Header

(Skrevs i söndags)
Sådärja! Nu har jag äntligen kommit igång! Jag ligger just nu i en våningssäng på ett hostel i Paihia, uppe i norr. Vi kom hit mitt på dagen i fredags efter ca fyra timmars bussresa från Auckland. Not gonna lie, ångesten innan jag skulle gå på bussen för första gången was real, men nu känns det bättre! Folk är ganska pratsamma och det är hyfsat lätt att lära känna andra här.
På bussen från Auckland bondade jag lite med ett brittiskt par och en annan tjej från England (det kryllar av britter här), som jag sedan hade sällskap med när vi senare på dagen hade bokat samma båttur. På bussen fick vi en pärm med alla aktiviteter som fanns tillgängliga med Kiwi-rabatten här i Paihia och så fick man skriva upp sig på det som lockade mest. Jag var rimligt sugen på att signa upp mig för att simma med delfiner men eftersom de inte kunde garantera att man faktiskt fick simma med dem (beroende på om de hade nån unge med sig) så kändes det bättre att boka en lite mer översiktlig tur för att få se lite mer av Bay of Islands och samtidigt få se delfinerna. Redan tio minuter in av den fyra timmars långa turen fick vi se ett åttatal delfiner som simmade precis vid vår båt och som hoppade och gjorde konster alldeles nära! Så fina djur. Sen åkte vi mest runt bland alla fina öar och blev fascinerade över den bisarra mixen av brittisk lantkänsla och Bahamas-blått vatten. Det var helt otroligt fint! Tur med vädret hade vi tydligen också då det tydligen regnat i över en vecka i sträck tills vi kom och molnen skingrade sig och bjussade på klarblå himmel och stekande sol (bokstavligt talat stekande, här är ozonlagret ännu tunnare än i Australien). I slutet gick vi i land på en ö med en fin strand och jag och Annie besteg en av kullarna för att få se öarna uppifrån.
Vi var tillbaka på hostelet strax innan sex och då tog jag en dusch innan jag mötte Annie och hennes kompis för att äta vegburgare och bli störda av berusade kiwis. Sen tog jag en promenad till mataffären för att ha lite matsäck och förnödenheter. Tillbaka på rummet snackade jag en bra stund med mina rumskompisar innan vi konstaterade att klockan var mycket och att vi återigen skulle upp tidigt nästa dag.
Igår (lördag) ringde klockan halv sju och jag gick upp och packade de sista grejerna innan jag gick ut och väntade på bussen. Vi skulle på en heldagstur mot Cape Reinga (Nya Zeelands nordligaste spets). På vägen dit stannade vi bland annat i en skog med kauriträd (som har väldigt breda stammar hela vägen upp till trädkronan). Senare svängde vi av till 90 miles beach som tydligen bara är 60 miles och på den körde vi med bussen (!) i säkert fyrtio minuter innan vi stannade för lite bilder och bensträck. När vi sen skulle svänga in mot Giant Sanddunes fastnade vi plötsligt i sanden och det var bara att gå ut och börja putta. En annan buss kom efter oss och tog sats för att hjälpa oss vilket resulterade i att vi sedan stod med två nedgrävda bussar... säkert fyrtio svettiga minuter senare och med hjälp av både ungdomars och pensionärers muskler och japanerna från den andra bussens hejarramsor hade vi äntligen två fungerande bussar igen. Pjuh.
Vi kom fram till de riktigt höga sanddynorna tillslut och där tog vi fram bodyboardsen som vi skulle använde för att glida nerför sanden med. Så himla kul!!! Lite halvonice dock att det var ett litet vattendrag nedanför vår backe, men det gick bra om man gjorde rätt och höll upp armar och ben, men vi fick se x antal faceplants rakt i det där vattnet haha.
Efter sandboardingen åkte vi vidare till Cape Reinga som inte bara är Nya Zeelands nordligaste spets utan även ett väldigt andligt ställe för Māoribefolkningen som tror att de dödas kroppar färdas vidare från jordlivet från den udden. Det var en väldigt fin plats med fantastiskt utsikt över de höga klipporna som störtade rakt ner i det opalfärgade vattnet. Jag och Jessica (en skön svensk tjej som jag hängde med ungefär hela den här dagen) knäppte lite bilder och suktade efter att få bada långt där nere vid de små stränderna.
Vägen tillbaka hem var lång och innefattade två men ganska ointressanta stopp. Fin utsikt utanför fönstret såklart med kuperat landskap strösslat med lite får här och där. Efter ett tag konstaterade jag och min svenska kompanjon att det bara var vi som satt och pratade och att våra medpassagerade satt som medvetslösa i sina säten med gapande munnar och stängda ögonlock. Tuff dag alltså.
På kvällen gick jag och Jessica och åt gelato vid stranden och sen tillbaka till hostelet för att spela lite kort. Bra och fin dag trots att det kanske var lite väl mycket bussåkande...
Idag ska jag checka ut från detta hostelet och vid tvåtiden sätta mig på bussen tillbaka mot Auckland där jag ska spendera en natt innan det blir dags att åka söderut!
Kramar!

