. Vad gör du här om Linda ligger hemma och är sjuk? Du borde vara hemma och ta hand om henne, en direkt uppmaning. Det är inget snack om saken, här tar vi ett kollektivt ansvar.

De senaste dagarna har jag tänkt på hur Internet nödvändigtvis inte behöver vara negativt. Det beror på hur det används precis som så mycket annat. Här nere upplever jag inte att det slukar all min tid, att jag ständigt är uppkopplad utan jag känner mig närvarande här. Det kanske handlar om min inställning, det kan handla om den begränsning Internet som vi har och kontexten som jag befinner mig i. Det är en befrielse för mig och att det ännu inte är lika utbrett här med ex. smartphones. När vi tar upp telefonerna på praktiken blir tjejerna helt till sig, likaså om vi visar ett videoklipp eller ska ta bilder. Det är inte tillgängligt för dem i deras värld och blir därför något speciellt. Det säger också något om hur fängslande våra skärmar är, hur fort de tar vår uppmärksamhet, slukar våra liv. I dessa tider är jag dock tacksam för Internet. Att det är möjligt att ha kontakt med dem hemma. Det känns som att avståndet inte finns när man pratar i telefon och hör någons röst. Det är som om jag blundar och föreställer mig kan personen lika gärna sitta bredvid mig. Avstånd betyder inte frånvaro av närhet.

Kokt ris och kokta morötter och avslagen cola ska göra magen glad

Delar av vårat festprydda hem och fruktkalas

Söndag morgon på vår veranda, fått upp tygtavlor på väggarna i mitt rum och lexikon på kinyarwanda

Likes

Comments

Nu var det ett tag sedan sist. Vi är inne på vår 7:e vecka och det är svårt att förstå att tiden kan gå så fort. Med tiden kommer också vardagen och därför blir det inte lika många inlägg för jag bara lever, är och finns till i det sammanhanget som jag befinner mig i. Men jag mår bra för er som undrat.

Sedan vi hördes av sist har jag hunnit vara sjuk och besökt en privat klinik för att testa mig om jag hade någon infektion i kroppen. Kliniken låg bara fem minuters gång bort men det var ändå en som arbetar här som insisterade på att han skulle få köra oss dit. Jag mådde väldigt kasst den dagen och kvällen men blev sedan successivt bättre och mådde bra dagen efter då jag stannade hemma och vilade. Samma dag som detta hände fyllde Astrid år och vi firade henne med frukost på sängen och en middag ute.

En eftermiddag på centret har också hunnits med. Detta var förra torsdagen och jag hade inte sett dem på två dagar vilket kändes som en evighet sen och innan dess var det helg. De sprang emot oss och var fyllda av energi och bus. Ingen vuxen var där på eftermiddagen eller mer att det inte var någon tydlig ledarroll och det märktes, det var rörigare och oklarare än vanligt. Samtidigt som de vid kvart i sex gick och hämtade sina skrivböcker för att göra läxorna. De äldre hjälper de yngre och man hjälps åt. Ärligt talar när jag fick se vad de lär sig i skolan så förstår jag inte riktigt strukturen, samtidigt vet jag att de flesta av barnen på centret lär sig något praktiskt arbete. De går sin obligatoriska skolgång men inte mer, detta är något som jag skulle vilja förstå mer. En del av det handlar säkert om pengar. I Rwanda betalar man för sin utbildning och även om det finns lån att ta är det långt ifrån alla som har möjlighet till det heller. Det kan också handla om klass och bakgrund när det kommer att studera vidare.

