Igår gjorde vi inte mycket annat än att vila på dagen, ändå lyckades jag glömma att jag skulle plitat ner något här. Jaja, det blir idag istället😊
Förutom att vila och göra ingenting var vi på bio med kompisar på kvällen. Jättemysigt och rolig film (Paddington 2). Vi kom hem med bussen ganska sent och med tanke på att vi båda är halvkrassliga har vi vilat förkylningarna idag också. Dottern vet i och för sig inte riktigt hur man gör när man vilar men vi har försökt i alla fall.
Min hjärna är dessutom ett stort kaos efter både buss och bio igår. Folk överallt och högt ljud.
Egentligen hade jag velat sticka och dricka te men det blir nog bara ligga under täcket och titta på handboll. Imorgon blir det nya tag!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Efter ännu en natt med för lite sömn, täppt näsa, ont i huvudet och kroppen har jag vilat mig större delen av dagen. En cykeltur till utvecklingscentrum på morgonen men sen blev det vila soffan tills barnet kom hem från skolan.
Just nu saknar jag faktiskt fjället lite mer än vanligt, där är det snö och vinter nu, här blåser det HELA tiden! Å andra sidan slipper jag i alla fall skotta snö :-)
När jag och dottern tog bussen till affären (för att äntligen efter många om och men posta pappren till försäkringskassan) pratade vi om att det är Sverige mot Norge i handboll ikväll. Jag frågade henne vilka hon hejar på och svaret var ”Norge selvfølgelig! Hva trodde du?” :-) Så jag hejar på Sverige och hon på Norge, den här gången tror jag hon får rätt.
Idag har det alltså varit mest vila men snart blir det handboll och vegansk mangoglass med chokladsås!

Likes

Comments

Imorse cyklade jag iväg för att få hjälp med att fylla i papper till försäkringskassan. Jag sov dåligt hela natten pga blåsten och det lät inte som att det var mycket bättre på morgonen. I alla fall så cyklar jag iväg, det går ganska fort och jag tänker att detta var ju bra. När jag har kommit en bit möter jag andra som cyklar och inser (med tanke på deras låga fart och lite plågade ansiktsuttryck) att det blåser inte lite, jag har medvind. Jaja, jag hann ju förbereda mig på motvind på väg hem :-)
Just vind irriterar mig väldigt, regn gör inte så mycket men vind är irriterande och gör mig stressad. Jag gillar inte ljudet och det är jobbigt när man är ute. Som tur är behöver man oftast inte vara ute mer än nödvändigt, jag blir alltså glad igen ganska fort.
Senaste dagarna har det känts som att jag håller på att bli förkyld, idag känns det ännu mer så. Tyvärr drabbas jag oftast av den gnälliga varianten och det är jättesynd om mig, enda gången jag tycker synd om mig själv faktiskt. Mest synd om mig är det för att jag är ännu tröttare än vanligt och för att snor är jätteäckligt! Tack och lov är det inte dödligt för mig (inte synd om mig heller egentligen) :-)
Trots det svaga tillståndet orkade jag laga lite mat men jag orkade bara äta en ”halv” portion. Inte ens en hel lök orkade jag! ;-)
Nu är det handboll!

Likes

Comments

Igår skrev jag visst att jag skulle plita ner något här varje dag i ett par veckor. Om vardagssituationer.
Idag hände egentligen inget speciellt, jag tog bussen in till stan för att fixa några saker, promenerade ganska långt för att komma runt till det som skulle fixas men inga större missöden vad jag vet.
Bussåkande har jag färdiga strategier för så de plockas fram ganska enkelt. När jag tog bussen var klockan åtta på morgonen så jag stiger på bussen och säger ”God morgon” med ett litet leende. Det var det tydligen INTE för busschauffören glodde på mig som att jag var dum i huvudet :-) Promenad med julmusik, Skäringer & Mannheimer-podd, regn och blåst gick också ganska bra faktiskt. Jag blev bara irriterad högt en gång (tror jag), ”Men för i helvete” kom det en gång när det kom blåst och regn rakt i ansiktet. Tyvärr såg jag inte damen med hunden förrän det var för sent, jag får hoppas att hon inte hörde. Det blir ofta så att jag pratar högt med mig själv när jag blir stressad eller orolig, i affären, på bussen osv.
På bussen är skräcken inte så mycket att någon ska sätta sig bredvid mig men att den personen ska lukta rök eller parfym. Den här gången klarade jag mig utan sällskap, iofs var jag tvungen att vila ändå när jag kom hem men jag hade inte ont i huvudet iaf :-)
En ganska bra och lite tråkig dag har det alltså varit. Det roligaste som har hänt var nog att jag fick mat nyss (förutom podden).

