Header

En naken pojke står barfota i snön. Ångande varm från bastuns nittio grader. Hans fötter fryser fast lite mer för varje sekund som går, från den snö som topparna av hans tår smälter. Tre meter hög snö runtomkring och en enda liten ynka ursäkt till ljuskälla från stugan. Resten kommer från fullmånen över granens toppar. Han lägger sig ned i snön, med fötterna över marken och håret stelfruset mot snön. Förutom cigarettens glödande slut så ser han ingenting mer än stjärnor. Alla de stjärnor som gatlyktor och billjus inom civilisationen annars bländar bort. Månens fläckar syns. Varenda millimeter av dem och någonstans i skogen så sitter det en uggla som stilla övervakar och harmoniskt kommenterar beteendet.

"Så, berätta om himlavalvet för mig. Vad fyller stjärnorna för funktion? hur många sidor finns det av månen?"

Hon vänder sig inte om, hon vet redan hur han ser ut där han ligger. Det har hon sett så många gånger när hon blundat.
"Du borde klä på dig", svarar hon.
"Det är en dag imorgon också och om du inte hade haft mig här som berättar det hade du drömt dig bort och frusit ihjäl. Du borde sluta röka också. Rökning ger liv åt cancer och det är det värsta jag vet."
"Det är så mycket man inte borde hela tiden", svarar han kvickt.
"Stjärnornas uppgift är att påminna dig om att man inte kan skina utan mörker. Och månen. Antingen fortsätter du att titta på den och undra hur många sidor den har, eller så bestämmer du dig bara för att dansa med den."
Sedan vänder hon sig om för att upptäcka att han ser ännu vackrare ut där han ligger än vad hon har sett när hon blundat.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vi behöver prata. Om hela jävla världen komprimerad till ett jantelagens vardagsrum där vi slumrandes halvtittar på en favoritserie för tredje gången, med ljudet som bakgrundsmusik till irrelevant relevanta tankar. Alla de där tankarna som testar akustiken i trumhinnan som inför en konsert längre fram, öronbedövande och fullkomligt ur takt från slagen innanför revbenen i bröstet. Det är lite Bo Kaspers möter Lordi över det hela. Chockerande, oväntat och ganska idiotisk kombination. Ett förband till ett helvete. En kulturkrock mellan varmt och kallt, trettiosjugraders känslor som obemärkt tränger sig in och gör dig dyblöt innan du ens hunnit tänka tanken på ett paraply i spöregn. Ju mer intensiv bastrumma, desto snabbare går den metronom med tilltalsnamn hjärta och strupen dras ihop likt sendrag i låret. Jag måste ringa någon snart, innan jag hyperventilerande faller till golvet i syrebrist. Jag spänner mig så att tyget i örngottet knakar. Snart ligger jag på ett moln av dun.

Vi behöver prata om att prata. Om att börja våga. Våga börja ta plats och känna. Som in i helvete. Våga använda varandra som paraply eller bollplank, beroende på vilken metafor du väljer, gentemot allt du känner. Jag är så upp till kanten fylld på tabu. På att ingen kan, för att ingen vill, för att ingen vågar. För att vi lever i ett samhälle där det är mer förståelse för dig som brutit stortån än dig som lever med biverkningar från SSRI-preparat som ett sista hopp för att ens kunna lämna sängen. För att ens kunna andas.

Vi behöver överlåta den självdestruktiva hammaren till någon utanför den graffiti-fyllda fasaden som döljer och pryder varje inre, som ingen riktigt vill varken se eller visa. Vi behöver så frön till ömsesidigt förtroende och ta hammaren för att krossa de där tabu-sprayade, ogenomträngliga murarna. Det får komma till ett slut nu. Det tysta bakom ”bra”, som leker kurragömma med dunk för vem som helst att ta del av efter några glas rödvin. För det är ju då det pratas. Först då som murar blir till sand. Till sand som sedan fan aldrig försvinner. Det följer med dig hem mellan tår, i tygpåsar och sedan även under ditt påslakan när du pealar sönder hela ditt yttre i ett försök att somna från det trasiga inre. Och ibland knullar du någon främling, som inte ens är tilltalande utan x antal promille i blodet, för att känna någonting överhuvudtaget. För att bli utmattad av någonting annat än bara alkohol och uppsvullna ögonlock som torkat ut av saltet från tårar.

Lite obducerar jag nog sönder mig själv i tanken innan jag funderar på att låta någon annan öppna upp för operation. Vad händer om jag tar bort den här delen; slutar det göra ont då? Om den där metronomen slutar att ticka, fungerar allt då? Trots att kugghjulen går i otakt. Krockar i varandra och slår gnistor om sig. Jag brinner. Min kärlek brinner och jag kommer inte att sluta förrän jag är aska. Förrän jag är renare än luft. Tills jag är borta. Någon kan andas samma syremolekyler som jag, men den kommer nog aldrig riktigt att känna mig. Inte nu. Inte tills jag kan säga att någon är vackrare än honom.

Vi behöver prata om att prata.
För jag behöver prata, innan jag brinner upp.

Likes

Comments

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig.
Jag vill stiga in i ditt inre, se mig omkring. Andas in dig ordentligt.

- Gå din väg, säger stenen.
Jag är ogenomtränglig. Slår man oss i bitar så är vi ogenomträngliga. Mal man oss också till sand släpper vi ingen in.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig.
Jag kommer av pur nyfikenhet. Livet är dess enda chans. Jag ämnar gå runt i ditt palats och sedan bese även bladet och
droppen.
Jag har så lite tid på mig för att hinna allt. Min dödlighet borde röra ditt hjärta.