I helgen åkte jag till Kigali själv av flera anledningar. Den största var att jag faktiskt ville prova på att resa själv och få göra staden lite mer till min egen. Jag vill lära mig att hitta själv, ta mig fram själv och kommunicera själv. För mig när jag har rese sällskap är det så enkelt att ställa mig i bakgrunden och låta andra sköta snacket och ta en laid back roll. Det är bekvämt och jag har oftast inget emot det. Nackdelen blir att jag inte riktigt lär mig platserna eller kulturen på samma sätt som om jag skulle göra det på egen hand, det är som en mellanhand. Något av det som jag uppskattade med att resa själv var hur bra kontakt jag fick med människor som jag träffade, när jag frågade om vägen eller om något så fick jag alltid ett direkt möte. Människor här är öppna och berättar gärna om sig själva och sin historia och man frågar dem. Jag tycker det är intressant och vill gärna veta och lyssnar på hur det är att växa upp här i Rwanda. Jag har också lärt mig vad områden heter, gator och att lokalisera mig. Det finns också en charm i att sitta på ett café och observera, du ser mer än när du är tillsammans med någon av naturliga skäl. Du har inte en annan människa att fokusera på. Det blev en shopping helg i Kigali då jag inte hann med det förra gången och besökte bl.a. den kända marknaden Kimoronko. Jag provade också på boende alternativet Airnb för första gången och stannade hos en väldigt trevlig familj. Stället låg centralt och i ett område som heter Kimihurura vilket är en del av centrum, centrum. Frukosten var bra och barnen var otroligt charmiga och nyfikna på vem jag var. Ett problem var dock att komma in mitt i natten, då jag hade nyckel till allt utom in till huset, så fick ringa hosten båda kvällarna. Tydligen funkar det inte att låsa upp om det är en nyckel i dörren så det var lite besvärande men förutom det toppen. Jag såg en riktigt stor kackerlacka för första gången i badrummet dock vilket ledde till att jag inte vågade gå in där på hela natten, morgonen därpå var den borta. Annars har jag sett förvånansvärt lite insekter och i huset där vi bor dör alla av någon anledning... Jag kom fredag lunch till Kigali och åkte tillbaks söndag eftermiddag. Turen mellan Huye och Kigali tar 3h och nu vet jag exakt hur biljettköp går till, vart någonstans man kan köpa och vilket bussbolag som är det mest komfortabla.

Något som jag inser är att jag är dålig på att ta bilder och vill bli bättre. Det blir som att jag tänker att jag ska stanna här länge så det är ingen brådska, jag kan ta bilder sen. Men blir det alltid sen så finns snart inte snart. Samtidigt som att ta bilder ibland skäl fokuset från ögonblicket kan jag uppleva. Idag när jag vandrade på gatorna i Huye från Marknaden kom tankarna över mig att om nästan lika lång tid som det har gått är det dags att åka hem till Sverige. Jag kände mig lite vemodig över detta, jag har blivit så hemma här och att lämna något och att något tar slut är oftast inte något som jag uppskattar och det blir seperationsångest. Samtidigt som när något tar slut, tar något annat vid. Det är nog den här kulturkrocken som alla som varit utomlands en längre tid pratar om, men den får jag ta då och inte nu.

Det här är näst sista veckan innan vårt break och vi har planerat att vara på centret i helgen. Har en liten festkväll och även följa med dem till kyrkan och på utflykt. Imorgon har vi tänkt göra trolldeg tillsammans med dem.

Till nästa period hade jag önskat hitta en kyrka att gå där engelska pratas och även delta i någon aktivitet på Universitetet som dans. Jag vill även fördjupa relationen på centret och fokusera ännu mer på socialt arbete och professionen.

Ett träd som får mig att bli påmind om den svenska vackra hösten

Den röda jorden som färgar våra fötter och följer oss överallt vart vi än går och sätter sina spår

Likes

Comments

Hej, Oktober är redan här och vi har betat av en fjärdedel nu! Det är höst i Sverige medan här är det lika varmt som på sommaren och jag börjar bli vän mer och mer med värmen och även uppskatta den.

Jag tänkte dela med mig av hur en vanlig dag kan se ut ungefär (för er som undrat):

Morgon

Mitt alarm ringer 06.45

Klockan 7 börjar någon att göra i ordning frukost bestående av vitt bröd, avokado och banan. Nu har vi även fått tag i ägg, havregrynsgröt och fil till min stora glädje.

