Header
View tracker

Oj vad dålig jag har varit på den här fronten... Beror möjligtvis på att jag känner att min tid här i Sydney börjar rinna ut och jag vill inte prioritera att sitta framför datorn. Hur som helst kommer här en liten snabb recap av vad som hänt sen sist:

Carpat Darling Harbour med Jon och Jenni. Jenni frågade ut oss om "vart ser ni er själva om tio år?", "tror ni det finns liv på andra planeter?" och "hur ser ni er själva?" osv.. Hon skyllde på utsikten och I can't blame her.

Fint på väg till jobbet. That's all.

Jon ville ha corona, jag ville ha kaffe och Jenni ville ha dessert.

På tal om dessa två kan vi ta en kik på Jennis snapstory när de besökte det enorma bollhavet som finns i Barangaroo Park just nu. DRÖM??? Sucks to be me som behövde jobba...

Annat fint i stan.

Förra helgen var jag på personalfest på Coogee Pavillion med bästa gänget. Drack för mycket champagne och pimms och fick ful bränna i solen men hade SÅ kul.

Dagen efter hängde jag med Eva och Mike på så kallad Yum Cha i Chatswood. Konceptet är att man sitter vid ett bord och så går det runt en massa kineser med varsin vagn med en massa konstiga, kinesiska smårätter som man pekar på och hoppas är goda om man vill ha dem. Blev absolut proppmätt men det var skojigt och smarrigt :)

Senare samma dag tog jag bussen till Bondi med en halv avokado i väskan för att hänga lite med Julia. Hon gjorde sötpotatissallad åt oss (på tisdag blir vi salladskollegor!!) och berättade om hennes mycket dramatiska vecka. Vi satt på deras uteplats tills det blev mörkt och två possums skrämde ihjäl oss och då var det dags att ta bussen hem igen.

Och så blev det måndag. Min plan var egentligen att åka direkt till stranden och typ sova efter jobbet eftersom jag för en gångs skull slutade så tidigt som 11:30 men eftersom jag tappade bort en liten skruv till vår skalmaskin var jag tvungen att ge mig ut på jakt efter en ny. Detta resulterade i ca två och en halv timmas intensivt och svettigt letande i tillslut så långt bort som i Alexandria. Där köpte jag tillslut en skruv men den visade sig ändå inte passa när jag kom tillbaka till jobbet :) Nu var klockan ca 14 och jag bad Saskia att komma och möta mig vid Wynyard kvart över. Men det var tydligen fler än hon som skulle med till stranden och Jon var tvungen att fixa håret och Marvin skulle bara ta en dusch innan de skulle gå så de var inte där förrän klockan tre. Och eftersom vi missade bussen mot Watsons Bay med fem minuter fick vi stå där i ungefär 45 minuter till. Sen åkte vi fel och fick gå jättelångt och ta en ny buss så när vi väl kom till Shark Beach var klockan över fem. Men det gjorde inte så jättemycket för vi gick in i Nielsons Park och ut på en hög klippa (kanske 7 meter?) som man kunde hoppa ifrån! Så läskigt men SÅ KUL JU! Sen stannade vi där tills solen gick ner bakom skyskraporna och sen fick vi vänta i en timma på bussen hem. Har blandade känslor för den här dagen :)

Den här bilden från min favoritplats får avsluta inlägget. Har ju fått bekräftat av doktorn att jag råkat ut för körtelfeber och det är tydligen anledningen till varför jag har varit så jäkla trött och hängig det senaste. Men nu har jag vågat mig ut för att träna lite försiktigt igen och det känns bra!! Gillar att göra sit-ups och squats med den här utsikten.

Over and out.

Likes

Comments

Det känns som om att jag rullar i en brant nedförsbacke just nu. I alla fall ibland. Som om att tiden bara rinner mellan mina fingrar. Idag lämnar Carina Sydneyfamiljen och det är ju helt sjukt för det känns som att det var igår vi satt på Rose Bay och hon sa att hon inte förstod hur hon ska orka jobba tio veckor till. Hon är den första som packar väskan och drar härifrån och startskottet på alldeles för många hejdån. Buhu. Januari kommer bli känslomässigt tuff :(

För mig återstår ungefär sex veckor i den här staden som har blivit hemma. I staden där jag har en familj som kramar mig, som frågar hur dagen har varit och som bråkar om illaluktande saker i gemensamma skafferier. Jag klarar verkligen inte av avsked och det känns som att jag har några av de jobbigaste framför mig.

