View tracker

Idag ska jag träffa någon på en ångestmottagning. Och självklart har jag jättemycket ångest över detta. Hur jag ska hitta dit, vad jag ska säga och tänk ifall de inte tar mig seriöst. Känns så jävla jobbigt att ännu en gång gå igenom hela min ångesthistoria. Jag hoppas verkligen att det går bra så att jag känner att jag kommer få den hjälp jag behöver för det blir bara sämre och sämre. Min ångest känns mer och sitter i längre.

Jag har fått någon tanke om att bara jag fick röka så skulle jag må bättre. Jag kan inte släppa den tanken, den återkommer vid varje ångesttillfälle, vilket är nästan hela tiden då. En cigg och ångesten skulle försvinna. Men jag vill inte vara en rökande mamma. Plus att enligt L så får jag inte röra Charlie ifall jag röker. Det vore faktiskt asdumt att röka. Men jag vill. Jag vill. Men ska inte. För allt jag gör, alla mina beslut jag tar så måste jag välja det som är det bästa för Charlie.

Jag längtar tillbaka till tiden då jag gjorde saker för mig. När jag bara behövde ta hand om mig själv. Att ta hand om mig själv har alltid varit svårt och jobbigt, nu måste jag göra det samtidigt som jag ska ta hand om en liten bebis. Samtidigt som min ångest är värre än vanligt och jag knappt får någon sömn. Sally ska tas hand om också, hon löper. Jag och L bråkar och tjafsar.  Jag behöver honom mer än någonsin. Men han förstår inte. Om han hade någon aning om hur dåligt jag faktiskt mådde. Att jag känner att livet inte är värt längre.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ännu ett tjafs. Vi har haft en mysig kväll men så slutar allt såhär. Med att jag vill sova på soffan istället för att det gör så ont att vara nära någon som sårar mig. Jag vet att jag är överkänslig just nu men det kan jag inte göra så mycket åt. När jag har det där trycket över bröstet nästan hela dagen så är det inte konstigt att minsta lilla gör att jag spricker.

Jag vill kunna andas ordentligt. Känna glädje, att jag har det bra.

Likes

Comments

View tracker

I förrgår började det vara blod i Charlies avföring, L ringde BVC och hon sa att om det fortsatte så skulle vi åka in till akuten. Men blodet avtog men det fortsatte vara löst och slemmigt och kom mycket mer ofta. Så igår ringde L vårdguiden som tyckte att vi borde åka in och kolla. Men varken jag eller L tyckte att det kändes rätt. Charlie verkade ju ändå må hyfsat bra i övrigt, han åt visserligen inte med samma aptit och verkade lite tröttare än vanligt. Jag ringde mamma och försökte få lite råd. Efter samtalet med henne, massa googlingar och en lång diskussion med L så bestämde vi oss tillslut att inte åka in. Vi skulle avvakta och se och i så fall åka in idag istället.

Istället spenderade vi kvällen med familjen hos mina föräldrar. Där visade Charlie upp en helt annan sida. Han åt mycket, bajsade normalt och var vaken och nyfiken ett bra tag, alltså kändes han inte sjuk alls. Det kändes som om vi hade tagit rätt beslut ändå och min ångest försvann där ett tag. Jag fick tänka på annat, umgås med fina människor och skratta. Det var så otroligt skönt efter en sån sjukt förjävlig dag med så många tårar.

När vi kom hem sen så kom min ångest tillbaka. Jag blev åter igen ledsen. Kände mig slut och avis på alla som inte spenderade lördagskvällen hemma med en tre veckors bebis. Men det kan jag inte säga högt och jag fick ännu mer ångest av att jag ens hade de där tankarna. Jag kände sån skam. L märkte direkt att jag blev deppig igen och blev orolig, vill jag inte vara själv med honom eller? Men jag försökte förklara att det inte hade något med honom att göra. Möjligtvis bidrog hans ständiga mobiltittande. Jag vill bara att han ska klappa, pussa och kramas med mig när jag får ångest, men vill inte be om det. Vill att han ska förstå och vilja ge mig den trösten. Vilket är så orättvist, för hur ska han veta vad jag vill när jag inte säger nåt. Och han mår ju inte heller bra. Mobilen är väl hans sätt att dämpa ångesten.

...

Idag när jag gav Charlie mat så log han jättestort och tittade på mig. Han har bara lett sådär i sömnen förut så jag tror detta leende var annorlunda. Det kändes i hela hjärtat och då plötsligt där och då försvann ångesten och allt kändes så värt. Hoppas han fortsätter för då kommer mitt liv bli mycket enklare känns det som.

Nu sover Charlie och jag ska försöka göra detsamma. Sen ska jag faktiskt försöka ta en promenad och hoppas det kan lindra ångesten lite.

Likes

Comments

Nu har vi bråkat igen. Inte om en skitsak utan om något som känns viktigt för mig. Men förmodligen något som han tycker är löjligt, att jag borde skärpa mig. Jag sitter inne i sovrummet med Sally och Charlie. Tänkta testa skriva av mig lite, se om det hjälper.

Jag föll ihop i hallen och skrek allt vad jag kunde för att jag fick panik. Visste inte vad jag skulle ta vägen. Ville dö. Han sitter i soffan och säger åt mig att skärpa mig, tänk på Charlie.

Jag är så sjukt less på att han inte tar min ångest och depression seriöst. Han tror att det bara är att bita ihop och att det går över. Det är jobbigt för alla i början när man fått barn. Men han förstår inte att det inte fungerar så för mig. Det är inte bara jobbigt, utan jag känner mig olycklig. Jag känner mig låst och ledsen mest hela tiden.

Han förstår inte hur jag kan älska honom och Charlie men ändå känna att jag inte vill vara kvar. Att jag inte orkar mer. Han säger att jag bara vill ge upp. Fast det är ju exakt det jag INTE vill, därför jag har sökt hjälp. För att jag är så rädd för att jag kommer ge upp om jag inte får hjälp.

Jag har nog gråtit i två timmar nu. Mina ögon svider, min näsa är helt täppt och jag har ett sånt obehagligt ångesttryck i bröstet som blir värre nu när jag hör att Charlie börjar vakna till. Jag klarar inte av att hand om honom nu känns det som. Vill bara att han ska sova vidare så att jag får försöka andas och lugna ner mig i några minuter till.

Han blev ledsen för att jag sa att han inte hjälpte till något alls med Charlie. Det var dumt sagt. Men då började han ta upp att han hjälper till mer än alla andra pappor eftersom vi ger ersättning. Och ja, han matar Charlie då och då. Byter blöja. Men sen är det rätt ner i nästet. "han blir lugn av nästet" Vilket han blir många gånger, men det gör så ont i mig att L inte verkar vilja gosa eller umgås mer än nödvändigt med sin son.

Nu kom han in och blev arg ytterligare för att jag inte ville visa vad jag hade skrivit. Jag orkar inte. Det blev en sån här dag idag alltså. En dag av bråk och gråt. Det sista jag behöver just nu.

Likes

Comments