I den första delen av boken skriva det väldigt mycket om Ladydis kompis Marias harmynt, eller läppspalt. Dom säger att läppspalten är ett straff eftersom Maria är Ladydis pappas dotter och han var otrogen mot Rita med Marias mamma.

Jag fastnade för detta då jag själv har en kompis som föddes med läppspalt och har haft komplex över sina läppar mestadels av sitt liv. Maria, har jag uppfattat det som, opererades när hon var 9 år och va tvungen o vänta på att läkare skulle komma till Guerrero. Min kompis har opererats ett flertal gånger för sin läppspalt, men det var mest när hon var yngre.

Jag kan se en koppling med Maria och min kompis då Maria pratar om att hon aldrig kommer bli kysst eller älskad överhuvudtaget, vilket min kompis också har känt ibland. Även fast läppspalten är igensytt får man fortfarande ett ärr över läppen som gör läpparna lite ojämna, det är inget man tänker på, men för någon som ser ärret varje dag tar det på ens självförtroende. Sen så är det ju skillnad mellan att min kompis blev opererad bara ett litet tag efter att hon föddes och Maria var tvungen o vänta 8 år, så jag kan tänka mig att Maria skulle ha mindre komplex över just ärret som dom flesta har och istället är glad för att ha fått operationen överhuvudtaget

Jag tycker att det är hemskt att Marias mamma gömde henne inomhus så att folk inte skulle se hennes ansikte, men samtidigt är det lite fascinerande över hur annorlunda det är här där vi lever jämfört med Mexiko.

Det var allt mvh

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det finns tre olika delar i boken. Jag tycker att den första delen är bäst. Den delen innehåller flera olika händelser som man inte riktigt vet när de utspelar sig förutom att det är tillbakablickar. I början var det lite krångligt att hänga med men efter ett tag förstår man vad författaren vill få fram. Jag tycker att de berättelserna var ganska lätta att förstå men ibland rörde man ihop saker från de olika händelserna. Första delen är också viktig för att man ska kunna förstå vad som händer i resten av boken.

Del nummer två var inte heller speciellt svår att förstå. Den var nog den lättaste delen att förstå då man fick följa med Ladydi på en lite större sammansatt resa. Men jag tyckte att det mot slutet blev långtråkigt och att man endast ville få det färdigläst så fort som möjligt. Jag tappade liksom intresset efter ett tag. Dock var de absolut sista sidorna i delen mer spännande och det gjorde att man snabbt ville läsa vidare för att få reda hur det skulle gå för Ladydi.

Under del nummer tre hände det så mycket på en gång att man blev helt förvirrad och det var svårt att hänga med på vad som hände och vilka personer det var som hon umgicks med under sin fängelsetid. Självklart blev det även i denna delen lättare efter att man kommit in i det men jag tycker fortfarande att det va lite rörigt och jobbigt att läsa.

Men jag måste säga att jag gillar att Jennifer Clement delade upp boken i tre delar. Det blev tydligt att det var som olika delar och händelser av Ladydis liv och inte en och samma händelse. Om hon inte hade delat upp det hade boken varit alldeles för rörig för min smak och jag tror inte jag hade varit ensam om att känna såhär så det var mycket smart gjort av henne.

Jag tyckte att boken var bra och man fick en bra bild i huvudet när man läste den. Dock har jag lite svårt för hur de (oftast Ladydis mamma) pratade. De pratade sällan klarspråkigt utan de pratade i metaforer vilket gjorde att jag var tvungen att tänka lite extra på vad de verkligen menade med vad de sa. Jag tycker om metaforer men det blir lite jobbigt när man inte förstår vad de betyder. Visst förstod jag de flesta och ofta förstod man vad de menade med hjälp av det som stod innan och vad som stod efter.

Likes

Comments

Under del två av boken blir Ladydi tagen av polisen för att hon påståtts ha mördat knarkkungen McClanes dotter och under del tre får vi följa med på hennes relativt korta resa i fängelset. Inom loppet av dessa 71 sidor får jag en ganska klar bild på hur jag tror miljön är i fängelset är.

Fängelseanstalter kan skilja sig åt på olika sätt. Mycket beroende på i vilket land man sitter fängslad i och vad man har begått för brott. Det fängelset Ladydi hamnar i är ett kvinnofängelse och precis som det låter är det endast kvinnliga fångar där. Dock låg det ett mansfängelse precis bredvid kvinnofängelset och på vissa ställen kunde man genom fönster se över till männens anstalt där det redan stod män och kollade över till kvinnornas sida genom deras fönster.