Samtidigt är jag förstås jätte jätte jättetaggad på att få dra iväg och njuta och bara resa. Missförstå mig rätt. Men det är märkligt att behöva lämna den här vardagen som jag trivs i så bra. Mitt område i Pyrmont, min mataffär, min promenad till jobbet, min buss, min park, mitt liv. Men okej. Det är mer än en månad kvar, låt det vara så länge.

I lördags var vi förresten i Mosman och testade på SUP (stand up paddle), vilket var kul i typ 15 minuter innan det blev för händelselöst och långsamt för mig och efter det låg vi mest på rygg och solade resten av tiden. Kul dock att hitta på saker att göra! Jag träffade Edward över en kaffe i Darling Harbour och då konstaterade vi att man behöver få leka lite mer som vuxen annars dör man ju inombords. Måste bli bättre på att aktivera mig och ta vara på de möjligheter som faktiskt finns här!

PS. idag sa Jenni att jag väckt henne inatt när jag pratade i sömnen...på engelska! How international am I? ;) ;)

Likes

Comments

I torsdags åkte jag, Saskia, Carina och Freja till Centennial Park för att gå på utomhusbio! Vi har sagt jättelänge att vi skulle ta oss dit men aldrig fått tummen ur men nu blev det lite sista chansen innan Carina åker härifrån (buhu) så vi ignorerade den lite envisa väderprognosen och köpte chips och kakor och slog oss ner under en stor filt på den stora gräsmattan framför jätteskärmen. Vi såg The edge of seventeen, ganska medelmåttig film och lite svårt att höra ibland men mysfaktorn kompenserade upp för det. Dock blev vi totalt dränkta i regn de sista fem minuterna när himlen öppnade sig och när vi senare stod och väntade på bussen droppade det från våra hår och oreo-kakorna hade blivit smet. Trots den lilla incidenten var det en fin torsdag :)

Idag ska vi testa på stand up paddle i Mosman och innan dess ska vi ha avskedsfrukost för Carina. Så himla sjukt att folk kommer börja lämna Sydney från och med nu. Så mycket separationsångest :(

Likes

Comments

Dagen efter jag, Jon och Jenni var uppe vid Katoomba åkte jag tillbaka till de blåa bergen, fast denna gång med Eva och Mike! De hämtade mig i Pyrmont och så åkte vi först till Featherdale zoo för att titta på bland annat koalor och wombats. Är egentligen inte ett jättestort fan av djurparker men det är ju roligt att få se Australiens kändisar på nära håll. Sen åkte vi vidare mot de utsträckta vyerna och stannade till på ett par platser man bara kom åt med bil. Här fanns inga busslaster med kineser och tystnaden som skogen och bergen gav var som massage för öronen.

Vi tog en fika i Leura och stannade vid några andra små mysiga bergsbyar innan vi på eftermiddagen styrde mot storstaden igen. När solen gått ner åkte vi till Glebe Point Rd för att äta oss proppmätta på meget god himalaysisk mat och sen var den dagen slut. Tack Eva och Mike för en återigen lyckad guidad tur! 10 av 10 på tripadvisor!

Likes

Comments

Vi gick i den stekheta värmen genom stan till Obseratory Hill och kom dit en stund efter klockan. Japp, redo för nästan 12 timmars väntan :) :)

Vi lekte lekar, åt picknick, solade och lyssnade på musik.

Det var helt sjukt mycket folk i parken, nyårsafton här i det hetsigaste jag varit med om. Men det var kul ändå med att alla var så himla pepp och gjorde vågen och sjöng med till musik och så.

Peace.