Likes

Comments

HEEEJ FRÅN AUCKLAND!!
Igår (torsdag) steg jag efter lite om och men angående vilket av mina tre namn som var mitt förnamn och lite förseningar på planet mot Auckland. Dagarna innan har jag jobbat mitt sista pass ever på fina lilla salladsbaren och kramat alla fina kollegor hejdå med löfte om att komma tillbaka och käka en sallad när jag är hemma igen. Trodde aldrig jag skulle bli så känslosam över att lämna det där jobbet, så mycket som jag hatade det i början. 

På lördag och söndag sträckhängde jag med Hilda i Manly. Vi stektes nästan levande i värmevågen som drabbade Sydney i helgen men framåt kvällen blev det desto skönare temperatur. Vi satt vid wharfen tillsammans med några andra från jobbet och lite löst folk och drack cider och tittade på solnedgången. Sen gick vi hem till Bruno och blev bjudna på shots från "fulspritsskåpet" innan vi vinglade iväg mot Steyne (oklar stavning), med kroppen täckt av en mix av salt, svett, solkräm och sand, har haft mina bättre stunder i livet rent utseendemässigt.

Dagen efter vaknade vi upp på Brunos soffa med en katt som vandrade runt (mest på Hilda). Jag och sistnämnda (Hilda alltså, inte katten) bestämde oss för att carpa det fina vädret och åka till Freshwater Beach som är en liten mindre strand bara typ 7 min buss från Manly. Där låg vi och jäste tills vinden tilltog och det tillslut var som att ligga i en sandstorm. Då åkte vi tillbaka till Corso för att gå till Fika och dricka o'boy och äta kladdkaka. Sen somnade vi på färjan tillbaka mot stan. Fin sista helg.

Vad har mer hänt sen sist? På måndagen var det också fint väder så jag tog bussen till Bronte för att samla på mig lite fler soltimmar som jag förmodligen kommer sakna en del i NZ. Jag älskar verkligen att vara på stranden själv? Tycker det är så härligt att bara ligga och halvsova och verkligen bara stänga av omvärlden mmmm. 

