Jag hade inte märkt något. Misstänkt att de var något konstigt men jag viftade bort det hela tiden.

Lukterna började bli extrema. Osen av pannkakor fick mig och må illa. Fick hålla för näsan för att ens klara av att utstå maten. Pannkakor som var min favorit. Men det gick inte. Jag viftade bort det, tyckte det var konstigt men inget jag tänkte mer på.
Ännu ett tecken, bröstvårtorna. De gjorde ont men inte själva brösten. Jag som hade hört att när man är gravid så har man ont i brösten och inte bara bröstvårtorna.
Sen illamåendet, jag började kräkas i en veckas tid innan jag hade en tid hos vårdcentralen. Hade börjat med antidepressiva och trodde det kunde vara någon biverkning. Även här viftade jag bort det.

Väl hos vårdcentralen var det bara ett möte om hur det gått med antidepressiva men hon kände på min mage och kände inget konstigt alls, men uppmanade mig till att ändå ta kissprov för illamåendet var så extrem. Så tackade för besöket och gick mot väntrummet för provtagningen. Fick en plastmugg och gick till toaletten. Kunde inte få ut så mycket, utan kanske 5 droppar kiss sammanlagt. Lämnar in provet i luckan och går och sätter mig. Tankarna började men fortfarande att jag inte var gravid. Tills dörren slås upp och hon ber mig komma in. Redan där ser jag hennes ansiktsuttryck. Jag kunde se igenom henne att de här var positivt.
Så jag går in igenom dörren till ett litet mindre rum där jag blir frågad om jag misstänkte att jag var gravid, varpå jag svarar "Nej, eller jag vet inte"
Hon: "Nä.. för de var positivt"
Jag blir helt stel, tyst och fundersam. Det var som om det svartnade. Vad fick jag precis höra? Jag har intalat mig själv att jag inte var gravid precis? Jag sträcker mig fram för att se. Det var positivt.

Med 5 min promenad hem snurrade tankarna. Jag fick ringa killen och berätta och han blev helt stel. Även jag. Mamma som var hemma den dagen frågade hur det gick när jag väl kom hem. Jag svarade att det gick bra, sen gick jag upp på mitt rum och pratade mer med killen.

Jag blev på sätt och vis glad, men visste att den glada känslan fick jag ha i ensamhet. När ingen såg på. Det var något starkt var i mig. En framtid. En historia...
Kom ihåg, vi är aldrig ensamma.

Nästa del kommer handla om hur jag kände, när jag berättade för mina föräldrar och hur olika jag och killen såg på det hela.

Likes

Comments

I den här kategorin kan ni som har någon jobbig historia som ni bär på dela med er av. Få stöttning, råd eller bara släppa ut sina känslor. Man får självklart får man vara anonym. Här är inget inriktat mot kön/bakgrund/läggning utan här får man vara välkommen precis som man är och dela med sig.

Har du någon historia du vill dela med dig av? Som kanske kan hjälpa andra. Maila mig: endastmail1@gmail.com viktigt också att ni skriver att ni vill vara anonyma och märk rubriken med Era historier.

Kom ihåg, vi är aldrig ensamma.

Likes

Comments

En anonym tjej mellan åldern 18-20 år som befinner sig någonstans i Sverige. Du kan kalla mig Rose.

Den här bloggen startar jag för att bearbeta min sorg kring min historia om abort jag fått gå igenom. Hur jag kände mig, hur allt gick till och hur jag mår idag. Har inte fått så mycket hjälp och stöttning av läkarvården efteråt. Därför delar jag med mig av min historia här. Det finns säkert fler där ute som gått igenom samma sak. Kanske får vi bearbeta och prata med varandra.
Har en mail ifall man vill nå mig, endastmail1@gmail.com som ni får gärna maila till.
Kommer inom kort publicera första delen och jag hoppas ni kan visa respekt, eftersom detta fortfarande är ganska känsligt för mig.


Jag funderar även på om jag ska fixa kategorier för er läsare också, då ni kan maila in era historier. Ni får absolut vara anonyma. Skriv gärna i mailet om ni vill dela med er av er historia och om ni vill vara anonyma.

Tack att ni är med på min bearbetning.

Likes

Comments