Alltså stämningen timmen innan tolvslaget!!! Iiiiih

Sen brakade det loss! Och alltså herregud, det var de maffigaste fyrverkerierna jag någonsin sett! Helt magiskt verkligen. Vi satt med stora ögon och ooo:ade och aaaa:ade och varje gång de sköt fyrverkerier från bron började folk ropa och applådera exalterat. Helt klart mitt bästa tolvslag so far i mitt liv!

Här är en film på årets fyrverkerier, heeeeelt galet.

Hoppas ni också hade en fin nyårsafton!

GOTT NYTT ÅR!!

Likes

Comments

3 dagar kvar av 2016.

2016. Det har varit ett helt overkligt år för mig. Jag inledde det på en strand i Costa Rica och jag kommer avsluta det under fyrverkerierna i Sydney. På 365 dagar har jag hunnit befinna mig på fyra olika kontinenter. Jag har varit utomlands mer än jag varit hemma. Jag har upplevt så mycket. Jag har känt solen bränna min rygg på otaliga stränder, suttit på bussar som åkt genom främmande landskap, testat nya maträtter, mött människor från jordens alla hörn. Längtat hem. Längtat bort.

När vi vid middagsbordet igår började diskutera om 2016 har gått fort eller långsamt kunde jag inte bestämma mig. På något vis har tiden flugit förbi i ultrarapid men samtidigt känns det som en livstid sedan jag och Ebba satte oss på flyget mot Centralamerika. Sommaren var som en enda stor dimma av jobb, för lite sömn och ångest men den var över på två sekunder. Helt plötsligt befann jag mig på Landvetter, redo att ge mig av igen.

Bla bla bla. Nu tycker jag vi kör en lista!!

Jag är så glad och tacksam mot mig själv för det jag gett mig det här året. Att jag följt bara min egna vilja och tagit mig exakt dit jag vill. Jag trodde aldrig att jag skulle våga så mycket som jag gjort.

Beskriv ditt 2016 med tre ord
Overkligt, sandigt och händelserikt.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Så himla mycket. Varit i Centralamerika, backpackat i asien, dykt, flyttat utomlands, sett Beyoncé live, varit längre norrut i Sverige än Åre för första gången to name a few.

Vilka länder besökte du?
Costa Rica, Panama, Thailand, Malaysia, Singapore, Indonesien, Australien.

Är det något du saknade år 2016 som du vill ha år 2017?
Sinnesro och mer energi.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Finns så många fantastiska datum från alla resor som jag inte har siffror på med som finns med mig i minnet. Natten vid Kebnekaise när vi såg norrskenet är också något som etsat sig fast.

Vad var din största karriärsmässiga framgång?
Lol. Kanske förmågan att bolla fyra olika jobb i somras?

Och din största framgång privat?
Mod! Jag har varit så modig i år.

Vad spenderade du mest pengar på?
Resor förstås. Ca det enda mina pengar gått till.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2016?
Pillowtalk - Zayn
Formation - Beyoncé
Buy a heart - Nicki Minaj
Often - The Weeknd
Don't let me down - The Chainsmokers
Adventure of a lifetime - Coldplay
Panda - Desiigner
One Dance - Drake
osv osv osv

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både och, om det nu är okej att svara så. Tror jag har känt väldigt mycket det här året. Har varit extremt lycklig men har också varit väldigt ledsen vissa perioder. Men överlag har jag varit väldigt glad i år.

Vad önskar du att du gjort mer?
Njutit av nuet. Kramat mina kompisar mer.

Den maträtt du åt oftast 2016?
Med tanke på att jag och Ebba åt pasta pesto ungefär 5 veckor i rad kan det vara det som tar hem priset. Annars typ wraps i olika former eller sallad. Ätit orimliga mängder havregrynsgröt också.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jag har faktiskt inte den blekaste aning? Kommer inte alls ihåg.

Högsta önskan just nu?
Varning för ostighet: hitta kärlek. :)

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mer ledighet och mer pengar under sommaren hade gjort mig nöjdare. Att få fira jul med min familj hade inte heller varit särskilt dumt, men jag får skylla mig själv.

Vad fick dig att må bra?
Mina fantastiska vänners engagemang i mig, att få upptäcka så många nya platser, de få dagarna i Grundsund, musik, långa promenader och alla naps på stranden.

