När man har endometrios blöder man ofta väldigt kraftigt. Såhär har det slutat fyra dagar i rad för mig. Jag har blött igenom - tampong - trosor - byxor. Det har runnit blod nedför mina ben och genom byxorna, trots tampongen *super*. Och nej, jag har inte samma tampong inne hela dagen, jag behöver byta ett antal gånger. Ändå blöder det igenom. Det händer, och jag tänker inte skämmas över det, just för att det händer. Det är mänskligt. Det är blod. Det är inte något som någon av er där ute har något att säga till om. Skulle det hända på stan ska inte jag behöva springa och köpa nya byxor för att jag skäms, vilket jag nog hade gjort för 10 år sedan. Men det ska vi inte behöva göra. Och därför är det så jävla viktigt att berätta för pojkar i tidig ålder vad mens är och att det är helt naturligt att man någon gång blöder igenom. För att det är pojkar och män som drar igång allt kring att reta någon som har mens.

När jag gick i skolan var jag rädd varje gång jag hade mens. Jag hade tampong och binda för att det inte skulle blöda igenom. Och av någon anledning är det allas tips också???? "Men hallå det är ju bara att ta en extra binda så löser sig problemet?" NEJ, problemet är inte att min mens syns. Problemet är att folk bryr sig om det. De stör sig på att min kropp gör något så mänskligt som att ha mens. Ska nog börja gå runt på stan med blod över hela benen för att få folk att inse att det inte är så farligt:-)
Sen är ju hygien och sånt en HELT annan fråga.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

  • 30 Readers

Likes

Comments

När jag har ont, då blir jag arg. När jag är arg vill jag förändra världen. Det onda blir min energi som
orkar göra små saker, små saker som kanske kan hjälpa någon annan.

Jag har ont nu. I nacken, i huvudet, i ryggen och i benen. Det värker och gör att varje rörelse min kropp gör känns som slowmotion. Det kommer som små blixtrar i ögonen och små svarta dimmiga moln. Trots så tydliga tecken är det så svårt för mig att förstå och acceptera att det är något fel på min kropp. Jag har glömt bort hur det är att inte ha huvudvärk. För jag har haft det varje dag sen 8 juni. Det är min vardag. Och en del av mig tror att alla människor har det så. Det är inget fel på min kropp.

Jag känner mig som en 90 årig tant i kroppen. Samtidigt som jag någonstans tror att det är så det ska vara. För det är så det är för mig.

Det gör ont när ni säger till mig att ta tag i min kropp. Jag vet att ni bara vill väl. Men för mig är det så jävla jobbigt. Det ni måste förstå är att VARJE gång jag gått till vården, har jag i princip blivit hånad. De ger mig diagnosen spänningshuvudvärk och säger att jag ska äta Treo. "Jag vet en grej du kan prova som
nog kommer hjälpa dig, vet du vad Treo är? Du kan köpa det i matbutiken." Det var det senaste en läkare sa till mig. Och det gör ont, det skapar psykisk ohälsa och panik ångest när INGEN tror på mig i vården. Och varje gång jag går ifrån en läkarundersökning mår jag sämre. Psykiskt. Ni måste förstå att jag SJÄLVKLART vill få reda på min kropp och endometriosen. Men det tar tid, det gör ont och ibland har jag hellre ont än att en läkare ska håna mig. För tillslut börjar jag håna mig själv.

Vi måste tänka till på hur och vad vi säger till människor. När det handlar om att hjälpa eller trösta någon. Det finns jävligt många känsliga ord, som kan få någon att bara må sämre. Nu vet ju jag att alla kanske inte vet hur jobbigt jag tycker det är att gå till vården. För att jag aldrig fått någon hjälp. När jag läser mina journaler har läkarna inte ens lyssnat på mig, för det som läkaren har skrivit ner stämmer inte med det jag berättat. De har skrivitom min historia. Hånat mig och min kropp.

  • 28 Readers

Likes

Comments

Ett problem - vill uppdatera denna lille blogg. Så att ni har något att läsa den här konstiga sommaren. För ni har väl inget bättre för er? Host host. Men jag vill ju skriva något härligt. Jag vill inte nå ut som någon tråkig och grå person som bara klagar. Så ur ska jag göra det här? Blogga om min vardag med en kronisk sjukdom utan att bli grå och torr?

Ja ni, jag vet inte. Humor funkar ju alltid. Men man vill ju komma på något härligt. Något som får mig att sticka ut. Det är ju tråkigt att vara som alla andra. Men idag kommer jag inte på något.

Men, ni är ju en handfull människor som av något anledning återkommer hit. För att, jag vet inte? Läsa mina otroligt roliga inlägg? Tänker att ni vill ha en liten uppdatering. Det har varit rätt bra dagar sen sist jag skrev. Huvudvärken är kvar men jag har bara fått kramp-ont två gånger. Jag sover lika mycket men har känt mig rätt pigg faktiskt!!! - trots en mindre härlig ögoninflammation haha. Ögonen var så pass illa att jag var tvungen att sjukanmäla mig igår. Ska inte glida iväg på annat, men det har ju på ett sätt med sjukdomen att göra - nästa vecka har jag semester och då åkter jag hem till sundsvall i en vecka!!! Hur hänger det ihop med sjukdomen tänker ni? - Jo, jag får komma hem och kramas med människor jag tycker om. Jag slipper oroa mig över att ramla ihop, för om jag ramlar ihop kommer jag ha människor omkring mig. Där är jag inte ensam i en lägenhet, där ingen skulle märka om jag ramlade och slog huvudet i bordskanten och blöder ihjäl. Okej lol det är inget jag oroar mig för, men det tillför ju lite spänning till den här lille bloggen.