Likes

Comments

När tankarna rusar runt så där extra fort och bilderna fladdrar förbi utan att jag riktigt hinner med får jag ofta ”bra” idéer. Idéer som jag tycker verkar väldigt bra just då, såna idéer man får mitt i natten/tidigt på morgonen ni vet. Jag kanske blandar ihop många tankar och funderingar till något som just då (ibland även senare faktiskt) känns logiskt och klokt. Oftast är jag lite nedstämd eller lite ledsen då, inte deprimerad då får jag aldrig bra idéer, bara trött och slutkörd.
Nu har jag fått en sån fantastisk idé igen! Jag har bestämt mig för att jag ska stänga min facebookprofil snart. Inte för att det är speciellt revolutionerande men jag har i stort sett bara kontakt med folk över nätet och träffar sällan
någon utanför fb eller messenger. Därför blir det stort att se om jag blir väldigt ensam eller om det kanske blir bättre.
Det är inte konstigt att jag är ensam ganska ofta, som jag har skrivit förut är jag inte speciellt duktig på att vara en vän. Jag vet inte riktigt hur man gör när saker förändras, jag blir stressad och orkar inte svara folk. När jag sen har samlat mig lite vågar jag inte störa längre. Ibland låter jag bli att höra av mig för att se hur viktigt det är för den andre att ha kontakt men det är en annan typ av situation. Som iofs inte nödvändigtvis är så lätt att skilja på för andra, resultatet blir ju detsamma, jag hör inte av mig.

För tillfället är det lite extra svårt att ”samla ihop boxen”, jag vantrivs fortfarande med flytten och känner mig verkligen inte hemma. Sålänge jag inte kan reda ut tankar, känslor och funderingar och sålänge de bara fladdrar runt utan att jag får tag i dem kommer jag inte heller kunna känna mig hemma. Förändringar är en av mina absolut sämsta grenar!
Förra veckan var jag hos en psykiater för att få remiss till hab, mitt i samtalet säger hon ”Du framstår ju inte som autistisk!”. Inte nedlåtande eller som att hon inte trodde mig, bara som ett konstaterande. Jag har tränat och kämpat sen jag var liten för att bli någon annan än den jag är, låtsas att jag också kan och förstår, för att bli kameleonten som smälter in överallt. Ibland, ytterst sällan egentligen, bjuder jag in någon i min värld, det hade jag velat göra med psykiatern och andra som inte tror, märker eller ser. Från och med nu har jag däremot inte tänkt bjuda in någon mer, det är för smärtsamt att öppna upp och sen inte få plats med allt när man snabbt måste plocka ihop och stänga igen. Så förutom här så blir det inte mer öppnande.

Jag vet att många människor har det väldigt jobbigt och att många jobbar hårt på olika sätt. Det jobbiga är bara på ett annat sätt för mig i min verklighet.
På tal om det har jag tänkt försöka skriva här varje dag i en vecka eller två, om små vardagssituationer och upplevelser :-)

Jag får be om ursäkt för eventuella stavfel, konstiga meningar eller liknande, jag skriver för första gången på tfn och orkar inte riktigt läsa igenom jättenoga :-)