- Jag är av sten, säger stenen.
Och nödgas att hålla mig allvarlig.
Gå härifrån. Jag har ingen skrattmuskel.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig.
Jag har hört att du har stora tomma salar, skådade av ingen, vackra i onödan.
Dova, utan ekot av någons steg. Erkänn att du själv vet ganska lite om det.

- Stora och tomma salar, säger stenen.
Men det finns inte plats i dem.
Vackra, kanhända, men ingenting i dina arma sinnes smak.
Du kan leva med mig men aldrig uppleva mig.
Med hela min yta vänder jag mig till dig, men med hela mitt inre vänder jag ryggen till.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig.
Jag söker ingen fristad för evigt i dig.
Jag är inte olycklig.
Jag är inte hemlös.
Min värld är värd att återvända till.
Jag ska gå in och gå ut med tomma händer. Och som bevis på att jag verkligen har varit där ska ingenting framläggas
utom ord som ingen kommer att tro på.

- Du kommer inte in, säger stenen.
Du saknar delaktighetssinne.
Inget sinne kan ersätta delaktighetssinnet. Inte ens synen skärpt till allseende tjänar något till utan delaktighetssinne.
Du kommer inte in, du har knappt i sinnet ansatsen till detta sinne, fantasi.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig.
Jag kan inte vänta två tusen sekel på att få komma under ditt tak.

- Om du inte tror mig, säger stenen.
Vänd dig till bladet, det ska säga som jag.
Till droppen, den ska säga som bladet.
Fråga till slut hårstråt på ditt huvud.
Jag skväller av skratt, av jättelikt skratt som jag inte kan skratta.

Jag knackar på stenens dörr.

- Det är jag, släpp in mig.

- Jag har ingen dörr, säger stenen.

(Wislawa Sxymborska)

Likes

Comments

Det här är berättelsen om två pojkar som båda hade fötterna i helvetet och händerna sträckta upp mot himlen i hopp om någonting annat, någonting mer, någonting vackrare; innan det var för sent. Och berättelsen om dessa två pojkar börjar på en öde plats med ett gemensamt och ytligt mål. Lockande ord. Lockande tankar. En känsla av att ingen av dem varken hade någonting att vinna eller förlora pulserade i deras slitna hjärtan de där sommardagarna då allt var möjligt. De skrev, planerade, vred och vände på tiden för att tillsammans kunna uppnå det där gemensamma målet som huruvida de lyckades eller inte skulle komma att avgöra deras framtid.

Dagar gick och målet blev allt mer avlägset. Men allt eftersom deras fysiska avstånd ökade, så minskades också det mentala, ett ord i taget. Och inte långt därefter så träffades pojken och en pojke i en värld av luftslott, murar och trasiga städer.

En värld där mil blev sekunder, där tankar och ord blev till hus och statyer. Deras värld, där broar sakta byggdes mellan deras rykande städer och där kryphålen i deras murar blev till portar för den andre. En värld som obemärkt började bli kallare och kallare, tills den var fullkomligt täckt av is. Vilandes och nästintill bortglömd låg världen och dess invånare och drömde under istäcket; i väntan på en vår som kanske inte ens skulle komma.

Dagar blev till veckor som blev till månader och orden som kopplade de trasiga tu samman, vilade under samma töcke av is som deras sömniga städer. Som en ask med gamla smycken man glömt i en byrålåda var deras ord, undanstoppade, men ändå för värdefulla för att kasta bort. Så kom den dagen, då pojken tack vare ett gammalt ytligt mål återigen fick se nya ord från en pojke långt borta; dagen då vårsolen steg över världen och pojkarnas städer sakta började växa i värmen.

Dagar blev till veckor som blev till månader och orden mellan pojkarna växte sig allt starkare och djupare; och i deras städer restes statyer till den andra i ära. De bytte nycklar med varandra. Nycklar till murarnas resliga portar; och till slut även de dammiga guldnycklarna till städernas centrum.

Nyfikna och livrädda över deras makt, stapplade de båda på barnsben genom berg och dalar i varandras somriga riken, ovetandes om att de båda vandrat rakt mot den värsta av dalar - Tvivlets Dal. Plötsligt befann debåda sig på en mörk och skoningslös plats som blodtörstigt sög åt sig deras hopp och ledde dem på villovägar så långa och svåra att de omöjligt kunde gå samma väg tillbaka. I den djupaste delen av Tvivlets Dal såg pojken, mitt i allt mörker, ett svagt sken och i hopp om ljus sprang han i vild panik emot det och greppade tag om det. Men så fort hans hud slöt sig runt ljuset, spred sig ett svidande brännsår över honom och pojken och en pojkes städer drabbades av kraftiga eldsvådor innan de slutligen täcktes av ett nytt, tjockare, tyngre och kallare lager av is.

Isen tycktes vara ogenomtränglig och pojken försökte med hackor och eld att bryta loss världen från dess kyliga fängelse, utan resultat. Solen över den delen av världen hade gått i moln.

