View tracker

Andra gången det hänt nu...Elton sover och helt plötsligt skriker så mkt att han tappar andan. Stel som en pinne och okontaktbar. Jag kände att nu får det vara nog, jag måste försöka få klarhet i vad det kan vara! Jag blir så rädd att mitt hjärta slutar slå känns det som.

Ringde BVC och hon spekulerade först i om det var nattskräck, men Elton var igentligen förliten för att ha det. Samt att första gången det hände var det på eftermiddagen och inte kvällen.

Så Affektkramper lät mer troligt. Det inträffar när barnet blir riktigt arg, ledsen eller besviken. De skriker tills dom svimmar av helt enkelt. Även krampar och kan bli stela som pinnar... Stämmer ju in rätt bra. Dock har han aldrig fått det i vaket tillstånd, alltid när han sover. Så det är väll inte helt säkert ännu vad det kan vara, men hon skulle prata med barnläkaren och återkomma.

så nu är det bara att vänta....

/Vilsen mamma 💗

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Äntligen var det dags för att spana in hårtrenderna igen...en inspirationskväll även en mammaledig frisör kan behöva för att inte tappa stinget!

För att sammanfatta trenderna nu användes 3 ord; Olive, kaffe och pearl. Dessa nyanser kan vi inte bara hitta i hårfärgstrenderna utan även i klädmodet nu samt skor, inredning osv. Allt går ju hand i hand i vad som är trendigt IDAG. Det finns en röd tråd genom allt. Vi strävar efter en bekväm lyx. Vi vill inte längre eftersträva det perfekta, utan en trend ispirerad av den verkliga vardagen. En obäddad säng. Leksaker över hela golvet. En papperstuss som missat papperskorgen. Lockar vi sovit på en natt...

Kanske en trend som på något sätt blivit ett resultat av vår idag stressade vardag. En trend som borde inspirera oss till att sluta eftersträva det där perfekta...perfekta kroppen. perfekta livet... vi är perfekta precis så som vi är.

Olive är helt enkelt en olivgrön ton. Wella har även såklart lanserat en ny hårfärg som är just detta. Missförstå mig inte och tro att alla hår ska färgas just grönt! utan denna färg ger bara en viss udd av just den mer svala, matta tonen. En mustig brun med en sval ton av olive helt enkelt. Ska försöka att snarast få prova nyansen och lägga upp en bild!

De blonda håren ska gärna ha en mer livfull och personlig nyans. Alltså inte bara "bleknings blond" (då det också är jättefint såklart). Men våga nyansera in håret i kanske en kall violett/askig ton. Kanske med en mörkare ton i botten för att få ett mer djup i färgen. Eller varför inte få in lite kopparnyans i det blonda för att liva upp det nu i höst? Att senare till våren/sommaren gå tillbaka till det mer "blekta" resultatet blir i dessa fall inga problem alls. Vi behöver inte ens slita särskillt mycket på håret.

Framförallt är väll trendens huvudspår att skapa en personlig färg. Att ha en nogrann konsultation med kunden för att nå bästa resultat med färgen och klippningen.

Tack wella för en inspirerande hårvisning!

Likes

Comments

View tracker

Jag har en oändlig kärlek till min son. En kärlek som jag aldrig kommer kunna förklara med ord. Att något hemskt ska hända honom är min största mardröm. Idag fick jag känna på just det där.

Elton somnade direkt efter babysimmet. Som han brukar. Han vaknade efter ca 1 timme och ville ha mat. Jag matade honom och han somnade om i min famn. Efter ca 30 min märker jag hur han blir ledsen i sömnen. Det är ju såklart helt normalt, han drömmer. Men det slutar inte, och han börjar andas konstigt. Jag försöker föriktigt väcka honom, men han blir extremt ledsen och skriker. Jag går runt med honom och försöker fortfarande få han att vakna, då börjar han titta men jag får ingen kontakt med honom. Han är stel och andas knappt. han kippar efter andan och det låter som han inte får luft. jag får panik. ringer mio och ber han skynda sig hem! Jag får fortfarande inte kontakt med Elton som hyperventilerar. Jag ringer 112. får prata med en jättebra kille som frågar massa frågor. Han hör även hur elton andas. Jag tar tempen på elton och han har ingen feber. Han är inte blå i ansiktet och han är helt plötsligt vaken och jag får kontakt med honom. ÄNTLIGEN!