Likes

Comments

Jag har tänkt en stund på om det skulle bli ett inlägg om kärlek eller inte och i stort sett bestämt mig för att det skulle det inte. Sen ångrade jag mig som jag så ofta gör. I många år trodde jag att jag var för ful för att hitta en man, de tankarna har jag nog släppt nu. Ett av mina största intressen är att studera folk, analysera och observera, jag ser ju att alla möjliga människor hittar en partner. Sen vet jag också att många människor av olika slag inte hittar eller har väldigt svårt att hitta någon. Det är absolut inget jag är ensam om.
Med jämna mellanrum bestämmer jag mig för att nu struntar jag i det, jag får helt enkelt leva själv resten av livet. Med ungefär lika jämna mellanrum kommer jag på att det inte alls är det jag vill, jag har ingen lust alls att försona mig med tanken på ett liv i ensamhet. Just nu är jag inne i en period där jag försöker förbereda mig själv på att vara själv. Det finns ingen till mig.
Jag vet att jag är svår att vara med, det är allt eller inget med det mesta, jag blir lätt överbelastad och vill ha mycket ensamtid för att återhämta mig. Städa och plocka undan är jag inte speciellt duktig på dessutom. Det blir förmodligen inte lättare av att det är väldigt svårt att komma nära mig, jag öppnar inte mitt innersta för vem som helst och det tar tid. Så lång tid och mycket tålamod att de flesta hinner tröttna för längesen.
En annan sak är väl kanske mina krav, jag fastnar för en viss typ av män (som de flesta andra) men den typen av män vill inte ha mig. Det är som om jag "medvetet" söker mig till män jag vet inte vill ha mig, män jag inte duger åt.  Jag har högre krav än jag egentligen vill erkänna, inte speciellt höga utseendekrav för det betyder inte så mycket för mig, men personlighet, intelligens osv. Andra människor har också krav såklart, säkert liknande krav som jag har också men jag tror (hoppas) att många klarar att se förbi de sidorna de inte vill ha och fokusera på de bra och fina sidorna. När jag träffar en man tänker jag hela tiden "praktiskt". Jag har så svårt att leva i nuet och se vad som händer, jag vet inte hur man gör. För mig betyder det att jag fort ser långt fram i tiden och analyserar om det kan funka eller inte om hundra år, "Nej, han sa i eller gjorde så, detta går inte". Så förstår jag att många andra också gör men det behöver inte vara stora saker det handlar om. småsaker som stavning, klädsel ("fel" sorts skor till exempel) osv räcker för att jag ska bli tveksam. Ibland har jag funderat på om det kanske hade varit lättare med en annan aspie men jag tror kanske inte det ändå.
Jag kan ganska många saker och duger bra till ganska mycket men just kärleksförhållanden duger jag nog faktiskt inte till. Det känns inte heller rättvist att utsätta någon man för mina snabba svängningar upp och ner, konstiga idéer och min fyrkantighet. Jag önskar självklart att jag någon gång träffar någon som orkar med allt det där, som kan hantera mina deppiga dagar/perioder utan medlidande och istället hjälpa mig sortera i huvudet så kaoset kan stanna upp lite. En som kan tänka sig att vänta medan jag funderar och tänker framåt. Någon som tycker att jag duger väldigt bra, att jag är fin nog och visst är flickvänmaterial.
Det här inlägget kunde förmodligen blivit hur långt som helst, jag kommer kanske tillbaka till det någon gång, men nu blir det nog fotboll istället :)

Likes

Comments

Nu var det längesen det blev något skrivet här så det är nog dags. Jag känner i huvudet också att det är dags att tömma ut endel. I ett par dagar har jag funderat på vad jag vill skriva om och det landade på isolering. Jag har tänkt och diskuterat med mig själv i några veckor. Till slut kom jag fram till att jag och min omgivning nog har det bäst om jag drar mig tillbaka från det mesta. Innan jag fortsätter inlägget vill jag påpeka att det inte är menat som gnäll, synd om mig eller nåt liknande. Det är aldrig synd om mig, varken nu, sen eller förut och jag tycker det är viktigt att påpeka då folk har svårt att läsa utan att läsa in känslor som kanske inte finns där egentligen.

