Header
View tracker

​Ikväll var det fest på tjärn. Det kunde ha varit kul, alla fester borde vara kul. Men jag har aldrig kul på fester, trots att jag vill. Han var där, men han verkade inte vara så glad att se mig. Vi gick runt och försökte prata men det gick inte så bra, som vanligt. Vi kan inte prata längre, vi har aldrig deep talks och vi kan verkligen inte prata i telefon bara för att. Det är bara tyst i luren och så säger någon "jaaaha...annars då?" någon gång ibland tills vi säger hejdå. Tillslut så tröttnade han och ville inte vara med mig längre trots att han försökte verka som att det inte var mitt fel. Jag är tråkig, jag sitter hellre hemma ensam och även fast han oftast gör det själv så vill han vara en utåtriktad person som är social med många vänner. Jag har väl på något sätt accepterat att jag är en loner. Det konstigaste är att jag inte är ledsen, jag känner ingen ångest över hur vi slutade kvällen. Jag ville inte gråta eller springa efter honom som jag borde ha velat om vi hade varit normala och haft en hälsosam relation. Någonstans på vägen så har vi slutat, det tog stopp och vi kom inte längre. Jag trodde att det skulle vara vi för alltid och jag var rädd för att vara den som blir dumpad. Men nu är jag inte rädd för det längre, nu bara glider jag med för att det är det bästa att göra (det är självklart inte det bästa). Jag tror att det jag skulle sakna mest är vetskapen om att jag har någon där, någon som svarar (ibland) när jag skriver, någon jag kan skeda med, någon jag kan säga att jag älskar. 

Det borde kännas hemskt att skriva så här. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Jaha, onsdag 18/5. Min mobil gick sönder..woho. Mina pöron tjatar om jobb men när jag väl är på väg att lyckats fixa ett litet extrajobb som hundvakt så duger inte det. Då minsann, när jag väl försöker, då duger det inte. Mobilproblemet känns lite akut då jag åker till fuckin' Spanien nästa fredag. Tänk om jag vandrar iväg och så får ingen tag på mig för att mina mobil gick sönder? Kanske får låna av brorsan eller av pojkvännens syrra (stelt). Dessutom på allt detta så har jag skoluppgifter kvar (!!!!!!!!!!!!), älskar livet som Julia...

Likes

Comments

View tracker

​Är det inte konstigt hur folk reagerar när man svarar något annat än "Jorå, bara bra!" när de frågar hur man mår? Det är ju nästan det naturliga svaret. "Hur mår du?" " Bra". Det är ju sällan någon faktiskt svarar ärligt. Jag skrev nyss till en vän: 

Jag: Hej vän, hur mår du?

Vän: Jag mår bra! Hur mår du själv?

Jag: Mår okej. 

Vän: Okej? Det är ju inte BRA liksom...

Visst jag kan förstå att man hoppas att personen mår bra, men i 8 fall av 10 så mår jag inte bra när jag säger att jag gör det. Hur sorgligt är inte det? Jag vet faktiskt inte helt vad orsaken är, men jag vet till 100% att den känslan jag har inte definierar ordet "bra".

Likes

Comments

​Tänk om någon någonsin kunde märka när jag försöker ignorera någon. Kan inte någon bara inse att jag inte har skrivit till någon på ett tag. Det är liksom ett test för att se huruvida någon faktiskt bryr sig om mig. Tänk om någon bara kan öppna ögonen och se hur trasig jag är inuti. Jag vet inte vad jag vill ha för respons eller reaktion, men jag känner mig bara så osynlig, trots att jag har många vänner så är jag så ensam. Tröttnar inte folk på mig? Jag har ju sådana humörsvängningar och är så tyst, tillslut måste väl folk känna "why bother?" och glömma bort att jag finns. För det är exakt så det känns. Visst jag träffar "vänner" varje dag och ibland kanske man hörs av, men det är ju nästan INGEN som helt plötsligt bara inser att jag finns och försöker nå ut till mig. 

Hallå, hej, ja du ja! Kommer du ihåg mig? Vi brukade umgås, rätt ofta faktiskt! Nehe, är du säker? Ah, okej då...hejdå..

Likes

Comments

​Idag brast det för mig. Allting känns jobbigt och svårt. Det är så mycket som jag vill prata om, så mycket som jag gråter över. Men det finns ingen där som hör mig, det enda jag får är nervösa "Men oj! Ehm...en kram?", "Ät choklad", "Det kommer gå bra". Jaha, men kan det inte gå bra nu? Jag vill inte ha choklad, eller en kram. Det jag vill ha är ett jobb där jag kan tjäna pengar så jag kan flytta till en lägenhet där jag får gråta hur mycket jag vill. Det är så trångt överallt, är det inte ett trångt hem så är det skolan som vimlar av folk. Jag får inte plats med allting, det är bara rörigt och jag kan inte se klart. Jag kan inte sätta mig ner och låta tårarna rinna, för det är alltid någon där som kan se mig. Jag vill gråta ifred, hur länge jag vill. "Vart tog du vägen?", jamen jag sitter ju på kakelgolvet inne på skoltoaletten och grinar, LÅT MIG VA!!!

Likes

Comments

Hej.
Det här är min fristad. Här vill jag skriva om alla tårar som rinner och alla frågor jag inte vågar ställa. Om du känner mig, lägg inte ner energi på att kommentera eller ta upp "bloggen" IRL. Här vill jag vara ifred, men skulle du hitta hit så får du gärna läsa.

Tack.

Likes

Comments