de väljer ändå att skicka en ambulans på prio 2 larm till oss. Och det är jag så tacksam för. De som kom var helt underbara. De undersökte Elton och pratade och busade med honom. Tror dom blev lite charmade ;) Dom kunde inte med säkerhet fastställa vad som hade hänt, men antingen var han i en såpass djupsömn att han var så svårväckt. Eller så kan de varit en typ av krampanfall. Om det skulle hända någon mer gång så skulle vi kontakta vår vårdcentral för en utredning.

Jag är så positivt överraskad av bemötandet på 112 och även ambulansen. De lyckades iaf lugna en väldigt chockad och stressad mamma. Fantastiska! tack.

Är även så tacksam att det inte var något allvarligt. 💗

Likes

Comments

Jag gjorde min sista dag på jobbet Lördagen den 26 Mars. Skulle igentligen jobba några dagar till i den kommande veckan, men slemproppen hade gått veckan innan och jag hade ganska kraftiga förvärkar. Så jag vågade inte jobba fler dagar. Dock läste jag att slemproppen återbildas till v.37, och jag var då i v 35. samt att min barnmorska inte alls tog det som att förlossningen skulle vara på G. Hade även haft problem med en misstänkt propp i benet, så jag behövde vila innan den kommande förlossningen. Det visade sig inte vara en propp, men benet var väldigt svullet och kunde skifta i blått då och då...fantastiska gravidbiverkningar ;)

Jag såg lite fram emot 4 veckor hemma. Att göra allt det sista. Plocka och fixa. "Boa" som det så fint heter ;)

Det var påsk, så måndagen den 28:e Mars var en röd dag. När vi skulle gå och lägga oss på söndagen hade jag svårt att somna. Katten la sig på mig och sov. Kanske kände hon på sig något? kl.04 vaknar jag plötsligt av att det känns som jag ska kissa på mig. Jag känner att det är blött och reser mig snabbt upp för att springa till toan. När jag reser mig upp ur sängen känns det som att en propp lossnar och det FORSAR ut vatten! känns som att det är huuur mkt som helst. Jag skyndar mot toan och skriker samtidigt till min sambo att -"vattnet har gått!!!"

Han flyger ur sängen och halkar nästan på allt vatten som är i hallen och bort mot toan. Det slutar verkligen inte komma vatten, och min puls är så hög!! När jag sitter på toan ropar jag till Mio att börja koka nappar och jag ringer förlossningen.

Får prata med en jättego kvinna som ber mig lägga frotéhanddukar i trosan, så att de kan se ifall det verkligen är vattnet som gått. (jag förstår själv inte hur det kan vara oklart? Vad ska det annars va!?) sedan får vi en undersökningstid på förlossningen kl.13.30. Jag blir ordinerad att försöka sova och ringa igen ifall värkar sätter igång.

När jag lagt på börjar jag skaka. -"shit! jag ska föda barn nu!! redan!! Jag har inte ens hunnit bli otålig på att vänta"

Jag ringer mamma och hon är superlugn och stöttande. Jag sms:ar min syster och ber henne ringa när hon vaknar. Är inte alla vakna kl 04!?!??!?! 

Mio fixar äggmacka till mig och 04.30 känner jag hur jag får mensvärkliknande smärtor som kommer och går. Jag är sååå exalterad.. men blir lite orolig då jag kände att 13.30 är väldigt långt tills..
Jag upptäcker även att det är lite blod i vattnet som läcker ut, och ringer tillbaka till förlossningen.

Hon lugnar mig och säger att det är helt normalt och att jag ska klocka värkarna och ringa tillbaka om dom blir outhärdliga. Just då var det ingen fara. Som en lite värre mensvärk! Blir det inte värre än såhär? tänkte en nervös och hoppfull blivande mamma...kanske lite dum med!