Strax innan 8 går vi till praktiken och det tar ca en kvart. För att komma till Niyampinga går man igenom centrum, förbi korsningen med alla moped och cykel- taxi. Ibland tar vi cykel till praktiken om vi är sena. På något sätt påverkas man av att en bestämd tid inte är lika viktig eller punktlig som i Sverige och får uppfattningen att de inte bryr sig om när vi kommer exakt. Vi fortsätter att gå förbi Hotel Ibis, Supermarket, och de små lokala butikerna och restaurangerna. Den stora vägen är asfalterad och sen svänger vi av till vänster in på en röd jord- väg. Där går vi några hundra meter, passerar den katolska kyrkan på höger sidan och primary school, till vänster ligger Caritas huvudkontor som Niyampinga tillhör. Till slut svänger vi av till vänster ännu en gång, där det oftast står en man vid ett parasoll som säljer påfyllning av telefon tjänster. Parasollen är antingen gula (MTN) eller blå (Tigo) och man kan se dem överallt. När man svängt in på vägen ligger det på höger sida en nybyggd secondary school och längst ner på gatan en verkstad (där bara män arbetar). Till vänster mitt emot skolan ligger Niyampinga.

Niyampinga består av flera olika tegelhus med en innergård i mitten. Porten in består av två höga gröna dörrar. Ofta ser vi tjejerna och dem oss på långt håll och vi vinkar och ler och de kommer emot oss för att hälsa eller ge en kram. Det är fint och känner mig alltid välkommen.

På praktiken

Marken på innergården är stenbelagd och vissa delar är gjorda av betong, runtomkring ligger byggnader där du finner två stora sovsalar (våningssängar och alla har varsin säng), en matsal, två läxläsningsrum som inte är möblerade, det finns ett bord, ett kontor för the Director (chefen), ett rum med eld- spisen där maten lagas och längst bort ett område med toaletter och tvättavdelning. Det finns inte mer än de nödvändigaste och det mesta är slitet. På Niyampinga bor två av de anställda som också är våra handledare, de har varsitt rum och är där mer eller mindre alltid.

När vi kommer ser vi oss omkring, vad är det som händer, vart alla befinner sig och går till kontoret för att lämna våra väskor. På kontoret sitter ofta någon från personalen och man säger hej, kollar läget och går ut till barnen. Mellan kl.8-10 har barnen dagliga sysslor att göra som att bära ved till eld- spisen, förbereda mat i form av bönor, ris, morötter, kål m.m. städar genom att skura stengolven rena, tvättar sina kläder och en del äter frukost. Vi deltar i deras sysslor, ser dem, observerar och interagerar. Ibland sätter vi oss och pratar med dem som arbetar där, det kan handla om att vi har någon fråga eller något planerat som vi vill hitta på med tjejerna just idag.

Efter kl.10 är det fri lek eller aktivitet som ofta innefattar bollar. Ibland ordnas en huvudaktivitet som att göra armband, dansa traditionell dans eller köra en organiserad lek. Det är inte ofta som leken är organiserad men vi har haft några lekar med dem. Det blir en skillnad med just organiserad lek och uppskattas. Vi har nu planerat in några olika aktiviteter, som lektioner/undervisning, trolldeg och discokväll.

Runt kl.11.40 kommer den andra halvan av gruppen tillbaks från skolan och de byter skoluniformer och väskor med varandra. När det är gjort är det dags för lunch som dem hemma förberett. Varje dag har några barn ansvar för maten, att den blir gjord och ännu förstår jag inte helt organiseringen och mycket upplevs i mina ögon utan struktur samtidigt som de verkar ha koll och maten blir gjord som alla andra sysslor. När barnen äter lunch går vi hem och det är mellan halv ett och ett. Det är en lucka som faller sig naturligt.

Dagarna på centret innebär till mestadels samma rutiner men ibland händer det något annat. De kan få nya kläder, skolböcker eller att någon kommer på besök. Tiden kan ibland kännas som att den går väldigt långsamt, något jag mest kände i början av praktiken. Ibland kommer jag på mig själv att tänka hur kan de trivas med denna vardag, men när jag förstår mer hur deras liv varit innan är det här en möjlighet och tillvaro som ger dem ett hem, mat, kläder och skolgång. Sådant som jag aldrig ens behövt oroa mig för som bara funnits där som en självklarhet, rättighet och förmån.