Två trasiga pojkar på varsitt håll stängde och låste sina städer, byggde åter upp sina murar och kastade dukar över statyerna på deras torg med blodet rinnandes längs med kinderna. Där stor de, på varsin sida om en vild flod som slogs och röt, på kanten av en bro i kollaps; som liksom hånade pojken medan hans hjärta stod med ryggen vänd på andra sidan. Ibland hände det att pojken ropade till en pojke över en ruinerad bro, i hopp om att hans nämnda hjärta skulle vända sig om och i alla fall titta på honom igen. Och efter många uppgiva rop, som gränsade till hjälplöshet så började någonting hända. Marken runtom pojkarna började sakta smälta och en lerig grund under dem började träda fram. Medan deras frusna städer i bakgrunden, började båda att byta ut ord efter ord över den dånande forsen av krossade känslor som nästan överröstade dem. Ord blev till meningar och meningarna gav en mening till ropen; och snart lades det ut nya stenar till en ny bro.

De började höra varandra allt bättre genom mullret av floden under dem, men kylan från den kringliggande isen var fortfarande så bitande att pojkarna ännu inte vågade sig längre ut på bron. Utan de fann sig själva ståendes i en skymningszon mellan en våldsam vinter och en avlägsen vår, osäkra på sig själva, osäker på den andre; men samtidigt säkrare än någonsin. Och plötsligt så togs det första steget mot ett nytt gemensamt mål - att mötas utanför deras värld av luftslott, murar och trasiga städer.

Solen stod som högst när tåget rullade in på perrongen i staden där pojken spenderat sina gråa år och dagar. Aldrig hade han varit så rädd och lycklig på samma gång, som när han visste att hans kärlek bara var några steg från honom. Sekunderna från det att en pojke som tidigare varit så långt bort, satte sin fot på en plats så nära, till det ögonblick då deras läppar möttes i en oförberedd och skakig första kyss, kändes som evigheter; medan dagarna spenderade ihop blåste förbi i en vind av iskalla bad i sjöar och varma stenhällar vid havet.

Deras möte blev till ett löfte om fler och snart tog pojken sina första av många steg i den andres stad under några vin- och hoppfyllda dagar som tog slut alldeles för fort. En pojke reste till värmen och den andre till kylan efter ett farväl av vackra ord, som till slut verkade vara en fasad av en ful vägg påväg mot bristningsgränsen. Och när en avlägsenhet utöver den fysiska började hemsöka orden från det varmare landet, anade pojken i det kallare den tidigare nämnda väggen genom en fasad av flyktiga och neutrala ord som kom hundratals mil därifrån. Pojken försökte måla över sprickorna, men fasaden verkade bli tyngre och tyngre för varje lager hans pensel strök på; och till slut tröttnade pojkens armar.

Hans pensel hade blivit så tung av torkad färg att det gjorde mer ont att hålla upp den än det gjorde att släppa taget. Så han släppte penseln i ett nederlag som han var minst lika noggrann med att försöka dölja för den andre, som han var när han omedvetet byggde upp det. Och i den sista ansträngningen så gjorde pojken allt i sin makt för att försöka dämpa fallet genom ett möte långt mycket vackrare än den fula väggen av sprucken cement som tycktes stå mellan dem.

"Minns den här stunden, när du tänker tillbaka på allt.", sade en pojke innan de tog farväl, för att sedan åka tillbaka till sin egen stad.

Två förtvivlade pojkar på varsitt håll grät floder som sköljde undan spåren av broarna som en gång kopplat samman deras städer. Dagar blev till veckor och det tafatta beslutet om att varken ses eller höras, bröts med bläck på papper om vartannat; tills en kyla sprungen ur självbevarelsen lade sig över pojken och kontakten mellan dem förminskades till en ensidig form.

Ytterligare veckor byggdes av dagar fyllda med saknad och en känsla av ombytta roller då en pojke i all tumult plötsligt insåg vad han egentligen vetat hela tiden. Han stod blottad utanför sina murar och skrek över den, åter igen, dånande floden i hopp om att pojken på andra sidan skulle svara, eller i alla fall lyssna. Gång på gång möttes han av en reslig mur bakom vilket pojken satt med hjärtat i halsgropen och händerna för sina öron.

Så i takt med att rösten över floden saktade börja avta, släppte pojken på den andra sidan försiktigt sitt panikartade grepp om sina öron och vandrade bort från muren som han så länge klamrat sig fast vid. Tiden tickade långsamt förbi, bakom pojkens kalla murar och den öronbedövande tystnaden tvingade honom till att lyssna på sig själv, trots att den underliggande självbevarelsedriften förbjudit det.

Inte en dag sedan pojkarnas farväl hade gått utan att pojken tänkte på en pojke långt bort. Inte heller hade en dag gått utan att han viftade bort dess tankar i tron om att dagen då de skulle upphöra, snart skulle komma. Men ju mer pojken lyssnade, desto mer medveten blev han om att den dagen aldrig skulle komma; så han släppte till slut sin stolthet, stängde av självbevarelsdriften, låste upp den innersta porten, gick ut till floden och innan han hann ångra sig så kastade han sig över sex bokstäver i två enkla ord som kom att förändra allt.

Två pojkar som båda hade fötterna i helvetet och händerna sträckta mot himlen, sänkte sina armar och tog varandras händer, samtidigt som hoppet och drömmen om någonting annat, någonting mer och någonting vackert blev lika verkligt för dem båda som det varit allt för länge framför deras tidigare slutna ögon.

Tiden härdade de trasiga och tvivelaktiga tu, vintrar manade fram starkare och vackrare vårblommor, mörker gav ljus sin färg och mening; och allt detta medan pojken och en pojke vandrat sida vid sida till helvetet och tillbaka för att finna sig själva i varandra. Trots en hård vinterkyla mötte de varande i en värme, starkare än den av en evig sommar; och deras själar dansade i solskenet av den andres närhet.