Vi försökte sova, men gick och la oss i soffan. Mio somnade ganska snabbt men jag hade väldigt svårt att somna om. Jag klockade värkar. Blev stressad när de kom med 3 min mellanrum men lugnare när de dröjde 5-7 min.. 

Vi började packa i ordning oss vid 10 tiden och jag hann duscha. Fantastiskt att duscha i värkarna! Vattnet hade nästan slutat forsa ut och värkarna började göra mer ont. Jag fick stå still och böja mig fram i varje värk nu.

Påväg in till NÄL körde Mio otroligt lugnt. Precis som dom sagt på förlossningsföreläsningen ;) Men värkarna gjorde så otroligt ont att ta i sittande läge i bilen, så jag fick snart säga till Mio att trycka lite på gaspedalen!!

Nu började det göra ordenligt ont. Jag började känna mig väldigt påverkad av smärtan. Man förlorade lixom lite styrka och kraft för varje värk.

Väl i väntrummet möts vi av 2 andra par som väntar på undersökning. Tjejerna verkar inte alls ha ont medans jag kämpar mig igenom varje värk. Det kommer ut en sköterska som säger att det är väldigt mkt att göra, så vi får vänta yttligare på våran tid. Undrar om vi vill gå och sätta oss i fiket eller så... Där får jag lite panik. Får jag inte hjälp snart!?!
Vi och ett annat par sätter oss i ett väntrum precis vid förlossningens ingång. Och där eskalerar värkarna yttligare. Jag får väldigt lätt till tårar, och får stå upp och ta värkarna. Killen hos de andra paret undrar om vi inte borde kalla på personal. När jag går på toa går Mio och ser om han kan hitta någon.

När jag kommer ut från toan så kommer äntligen en kvinna som hjälper mig och Mio till ett förlossningsrum där vi snart ska få hjälp.

snart och snart.. när vi får rummet är klockan strax efter 14. Vi får vänta säkert 20 min på att en barnmorska ska komma. När hon kommer så sätter hon på mig ett redskap som ska mäta värkarnas styrka och intervaller. Även barnets hjärtljud. sedan säger hon att hon återkommer om 20 min. Strax efter det kommer det in ännu en sköterska som undrar hur det går för mig? Jag vet inte varför, men jag biter ihop och säger att "det går väll bra.." här kanske jag borde bett om smärtlindring...

Att sitta ner och ta värkar är gräsligt. Man försöker andas och bara överleva. Mio är ett otroligt stöd. Även om det inte finns något han kan göra för att lindra smärtan!

30 min senare orkar jag verkligen inte sitta mer! Vi har även fått panik några gånger av att se hjärtljudan gå ner på 0... Dör vårat barn nu!?!

Mio hämtar personal och hon kollar min kurva och undersöker mig. 4 cm öppen. -"Det blir bebis idag!" säger hon. Och någonstanns i värkarna hittar jag ett leende.

dock går barnets hjärtljud ner när jag får värkar och hon sticker in en grej (ingen aning om vad det heter) i barnets huvud. (ja, det kändes när hon tryckte in sin hand för att fästa den i hans huvud). så nu kan dom ha bättre koll på barnets hjärta. kändes ju betryggande. Hon säger att nu kan jag få stå upp och ta värkarna om jag vill. Och det vill jag gärna! Sedan berättar hon att dom är ont om personal och fullbelagt. Så hon kommer inte kunna vara i rummet, men att vi får trycka på knappen ifall vi behöver dom....

strax efter hon gått så ökar smärtan på värkarna yttligare. Jag skriker och gråter. Jag önskar att någon kan ta mig ur min egen kropp, jag klarar inte detta mer!

Mio ringer på klockan. flera gånger. Ingen kommer! Jag får panik när jag känner att bebisen är påväg ut! Jag kan inte stå längre, för då föds han på golvet! Jag lägger mig ner och skriker till Mio att hämta någon NU!!