Redan på sida 182 får jag en obehaglig känsla i magen när jag läser om männen som tittar in till kvinnornas fängelse. De vinkar, skriker och vevar med vita t-shirtar för att få kvinnornas uppmärksamhet. Obehagskänslan sitter kvar ända till slutet av kapitlet på grund av allt hon är med om och just miljön i fängelset.

Golven och väggarna är kalla, hårda och gråa och cellen de sover i är liten. Sängarna är små och kalla och om man inte har några pengar kan man inte köpa en filt till sängen utan man får sova utan. Man har inte heller några toalettartiklar eller andra grejer på rummet om man inte har några egna pengar att köpa det för. Man får en känsla av att allting är äckligt, ofräscht, ostädat och med en massa baciller och kryp överallt.

Gården känns på något sätt lite gladare än själva fängelsebyggnaden just på grund av fotbollsplanen och bänkarna. Kanske för att jag själv kopplar en fotbollsplan till något roligt och inte till ett fängelse. Men det känns som att fångarna känner sig något mer fria på gården. Det är ett ställe de kan umgås på och samtidigt få frisk luft.

Miljön rent generellt känns väldigt tuff med människor runt omkring en som man vet har dödat någon eller i alla fall begått ett brott och som kan vara oförutsägbar. Ingen man kan riktigt lita på och som grädde på moset den ofräscha miljön så som deras äckliga sängar.

Likes

Comments

Författaren Jennifer Clement vill få fram budskapet om hur situationen är idag för människor på den mexikanska landsbygden. Enligt Jennifer Clement själv är denna boken inspirerad av historier från verkligheten. Att händelserna i boken får en verkligen att tänka till, och det är precis vad författaren vill. Hon vill visa den fruktansvärda värld vi lever i och vad en del människor måste stå ut med.

Sexhandeln är det ämne som Jennifer Clement vill berätta genom sin fängslande roman. Om kvinnor i deras dagliga kamp mot karteller som försöker sälja dem som sexslavar. Varför jag tror Jennifer Clement valde att skriva denna boken, är för att hon är och vill vara med att kämpa för de mänskliga rättigheterna. Idag är hon ordförande över PEN international som är en organisation som jobbar för de mänskliga rättigheterna, speciellt yttrandefriheten.

Jag tror att anledningen till att denna bok skrevs som en roman och inte blev dokumentär eller tidningsartikel, är på grund av att skönhetslitteratur når ut till människor på ett annat sätt. Den förmedlar det Clement vill få ut till de som kanske inte läser eller tittar på nyheterna, vilket gör att romanen når oss i vår vardag. Sanningen berör de människor som kanske inte vill veta av verkligheten.

Kvinnor över hela världen behandlas orättvist, och denna bok visar ett av de extremaste exemplen. I eftertexten (sida 244) till boken berättar Clement hur det var att skriva boken. Där står bland annat att hon har intervjuat massvis av kvinnor i Mexiko som är släkt till kartellmedlemmar, sitter i fängelse och många mer. På sida 245 berättar hon smått vad kvinnorna har talat om för henne, och de historierna känner man igen i bokens handling.

Likes

Comments

I det här inlägget hade jag tänkt att skriva lite om mina tankar och åsikter angående Ladydis pappa. Jag har nu läst klart hela boken och ett flertal gånger har pappan nämnts, både i positiva men även i negativa situationer. Jag tror det kan vara språket i boken som gör att det blir rörigt för mig vad de igenkligen känner angående pappan.

Jag kunde tyvärr inte hitta någon speciell sida eller något speciellt stycke där det är tydligt hur Ladydi känner angående hennes pappa, men jag anar att det var tufft för henne utan honom. Alla behöver sin pappa och jag skulle aldrig kunna tänka mig ett helt liv utan min pappa, speciellt inte utan kontakt med honom. Det måste ha varit extra tufft för henne eftersom hon nu istället fick växa upp och inprincip vara som en mamma åt sin egen mamma. För så har jag uppfattat det som.

“Ladydis mamma skulle aldrig lämna berget eftersom hennes dröm, det hon hoppades på, var att Ladydis papppa skulle komma tillbaka. Det var vad hon hoppades, och om hon lämnade hemmet skulle han aldrig hitta henne” s.210. Det känns som att samtidigt som hennes mamma är väldigt arg och besviken över att pappan stack så hoppas hon ändå någonstans att han ska komma tillbaka. Det hade jag nog också hoppats innerst inne.