I tisdags var det min sista dag i huset och som en gåva på posten kom Carina tillbaka från Melbourne samma morgon!! Vid tolv mötte jag upp Denise och Sara för att stoppa i oss lite brunch medan regnet öste ner utanför. På kvällen bjöd det tyska low carb-paret på morots- och ingefärssoppa med feta- och spenatpaj till middag, sån lyx va! Sen drack vi lite bubbel och goon för att sedan gå iväg till Establishment för att dansa salsa och hundra gånger få svara på frågan "so what are you doing here on valentines day?". Hade hur som helst HUR kul som helst trots att jag dansar ca lika bra som en valross. Tack för koordinationsförmågan pappa <3
Vaknade med ett förvånansvärt lätt huvud på onsdagsmorgon och gick ganska snabbt upp ur sängen medveten om att jag behövde städa hela huset inför min outgoing inspection. Så sjukt att packa ihop alla mina grejer och se mitt hörn i rummet bli tomt och kalt. Vid fem-tiden smsade Eva och sa att de var utanför och jag samlade ihop min packning (som verkar ha fyrdubblats sen jag lämnade Sverige??) och packade in i bilen. Kramade mina fellow huskamrater krampaktigt hejdå och lovade Jenni om och om igen att jag kommer tillbaka. Hejdå 56 John st, tack för allt <333
Sen styrde vi mot Glebe point rd för att äta god middag, världens bästa moster fyllde nämligen år!! Det vankades tapas för Eva och Mike medan jag var mer sugen på pizza. Sen rullade vi mot bilen igen och åkte hem till Forestville. Kändes som om det var den 20 oktober igen när jag kånkade min väska mot ytterdörren. Som om ingenting hänt. Eva bjöd på hemmagjorda praliner och te och sen tog jag en dusch och sen var jag helt out. Kramade Eva hejdå och godnatt eftersom hon skulle upp tidigt nästa dag och sen somnade jag snabbt i "min" säng.
Torsdagen kom och jag tog en promenad i hettan och köpte på mig lite förnödenheter på Coles innan vi lassade in min ryggsäck i bagaget och Mike körde mig till flygplatsen. Planet var 1,5 timma försenat så jag fick sitta ganska länge och vänta, men jag hade filmer att titta på och choklad att tugga i mig så det löste sig.
Halv tolv kom jag fram till Auckland där regnet öste ner. Jag beställde en uber och var framme vid YHA city hostel strax innan ett. Väckte min sovsal med min ficklampa och lite stök med packningen och sen somnade jag i våningssängen med en nervös och en gnutta ångestladdad känsla i bröstet. Men jag ska nog klara det här också.
I skrivande stund sitter jag på ett café nere vid vattnet med en enorm kopp kaffe framför mig. Det regnar ute nu också så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här dagen. Tänkte inte göra särskilt många knop med tanke på att schemat den närmsta månaden ser minst sagt ganska hektiskt ut. Ska försöka få tag på en mataffär så att jag kan köpa havregryn som jag kan leva på de närmsta dagarna och det är väl typ det.

Vilket ambitiöst inlägg va!! Dock kommer jag att skriva från min mobil under min vistelse här eftersom jag inte orkade släpa med mig datorn. Men det ska nog gå bra det med :)

Likes

Comments

Igår släpade jag med mig Sara, Julia och Denise ner till min favoritpir nedanför vårt hus där man sitter precis vid vattnet med alla skyskrapor i bakgrunden. Magiskt ställe. Alla kånkade på en massa olika tacostillbehör som vi sedan länsade medan vi konstaterade att svensk tacos är lajf. Så där satt vi tills solen hade gått ner och tills tröjorna åkte på och sen skulle Sara hem och vi andra gick till en liten pub och drack öl och pratade typ uteslutande om boyz i någon timma innan vi började gäspa. Sen lämnade jag av dem vid busshållplatsen och gick och la mig. Topp 3 bästa tacokväll i mitt liv.

Likes

Comments

Okej jag väntade på att stormen i mitt huvud skulle lägga sig men nu har jag insett att det nog kan ta ett par månader så det är lika bra att bara försöka undvika att blåsa bort. Vad som händer just nu är ett break-up mellan mig och Sydney. Om en vecka sitter jag på planet mot Auckland för att sedan spendera 1 månad i fårens land (vilket förstås ska bli helt fantastiskt). Men jag är inte bra på att hantera avslut och därför är det som att leva i en mardröm just nu där det enda jag gör att krama älskade arbetskollegor, vänner och folk som jag kallat familj här och säga "hejdå, lycka till med allt, kanske ses vi någon gång i framtiden", trots att det i de flesta fall förmodligen inte lär bli så. Det är hårt som betong.

Jag och Jenni går upp till parken ovanför vårt hus där det är utsikt över alla Sydneys centrala skyskrapor där jag brukar kämpa med sit-ups och njuta av blåsten mot min svettiga hud. Jag får tårar i ögonen när vi pratar om hur tomt det är nu när Jon har åkt. När jag försöker förklara för henne hur mycket det här huset med människorna i det inkluderat har betytt för mig de senaste månaderna räcker inte rösten till. Hon säger att jag inte ska gråta över det utan att det är någonting positivt som man ska vara glad över och jag säger att hon kan "cut the bullshit, of course I'm gonna cry".

Fyra nya främlingar har flyttat in och jag märker att jag naturligt drar mig undan lite. De är här för att de andra har flyttat ut. En tjej från Kanada sover på soffan i väntan på att få ta över min säng. Trots att jag inte vill det vänds mina taggar utåt lite liksom för att försvara mitt revir. Minns att jag var likadan som barn när jag kände att någon annan tog över någonting som var mitt på ett eller annat vis. Möjligtvis en väldigt barnslig reaktion men det är så mycket känslor i mig just nu att det blir svårt att vara rationell.