Mio springer ut och försöker få tag i någon. Han får tag i vår barnmorska som sitter och läser mitt förlossningsbrev. Han säger att -"barnet kommer nu, skynda!" Hon är lugn och säger att hon kommer...Mio har liiite panik..

Tillslut kommer hon in och jag säger att barnet är påväg ut!! -"Jag tror dig, vänta så ska jag undersöka dig" säger hon.
Mina ben skakar något helt otroligt.
-"Ja, du har rätt. Nu gör du bara som din kropp säger till dig. krysta när du känner att du ska krysta. Det känns som att bajsa ner sig, men det är helt normalt!"
Mio får ta av mig kläderna ner till, och barnmorskan kallar på mer personal. Jag börjar krysta! En helt otrolig känsla jag inte kan förklara. NU får jag lustgas. Äntligen!!!!

Fler personal kommer in, och jag krystar igen. ALLT jag kan. De peppar mig och säger att jag ska ta i allt jag bara kan till nästa krystvärk. Nästa krystvärk kommer och jag får en sån extrem kraft, och ut kommer han. Jag får honom på bröstet och allt jag kan göra är att ligga helt tyst. utslagen. lycklig att smärtan är borta. Rikast i världen.

-"Du gjorde allt detta helt själv! Vi är imponerade Linnea. Grattis! "
jag orkar inte ens le. SÅ trött är jag. Jag har precis fött barn. Jag är starkast i världen.

Efter min förlossning inser jag verkligen vilka förändringar vi måste få i förlossningsvården. Ont om personal leder till stressad personal. Nu gick ju allt jättebra för oss, men en vacker dag leder bristerna i vården till något man kunnat undvika. Politiker, öppna ögonen. Rejäl löneökning samt mer personal. Betalar gärna mer skatt för det. 

3140 g och 47 lång var vår prins. Idag 6 månader och vi har den bästa tiden i livet 💗

Likes

Comments

Jag minns att min rädlsa innan förlossningen var HUR kroppen skulle vara efter förlossningen...rädslan för att spricka. rädslan för att inte "vara som det brukar". Man hörde ju bara "de värsta" historierna, därav kändes det självklart att spricka. självklart att kroppen inte skulle bli den samma igen. Jag vill förmedla det motsatta.

Alla är olika. Alla läker olika, alla får olika upplevelser. Jag vill att ni ska veta; MIN kropp är precis som den var innan förlossningen och graviditeten. känns ju helt osannorlikt när man väl ligger där och går igenom det. Man tror att man kommer gå sönder i tusen bitar.

- Jag vill inte spricka! så mkt iaf..
Jag skrev det tydligt i mitt förlossningsbrev. Jag var inställd på det värsta. Klart ja kommer spricka? det gör ju alla?
men...Jag sprack inte! nästan. De visste inte om dom ens behövde sy något. Men hon satte 1 stygn, "för att vara på den säkra sidan". jag kände inte av någoting!

- kissa efter förlossningen...
min stora skräck! jag var sååå rädd för den smärtan. När det väl var dags att kissa...det sved inte något alls. Jag stod dock i duschen (kanske en av anledningarna att det inte kändes?). Jag var så lättad...

- hur ser det ut där nere efter förlossningen? "svullen" och "ser förjävligt ut" hade jag i mitt huvud.

jag kände och tittade bara 1-2 timmar efter förlossningen. Det såg ut precis som vanligt? öm, men ingen större svullnad. Är det sant??! jag minns jag gick in till BB-rummet med världens leende och berättade för min sambo att - "allt ser helt normalt ut!!!!"

jag kanske är ensam om detta. eller är jag det? jag hörde inte en enda solskenshistoria innan jag skulle föda. Därför vill jag förmedla en till er! Det kan gå hur som helst,  alla är olika! och kanske är det bättre att förvänta sig det värsta. Men det behöver inte bli så! Jag lovar. Ett levande bevis. Jag kan tänka mig att föda hundra gånger till. Kanske får jag DÅ uppleva det värsta. Men låt de då bli så. Jag är inte rädd. Min kropp vet vad den ska göra. Lita på din kropp. Lita på din styrka. DU är starkare än du tror.