Eftermiddag/kväll

När vi går från praktiken står solen som högst på himlen och oftast är jag trött och hungrig. Vi går antingen till Marknaden, Supermarketen eller äter ute. Eftermiddagen brukar vara lugn, vi reflekterar en stund över dagen och det är många tankar som kommer upp. Man kan sitta och plugga i trädgården, förbereda eller ordna med sånt som behövs och Hotel Credo finns för dem som vill svalka sig i en pool. Dagarna går fort och vid 18 är det mörkt. Vi försöker att laga någon mat tillsammans, någon tränar, skypar eller så hänger vi. Det är inte ovanligt att strömmen går eller vattnet försvinner. Vid det här laget trivs jag med det mesta men är trött på att vattnet försvinner var och varannan stund och är borta mestadels av dagen. Vi har stora tunnor med vatten men de tar fort slut när det ska användas till att tvätta, spola, diska och laga mat. Det är mest av praktiska skäl.

Ungefär såhär en veckodag kan se ut.

Bilder från Niyampinga (respektera bilderna och använd de inte till annat syfte, tack)

Likes

Comments

När man kommer in i huset: Entrén/Hall/Vardagsrum

Köket: Gaspis och det lilla som behövs.

Badrummet: Vi har ett badkar också

Mitt sovrum: Hörnfönster med soluppgång. Tema i färgerna gult och blått

Likes

Comments

Idag hade visade vi bilder och filmklipp från och av Sverige. De tyckte det var både spännande och roligt, efteråt visade de sin uppskattning genom att berätta vad de gillade mest. Vi tyckte att det var minst lika roligt att få berätta och dela med oss av de land som vi lever och bor i. Sverige skiljer sig mycket från Rwanda och tvärtom, vi berättade om högtider, årstider och mat m.m.

De har redan fått en plats i mitt hjärta och trots språkbarriären uppskattar vi varandra (tror jag). Men att vara på ett center med tjejer i åldrarna 6-17 år är inte helt problemfritt, de slåss ibland, pratar om oss och lär oss ord man nog inte ska säga. De är också retsamma, villiga att visa oss deras vardag och inkludera oss. De senaste dagarna har vi introducerat olika lekar som hela havet stormar, rött ljus och fruktsallad. Att få se dem skratta gör mig varm i hjärtat och leken är ett redskap för oss att knyta an till dem. Något som dem tycker mycket om är dans och musik och det kan skapas så enkelt med enbart röster och en trumma.

Videon vi visade barnen - Sverige är ändå vackert!

Likes

Comments

Helgen i Gisenyi var semester. Fick känslan av solsemester med sandstranden och Kivisjön som jag hela tiden refererade med havet. Sjön är så stor att man inte kan se över till andra sidan, på vissa ställen kunde vi skymta berg i fjärran. Jag blir glad av att se vatten, lugn och att få sitta på en strand och blicka ut över vattnet när solen går ner. Vi bodde på Discovery hostel som låg vid stranden med bara vägen emellan. Vägen till Gisenyi låg högt upp på gröna kullar som ibland blev berg och kollade man ner var det stupande branter. Överallt kunde man se små hus och bananplantager placerade på kullarna som i dalen. Det var lite samma känsla som att åka i alperna men med en helt annan miljö. Vägen slingrar sig, svänger höger och sen vänster och det är omöjligt att inte åka med.

Vi spenderade mycket av dagen på stranden i en solstol med en bok, god mat och yatsi. På lördagskvällen gick vi ut på kvällen, först till ett ställe som heter Tam tam som låg vid vattnet. En duktig street dansgrupp var där och höll i gång stämningen och vi blev alla upp(bjudna)tvingade på dansgolvet. Den kvällen var det roligt och har fått lära mig flera nya dans moves. Här kan folk dansa och det är glädje och ett sätt att umgås på. Det är inte alltid uppskattat med uppmärksamheten som man får för att man ses som exotiskt pga hudfärg. Hur många gånger får man inte frågan varifrån man kommer, tusen gånger och jag får förklara mig dubbelt upp. Här är det också vanligt att någon kommer och vill guida en runt utan att man själv ber om det, det är av artighet men efteråt vill de också ha något för det och det där är splittrade känslor. Man säger vi klarar oss själva och ändå går de med en och man vill inte vara oartig för att de sedan ber om pengar, nu har vi lärt oss av vi kan säga nej bestämt men artigt, inte alla gånger men alla gånge behöver man inte heller säga ja.