Tittar på bilder hemifrån på mig och mina vänner, på mamma och pappa i Grundsund, på Cross och på andra saker som jag vet att jag saknar. Försöker framkalla någon slags längtan inom mig men allt jag känner är förtvivlan över att de här månaderna har gått alldeles för fort och snart har runnit ur mina händer.

Jag går till jobbet som jag i början avskydde så mycket i början att jag flera gånger kom hem helt gråtfärdig men som jag nu inte vill lämna. Blir nostalgisk när jag blandar mina sista sallader och när jag inser att jag inte längre kommer serva de kunder som jag försett med mat varje dag de senaste månaderna.

På min hylla i kylskåpet har jag just nu följande saker: 3 tomater, en gurka, en halv burk tomatsås, en halv burk tacosås, ett mjölkpaket och lite svamp. Köper inte på mig mer nu, för jag ska ändå snart inte ha det. Allting börjar lida mot sitt slut och det svider för mycket att jag blir helt yr.

Ja ungefär så känns det. Därför försöker jag så gott det går att bara stänga av kranen som väller alla dessa känslor över mig för att inte gå under de här sista dagarna. Kämpa Johanna. Kämpa.

Nu ska jag i alla fall möta upp Sara, Julia och Denise vid min busshållplats för att äta tacos tillsammans nere på min favoritpir med utsikt över stan. Det är lajf det.

Vi hörs senare. Kanske på andra sidan undergången ;)

Likes

Comments

Lite för mycket tankar som snurrar i mitt huvud och lite för mycket människor som packat sina väskor och försvunnit ut ur mitt liv det senaste. Håll till godo med dessa bilder medan jag försöker återhämta mig.

Likes

Comments

Förra helgen jobbade Saskia sitt sista pass på Luna Park och vi fick ångest för att vi inte varit där och snyltat gratis glass av henne tidigare så vi bestämde oss för att ta färjan över. Parken är verkligen pytteliten och har inga roliga åkattraktioner eller någonting annat kul förutom fin utsikt och fina dekorationer typ. Men det var mysigt att promenera runt lite i solnedgången och skratta åt Saskias fina arbetsuniform.

Likes

Comments

Januari krossar mitt hjärta i tusen bitar. Jag är en person med extremt mycket separationsångest (ej convenient när man är ute och reser) och den här månaden tvingas jag säga hejdå till vänner som blivit som familj här nere varje vecka. Igår var det Saskia som vandrade ut genom ytterdörren med en stor ryggsäck och vi stod och vinkade till henne tills hon var borta runt hörnet. För mig är det tre veckor kvar i älskade Sydney. Det är helt sjukt faktiskt, tiden har gått alldeles för fort. Försöker intala mig själv att jag har så himla mycket spännande och roliga saker framför mig och att jag kommer se till att träffa de flesta igen men det är inte helt lätt. Vill inte ens tänka på hur jobbigt det kommer bli att säga hejdå till Jenni som har blivit så gott som en syster till mig.

MEN keep your head up, keep your head high! Imorn är det Australia Day vilket innebär ledighet och dagsfylla förmodligen! Det ska ju bli skoj!

Hej!

Likes

Comments

Oj vad dålig jag har varit på den här fronten... Beror möjligtvis på att jag känner att min tid här i Sydney börjar rinna ut och jag vill inte prioritera att sitta framför datorn. Hur som helst kommer här en liten snabb recap av vad som hänt sen sist:

Carpat Darling Harbour med Jon och Jenni. Jenni frågade ut oss om "vart ser ni er själva om tio år?", "tror ni det finns liv på andra planeter?" och "hur ser ni er själva?" osv.. Hon skyllde på utsikten och I can't blame her.

Fint på väg till jobbet. That's all.

Jon ville ha corona, jag ville ha kaffe och Jenni ville ha dessert.

På tal om dessa två kan vi ta en kik på Jennis snapstory när de besökte det enorma bollhavet som finns i Barangaroo Park just nu. DRÖM??? Sucks to be me som behövde jobba...

Annat fint i stan.

Förra helgen var jag på personalfest på Coogee Pavillion med bästa gänget. Drack för mycket champagne och pimms och fick ful bränna i solen men hade SÅ kul.