Deras hjärtan slår fortfarande med och för varandra, och när de slutar slå kommer deras sammanflätande väsen att leva vidare, om så i ett annat liv eller dansandes till tidens slut. Så trots att berättelsen om pojken och en pojke slutar här.

Så fortsätter den i ständig rörelse utanför dessa sidor, nu och för alltid.

Likes

Comments

”Jag har ingen aning om hur jag ska besvara den frågan. Min första tanke är om du bryr dig överhuvudtaget. Nästa berör spekulationen kring om det är min eller din definition av bra som du är ute efter. Den tredje tanken rör sig till imorse när jag kom på mig själv med att, i duschen stå och måla upp ett helt scenario om hur jag slängde käft med en arkitekt och vilka argument jag skulle använda för att vinna. Vilka ord som mest skulle lämpa sig att beskriva de felberäkningar och brister i byggplanen av hela min existens. Och nu undrar jag om man kan hyra ut ett rum i hjärtat i andra hand, även om det redan hamrats hål i väggarna från tavlor som förut prydde dem.

När du frågar om jag mår bra, menar du då innan eller efter den metaforiska guldfisken simmat några längder i minnet och avlägsnat ytterligare några molekyler av hans läppar; som gör det allt svårare för mig att minnas hur de formar mitt namn? Jag försöker minnas hans röst, utan vidare framgång. Och nu ser jag hur dina ögon letar sig fram till mina, i ett försök att återfå kontakt. Som HLR på någon vars kropp plötsligt stängt ned och slutat fungera. Charge to threehundred, clear! Och med det rycks jag fram från teater-kulisser och ut på scenen, kisande från strålkastare; utan att du ens märkt att jag har varit borta.

Ögonen fladdrar till och istället för att återge det som, på två millisekunder blixtrat till likt en trasig elkabel i hjärnkontoret, så tar jag ett tafatt andetag och säger att det är bra. Att min lägenhet snart ska helrenoveras och att jag ska fly till Afrika i några veckor och att visst det ska bli härligt, men nog kommer det att beröra. En resa för livet? Ja, det tror jag också! Ridån stängs och ljuset försvinner i mörkret. Klipp till första parkett, stolsnummer tjugoett i bakhuvudet. Där sitter han; det lilla barnet.

Han ser allt. Ögonen vidrör allt som de kan komma åt, inklusive de känslor som dansar tillsammans med mig på scenen. Hans huvud läggs på sned i samband med att jag faller till golvet och utan kontroll på kroppen så följer han snart med i mina rörelser och tippar tillslut mot golvet han också. Han gråter, skriker och där ligger jag; bara ett par meter från kanten av scenen, som i sin tur är två meter bort från honom. Jag ser hur mina känslor fortsätter att dansa, men inte runt mig. Nej, nu rör de vid det lilla barnets händer. Kysser bort tårar som flyr från den oskyldiga blick som fortfarande är så fast förankrad i min.

Han rullar runt så att hela ryggraden är i kontakt med parkettgolvet och stirrar upp mot lyktorna i taket. Jag ser dem också och nu kan jag höra hur det lilla barnet gurglar av skratt i samband med att mina tankar målar upp hur två personer står och håller i en tio meters vinglande stege, som en tredje part krampaktigt klättrat upp i för att byta ut glödlampan i den lyktan närmast taket. Och så skrattar jag lite också, åt hur löjligt det ser ut.

Iklädd mina känslor så ligger han, med fötterna mot taket och betraktar samma tankar som mina ögon följer med blicken. Det lilla barnet gråter inte längre och de gurglande läpparna är nu tätt omslutna den vita nappen med en grön nalle på. Han vaggas av den trygghet och värme som det innebär för honom och han somnar in. Allt detta samtidigt som jag suckar, sätter mig upp och ber den finniga tonåringen på rad fjorton att kasta fram en tändare.

Vad hände med det lilla barnet som nu bytt napp mot marlboro? Tänk om killen på rad fem visste lika mycket som jag vet nu, om hur lite andras åsikter betydde om honom i klackskor. Om sextonåringen längre bak kunde ta ned fötterna från stolsryggen framför sig och inte vara så hård mot sig själv. Tänk om han visste att vissa märken aldrig försvinner. Tänk om han visste att han, trots allt, skulle klara sig ganska bra. Tänk om han haft lika nära till känslorna som jag, när mitt största problem fortfarande var om det var dags för strumporna det stod Wednesday eller Thursday på.

Ibland måste man ta sig ned från scenen och se det lilla barnet i sig. Vad gör du med ditt? Hur mår det? Om du hade pojken i teatersalongen framför dig, han som just börjat fundera på vart vi försvinner när vi somnar och hur det kommer sig att skolfröken ena dagen var där, men nästa dag flyttat till himlen - vad hade du sagt?

Jag hade gett det lilla barnet en puss på kinden och sedan placerat sex ord i hans handflator. ”Tänk om du inte hade.” Han hade antagligen kliat sig sådär i nacken, som både han och jag gör ofrivilligt när vi är obekväma och inte vet vilka ord vi ska välja härnäst. Jag hade försökt att förklara för honom att det är värre att ångra någonting som man aldrig gjorde än att ångra misstag. Och innan jag sträckte fram skrivboken för honom att fästa sina fantasier och drömmar i, så hade jag sagt åt honom att aldrig någonsin låta mamma komma nära hans hår med en sax igen, att han ska fortsätta sjunga högst på skolavslutningarna och strunta i de som vänder sig om för att stirra. Och jag hade sagt åt honom att aldrig sluta tillåta sig själv att känna så mycket som jag gör hela tiden. Och om han sedan väljer att ge dig sin kärlek, så slarva inte bort den.

