View tracker

Här har det ekat tomt..

Jag har nog kommit fram till att jag inte är någon bloggare trots allt. Inte längre i vilket fall. Här hemma upplever jag inte samma äventyr och har inte ett lika stort behov av att dagligen berätta vad jag gör. Alla som jag var så långt ifrån mig då lever ju omkring mig dagligen nu.

Att skiljas från den värld jag levde i på Nya Zeeland går bättre och bättre ju mer jag kommer in i min vardag här. Dock blickar jag mer än ofta tillbaka till de ögonblick då jag var som lyckligast. Saknaden efter "mina" pojkar och mina fantastiska vänner jag mötte där lär för alltid finnas kvar. En liten del av mig lämnade jag nog trots allt kvar på Nya Zeeland.

Vad har då hänt den senaste månaden? Förutom att jag jobbar på StrandNära så kan ni numera även hitta mig på NetOnNet. Jag har även börjat med att läsa upp mina gamla engelskabetyg. Man tycker ju att man borde kunna höja sitt betygssnitt nu när man kan prata nästintill flytande engelska. Att få prata engelska här i Sverige känns mer än roligt, jag älskar att få träffa de utländska kunderna för att få prata! Vem hade kunnat tro det om mig för ett år sedan?

Oktober för övrigt är en fullspäckad månad. Då mina päron båda fyller jämt under hösten så har brorsan, mormor och jag har planerat en överraskning för dem. Vad det är kan jag inte säga då mamma-nyfiken säkert klickar in på bloggen. I slutet av månaden är en familjesemester inplanerad och den kunde inte kommit lägligare. Sol, bad och familjetid, gud så välbehövligt! Tiden flyger iväg.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Häromdagen såg jag filmen The Help, även kallad Niceville, som är baserad på boken med samma namn av författaren Kathryn Stockett. När jag skulle flyga hem från Nya Zeeland så letade jag efter denna bok i alla bokaffärer jag kunde finna, dock utan resultat. Så istället för att läsa boken, är fruktansvärt dålig på att ta mig tid till att läsa, så såg jag filmen. Och oj vilken stark film, fällde inte bara en tår utan flera!

Handlingen utspelar sig under 1960-talet i Mississippi, i en tid då rasism präglade samhället. Vilken hudfärg man hade avgjorde i vilken klass i samhället man tillhörde. Kvinnorna Aibileen och Minny, som bådar jobbar som hembiträden i vita familjer, får en dag chansen att ge sin bild av det förtryck dem lever i och filmen tar sin början.

En mycket stark film med en jätteviktig innebörd som fortfarande är aktuell år 2015. En av de bästa filmerna jag sett, som bjuder på båda tårar och skratt. En film som helt enkelt inte kommer lämna någon oberörd. 

Likes

Comments

View tracker

Då det visade sig att jag var klubbmedlem på Bubbleroom och att jag därav fick en fet rabatt, så klickade jag hem denna byxdress därifrån. Öppen djup rygg och fin urringning med knyte. Finns även i vitt och hittas här.

Ett spontanbesök på Gina Tricot medförde att denna topp fick följa med hem. Lite längre magtröja som finns i flera olika färger. Trots att jag älskar vitt så köpte jag den i rött istället. Fullkomligt älskar färgen och äntligen blev det lite mer färgglatt i garderoben!

Egentligen har jag redan en klänning som denna. Dock råkade jag ta sönder min andra och vågade inte chansa på att klänningen skulle finnas kvar på H&M om jag väntade tills efter mitt besök hos skräddaren. Om man kan vara kär i ett plagg så är jag verkligen kär i den här klänningen. Ingen rättvis bild så kika in på hemsidan istället.

Likes

Comments

Umgicks med denna sköna böna igår, som kom med världens finaste födelsedagspresenter till mig! Då vädret var kanon cyklade vi ner till stranden och för att försöka bättra på brännan samt ta oss ett dopp. Vattnet var förvånansvärt riktigt varmt (fullt med maneter dock.. usch) och solen stekte ända fram tills 18. Därefter låg vi mest helt döda i sängen och pratade om allt mellan himmel och jord. En underbar kväll med en underbar vän. Tänk att jag fann en vän som du!

