View tracker

Har redan bott i Krakow i en månad. Redan ja. Känslan är som två veckor. Har funnit mig tillrätta här och trivs verkligen i staden som aldrig sover och som alltid har någonting att berätta. Det kulturella som finns att se runt om i staden upptäcks vart efter i en takt vi själva känner för att se dem. Har provat på de törstsläckande platserna och de platser som även håller magen glad. Verkligen god mat, och har funnit våra ställen som vi mer än gärna tar våra besökare till. Men vi upptäcker nytt än. Det finns så mycket att välja mellan att det ibland kan bli svårt att ta ett beslut. Som sagt jag stormtrivs.

Denna helg har dock blivit lite speciell. Beccas föräldrar har kommit på besök. Verkligen jättetrevligt och de är varm välkomna hit. Men vi valde att besöka några museum som inte direkt sprider så mycket glädje. I fredags hade regnet tagit vid Krakow och att ta en tur runt omkring staden kändes inte lockande. Istället besökte vi Schindler's Factory Museum. Oskar Schindler var medlem i nazistpartiet men var ägare av en fabrik tio minuter från Krakows stadskärna. I sin emalj- ammunitionsfabrik räddade han livet på flera judiska arbetare. Som sagt, det kanske inte var ett museum som tenderar till att sprida glädje. Men det var ett besök som var värt inträdet. Ett riktigt bra museum där du får chansen att antingen gå med guide eller att ta vändan i din egen takt. Stanna upp och se bilder, läsa ren fakta eller höra de judiska arbetarna berätta om sina liv i fabriken. Museet börjar med att berätta om när Tyskland kom in i Krakow hur reglerna blev satta och hur det kunde se ut. Vidare får vi se in i Ghetton och vidare till Schindlers Fabrik. Museet var bra uppbyggt. Mycket att se och mycket att läsa att du missar hälften när du lämnat stället. Det är känslosamt.

Idag gjorde vi ett besök på Auschwitz - Birkenau. Ännu ett museum som inte tenderar att sprida glädje men som jag personligen anser är extremt viktigt att besöka om möjligheten att resa till Polen finns. Museet känner nog alla till, även dess historia och det hemska som skedde bakom de taggstängsel som spred sig runt dess områden. Ett stängsel som jag idag stod bakom och som jag också kunde gå ifrån när jag väl ville det. Något inte fångarna kunde som befann sig där åren under andra världskriget. Redan började på morgonen från Krakow. Ungefär 1 timme och 20 min senare var vi framme i Auschwitz. Ett ställe jag hade förväntat mig mycket från. Ett ställe som jag var rädd att besöka eftersom jag inte visst hur jag skulle reagera. För man måste ju ändå reagera. "Arbeit macht frei" var orden som startade resan in i lägret, precis som för många andra tusen människor för lit e mer än 70 år sedan. Skillnad, jag visste att jag skulle komma ut därifrån igen. Guiden pratade i en mikrofon samtidigt som vi åhörare lyssnade vad som berättades via hörlurar. Guiden tog in oss i olika block, visade bilder och mängder med prylar som bevisade vad som skett och vad som existerat på den platsen. Alla åhörarna var tysta och lyssnade på vad guiden sa. Funderade, kände och tog in. Alla var respektfulla. Det är en plats att visa respekt för. Historia, människors sista syn, sista andetag, sista existens. Identiteter försvann i Auschwitz och blev ersatt med ett nummer som tatuerades in på fångarnas kroppar. Bröst, ben eller vänster arm.