Detta året har det hänt mycket, lite för mycket för min hjärna att hantera och reda ut. Det som har tagit mest energi, tankar, förvirrig osv är flytten från Norge tillbaka till Sverige. Det verkar hela tiden som en dålig idé och jag klarar inte samla ihop boxen och organisera allt som virvlar runt. Mitt behov av att isolera mig en stund (inte alls ovanligt för aspies) tror jag beror på att jag behöver tid att sortera i boxen. Jag behöver paus för att reda ut vad som är viktigt för mig. Paus för att i lugn och ro hitta ett jobb jag kan trivas med och som kan trivas med mig. Trots att jag är nästan fyrtio år vet jag inte riktigt vad jag kan och är duktig på som även kan vara nyttigt för någon annan. Som en början på isoleringen försökte jag inaktivera Facebook men behålla messenger på ett smidigt sätt, det misslyckades kan man säga :-) Nu kan jag vara ännu mer säker på att datorer och teknik i alla fall inte är mitt bästa område.

I natt sov jag jättedåligt (för mycket i huvudet) och vid halv tre började en dikt/berättelse formas i mitt huvud. Under tiden kändes den väldigt logisk och jag tänkte att så bra det är att man kan vara så kreativ mitt i natten. I morse kändes det inte alls lika bra, jag skrev ner det cirka som jag kom ihåg och den kändes inte bättre i skrift kan jag säga. Författare kan med andra ord också uteslutas från listan av möjliga yrken.

När jag säger att jag tänker isolera mig en stund betyder det inte att jag aldrig kommer gå ut och att jag aldrig kommer vilja träffa någon. Det betyder att jag oftast inte vill göra nåt och att jag lite oftare inte kommer svara på meddelanden. Det betyder att jag kommer välja bort att vara kameleont mer än absolut nödvändigt, jag har resten av livet på mig att passa in. En paus från att vara kameleont kan man kanske kalla det, för att passa in tar ibland lite väl mycket energi när det inte kommer naturligt. 

Likes

Comments

Det där med jobb, hur gör man det? Just nu har jag inget men jag önskar att jag med hjälp kan hitta ett som passar mig. Precis som de allra flesta människor så har jag vissa saker jag har svårt för och vissa saker jag har lätt för, problemet är väl att reda ut var jag kan få användning för det jag har lätt för. Kommer jag orka jobba heltid är nästa fråga, jag har provat flera gånger och olika arbetsplatser men inte lyckats speciellt bra. Det har slutat i "källaren" varje gång. Nu när jag vet lite mer om mina svårigheter kan det kanske bli lättare? Jag vill gärna att det ska vara så, att jag också kan ha ett vanligt jobb att gå till fast kanske med små anpassningar. Vad är det då jag behöver? Det är jättesvårt, jag är tränad kameleont och har aldrig tänkt på det, för mig har det alltid varit viktigast att vara som alla andra. Vissa saker måste jag hantera men det finns kanske saker som kan underlätta, tiderna till exempel är skönt om det är samma varje dag och ljus kan ofta gå att ändra på. Glad, trevlig och positiv har jag inga större problem att vara, det tar mycket energi men på ett positivt sätt (oftast). Som det är nu, att gå hemma, tar bara energi på ett negativt sätt. Det känns som att det är väldigt lätt att bli deprimerad av att vara hemma och känna sig misslyckad. Tankarna går runt runt och man undrar om man duger nåt till, fast att man egentligen vet att man gör det. Föraktet luras och fast att jag vet att det har fel så kan jag heller inte motbevisa det så länge jag inte gör något vettigt på dagarna.

Tyvärr finns det två saker jag är bitter för, att jag inte har någon färdig utbildning (det hade jag förmodligen klarat om jag vetat om min funktionsnedsättning) och att jag inte är kreativ nog. Jag ser mig som en hyfsat kreativ människa men jag är inte tillräckligt kreativ för att kunna använda det till något vettigt.