Hoppas att ni inte har slutat läsa eller somnat så här långt in. Nu ska jag lägga mig i soffan och äta en glass, puss!

Likes

Comments

Helvete hurrni. Vad jag lämnar ut mig själv. Filmer på när jag gråter. Inspelningar där jag snackar in i en fånig dator. Men det är något härligt med det. Mer sånt. Varför ska man inte dela sina innersta hemligheter? Vad spelar det för roll? Bryr sig någon där ute? Jag bryr mig. Jag bryr mig om att folk ska må bra. Man får väl göra vad fan man vill. Göra det man mår bra av. Göra det man behöver göra för att leva. Herregud. Livet hurrni. Lev!!!!

  • 111 Readers

Likes

Comments

Bakgrundsljudet passar in ganska bra. Behöver kramar, behöver att en jävla läkare ser mig och förstår. Herregud vad arg jag blir på all okunskap. Jag är så arg att jag inte bryr mig om nånting. Jag tänker vara öppen och jag tänker vara mig själv. Här kommer en film som spelades in för fem minuter sen. Det blir inte ärligare än såhär. Låt en människa få må dåligt!!!!!!!!

  • 115 Readers

Likes

Comments

När är det okej att åka in till akuten? Vissa åker nog in för minsta lilla. Och andra biter ihop. Vad som är rätt eller fel är väl svårt att säga. Jag personligen har väldigt svårt att känna att jag har rätt att "ta någons tid" på akuten. Varför ska jag ta hjälp när det finns andra som har det värre. Det finns ju alltid någon som har det värre. Det är det enda jag tänker. Vilket leder till att jag inte söker hjälp.

Nu ligger jag i sängen efter att ha sovit nästan 4 timmar i soffan. Jag somnade vid 17 och sen vaknade jag vid 21.30 och tog mig till sängen. Huvudet gör så ont. Det har nog aldrig gjort så ont. Men jag söker inte hjälp, varför? Kanske för att jag aldrig blivit trodd på i vården. Kanske för att varje gång jag åker hem från sjukhuset mår jag ännu sämre. Jag är rädd för ångesten. För ibland är den värre än smärtan. Kanske för att jag inte har mage till att tro att jag förtjänar hjälp. Kanske är allt en enda ond cirkel.

Idag började den extrema huvudvärken på bussen påväg hem från jobbet. Cykelturen från busshållsplatsen hem har aldrig varit så jobbig. Huvudet snurrar och allt gör ont. När jag kommer hem går jag vinglande till soffan och lägger mig där. Pratar en stund med mamma i telefon och tar några tuggor raggmunk med lingonsylt och sväljer ner det med lingondricka, två alvedon 665mg och en muskelavslappnande. Sen somnar jag. Jag somnar för att det gör ont. För att kroppen skriker av trötthet. Sen vaknar jag, några timmar senare och går mot sängen. Nu ligger jag här. Och rummet snurrar. Det är ansträngande att skriva och nu gör huvudet så ont att jag inte ens kan blunda. Jag vill åka in till akuten. För jag är orolig. Men en dum röst i mitt huvud säger att jag inte förtjänar hjälp. Och ingen skulle ju ändå inte tro mig.

Det här är en kväll, mitt i livet. En helt vanlig kväll med lite annorlunda nyanser. Säg inte till mig vad jag ska göra. Döm mig inte. Jag gör allt jag kan.

  • 118 Readers

Likes

Comments

En fantastisk film om endometrios av Felicia Sundberg.

  • 155 Readers

Likes

Comments

Jag vaknade på morgonen, tog en macka i farten och sprang till bussen. Förra sommaren bodde jag i Stockholm i Nacka och jobbade på Stikkinikki på Nybrogatan. På förmiddagen var det halvtaskigt väder, så det gjorde inte så mycket att jag skulle jobba.

13 augusti var dagen som Veronica Maggio skulle spela på Stadion, och jag var sååå sugen på att gå. Helt plötsligt plingade det till i mobilen och det kom upp en notis om att de hade släppt mer biljetter till kvällens spelning. Snabbt som tusan loggade jag in och köpte en biljett. Nu var jag taggad och att jag stod på jobbet fastän att solen sken, gjorde inte så mycket. Jag räknade ned timmarna tills jag skulle sluta och när jag väl stämplade ut från mitt pass skyndade jag mig hem till nacka och hoppade in i duschen. Jag mikrade en färdig matlåda och slevade i mig maten och sen sprang jag till bussen in mot stan igen. Jag hoppade av bussen vid slussen och gick upp mot Mosebacke där jag mötte upp två kompisar för en öl innan konserten.