Likes

Comments

Det kan vara svårt när man vill uppnå "frisör resultat" hemma. Men här kommer lite tips om ni vill göra något liknande.

Här ville vi uppnå ett resultat där ombren fanns kvar, men blev mörkare i ton över hela håret. När man fixar och trixar hemma själv så kan det ju bli krångligt att köpa hem flera olika nyanser? Så här är ett tips;
Först applicerade jag färgen i botten. Där ville vi ha den mörkast. Sedan efter ca 10 min la jag ut över resten av håret - men! jag sprayade på vatten i de ljusa topparna innan jag applicerade färgen där. Därav får vi inte samma täckande resultat i toppar så som i botten ÄVEN om vi bara använder 1 färg. Sedan lät vi färgen sitta resterande 20 min. (20-30 min verkningstid på Igora Vibrance)  Resultatet på bilden ovan!

Likes

Comments

Bilder ifrån min bruduppsättning i sommar. Gjorde både makeup och hår. Makeup med mestadels produkter ifrån BareMinerals
och till håret använde jag värmeskyddande spray ifrån lanza och Kevin.Murphy produkter. "Session.spray" samt "young.again" oljan. preppade håret först med att värma sektioner med locktången och satte på en K.M spole. lät svalna. sedan borstade jag ut håret, touperade och började med flätorna. sedan byggde jag upp volym och satte en donut som jag sedan sydde in håret i...
fantastiska stylingtekniker jag lärt mig under session stylist utbildningen.

Bruduppsättningar kan nog vara det jag brinner mest för inom frisöryrket ❤

Likes

Comments

Att vid 4 månaders ålder gå från en unge som knappt skriker, till en gnällspik utan dess like var lite kämpigt till en början...Man vande sig snabbt med det bekväma?

tänderna har spökat väldigt tidigt med stackars E. Från att vara någon dag då och då till att bli en smärta som påverkar honom mest hela dagarna. Älskade unge, jag tycker så synd om dig. Sen kan man inte låta bli att känna själv hur jobbigt det är. Att veta att min famn är bästa lindringen. Men att bära på en 7300 g bebis heeela dagen går inte! tro det eller ej... jag behöver äta ibland. jag behöver gå på toa. jag behöver vila. Jag tackar för de få stunderna det går att lägga honom i babygymmet och han tycker det är kul. En stund. Jag kommer lixom inte vara den mamman som kan med att "ignorera" när han skriker. Jag vill så gärna plocka upp honom då. Man hör ju ständigt om att "man inte SKA plocka upp dom såfort dom skriker". Men jag vet ju att han har ont av tänderna. Jag kan inte låta det vara.

Vi kämpar på med alvedon (men undviker att ge det för ofta...kanske vid läggdags så han får ro). Vi provar "baby dent" (en kräm man smörjer in på tandköttet så det lindrar) Den har funkat bra vissa dagar. Han tuggar på Sophie Giraffen - den är guld!

men bäst är ju som sagt...mammas trygga famn. Finns det någon större kärlek? Jag tror inte det. Jag känner ändå en sån lycka för att få vara den han finner tröst hos. Jag kommer alltid vilja vara den mamman.

urs va man skäms såfort man tycker det är jobbigt. Såfort tanken ploppar upp så skäms jag. Igår kväll vid nattning så var det riktigt jobbigt för honom. Han kom inte till ro någon annanstanns än min famn. försökte lägga honom i spjälsängen 6 gånger när han somnat till, han märkte det direkt och började skrika. Där kan jag erkänna att jag satt och grät en stund...kan dock ha varit en inverkan av att jag inte ätit sen kl 12.30. och klockan närmade sig 22... sista jag provade var lite alvedon och krämen på tandköttet. och tillslut somnade han och jag kunde lägga honom...och laga mat...fylla på krafter. Älskade son. Jävla tänder...

Likes

Comments