Men jag kan ju massa andra bra saker! Det gäller bara att hitta ett jobb där det jag kan och har lätt för kommer till användning :) Jag må se och tolka verkligheten annorlunda än de flesta andra men jag är bra ändå! Faktiskt!


Likes

Comments

​Helgen har egentligen varit ganska lugn, barnet var på utflykt utan mig större delen av gårdagen, vi sov länge idag och jag har fått äta pizza. Kan det bli bättre? Igår och idag har jag funderat på vad detta inlägget ska handla om, jag har fått bannor för att jag inte skrev del 2 (sociala situationer) direkt efter del 1. Igår när jag pratade med en kompis så fick jag en liten idé till en del 2. Vissa sociala situationer där jag gör fel eller blir osäker kan jag förstå vad som blev fel när jag får det förklarat för mig, då kan det bli logiskt för mig också eller jag kan iaf förstå hur den andra personen kan ha upplevt situationen. Andra situationer har jag väldigt svårt att förstå att det jag gjorde eller sa var fel.

Förra veckan var jag i affären, när jag är på väg till hyllan med diverse växtbaserade drycker för att hämta havredryck ser jag en man ta två paket från en hylla, fråga sin fru om de ska ha den sorten, hon vill inte ha just den och han ställer tillbaka paketen. På fel hylla (inte med vilje)! Det kliar i hela mig när jag ser sånt för jag vill så gärna ställa rätt men jag har lärt mig att det räknas som ofint att göra det. Redan stressad av tanken och planeringen inför dotterns kalas dagen efter klarar jag inte att stå emot. Jag säger ursäktande och lättsamt (tycker jag själv) till mannen "Förlåt men nu tänker jag vara ofin och flytta tillbaka de här". Han svarar skrattande något i stil med "Typiskt att du skulle stå här och vara besserwisser". När jag berättar för folk om situationen får jag veta att så gör man inte. Inte ens om man ber om ursäkt först. Ska man tvunget ställa rätt måste man vänta tills den andra personen har gått därifrån har jag fått veta. Blir inte det ännu konstigare om jag smyger runt där i hyllorna och väntar undrar jag då? Om han kommer tillbaka under tiden jag flyttar paketen, blir det inte extra konstigt då? Detta är ett exempel på en situation där jag inte kan se att jag gjorde fel hur jag än försöker, själv blir jag glad och tacksam för hjälp, trots att jag som många andra aspies är väldigt känslig för negativ kritik, om jag ställer fel. Som sagt så har jag ju lärt mig så pass att det kan räknas som ofint men jag tyckte själv att jag löste det ganska bra. Hade jag inte redan varit stressad och haft extra stort behov av att "samla ihop boxen" kan det hända att jag hade struntat i det för då kan jag tåla den lilla extra oron.

Den här typen av händelser kan ältas i mitt huvud i lång tid, mycket energi går åt till att ömsom skämmas och ömsom försvara mig själv. I flera år kan jag komma ihåg situationer där jag har sagt/gjort nåt fel, ofta kommer jag ihåg det jag har sagt ordagrant och har givetvis bilder från händelsen kvar i huvudet. Detta ältande leder sällan någonstans och till slut måste jag släppa det, förmodligen långt efter att andra inblandade har glömt händelsen.

Min logik säger mig att folk vill göra rätt och då vill de säkert ha hjälp när de gör fel. Så har jag lärt mig att det inte är i många fall, vissa typer av rättelser är direkt opopulära till och med, det vet jag av erfarenhet och försöker tänka på det när jag pratar med folk. När det kommer till exemplet med att ställa fel i affären så har jag aldrig förstått dem som lägger ifrån sig saker de kommer på att de trots allt inte vill ha lite var som helst. Ja, jag är medveten om att det finns folk som jobbar i affären och får betalt för att hålla fint men jag tänker att de kanske har lite annat att göra än att springa runt och flytta tillbaka varor som kunder har spridit runt sig? Logiskt kan jag i detta tillfälle inte förstå att jag gjorde fel men det är ingen stor händelse så den kan nog släppas nu :-)


 