“Och låt mig berätta en sak till, sa Aurora. Maria är Ladydis halvsyster”. Detta visste Ladydi om och jag kan tänka mig hur svårt det var för henne att veta att hennes bästa vän var hennes halvsyster. Hon har berättat ett flertal gånger i boken att hon har varit nära att berätta sanningen för Maria flera gånger men inte vågat.


Likes

Comments

I texten superokända människor pratar huvudpersonerna Elin och Daniel om att det inte finns någon anledning till att leva om man är en vanlig människa eller som de säger en superokänd människa. Kortfattat säger de att det endast är de kända som räknas och att om man inte är känd så är man okänd och då kan man lika gärna ta livet av sig.

Jag tror att Ladydi skulle ha gjort allt i sin makt för att få ha ett vanligt liv i en normal stad med både sin mamma och pappa med i bilden. Att ha ett vanligt hus och att leva utan en konstant oro och ångest för att hon eller hennes vänner ska bli tagna av knarkkartellen.

Det är skiljer så mycket på vad man värderar och värdesätter i livet för olika personer som lever på olika ställen, har olika förutsättningar och som ser olika på livet.

Som Elin och Daniel de har gått i en bra skola, haft lärare som brytt sig om dem och deras undervisning, varit med i årsböcker och på andra roliga och självklart tråkiga saker också. Men det viktiga är att människor vet om att de finns, det finns bevis på att de har funnits så att även en människa som inte har träffat dem kan veta att de har funnits om man visar deras födelsebevis eller ser en bild på dem.

Men Ladydi existerar inte utanför berget hon bor på. Det finns inga bilder på henne, hon har kanske inget födelsebevis, inga personuppgifter och hon göms så fort någon utifrån kommer till berget då det kan vara människor från knarkkartellen. Om hon skulle försvinna eller dö hade hon funnits kvar i minnet på vissa människor som till exempel hennes pappa eller någon av hennes alla olika lärare som hon haft genom åren (störst chans i José Rosa minne då han visade speciella känslor för henne). Men alla de andra lärarna har varit nonchalanta och inte brytt sig så mycket om barnen eller deras undervisning.

Enligt mig är tanken på att det finns människor där ute som ingen vet om att de finns extremt sjuk. Ingen borde någonsin få leva så.

Likes

Comments

Efter att ha läst delen där Ladydi berättar om den unga läraren José Rosa som hon blivit kär i började jag fundera på hur utsatta flickor ser på förhållanden och kärlek. Ladydi säger att hon blivit kär i honom redan första dagen han kom till berget. Vilket enligt mig låter ganska galet då jag, som inte är utsatt på något sätt, inte är van vid det. Klart man kan se en snygg kille ibland och då känna som en svag förälskelse och ledsamhet över att man aldrig mer kommer att se honom igen. Men för att vara kär i någon anser jag att man måste känna personen.

Det vanliga för mig är att man träffar en person, lär känna hen och sen blir man kär under tiden man lär känna personen eller ett tag efter att man varit kompisar. Dessutom är personen ofta i ens egen ålder när man är så pass unga som både hon och jag anses vara. Det är alltså inte vanligt i mina ögon att man blir helt galet kär i en person vid första ögonkastet. Men så som Ladydi beskriver det på sida blabla så låter det som att hon verkligen är kär i den 10 år äldre läraren.

Hon kanske inte har känt såhär innan då hon själv ser sig som heterosexuell (om jag har tolkat det hela rätt) och det bara finns kvinnor/flickor på berget så hon har kanske aldrig varit kär i en kille på riktigt. Det kanske endast har varit en förälskelse som hon misstagit för kärlek.

Man ska va lite småkär i någon på förskolan, ha en mamma/pappa som visar och uttrycker sin kärlek för en, vara kär i lågstadiets snyggaste kille, ska få hjärtat krossat av en vän man älskat och så ska man hitta nya vänner man kan älska ännu mer. Kärlek kan visa sig på många olika sätt men det är speciellt att älska någon på det där riktiga kärlekssättet. Jag tror inte att kärlek är lättare om man inte växer upp med omkring sig och jag vet att det kan vara svårt att veta hur det ska kännas när man är kär och älskar någon på det där kärlekssättet när man aldrig har gjort det innan.

Likes

Comments

Okej så Ladydis mamma Ritas alkoholmissbruk är något som uppkommer ofta i boken och något jag sett att dom andra i min grupp också har tagit upp eftersom alkoholism och andra slags beroende är ett väldigt intressant och rörande ämne.