Staden Gisenyi är charmig och inte jättestor. Det känns som ett ställe för kringresande och vi träffade en äldre man från Sverige som kom fram försiktigt och frågade om de var svenska han hörde. Vi träffade även folk från Holland, Canada, Kongo och Tanzania. Det roliga när man reser är att man träffar människor från olika länder och man utbyter erfarenheter och delar samma situation genom att vara på resande fot.

När det kommer till mat har vi ätit mycket fisk som fiskats i Kivisjön, på spett, grillad, rökt och i tortillas. Det har smakat jättegott och har inte ätit mycket fisk överhuvudtaget. Det har funnits flera bra ställen att äta på i Gisenyi. Innan vi åker till ett ställe försöker vi att kolla upp ställen att bo på, saker som är värda att se och bra matställen. Det är bra att vara förberedd när man åker någonstans men samtidigt vara öppen för nya tips och möjligheter.

Jag passade på att paddla kajak en timme och fick se ett känt bryggeri som gör öl, vara på sjön och uppleva ännu ett distrikt i nordväst (kommer inte ihåg namnet nu). Det var en skön tur även om det mulnade på. Kingfisher är ett företag jag kan rekommendera till den som är äventyrssugen. Vägen dit var mycket vacker. Dock skrämmer motorcykel taxi livet ur en med de kassa hjälmarna och den höga hastigheten. Man är i princip helt oskyddad. Det är även det vanligaste och enklaste sättet att färdas i en stad/by.

Vi åkte hem vid lunchtid i måndags och det kändes verkligen som vi varit iväg länge och långt ifrån Huye. Vi tog en annorlunda väg hem via Kigali med större bussar vilket var så skönt att slippa klämmas in i de små obekväma och trånga minibussarna. Att säga att vi ska åka hem kändes konstigt men ändå inte, detta är vårat hem nu och det börjar även kännas som det. Vad är ett hem egentligen och vad är det som utgör ett hem? Det kan ni få filosofera på ;)


Gisenyi gav mig god mat, vila och tusen myggbett. Jag har inte fått nästan några innan men tror de beror på att regnperioden kommit och fler myggor med dem. Vi använder myggnät och medel och äter malariatabletter. Oron för Malaria finns, samtidigt som det inte hjälper att oroa sig utan man får hoppas att just den myggan inte bar på det. Malaria vaccinationen skyddar till 75% (finns olika typer av malaria).

Här kommer några bilder från Gisenyi:

Det ni ser i mitten bilden är flygande hundar. De fanns och hängde i klungor i olika träd. Ibland flög de och satte sig i en annan gren. De var stora och hade ett speciellt läte, inte något man skulle vilja ha i sovrummet med precis.

Likes

Comments

Hej! Fler blogginlägg kommer men något glesare nu när det här blivit min vardag. Men stanna kvar, kika in och håll ut ändå! Jag kommer att uppdatera er med i alla fall ett inlägg i veckan.

Imorgon bitti vid kl.7 ska vi hämta ut våra stämplade pass för visum ansökan. Att söka visum för 3 månader kostar 50USD.  Efter det beger vi oss till staden Gisenyi som är belägen vid Kivusjöns norra kust. Staden gränsar till Kongo Kinshasa. Vi har hört mycket gott om staden, att den ska vara vacker och det är ett populärt ställe för turism. Där ska finnas ett bryggeri, en organisation som arbetar med funktionsnedsatta barn som vi tänk göra studiebesök på och flera sandstränder. Ser framemot en långhelg där, fre-mån och få ta del av norra Rwanda. Man ska även kunna se till nationalparken Volcanos där gorillorna finns, det ligger tydligen väldigt nära. Det är roligt att kunna resa runt i landet när man har möjlighet. Resan imorgon kommer att vara lång dit, minst 6h och vi kommer fram på kvällen. Hostelet vi bor på ska tydligen ha strandutsikt.

Ville bara uppdatera er enkelt om vad som väntar inför helgen! Ta hand om er! Saknar er. Kram!

Likes

Comments