Det där med jobb, hur gör man det? Just nu har jag inget men jag önskar att jag med hjälp kan hitta ett som passar mig. Precis som de allra flesta människor så har jag vissa saker jag har svårt för och vissa saker jag har lätt för, problemet är väl att reda ut var jag kan få användning för det jag har lätt för. Kommer jag orka jobba heltid är nästa fråga, jag har provat flera gånger och olika arbetsplatser men inte lyckats speciellt bra. Det har slutat i "källaren" varje gång. Nu när jag vet lite mer om mina svårigheter kan det kanske bli lättare? Jag vill gärna att det ska vara så, att jag också kan ha ett vanligt jobb att gå till fast kanske med små anpassningar. Vad är det då jag behöver? Det är jättesvårt, jag är tränad kameleont och har aldrig tänkt på det, för mig har det alltid varit viktigast att vara som alla andra. Vissa saker måste jag hantera men det finns kanske saker som kan underlätta, tiderna till exempel är skönt om det är samma varje dag och ljus kan ofta gå att ändra på. Glad, trevlig och positiv har jag inga större problem att vara, det tar mycket energi men på ett positivt sätt (oftast). Som det är nu, att gå hemma, tar bara energi på ett negativt sätt. Det känns som att det är väldigt lätt att bli deprimerad av att vara hemma och känna sig misslyckad. Tankarna går runt runt och man undrar om man duger nåt till, fast att man egentligen vet att man gör det. Föraktet luras och fast att jag vet att det har fel så kan jag heller inte motbevisa det så länge jag inte gör något vettigt på dagarna.

Tyvärr finns det två saker jag är bitter för, att jag inte har någon färdig utbildning (det hade jag förmodligen klarat om jag vetat om min funktionsnedsättning) och att jag inte är kreativ nog. Jag ser mig som en hyfsat kreativ människa men jag är inte tillräckligt kreativ för att kunna använda det till något vettigt.

Men jag kan ju massa andra bra saker! Det gäller bara att hitta ett jobb där det jag kan och har lätt för kommer till användning :) Jag må se och tolka verkligheten annorlunda än de flesta andra men jag är bra ändå! Faktiskt!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Helgen har egentligen varit ganska lugn, barnet var på utflykt utan mig större delen av gårdagen, vi sov länge idag och jag har fått äta pizza. Kan det bli bättre? Igår och idag har jag funderat på vad detta inlägget ska handla om, jag har fått bannor för att jag inte skrev del 2 (sociala situationer) direkt efter del 1. Igår när jag pratade med en kompis så fick jag en liten idé till en del 2. Vissa sociala situationer där jag gör fel eller blir osäker kan jag förstå vad som blev fel när jag får det förklarat för mig, då kan det bli logiskt för mig också eller jag kan iaf förstå hur den andra personen kan ha upplevt situationen. Andra situationer har jag väldigt svårt att förstå att det jag gjorde eller sa var fel.

Förra veckan var jag i affären, när jag är på väg till hyllan med diverse växtbaserade drycker för att hämta havredryck ser jag en man ta två paket från en hylla, fråga sin fru om de ska ha den sorten, hon vill inte ha just den och han ställer tillbaka paketen. På fel hylla (inte med vilje)! Det kliar i hela mig när jag ser sånt för jag vill så gärna ställa rätt men jag har lärt mig att det räknas som ofint att göra det. Redan stressad av tanken och planeringen inför dotterns kalas dagen efter klarar jag inte att stå emot. Jag säger ursäktande och lättsamt (tycker jag själv) till mannen "Förlåt men nu tänker jag vara ofin och flytta tillbaka de här". Han svarar skrattande något i stil med "Typiskt att du skulle stå här och vara besserwisser". När jag berättar för folk om situationen får jag veta att så gör man inte. Inte ens om man ber om ursäkt först. Ska man tvunget ställa rätt måste man vänta tills den andra personen har gått därifrån har jag fått veta. Blir inte det ännu konstigare om jag smyger runt där i hyllorna och väntar undrar jag då? Om han kommer tillbaka under tiden jag flyttar paketen, blir det inte extra konstigt då? Detta är ett exempel på en situation där jag inte kan se att jag gjorde fel hur jag än försöker, själv blir jag glad och tacksam för hjälp, trots att jag som många andra aspies är väldigt känslig för negativ kritik, om jag ställer fel. Som sagt så har jag ju lärt mig så pass att det kan räknas som ofint men jag tyckte själv att jag löste det ganska bra. Hade jag inte redan varit stressad och haft extra stort behov av att "samla ihop boxen" kan det hända att jag hade struntat i det för då kan jag tåla den lilla extra oron.