Vem saknade du?
Min familj, min hund, mina vänner. Alla.

Vad är du mest stolt över?
Mig själv! Att jag är mycket bättre och starkare än jag tror. Överbevisar mig själv gång på gång och jag känner hur mycket jag växer hela tiden.

De bästa nya människorna du träffade?
Mina fantastiska sambos förstås.

Vad vill du lämna i 2016?
Oro och dumma hjärnspöken.

Vad tar du med dig från 2016 in i 2017?
Glädje, nya vänskaper och oräddhet.

Likes

Comments

Igår åkte jag, Jon och Jennifer till Katoomba i Blue Mountains nationalpark! Tågresan från Central tar två timmar och kostar bara strax under 4 dollar. Man kan välja lite olika leder att gå när man kommer fram och vi valde att utgå från Echo Point för att se the Three Sisters och gå på Honeymoon Bridge (som gick emellan the Three Sisters) för att sedan gå leden mot Katoomba Waterfall. Så sjukt maffiga vyer med de typiskt Australiensiska, orangea klipporna mot den gröna skogen. Det är svårt att inte ha kul när man umgås med Jon och Jennifer, de är båda två människor som sprider så mycket positiv energi runt omkring sig :) BRA dag.

Likes

Comments

Så blev det julaftonsmorgon. En dag jag både fruktat och längtat efter.

Förra året såg min julafton ut såhär. Minns att jag och Ebba satt mittemot varandra i vår våningssäng och grät på morgonen (<3) men sen åt vi drömgod bbq-middag med vårt hostel och jag blev full på random salsabar.

I år var det i alla fall lite mer traditionellt firande som väntade. Så traditionellt det nu kan bli i 30-gradig värme... Jag fightades med en tung bakfylla från gårdagens julstök på en pub och tog en promenad för att väcka min kropp. Sen julkramades jag med mina housies innan jag tog min julklapp i famnen och satte mig på bussen mot Forestville.

Jag var hos Eva helgen innan och gjorde knäck och trillade köttbullar och allt som ska göras helgen innan jul, så det mesta var redan gjort men vi fixade med det sista innan gästerna kom. Alltså denna mat <3333333

Vi blev ett ganska stort gäng som sjöng snapsvisor och fick gemensam matkoma. Efter middagen blev det julklappsutdelning och sen blev det efterrätt i form av pavlova, som tydligen är aussiesarnas standardefterrätt på julen. Jag julaftonsskypade också med hela familjen (hundar inkluderat). Vid tolvtiden började mina ögonlock kännas tunga och jag släppte planerna på att ta bussen hem och somnade nöjt i "mitt" rum.

På juldagsmorgonen åt vi upp lite rester från kvällen innan till frukost och sen körde Eva och Mike mig till Pyrmont där hela mitt hus var uppe och vakna och överöste mig med julkramar och tomteluvor :'). Vi hade julklappsutdelning med presenterna från vår secret santa som låg under surfbrädan och sen packade vi mat och började röra på oss.

Vi satte oss på tåget mot Cronulla och lyssnade på julmusik och kastade boll i tågvagnen vi hade för oss själva.

Hängde på stranden hela dagen tills huden började knottra sig lite vid solnedgången och då satte vi oss på tåget hemåt igen. De andra bestämde sig för att festa till det ännu mer när vi kom hem och satte igång med diverse dricklekar men jag var trött och inte riktigt in the mood så jag gick och la mig istället.

Nästa dag ville jag bara njuta av att vara ledig och inte behöva ställa mig och pressa juice klockan 7 på morgonen så jag tog bussen över till Mosman och Chinamans beach för att steka i solen och lyssna på podcast i x antal timmar.

Har verkligen haft en julhelg högt över förväntan. Trots att jag saknade att fira jul med min familj för andra året i rad var det till stor tröst att få fira den med min andra familj här i Sydney.

God jul!