Efter en härlig öl i solen tog vi tunnelbanan till stadion och ställde oss i kön i väntan på Maggio. Väl inne på arenan köper vi oss varsin superfin Maggio-affisch som vi håller hårt i händerna. Tillslut kommer hon ut på scenen och hela publiken började skrika av glädje. Stämningen varvmakalös och luften var full med adrenalin och glädje.

Sen händer det, det som inte får hända just då. Endometriosen. Jag står i ett hav fullt av människor och känner mig ensammast i världen. Jag hör inte längre musiken. Jag hör ingenting. Synen försvinner mer och mer när smärtan ökar. Det gör ont. Så jävla ont. Sen kommer smällen. Det blixtrar till i magen och allt svartnar, jag faller bakåt och Anna med sina snabba reflexer tar emot mig medans jag fortfarande är på benen. Efter det är allting svart. Jag minns ingenting utom smärtan och känslan av att mina ben blöttes ned av något. Det kändes som att jag hade svalt en handgranat.

Jag vet inte om det tog en eller 20 minuter tills vi var ute från publikhavet, där jag kunde sätta mig ner och andas. Det kändes som en evighet, ett annat universum utan tid. Jag var helt borta, men tillslut kopplade det att vi var på konserten. Det enda jag kunde tänka på var att jag hade tappat affischen som jag hade hållit så hårt i, och att Anna och Sara var tvungna att lämna sina platser för att följa med mig. Konserten gick mot sitt slut och jag tog bussen ut till Nacka igen. Vinglandes från bussen minns jag hur jag ringde till mamma och sa att någonting var fel. Jag var inte närvarande i min kropp och ögonen hängde inte med. Vägen som vanligtvis tar 10minuter tog nästan en timme. Än idag förstår jag inte hur jag tog mig hem. När jag kom hem gick jag på toaletten och då såg allt blod. Det såg ut som flera liter.


Dum som man är åkte jag som vanligt till jobbet morgonen efter. Lika snurrig och yr fortfarande. Men jag bet ihop, som jag alltid gör. Sen gick det inte mer. Jag smsade Anna som kom snabbt som blixten och satt med mig bakom kassan. Hennes underbara pojkvän gick och köpte mat så att jag kunde få i mig något. Tillslut ringde jag 1177 och berättade vad som hade hänt och sa att något var väldigt fel. Jag stannade på jobbet och stängde igen butiken och åkte till gynakuten på Södersjukhuset och VÄRLDENS SNÄLLASTE Anna följde med mig dit. Sen kom VÄRLDENS SNÄLLASTE Alexandra dit också. Efter en snabb undersökning tog de mitt blodtryck flera gånger i timmen. De såg oroliga ut men sa ingenting. Vi satt där i 5-6 timmar och sen sa en sköterska åt mig att åka hem och sova och sen åka tillbaka på morgonen, så vi gjorde det. Jag sov några timmar hos Alexandra och sen åkte vi tillbaka. Nu var det nytt pass på sjukhuset så alla sköterskor jag hade pratat med hade åkt hem. Jag fick berätta allt igen. Efter ultraljud och gynundersökning skickade de hem mig och sa att jag skulle äta alvedon och vila, trots mitt låga blodtryck och att proverna visade på en infektion. De lyssnade inte när jag sa att jag hade endometrios utan de bara hånade mig. De var säkra på att jag hade svimmar för att jag var full på en konsert. Men man blir inte full av en öl och man svimmar inte i ett luftigt publikhav utan anledning. Och allt blod som täckte mina ben kallade de för en mellanblödning. För er som inte vet vad en mellamblödning är så är det att det kan komma lite blod trots att man inte har mens. Det blir lite droppar i trosorna. En kvinnlig sjuksköterska och en hårdhänt manlig läkare som grävde runt med en ultraljudsstav utan att hitta något, påstod att ingenting var fel. För det är lättast att säga så. Och vem bryr sig om en ung tjej i dagens samhälle? 


Jag kom hem vid 13, och då spontanbokade jag ett tåg hem till Sundsvall. Jag klarade inte mer. Tågresan och timmarna runtomkring är dimmiga. Jag ville bara hem. Min kropp var inte okej utan mitt huvud fortsatte snurra i tre dygn. Eftersom att jag inte hade fått något svar på vad som var fel, var jag orolig. Jag bokade en läkartid i Sundsvall och det visade det sig att jag hade haft en blodfylld cysta som sprängdes. Den smärtan sägs vara värre än att föda barn, och det kan jag verkligen tänka mig. Den 20e augusti gick flyttlasset till Örebro. Jag var fortfarande lite borta då, men jag bet ihop och behövde en ny start.

Jag har aldrig sett så mycket blod och jag har aldrig klankat ner på mig själv så.


LITA ALLTID PÅ ER SJÄLVA. LÅT INGEN FÅ ER ATT TRO ATT NI HAR FEL ELLER ATT NI ÖVERDRIVER. Jag tror på er.


Likes

Comments


En av få väldigt bra artiklar.Läs den!!! För att komma till artikeln, tryck på bilden.

Likes

Comments