Den här typen av händelser kan ältas i mitt huvud i lång tid, mycket energi går åt till att ömsom skämmas och ömsom försvara mig själv. I flera år kan jag komma ihåg situationer där jag har sagt/gjort nåt fel, ofta kommer jag ihåg det jag har sagt ordagrant och har givetvis bilder från händelsen kvar i huvudet. Detta ältande leder sällan någonstans och till slut måste jag släppa det, förmodligen långt efter att andra inblandade har glömt händelsen.

Min logik säger mig att folk vill göra rätt och då vill de säkert ha hjälp när de gör fel. Så har jag lärt mig att det inte är i många fall, vissa typer av rättelser är direkt opopulära till och med, det vet jag av erfarenhet och försöker tänka på det när jag pratar med folk. När det kommer till exemplet med att ställa fel i affären så har jag aldrig förstått dem som lägger ifrån sig saker de kommer på att de trots allt inte vill ha lite var som helst. Ja, jag är medveten om att det finns folk som jobbar i affären och får betalt för att hålla fint men jag tänker att de kanske har lite annat att göra än att springa runt och flytta tillbaka varor som kunder har spridit runt sig? Logiskt kan jag i detta tillfälle inte förstå att jag gjorde fel men det är ingen stor händelse så den kan nog släppas nu :-)


 

Likes

Comments

De senaste dagarna har det varit ganska stort kaos och mycket ofrivillig filmvisning i huvudet. Jag vet varför det blir så, men hur man gör för att stoppa det eller förhindra att det händer ofta? Ingen aning tyvärr, det finns ingen strategi för totalt kaos i mitt huvud. När det blir för mycket, när jag vill mycket, när andra vill att jag ska ditten eller datten eller när andra vill att jag ska både ditten och datten. Jättesvårt blir det när det under vägen uppstår val och jag måste välja vad jag vill. Då blir det orkankaos! Jag orkar inte många (läs fler än cirka tre) saker på samma dag så det är viktigt för mig att kunna välja vad som är mest viktigt och vad jag helst vill. Många gånger krockar det där tyvärr.

Varje vecka vet jag cirka vad jag ska göra och vad barnet ska göra, det finns ett visst utrymme/färdiga strategier för oförutsedda händelser, det har jag lärt mig att jag måste ha. Har jag inte det utrymmet försvinner energin väldigt fort om det händer något jag inte var beredd på. Jag vet att man inte kan veta allt som kommer hända alltid, tyvärr betyder inte det att jag hanterar det bra alla gånger. Något jag också vet är att "vanliga" människor också hamnar i jobbiga och oförutsedda situationer som tappar dem på energi, men hur stor skillnad är det på när det händer någon med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och en NT (neurotypiker)? Hur stor skillnad det är vet jag såklart inte, jag kan bara berätta hur det är för mig. När jag pratar med "vanliga" människor om det berättar de att de inte upplever den typen av situationer på samma sätt eller lika stressande och oroligt som jag. Om jag till exempel har tänkt gå upp en viss tid men av någon anledning försover jag mig lite (tio minuter kanske), då är hela den dagens planering förstörd och mycket energi går åt till att planera om och försäkra mig själv om att det går bra ändå. När jag kommer upp har jag kanske planerat att äta macka till frukost men så visar det sig att brödet har möglat. Nu går mer energi åt till att komma på nåt annat jag vill ha och det betyder förmodligen att det inte blir frukost för det är så svårt att ställa om fort när något har blivit "fel". När saker blir "fel" blir jag i tillägg sur på mig själv för att jag inte har skapat en strategi för just den händelsen den dagen, jag har misslyckats (igen).