Dagen efter hängde jag med Eva och Mike på så kallad Yum Cha i Chatswood. Konceptet är att man sitter vid ett bord och så går det runt en massa kineser med varsin vagn med en massa konstiga, kinesiska smårätter som man pekar på och hoppas är goda om man vill ha dem. Blev absolut proppmätt men det var skojigt och smarrigt :)

Senare samma dag tog jag bussen till Bondi med en halv avokado i väskan för att hänga lite med Julia. Hon gjorde sötpotatissallad åt oss (på tisdag blir vi salladskollegor!!) och berättade om hennes mycket dramatiska vecka. Vi satt på deras uteplats tills det blev mörkt och två possums skrämde ihjäl oss och då var det dags att ta bussen hem igen.

Och så blev det måndag. Min plan var egentligen att åka direkt till stranden och typ sova efter jobbet eftersom jag för en gångs skull slutade så tidigt som 11:30 men eftersom jag tappade bort en liten skruv till vår skalmaskin var jag tvungen att ge mig ut på jakt efter en ny. Detta resulterade i ca två och en halv timmas intensivt och svettigt letande i tillslut så långt bort som i Alexandria. Där köpte jag tillslut en skruv men den visade sig ändå inte passa när jag kom tillbaka till jobbet :) Nu var klockan ca 14 och jag bad Saskia att komma och möta mig vid Wynyard kvart över. Men det var tydligen fler än hon som skulle med till stranden och Jon var tvungen att fixa håret och Marvin skulle bara ta en dusch innan de skulle gå så de var inte där förrän klockan tre. Och eftersom vi missade bussen mot Watsons Bay med fem minuter fick vi stå där i ungefär 45 minuter till. Sen åkte vi fel och fick gå jättelångt och ta en ny buss så när vi väl kom till Shark Beach var klockan över fem. Men det gjorde inte så jättemycket för vi gick in i Nielsons Park och ut på en hög klippa (kanske 7 meter?) som man kunde hoppa ifrån! Så läskigt men SÅ KUL JU! Sen stannade vi där tills solen gick ner bakom skyskraporna och sen fick vi vänta i en timma på bussen hem. Har blandade känslor för den här dagen :)

Den här bilden från min favoritplats får avsluta inlägget. Har ju fått bekräftat av doktorn att jag råkat ut för körtelfeber och det är tydligen anledningen till varför jag har varit så jäkla trött och hängig det senaste. Men nu har jag vågat mig ut för att träna lite försiktigt igen och det känns bra!! Gillar att göra sit-ups och squats med den här utsikten.

Over and out.

Likes

Comments

Det känns som om att jag rullar i en brant nedförsbacke just nu. I alla fall ibland. Som om att tiden bara rinner mellan mina fingrar. Idag lämnar Carina Sydneyfamiljen och det är ju helt sjukt för det känns som att det var igår vi satt på Rose Bay och hon sa att hon inte förstod hur hon ska orka jobba tio veckor till. Hon är den första som packar väskan och drar härifrån och startskottet på alldeles för många hejdån. Buhu. Januari kommer bli känslomässigt tuff :(

För mig återstår ungefär sex veckor i den här staden som har blivit hemma. I staden där jag har en familj som kramar mig, som frågar hur dagen har varit och som bråkar om illaluktande saker i gemensamma skafferier. Jag klarar verkligen inte av avsked och det känns som att jag har några av de jobbigaste framför mig.

Samtidigt är jag förstås jätte jätte jättetaggad på att få dra iväg och njuta och bara resa. Missförstå mig rätt. Men det är märkligt att behöva lämna den här vardagen som jag trivs i så bra. Mitt område i Pyrmont, min mataffär, min promenad till jobbet, min buss, min park, mitt liv. Men okej. Det är mer än en månad kvar, låt det vara så länge.

I lördags var vi förresten i Mosman och testade på SUP (stand up paddle), vilket var kul i typ 15 minuter innan det blev för händelselöst och långsamt för mig och efter det låg vi mest på rygg och solade resten av tiden. Kul dock att hitta på saker att göra! Jag träffade Edward över en kaffe i Darling Harbour och då konstaterade vi att man behöver få leka lite mer som vuxen annars dör man ju inombords. Måste bli bättre på att aktivera mig och ta vara på de möjligheter som faktiskt finns här!

PS. idag sa Jenni att jag väckt henne inatt när jag pratade i sömnen...på engelska! How international am I? ;) ;)

Likes

Comments