Likes

Comments

De senaste dagarna har det varit ganska stort kaos och mycket ofrivillig filmvisning i huvudet. Jag vet varför det blir så, men hur man gör för att stoppa det eller förhindra att det händer ofta? Ingen aning tyvärr, det finns ingen strategi för totalt kaos i mitt huvud. När det blir för mycket, när jag vill mycket, när andra vill att jag ska ditten eller datten eller när andra vill att jag ska både ditten och datten. Jättesvårt blir det när det under vägen uppstår val och jag måste välja vad jag vill. Då blir det orkankaos! Jag orkar inte många (läs fler än cirka tre) saker på samma dag så det är viktigt för mig att kunna välja vad som är mest viktigt och vad jag helst vill. Många gånger krockar det där tyvärr.

Varje vecka vet jag cirka vad jag ska göra och vad barnet ska göra, det finns ett visst utrymme/färdiga strategier för oförutsedda händelser, det har jag lärt mig att jag måste ha. Har jag inte det utrymmet försvinner energin väldigt fort om det händer något jag inte var beredd på. Jag vet att man inte kan veta allt som kommer hända alltid, tyvärr betyder inte det att jag hanterar det bra alla gånger. Något jag också vet är att "vanliga" människor också hamnar i jobbiga och oförutsedda situationer som tappar dem på energi, men hur stor skillnad är det på när det händer någon med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och en NT (neurotypiker)? Hur stor skillnad det är vet jag såklart inte, jag kan bara berätta hur det är för mig. När jag pratar med "vanliga" människor om det berättar de att de inte upplever den typen av situationer på samma sätt eller lika stressande och oroligt som jag. Om jag till exempel har tänkt gå upp en viss tid men av någon anledning försover jag mig lite (tio minuter kanske), då är hela den dagens planering förstörd och mycket energi går åt till att planera om och försäkra mig själv om att det går bra ändå. När jag kommer upp har jag kanske planerat att äta macka till frukost men så visar det sig att brödet har möglat. Nu går mer energi åt till att komma på nåt annat jag vill ha och det betyder förmodligen att det inte blir frukost för det är så svårt att ställa om fort när något har blivit "fel". När saker blir "fel" blir jag i tillägg sur på mig själv för att jag inte har skapat en strategi för just den händelsen den dagen, jag har misslyckats (igen).

När man lägger på allt annat som ska göras på morgonen så är energin slut långt innan jag eller barnet har kommit utanför dörren. Om jag ska något den dagen så ska jag hålla mig uppe hela den dagen fast energin är slut. Det leder till att jag blir mer än vanligt känslig för ljud, ljus, lukt och beröring, det leder i sin tur till att jag inte får återhämta mig och tanka ny energi. Ofta när jag inte ska nåt speciellt eller inte ska iväg förrän senare lägger jag mig och sover en liten stund till. Sova, "se" någon dålig serie, spela nåt meningslöst mobilspel, lyssna på musik eller podd funkar som återhämtning när jag är överbelastad. Flera gånger om dagen passar jag på att "sova med ögonen öppna", då tankar jag lite och sen orkar jag göra lite mer.

De dagarna när borden och måsten staplas kommer stressen och oron, allt blir jättesvårt att organisera. Vad gör jag först? Vad är viktigast? Kan jag spara något till imorgon? Kan jag få hjälp med något av det? Vågar jag fråga om hjälp? Många frågor blir det, de snurrar och snurrar och snurrar och leder ibland till att jag glömmer bort hälften av det jag skulle göra. Jag tänker väldigt sällan i ord, det är i stort sett bilder och filmer. När det blir mycket och orkankaos så bläddrar det så fort, filmerna byts och går in i varandra, det blir omöjligt att hålla reda på vilka bilder/filmer som tillhör vilka tankar. Under tiden som detta kaos och denna förvirring pågår i mitt huvud så förväntas jag, både av mig själv och andra, ta beslut och göra val. Det finns såklart roliga saker som tömmer min energi och får bilderna att snurra, då går det fortare att hämta sig igen (iaf för mig) :-)

Likes

Comments