När man lägger på allt annat som ska göras på morgonen så är energin slut långt innan jag eller barnet har kommit utanför dörren. Om jag ska något den dagen så ska jag hålla mig uppe hela den dagen fast energin är slut. Det leder till att jag blir mer än vanligt känslig för ljud, ljus, lukt och beröring, det leder i sin tur till att jag inte får återhämta mig och tanka ny energi. Ofta när jag inte ska nåt speciellt eller inte ska iväg förrän senare lägger jag mig och sover en liten stund till. Sova, "se" någon dålig serie, spela nåt meningslöst mobilspel, lyssna på musik eller podd funkar som återhämtning när jag är överbelastad. Flera gånger om dagen passar jag på att "sova med ögonen öppna", då tankar jag lite och sen orkar jag göra lite mer.

De dagarna när borden och måsten staplas kommer stressen och oron, allt blir jättesvårt att organisera. Vad gör jag först? Vad är viktigast? Kan jag spara något till imorgon? Kan jag få hjälp med något av det? Vågar jag fråga om hjälp? Många frågor blir det, de snurrar och snurrar och snurrar och leder ibland till att jag glömmer bort hälften av det jag skulle göra. Jag tänker väldigt sällan i ord, det är i stort sett bilder och filmer. När det blir mycket och orkankaos så bläddrar det så fort, filmerna byts och går in i varandra, det blir omöjligt att hålla reda på vilka bilder/filmer som tillhör vilka tankar. Under tiden som detta kaos och denna förvirring pågår i mitt huvud så förväntas jag, både av mig själv och andra, ta beslut och göra val. Det finns såklart roliga saker som tömmer min energi och får bilderna att snurra, då går det fortare att hämta sig igen (iaf för mig) :-)

Likes

Comments

Idag har jag som vanligt funderat på allt och inget, bilderna och filmerna i huvudet tar aldrig paus, hjärnan går på högvarv nästan alltid. Men vad ska jag skriva om idag? Att jag upptäckte hur jobbigt men också väldigt skönt det är att simma när man inte har gjort det på tre månader? Att jag till min enormt stora glädje hittade Aromaäpplen på Ica, köpte några och gjorde stekta äpplen med vaniljsås till efterrätt ikväll? Jag kom på att ett litet inlägg om sociala situationer, som jag och många andra med Asperger har mer eller mindre svårt med, kan kanske vara lite intressant. Det svåra momenten i möten med andra människor är, för mig, om jag gör rätt, om jag har uppfattat personen och situationen rätt och om jag har hört det som har blivit sagt. Så länge jag kan komma ihåg så har jag observerat och analyserat folk jag träffar men även studerat folk jag ser på stan eller liknande. Jag tror att mitt stora intresse för att observera andra människors och deras möten har hjälpt mig bli en, enligt mig själv, ganska skicklig kameleont. För mig är många sociala regler lite märkliga, även om jag vet om många av dem så betyder inte det att de är logiska i mitt huvud. Det är heller inte säkert att jag har uppfattat reglerna jag tror mig kunna rätt. En stor del av mitt liv har jag ägnat åt att försöka förstå andra människor och deras reaktioner, men det är verkligen jättesvårt och ofta ologiskt. Varje gång jag tror att "Hahaa, nu förstår jag detta!" så visar det sig att det gör jag inte alls. Egentligen borde jag ge upp och inse att varken livet eller människorna är logiska och att det inte går att förutse allt. Men jag måste skapa scenarion och strategier till allt, man måste alltid vara förberedd, till exempel att åka buss utan att ha strategier för allt från om biljetten i appen inte fungerar till en möjlig trafikolycka är i stort sett omöjligt. Har man gjort det några gånger så har man som tur är färdiga strategier som bara behöver plockas fram. De lättaste sociala situationerna är möten med människor man inte behöver ha någon relation till, random folk i affären eller på busshållplatsen till exempel. De behöver inte analyseras så mycket för dem ska jag inte umgås med. Det tror jag kan ha hjälpt mig mycket när jag har jobbat i reception, jag kan vara trevlig, glad och slippa slösa energi på att analysera. Jag kan tycka att det är roligt att umgås med folk, men så fort det blir fler än tre blir det jobbigt (förmodligen för att jag inte kan hålla koll på alla på en gång) och jag vill helst inte vara med. Stora fester eller middagar undviker jag helst, det kräver så mycket vila och återhämtning både före och efter (gärna flera dagar). Nu blir det snart svamligt så jag laddar upp en bild på ren vardagsglädje och väljer att ta resten en annan dag :)