En bästa vän som funnits där i 6,5 år, bortsett från en period då skit kom emellan. En bästa vän som känner att jag är ledsen även om jag inte säger något eller visar det. En bästa vän som får mig att ligga dubbelvikt av skratt. En person man kan vara sig själv med fullt ut. Under dessa år har vi hunnit skapa massor av fina minnen och fler kommer det bli. Dig tänker jag inte släppa, så mig blir du inte av med i första taget!

Likes

Comments

För ett tag sedan var jag med i den lokala tidningen Barometern. Det var min kära mormor som ringt in och "tipsat" om min hemkomst efter min au pair-resa i samband med min tjugoårsdag. Blev väl sådär lagom glad när tidningen ringde och ville intervjua mig, men tänkte att jag kunde ställa upp på en liten intervju.

Dagen kom och jag mötte en sjukt trevlig reporter som intervjuade mig i drygt en timme. Efter ett tag anlände även en fotograf som ville knäppa några bilder MITT i stan, trodde jag skulle dö. Att försöka se neutral ut omringad av massor av människor samtidigt som en fotograf knäpper hundratals bilder var minst sagt jobbigt. Tycker inte alls om den sortens uppmärksamhet...

När fotografen försvann påbörjade vi intervjun. Jag som har väldigt lätt för att prata snackade på om allt möjligt och tiden rann iväg. Två dagar senare kunde jag hitta mitt fejs på fetaste uppslaget i tidningen?! Någon liten intervju på en halv sida, som jag först trodde att det skulle bli, blev det inte. Intervjun i sig var väldigt bra skriven, men att behöva bli lokalkändis för en dag, kändes sådär.

Insåg även då hur fort saker och ting sprids. Efter att halva dagen gått får jag ett meddelande från en av mina vänner som är kvar på Nya Zeeland som undrar varför jag varit med i tidningen, hur sjukt? Vill ni läsa artikeln så går den att finna här (dock måste du dessvärre vara medlem) eller i Barometer-tidningen från den 12 augusti.

Likes

Comments

Så vad har hänt sedan jag lämnade Nya Zeeland? Jo, jag har hunnit fylla tjugo och räknas numera som vuxen, finns både fördelar och nackdelar med det antar jag. Jag har även lyckats få lite sommarfärg på min bleka vinterhud och spenderat tid med mina nära och kära.

Sedan två veckor är jag tillbaka på StranNära igen. Ett av de mysigaste ställena på jorden där jag trivs väldigt bra! Där kommer jag jobba till och med augusti ut och därefter varannan helg året runt. För tillfället letar jag även efter ett till jobb. Att bli fit och gå ner de extra kilorna jag gick upp under min tid på Nya Zeeland står även det högt upp på prio-listan. Utöver det så försöker jag även hålla upp engelskan samt pyssla med min scrapbook (Det sistnämnda går sådär).

Likes

Comments

Har nu varit hemma i över tre veckor och jag saknar Nya Zeeland så mycket att det gör ont. Jag saknar all den kärlek jag fick från mina värdbarn, alla äventyr och mina vänner som gjorde större inverkan än jag någonsin kunnat tro. I skrivande stund förstår jag inte vad jag längtade hem till, allt är bara precis lika dant. Det var precis det här vi blev varnade för på förberedelsekursen. Då kunde jag inte alls föreställa mig hur man skulle kunna få en kulturchock när man kom tillbaka hem igen, nu förstår jag.

Självklart älskar jag att få vara omringad av min familj och mina vänner, jag trivs hemma men är less på att befinna mig på samma ställe som jag alltid varit på, för ingenting har förändrats. Det pratas om samma saker nu som innan jag lämnade Sverige och det känns på riktigt som att tiden har stått still. Som om jag levt sex månader utan att alla andra gjort det, hur sjukt som helst. Okej, vissa saker har förändrats, men inte större saker än att Coop flyttat lite längre ner på gatan eller att jag numera behöver betala för en vuxenbiljett på bussen.

Kanske kommer min så kallade "kulturchock" ifrån att jag levde så intensivt i min au pair-bubbla och inte såg framför mig längre än när jag skulle åka hem. Att nu vara hemma med vetskapen om att mitt hittills största äventyr är över får mig att känna mig så fruktansvärt tom. Det är konstigt ändå, hur man inte uppskattar det man har förens det är över...