Ansvar och tomma väggar klär mig inte alls lika bra som jag hoppats att de skulle göra, när allt jag ville var att bli vuxen. När allt jag ville var att få stå på egna ben och själv få avgöra när jag skulle gå och lägga mig. Idag saknar jag att kunna börja gråta för att jag inte fick äta godis innan middag. Eller att skylla på min storebror när cigarettpaketet är funnet av föräldrar som placerat det på ett matbord med kökslampan till strålkastare. Nu ligger det tomma paket lite överallt i lägenheten, som allt för det mesta är prydd med vinglas mellan dubbeldippade chips till kvällsmat.

Om jag visste det jag vet nu, som pojken som fick sex ord i handen; så hade jag slagit mig själv på käften. En liten hand med sådan frustrerande kraft. ”Tänk om du inte hade slarvat bort honom - hade du då legat golvad på scenen nu? Upp på benen med dig, jag har inte gått genom allt det här för att du ska ligga och tycka synd om dig själv!”

…så tänker jag, i huvudet som jag ju lever i; att det är fan inte varje dag man blir uppläxad av en imaginär version av sig själv som barn. Jag kräver en grundlig obduktion av min hjärna när jag dör. Det är ett jävla under att jag fortfarande fungerar.

Likes

Comments

När man har skit upp till hakan är allt som återstår att sjunga. Och helvete vad jag sjunger. Så mycket att kollegor kallar mig för en spotifylista på shuffle. En Laleh på axeln som nynnar på some die young överröstat med ord som do you not think so far ahead och cause I been thinkin bout forever. Det skulle bara underlätta något om jag fick möjligheten att välja låtar själv.

Jag testar akustiken i duschar och inser att det mesta låter finare utanför kroppen. När känslorna slår tillbaka från kaklet istället för att spränga sig inifrån och ut genom huden. När orden går att beröra i samband med att adamsäpplet burrar och vibrerar. Givetvis låter det i otakt och falskt, när man tror att man är Frank Ocean på valfri scen; men när ögonlocken tvingas samman av schampot som rinner ned i dem - då jävlar känns det. Och då på riktigt.

När man har skit upp till hakan är allt som återstår att sjunga. Jag skriker. Köper polotröjor på loppis för att dölja hatet som krampar längs hela kroppen upp runt halsen. Genomför hopplösa försök att dämpa verklighetskänslan av ett adamsäpple som burrar. För det är så, att det är först som jag säger det högt som jag förstår, att helvete ibland är jag bra olycklig. När jag är farligt förbannad på mat och tvingar i mig den för att, som en trotsig treåring, motsätta sig mig själv och han i huvudet som säger åt mig att jag inte duger. Han som står med en pekpinne och delegerar arbetuppgifter till hjärnspökena. De heltidsanställda spökena som slåss med varandra för bonuschecken som delas ut med lönen då jag faller till golvet. Bowling fast i hjärnan liksom, strike eller spare spelar ingen större roll; för ned ska jag.

Fan vad jag svamlar. Det är för lätt att prata bort sig själv. "HA! Där fick du kroppen! Inte visste du att jag var en jävla David Backham med ord. En tunnel, rakt upp i krysset, lurad - och fullständigt golvad." Och det är när jag faller som jag hamnar här. I ett cyberspace-rum liveuppdaterat, naken från badrumsgolvet. Allt detta medan hjärnspökena poppar skumpa i huvudet och bjuder mig på en bakfylla utan festen där innan.

Känslorna är inlindade i kött och skinn, som ofrivilligt får stå för allt jag är. Utan kontroll och handfallen inför allt som drar i mig. Som en marionett-docka med ett snöre fäst i varje cell. (Kom och dansa med mig och jag går precis dit du vill.) Så många gånger som jag önskat kunna dämpa känslorna och allt som jag är. Som att sätta en ljuddämpare på en pistol innan den avfyras. Som att avlägsna trådarna från kroppen i ett klipp med kökssaxen. Men faktum är att det som skulle lämnas kvar är en torso av mig; utan armar, utan ben och inte särskilt vacker. Fylld med sotiga, trötta lungor och ett pulserande hjärta, utan någonstans att ta vägen - utan ens en tatuering, utöver den tatueringen föreställandes hans namn i bröstet.

Vad jag avundas människor som inte känner och tänker så förbannat mycket som jag gör. Som liksom dansar genom livet som en nykläckt fjäril över ängar och järnvägsspår. Som skuttar fram på ballerinatår och inte behöver dissikera sönder sig själva som en groda på biologin. För det är så som någon sade; att det är inte en jävel som skruvar ihop den där grodan sedan. Utan det är ju de trasiga bitarna som man kliver på. De där helvetes små, men ack så farliga legobitarna som lurar när man halv tre på natten kryper med tårna över sovrumsgolvet för att. . . ja, var man nu var på väg när hela foten skriker till av smärta och man faller ihop tätt intill den. Den röda, kvadratiska lilla legobiten som tillsammans med de andra skulle förvandlas till en stadig grund till kropp för mig att leva i; som nu ligger, likt glödande kol på golvet och väntar på att få brännmärka.