Jag har själv erfarenheter av närstående som har/haft problem med alkohol och andra droger och det är därför något som ligger mig nära och något jag är van vid. Jag kan inte säga att jag vet hur Ladydi känner, men däremot har jag tankar o varför hennes mamma har fallit ner i den gropen.

Av egna erfarenheter vet jag att alkoholberoende oftast inte är något som bara uppstår, utan någonting personen i fråga ser som en typ av utväg. Det märks i boken att Rita mår väldigt dåligt av olika anledningar och att hon efter ett tag av misstankar över hennes mans otrogenhet upptäckt att alkoholen lindrar ångesten och hon liksom kommer bort från sina problem och behöver inte oroa sig. Detta går självklart ut över Ladydi och hur hennes uppväxt påverkas på ett väldigt negativt sätt. Inget barn ska behöva vara förälder till sina egna föräldrar och det är hemskt att hon pratar om det i boken som ingenting.

Så långt som jag har läst verkar det inte som att Rita förstår att hon har ett problem med alkoholen och hur mycket det kan påverka Ladydis liv och syn på alkoholen och pga att hon inte vet om att hon har ett problem ser hon nog ingen anledning till att sluta.

Det var allt Mvh

Likes

Comments

Nu när jag har läst färdigt boken märkte jag en speciell relation, mellan huvudpersonen Ladydi och bipersonen Maria. Deras relation till varandra är på något sätt väldigt stark och väldigt invecklad. Till en början är Maria endast en nära kompis med harläpp och inget mer. Berättelsen försätter och deras relation blir allt starkare.

Vid sida 50 blir Ladydi överrumplad av sin mamma. Mamman berättar att hennes man har varit otrogen, och att Ladydi har en halvsyster. Hon är alltså syskon med sin bästa vän Maria. Ladydi blir inte positivt överraskad, som jag tolkar det på grund av att hon inte vill se sin pappa som ett otroget svin. Fast detta chockar Ladydi får hon ändå en starkare relation till Maria, även om det är bara är Ladydi som vet om det. Det Ladydi känner tror jag är med ord beskrivet ”syskonkärlek”. Jag som har syskon kan förstå hur hon kanske tänker, blod är tjockare än vatten.

Den situation som förklarar deras relation bäst, är när Ladydi räddar Maria från att dö av blodbrist. De båda var på väg hem till Ladydi i full fart. De sprang in och plötsligt blev Maria skjuten i armen. Skottet avlossades av Ladydis alkoholpåverkade mamma i ren reflex. Med blod överallt, försöker Ladydi ändå rädda sin syster. Snabbt stoppar hon blodflödet och får in Maria i en taxi och följer med henne till sjukhuset.

Ladydi hade kunnat förneka att Maria var hennes syster, avisat henne och skämmas över Maria. Men Ladydi valde att se detta som en chans, en chans att få ett syskon, någon vid sin sida. Att leva ensam med ett fyllo till mamma är nog inte det lättaste, så att ha någon att luta sig mot är nog guld värt.

Likes

Comments

Hej bloggen!

Jag har läst en bra bit in i boken nu och jag känner mer och mer hur frustrerad jag blir över Ladydis mammas alkoholproblem. Gång på gång och rad efter rad läser jag om alla ölflaskor som antingen öppnas, har druckits upp eller helt enkelt bara står bredvid sängen.

Jag känner mig frustrerad och upprörd just eftersom jag lider med Ladydi som får växa upp med en mamma som super dag som natt. Det är inget ovanligt och jag vet att det är många barn som växer upp så, men ändå så tycker jag att det är ledsamt. Jag får en klump i magen för av det jag har läst vet man inte riktigt åldern på Ladydi, men hon verkar inte vara så gammal. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg borde hennes mamma ta ansvaret och vara den förebild som hon faktiskt borde vara för sin dotter.

“Några timmar senare när jag gick för att möta Maria vid skolan var mamma inne på sin femte öl”, s. 101. Det verkar inte vara något konstigt för varken Ladydi eller hennes mamma, men för mig som läsare tycker jag det verkar hemskt. Dock har jag inga egna erfarenheter av föräldrar som har alkoholproblem men jag känner ändå att jag kan relatera. Jag kan ändå på något sätt sätta mig in i hennes situation eftersom jag har erfarenhet av vuxna som dricker alkohol. Dock har jag inte varit med om något obehagligt när det gäller alkoholpåverkade människor, men för Ladydi borde det inte vara speciellt trevligt att se sin mamma full varje dag.


Likes

Comments