Utöver min saknad tillbaka till Nya Zeeland så har jag faktiskt saknat att blogga. Jag har bestämt mig för att fortsätta mitt bloggande, i jakten på ett nytt äventyr, så länge det finns ett intresse. Har märkt på senaste tiden att min statistik varit högre vissa dagar nu när min blogg legat på is än de dagar som jag var aktiv. Märkligt ändå.

Likes

Comments

Att vakna upp i sin egen säng, måste vara det bästa som finns! Möttes av min familj och Oliver på flygplatsen igår, grät av lycka! Kan inte förstå att jag är hemma, det känns som att jag lever i en dröm som jag snart ska vakna upp från. Det är läskigt! Kvällen spenderades med familjen och även några av mina fina vänner som kom förbi. Gud vad de lurade mig! Det betydde så oerhört mycket att de faktiskt kom för att överraska mig, har världens bästa vänner!

Att få äta mamma och pappas mat (seriöst dog så gott det var!), vara omringad av de som betyder allra mest, känna lukten av hemma och sova i sin egna säng var underbart! Är så himla lycklig över att vara hemma, även om jag på ett sätt känner mig lite tom. Den vardag som jag levt i under sex månader är helt plötsligt över och det är dags att återgå till min vardag här, känner mig förvirrad. En annan sak som förvirrar mig jättemycket är att prata svenska igen. Får verkligen tänka mig för att inte börja prata på engelska men trots det så slinker det fortfarande ur engelska ord ur min mun. Svengelskan lär ni få leva med hemma ett tag!

Nu när jag är hemma så är mitt Nya Zeeländska äventyr över. De bästa månaderna i mitt liv har passerat och jag vänder blad för att påbörja ett nytt kapitel i livet. Framtiden är fortfarande oviss men jag hoppas på att komma underfund med vad jag vill göra härnäst. Bloggen är jag tveksam till att jag kommer fortsätta uppdatera, då syftet med bloggen har försvunnit lite nu när jag är hemma igen. Har verkligen tyckt att bloggandet har varit roligt men stundtals även stressande.

Vad jag än bestämmer mig för att göra så kommer jag spara bloggen som ett minne, främst till mig själv men även för er som är intresserade av att läsa hur ett au pair-liv kan se ut. Kanske kommer jag sakna bloggandet, kanske inte. Vi får se helt enkelt. Tills vidare, tack till dig som tagit dig tid att läsa och lämnat fina kommentarer! Tack för att du gjorde mitt bloggandet så mycket roligare! Ha det bäst och tveka inte på att kontakta mig om du har frågor kring Nya Zeeland eller att vara au pair!

Lots of love, Amanda ❤

Likes

Comments

Befinner mig just nu på Arlanda, är med andra ord i Sverige! Helt sjukt! Resan har gått förvånansvärt bra, inget strul eller förseningar. Vi var istället framme tidigare än planerat både i Dubai och i Stockholm, så skönt!

Det märkligaste var nog att gå på planet från Dubai till Stockholm och vara omringad av svenskar. Att höra massor av människor prata svenska omkring en kändes så konstigt! Jag är fortfarande inställd på engelska så råkade prata engelska med både en och två svensktalande personer, oops!

Nu sitter jag vid gaten till flyget som ska ta mig enda hem! Om mindre än tre timmar får jag träffa alla som jag älskar så ovärderligt mycket! Har inte förstått att jag är i Sverige än, antar att detta kommer ta ett tag att smälta så ha tålamod med mig! Detta lär vara det sista ni hör från mig idag, lovar att uppdatera er imorgon när allt lagt sig lite!

  • Au Pair

Likes

Comments

Befinner mig just nu på flygplatsen i Auckland. Att säga hejdå var verkligen jobbigt, tror dock inte att jag har förstått det än. Idag lämnar jag Nya Zeeland och kommer tillbaka till Sverige - Från vinter till sommar.

Imorgon (tisdag) lär jag landa i Stockholm runt 12.30, svensk tid. Efter en flygresa på 27 timmar och en resa på totalt sett ca, 40. Snart ses vi Sverige! Detta lär vara det sista ni hör från mig innan jag är på svensk mark igen.

  • Au Pair

Likes

Comments