Jag är som Jossi i Nangijala, brännmärkt av Tengil som den förrädare jag är gentemot allt jag känner. Sårig från de snören som skurit in likt fiskelina i min hud. Du rör inte skorpan, ditt jävla vidunder. Men så ibland undrar jag, när jag hamnar där bredvid högerfoten på golvet; om jag är den som blir brännmärkt eller om jag är Katla och den som brännmärker.

Så förlåt till dig, med fylliga läppar, som kysste mig först och som sedan var beredd att hålla min hand och fem fingrar genom det fritt fall som kärleken innebär. Det är inte du, det är höjden och skräcken för att falla. Allt sådant som jag för tillfället behöver en fallskärm för att kunna hantera. Du tog steget ut över kanten och jag högg hellre av mig högerhanden än att slitas med ned igen, även om det skulle sluta upp i Nangijala efter att vi slagit i marken.

Så förlåt. Det är inte du, det är jag. Och min psykiska ohälsa.

Likes

Comments

Det sägs att om en skribent blir förälskad i dig, så kommer du aldrig att dö. Jag har aldrig riktigt funderat över eller förstått innebörden av det. Tills nu. Jag är ingen skribent, men en människa med väldigt många ord vilandes mellan fingertopparna. Ord som allra oftast leder tillbaka till honom. Det spelar ingen roll hur hårt jag försöker, hur mycket tid jag lägger på att formulera mig; för på ett eller annat sätt så blir jag påmind. Påmind om att jag älskar någon som älskade mig.

Det är så enormt mycket som jag har lärt mig sedan jag och egot blev ensam. Det känns som att jag har suttit i den här saccosäcken av skit så många gånger tidigare, för åter igen detsamma bultande hjärtslag. Så många gånger som jag har släppt hans hjärta till golvet och som han har släppt mitt. Som en jojo som sakta rullat ur handflatan i övertygelsen om att den snart ska ha snurrat sig tillbaka till famnen som mina fingrar utgör. Jag avskyr egot. Försökte bli av med det när insikten om att hans hjärta aldrig skulle komma tillbaka till mig, sakta letade sig in. Fäste mina känslor i en bok med linjerade sidor i ett försök att utrota det och en gång för alla släppa mitt hjärta till golvet för honom att plocka upp. Den boken har nog förvandlats till aska idag. Och jag vill inte vara klyschornas klyscha och skriva att så har även jag, men det är nog lite så.

Jag har brunnit så för honom, älskat som jag aldrig tidigare har älskat någon. Kysst läppar på ett sätt mina läppar aldrig upplevt. Jag har brunnit av känslor, kärlek som hat, för honom och för individer som egentligen bara har cirkulerat i bakgrunden, men som jag var rädd skulle ta min eld från mig. Likt vattendroppar som rinner längs kanten av ett paraply över våra huvuden, tillräckligt långt bort för att inte bli dyblöt men alldeles för nära för att de obemärkt ska passera. Och länge har jag hållit mig varm i glöden. Fullkomligt livrädd för att hoppet helt ska slockna och bli ett kallt och grått pulver som sedan följer med vinden.

Dagligen gör sig tanken om att han snart ska plocka upp mig igen synlig; trots att jag vet att så antagligen inte är fallet. Samtidigt som jag vet att det är precis så det urartat sig de gånger före denna. Han kommer att plocka upp mig igen - det är åtminstone vad jag intalar mig själv när jag sluter ögonlocken för att sova. Men så minns jag; att jag ligger och dammar på golvet och jag inser att det denna gång blir ett helvetes pussel att lägga för att lyckas återvända från där jag ligger nu, tillbaka till honom. Så öppnar jag ögonlocken och där står den, verkligheten. Hånler, spottar snus och säger "jag försöker gå vidare, det borde du också göra.".

Antagligen så låter mina ord som vilka ord som helst som skrivs 01:19 en lördagsnatt. Melankoliska, tragiska och med en gnutta salt. Men det här är inte ord som känns nu. Som out of the blue faller ned över tangenterna och bildar meningar. Det här är ord, känslor, som dygnet runt rör sig i mina ådror. Tillräckligt snabbt för att de vita blodkropparna inte ska hinna ifatt dem, uppenbarligen. Därför försöker jag nu att hinna ifatt dem själv. Kanske för att de, på räls ska krossas i samma stund som de tatuerar sig fast i skärmen allt eftersom jag skriver. Kanske för att en liten del av mig alltid kommer att hoppas att det är just hans ögon som en dag vilar över mina ord. Det är mycket som man inte vet förrän det är för sent. Och mycket vill då fan ha mer.

Jag har lärt mig att jag inte alls har lika bra koll på mig själv som jag trodde att jag hade. Troligtvis så är jag inte ensam om det här, med att ständigt tro sig ha listat ut hur man egentligen fungerar? Här är jag, med hjärtat i handen och känslorna all inclusive, som färdig produkt att säljas på vilken mellandags-rea som helst. Ni hittar mig mellan hyllorna Självisk och Manipulativ. Där står jag, med en röd lapp över läpparna som ganska bildligt ber mig hålla käften, men som också låter alla veta att här är jag nu - begagnad, men till halva priset.