Likes

Comments

Och någonting jag tänker på när jag känner mig så långt hemifrån är alla bilresor. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att det alltid fick mig att känna mig så trygg när någon i min familj satt bakom ratten och bara körde någonstans. Att bli upplockad efter fotbollsträningen, lerig, blöt och kall. Mamma lägger en filt över sätet för att undvika fläckar och sen sätter jag på högsta rumpvärmen. Att de orkade med alla dessa femtonminutersresor mellan alla förbannade fotbollsplaner under vinterhalvåret.

I vår bil är det alltid musik på. Vad vi lyssnar på följer inga regler, ibland är det Peter LeMarc, andra dagar Jay Z. Den enda gång det avbryts är när mamma vill lyssna på ekot eller när vi blivit trötta i öronen på väg upp till fjällen. När Jonte tycker musiken är för tråkig sätter han på sig hörlurar.

Jag minns den gången jag var på en av mina första fester och blev ledsen och ringde pappa med gråten i halsen. Utan att jag ens behövde fråga var han inne i stan på 20 minuter och jag satt tyst hela vägen hem för jag skämdes över att jag inte var tillräckligt mycket tonåring för att kunna gå på fest. När vi kom hem var mamma uppe och hade gjort te och mackor, klockan två på natten.

Jag minns andra gånger jag varit alldeles för mycket tonåring. Pappa som flinar åt mig och min dåliga balans, men som aldrig blir sur. Han säger att det är bra att jag hör av mig. Winnerbäck i högtalarna. Tryggt och säkert åker vi fram på den tomma motorvägen mellan Göteborg och Lerum. Jag känner till varenda kvadratmeter av den vägen.

Det finns så många typiska stunder. Att sitta bredvid mamma på väg till några bekanta och ha buketten hon plockat i vår trädgård i mitt knä. Att bli buren av pappa från bilen till huset när jag var liten och hade somnat på väg hem från släkt eller vänner. Att vara irriterade på varandra över något missförstånd och sedan sitta tyst och blänga ut genom fönstret hela vägen hem. Att ha den på gränsen till för varma pizzakartongen på benen och känna magen kurra av doften som fyller bilen. Att övningsköra och ibland behöva skrika på pappa om vägvisning eftersom jag alltid är för uppstressad och han är fokuserad på vilken musik som ska spelas.

Alla bilresor genom Europa med bagaget packat till sin maxgräns och med kylväskan som en mur mellan mig och Jonte. Riesenkola. Jonte som mår illa. Miljontals stopp på vägkanten när pappa fått syn på en fågel som han måste få titta närmre på. Kisspauser. Bärplockarpauser. Loppispauser. Kan ni höja musiken? Kan ni sänka värmen lite? Det obehagliga ljudet av vinden som blåser in i bilen när jag ska kasta ut en äppelskrutt medan vi åker i hög hastighet.

När vi åkte upp till fjällen och gång på gång blev oroliga över snöbristen på vägen upp. Att lyssna på när Hassan gör sina busringningar som vi alla hört hundra gånger tidigare. Att stanna på rastplatser och springa ut med oknutna kängor och utan jacka i den kyliga luften för att kissa och sträcka på benen.

Mina favoritstunder i bilen är de gånger vi åker hela familjen. När vi skulle till flygplatsen, när vi skulle in till stan och handla nya höstskor, när vi skulle ut med båten i Grundsund, när vi skulle till Uddevalla för att fira jul eller när vi skulle åka skidor. Nuförtiden sitter oftast pappa och Jonte i framsätet och jag och mamma där bak. Längdargumentet, ni vet. Jag älskar att lyssna på när pappa och Jonte pratar i bilen. Det handlar oftast om smarta och viktiga grejer och jag förstår inte hur de kan så mycket. Jag tittar ut på landskapen vi åker förbi och ropar ibland till när jag ser ett vilt djur på någon åker, det är liksom ett inlärt beteende.

Det var väl kanske så att i bilen hände livet. Där, mittemellan alla aktiviteter och destinationer, när vi bara var på väg. Stunderna man lätt glömmer bort men som har en sån stor betydelse. Ibland finns det inget jag hellre vill än att se min bil komma närmre och närmre och se den bekanta siluetten av mamma, pappa eller Jonte i framsätet. Att få sätta mig i framsätet och bara låta de köra mig dit vi ska.

Likes

Comments