Likes

Comments

Detta hade jag aldrig tänkt göra egentligen, lämna ut mig och mina konstigheter men jag gör ett försök för att förhoppningsvis släppa visst ältande och sluta plåga vänner med mina tankar. Precis som många andra aspies har jag svårt att tolka andras känslor och även väldigt svårt att tolka mina egna. Jag känner massor men jag klarar sällan att identifiera dem, det svåraste är om det är flera olika känslor på en gång. Helt från jag var liten har jag varit full av massa känslor, överkänslig och rädd för allt. Ju äldre jag har blivit ju mer har jag insett att det är väldigt energikrävande att gå runt och tycka synd om allt från barnen i Afrika till spindlar som blir ihjälslagna, för att skydda mig själv har jag istället förbjudit mig själv att släppa fram vissa känslor och blivit ganska "hård" i många lägen. Det har gjort att jag har svårt att öppna mig för folk, det tar lång tid innan jag vågar släppa fram och ge av mig själv på riktigt, jag kan berätta mycket om allt möjligt men det innersta kräver tid. Jag har haft sån tur (det är jag inte så säker på att alla med samma problem har) att jag har och har haft flera vänner som har och har haft stort tålamod med mig trots detta. När jag väl har släppt in en person så står den mig enligt mig själv nära, jag låtsasgillar inte, problemet är att det inte är säkert att den personen ser det så eller att det för den personen är vanligt att skaffa vänner och att de kommer och går. Eftersom att förändringar inte heller är min starkaste gren så blir jag väldigt sårbar när mina vänner hittar nya vänner, när jag blir avvisad eller nedprioriterad, det blir som ett stort kaos av förvirring, sorg, misslyckande och känslan av att jag har gjort så mycket fel att personen inte tycker om mig längre.

Nu när jag är så pass vuxen som jag är så vet jag att (jag har lärt mig att) relationer förändras av flera olika anledningar, att det kan bero på mig (jag vågar inte höra av mig om andra inte hör av sig på länge) och det kan bero på förändringar i den andra personens liv. Trots att jag vet detta har jag fruktansvärt svårt att släppa sorgen och tankarna om misslyckande, det tar så lång tid. Jag som har strategier för alla möjliga och omöjliga händelser fram till år 2070 borde kunna ha några för att kunna hantera ett sårat hjärta och en förvirrad hjärna, men tyvärr inte, inte än. Problemet är mitt och jag skyller inte mina känslor på någon annan, efter ett inlägg i en Aspergergrupp har jag också förstått att jag är långt ifrån ensam om detta, det verkar vara ganska vanligt att tycka om intensivt och ha svårt att hantera när saker sen förändras. Jag får fortsätta klura på strategier för hur jag ska kunna vara en bra vän helt enkelt. Att aldrig öppna mig för någon någonsin känns nämligen inte som ett roligt alternativ :)

Den här funderingen kunde blivit väldigt mycket längre men jag tror det är bäst att sluta här :)

Likes

Comments