”Jag litar på dig, det är inte jag som är problemet här, du beter dig sjukt”. Up my ass.
Egot litar inte på någon. Inte till hundra procent. Det finns människor som vet mycket om väldigt lite, men det finns nog ingen som vet mycket om allt. Och jag litade aldrig riktigt på honom. Och jag ska nog inte heller säga att jag ville lita på honom, för det ville jag nog aldrig göra. Antagligen för att jag visste att han inte litade på mig. Och troligtvis allra mest för att jag aldrig ville inse att det inte bara var han som var problemet, utan det var nog för det allra mesta jag. Han betedde sig aldrig sjukt. Tvärtom. Han betedde sig kär. Så som man gör när man bryr sig, på riktigt. Och det gjorde aldrig jag. Även om jag gärna ville tro det. Även fast jag var just det, kär som ytterst få.

Han betedde sig kär, jag betedde mig fegt och manipulativt. Inte kapabel till att ta till mig av hans ord eller känslor, inte kapabel till att hantera att någon var så kär utan en hållhake. Jag ville ha honom, på mitt sätt. Samtidigt som jag på något sätt fortfarande ville ha en frisk fläkt från livet utanför vår bubbla under kingsize-täcket i soffan. Det är mycket som man inte vet förrän det är för sent. Typ att jag vill ha honom på hans sätt och honom. Han och ingen frisk fläkt. Han och ingen annan.

Hela tiden var jag så uppslukad av tanken på att det var han som behandlade mig orättvist, trots att jag var den orättvisa, den kontrollerande, den…som lärde sig allt för sent. Det visar sig att man aldrig kan lära känna sig själv. Inte fullt ut. Och det visar sig att så som han såg mig, är så jag är och så jag borde ha lärt känna mig själv för att kunna ta mig vidare. Inte bara vidare från detta, utan vidare generellt. Så som han såg mig, utan ens en antydan till ögon med brytfel, vill jag aldrig igen att någon ska se mig. Så envis och tjurskallig in i det sista. Till den sista droppen av tårar, så förbannat jävla envis, för att jag var för mån om att hålla fast vid den skeva bild jag hade av mig själv istället för att försöka vidga perspektivet och se det från hans point of view. Från den point of view som jag så många gånger också var så vacker.

Jag har lärt mig att jag så många gånger borde ha börjat en mening med ”förlåt, jag insåg inte att du upplevde det så…” istället för att ställa mig redo för kung fu fighting, utan vitt bälte i karate. Jag gör nog lätt det. Försvarar mig själv, även fast jag någonstans i mig känner att det inte är befogat. Det är någonting som bara händer, för att jag av någon jävla anledning är livrädd för att vara den som hamnar i underläge och ”anpassar sig efter sin pojkvän” - som att det 9/10 gånger skulle betyda någonting dåligt? Jag tror raka motsatsen. Så vida inte pojkvännen i fråga är one of a kind, in a bad way. För det var inte min. One of a kind, på alla vis, men inte in a bad way.

Det är lätt att romantisera, i stort sätt allt, i efterhand. Och antagligen var han inte så fantastisk som jag minns honom. Men jag vill ha honom. Äcklig, ful och dum, likväl som iklädd kavaj inför en sorgens dag eller så vacker som han var på röda mattan när vi hand i hand promenerade tillsammans i huvudstaden. Eller så där löjligt han skrattade när vi satt i en bil strax efter tolvslaget, tjugo minuter in i det nya året och redan brottslingar gentemot lagen. Och bröt mot kärlekens lagbok när jag, två månader senare ljög om att jag nog också tyckte att det bästa vore om vi gick skilda vägar.

När vet man att det är över? Kanske när man är mer kär i minnena än i personen som sitter framför dig. Och det är mycket därför som det inte är över för mig. Som får mig att köra tio mil i ovissheten, bara för att kanske få prata med honom. Som får mig att slå hans telefonnummer trots att jag vet att det bara är tomma signaler som kommer att svara. Jag tror att jag har hittat någon som jag vill dela allt det jag ser med och det är vad som gör det så oerhört provocerande med att säga till någon att jag aldrig kommer att gå vidare från honom helt, för att samtliga svar ger mig samma jävla ord. Att jag visst kommer att göra det. Att jag ska ta med mig det jag lärde mig från detta, vidare in i nästa förhållande. Att jag kommer att träffa någon annan som inte är han.

Frågan är bara vad som gäller om det är så att jag vill ta med mig allt det jag lärde mig från detta, tillbaka till honom. Blir det samma ord till svar då?
​För jag vet också att jag hela tiden går vidare och att jag kommer att träffa någon som inte är han. Någon som kommer att få mig att må bra. Någon som kommer att fylla mitt blod med kolsyra. Bara det att det inte är han.

Det. Är. Inte. Han.

Jag står fortfarande fast och stadigt vid mina ord från då; att om han någon gång skulle höra av sig, så skulle jag släppa allt mina händer bar på, inklusive någon annans hjärta, för att få hålla hans händer och få höra hans ord. För i samma ögonblick som han hör av sig, så kommer jag att vara beredd att, med hela mitt hjärta, ta emot honom. Om så bara för en fika. Om så bara för att få höra hans röst. Om så bara för en smäll på käften.

Att han hör av sig igen är det värsta tänkbara som skulle kunna hända just nu,
​i min process bort från allt som han och jag var.
​Samtidigt som det vore det absolut bästa för oss, även om det innebär mjältbrand.

Likes

Comments

Händerna är inte ens i fickorna och ändå så bryr jag mig som in i helvete. Oftast om allt och oftast hela tiden. Det händer sällan att jag står med händerna i fickorna överlag, faktiskt. Oftast river de i tygpåsen efter cigaretter, pennor eller mod, trots att de för det mesta hänger längs med kroppen i längtan efter att någon ska fånga upp dem och göra flätor av fingrar.

Jag bryr mig om flickan som gråter på tåget, hon som antyder att det inte finns någonting som jag kan göra - fastän jag vill göra hela världen. Och jag bryr mig så mycket för att jag inte heller hade velat att någon förändrade jordens rutt runt solen för min skull. Och varför inte? För att vi inte vill vara till besvär? För att vi har lärt oss att självständigt arbete är det enda arbetet som räknas? För att vi någon gång lät någon annan försöka, men som då fick tyngdkraften att säga upp sig med omedelbar verkan?

Och jag bryr mig om tyngdkraften. Jag tycker att den är så jävla svår. Som en Rubiks kub med sex sidor och åtta färger. Den drar ojämnt i mig och tvingar mig att balansera; och allt som jag någonsin känner tar den sig inte för, vilket resulterar i att känslorna fäster sig i molntäcket. Just så att jag kan känna dem likt spöregn mot asfalten, den dagen då paraplyt lämnades kvar på hatthyllan innan jag gick ut, men längre än till molnen tar de sig inte. För i rymden så finns det inga känslor.

Jag bygger upp mitt eget solsystem i huvudet, för att lyckas skapa en jordglob åt någon som också känner. Knådar en egen liten måne i play doh modell-lera som någon annan kanske kan lysa upp. Jag har ett tunt ozonskikt till skydd, trots att jag aldrig tycks vara varm. Troligtvis är jag drabbad av global nedfrysning snarare än någon uppvärmning, så att känslorna fäster sig vid mig likt en varm tunga som pressas mot gatlyktan på skolgården. Här blir det inga översvämningar, utan snarare torka som gör det svårt för något att växa.

Jag försöker skapa egna moln, som kan ge plats åt känslor som egentligen inte är mina. Men marken har just försvunnit under mina fötter och jag har ingen aning om hur det går för mig. Jag svävar runt, vaknar ibland upp och ned och det händer att jag tror att jag når marken, när jag egentligen möter den med ansiktet likt en spottloska. Ganska patetisk och med en jädra fart.

Det finaste vi gör för någon annan är de saker som den inte är medveten om.

Vi ljuger för dem,

Vi ljuger om dem,

Vi gör allt för deras bästa.

Och det är vad som gör det så jävla svårt, för tänk om de visste?

Det vackraste vi gör för någon annan är de saker som de inte är medveten om. Och det bryr jag mig om. Älskar och hatar. För hur många universum har inte byggts upp för någon annans omedvetenhet?

Likes

Comments

Någon är trött på den enformiga vägen fram och tillbaka till jobbet, nine to five, fem dagar i veckan.
​Någon är otrogen mot sin man och tre barn med sekreteraren vid kopieringsmaskinen.
​Någon har sett det men väljer att inte säga någonting, för att kärleken varken hör eller ser förnuftet.
​Någon lever hela sitt liv kring förnuftet och glömmer bort det verkliga och viktiga. Någon glömmer bort att den är viktig överhuvudtaget.
​Någon minns dåtiden och strider för att bekämpa en värld mot fel riktning på tidslinjen.
​Någon älskar men inte mer än så.
​Någon faller ned på ett knä och får tillbaka tre bokstäver likt en käftsmäll i ansiktet. Någon blir välsignad och ska bli två. Någon blev drastiskt ensam.
​Några utnyttjar tiden och gör fantastiska saker med den.

Andra fokuserar mer på den tjuv som tiden är och vet inte hur den ska räcka till.
​Och så finns jag.

Här sitter jag. Fullkomligt naken med kläder på. Som en fluga, med tusentals ögon i två, mot en vägg och observerar. Noterar tuggummin som tuggas, cigaretter under cirkulerande fotsulor och ögonfransar som frenetiskt blinkar i takt med att pupiller utvidgas. Gör små anteckningar i huvudet om att senare googla på hur lång tid det tar för en mustasch att bli så lång som mannens på bussen. Grubblar och funderar över om kvinnan, som just spillde kaffe i knät, alltid tar så där lätt på saker.

Här sitter jag. Fullkomligt naken med kläder på. Som en fluga på en vägg för hela jävla världen. Noterar att jag glömde solglasögonen på hatthyllan i hallen, när solen tvingar mig att näst intill sluta mina blå. Försöker diskret fånga löven som faller där jag går och ser hur hela staden förlorar näring och liv. Hur grönt ska bli gult och rött och sedan övergå till femtio nyanser av brunt. Och jag funderar på vad det är som gör att busschauffören suckar när en dam med blommig mössa tar sig över vägen.

Här sitter jag. Som en fluga med rynkig panna och en frustrerad läpp mellan tandraden. Observerar och noterar. Leker Picasso med abstrakt vattenfärg i ett försök att måla upp hela världen innanför ramen som skallbenet innebär.

Alla är en så stor del av någonting så himla litet och alla har sin givna roll. Somliga byter och vissa strävar efter någonting annorlunda och misslyckas. Försöker göra så många sekunder av minuterna som möjligt. Försöker fylla tiden med minnen. Och så finns jag. Flugan med en trasig vinge som tror sig vara den enda som analyserar och grubblar. Inbillar sig att jag skulle vara den enda flugan i hela världen. Som en flugkung som fyller sin egen tid med att observera andras. 

Och så slår det mig...att om jag sedan möter en annan fluga, som ser mig med flugögon..vem av alla världens 'någon' är jag då?

Likes

Comments