Besöket var hemskt och lärorikt. Att ta sig runt med en guide är rekommenderat för att inte missa viktiga händelser. Vidare fortsatte resan till Birkenau. Ett läger som var större än Auschwitz. När jag anlände till "The road of death", vilket var den plats där spårvagnarna stannade utanför tegelbyggnaden och människor blev uppdelade och skiljdes från sina familjer. Majoriteten fick aldrig se sin familj igen, i alla fall inte alla medlemmar i familjen. Birkenau var stort, riktigt stort. Så stort hade jag aldrig förväntat mig det. Det var chockande. Den ena halvan var för men, den andra för kvinnor. Där fick vi gå i i en barack och se dess sovplatser. De platser som en person delade med sju till. I förhållanden som är så extremt ohygieniska och hemska att vi inte ens kan föreställa oss det. Det går inte att föreställa sig det. Nog därför jag varit rädd att besöka detta museum. Rädd för att veta hur jag skulle reagera. Det jag är rädd för nu är att jag inte ens vet vad jag känner. Det jag sett idag, vill jag att alla ska se, så att ingen människa idag, i morgon eller någon annan dag någonsin upprepar det som förstörde miljoner av människors identiteter och liv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

I början (även i slutet) av filmen "Love actually" utspelas scenerna på en flygplats. Med ett intro av en röst från självaste Hugh Grant börjar filmen med att förklara att kärleken får ett utseende på en flygplats. Personer som är glada av att träffa sina närstående, vare sig det är ens föräldrar, barn, pojkvän, flickvän, man eller hustru. Glädje. En plats där personer återförenas. Varje dag jag går till universitetet i Krakow behöver jag gå igenom tågstationen. Jag kan inte sluta tänka på Hugh Grants inledande ord när jag passerar den tre minuters långa gången. Det är inte mycket leende i människorna som jag delar gången med. Inte vad de visar iallafall. Becca berätta att när hon går där får hon ett form av tunnelseende och koncentrationen ligger på att ta sig från ena änden till den andra. Det kanske är det alla andra runt omkring oss i gången också har. Ett mål de har beslutat att ta sig till. Men det är ingen väntan, ingen återförening eller kärlek som syns. En annan lägger märke till detta tunnelseende människorna har. Ser alla som passerar. Lägger märke till detaljerna. De lilla som syns och ändå gör att en människa står ut lite, jämfört med mängden. Något jag har sett på vägen till universitetet. Något som startade i veckan med alla lektioner. Som det ser ut nu är det fullspäckat på måndagar och tisdagar med lektioner. En på onsdagen och resten av veckan ledigt. Skönt. Tid till att spendera på staden istället.

Så idag hade vi en tidig morgon lektion i "Introduction to EU". I princip har vi resten av dagen, denna regniga dag i Krakow, tittat på film. Vi startade en gammal klassiker "Gone with the wind". En speciell scen i filmen fick mig verkligen ställd. Alla inblandade i filmen, m¨än som kvinnor, har festligheter på ett plantage. Mitt på dagen under festligheterna ska alla kvinnor sova middag. Under tiden står alla männen samlade i ett rum och pratar politik. Skulle det vara idag hade Becca och jag knappt fått gå några av våra kurser som handlar endel om politik. Efter filmen satt jag mig placerad vid fönstret och tittade ut på gatan nedanför vår port. Såg regnet falla ner och människor som försöker skydda sig mot det på olika sätt. Fick mig att tänka på filmen igen. Kvinnorna som gick och la sig, allihopa, under festligheterna. Fick mig att tänka tillbaka på helgen som varit då dessa små sovstunder var ett behov.

I helgen var vi iväg på ett så kallat "Integration camp" tillsammans med andra utbytesstudenter. Vi åkte upp i bergen i Zakopane, bodde på ett slags vandrarhem. Vackert. Lugnt. Friskt. Utförde några "lära-känna" aktiviteter, grilla korv över öppen brasa (vilket var behövligt då den maten som serverades på stället inte var att rekommendera), åkte rodel och andra festligheter. Trevligt. Intensivt. Lyckat. Så sovstunder var behövliga. Kanske fanns det ändå en bra poäng med scenen i "Gone with the wind". Däremot när jag ser ner på regnet som bildar ringar i pölar utanför, på människorna som försöker skydda sig mot regnet på olika sätt att jag nog inte går och lägger mig mitt på dagen med resten av kvinnorna som är i samma sällskap, utan är glad att jag väljer själv om jag vill sova, eller stå i rummet med männen och prata politik, eller helt enkelt fortsätta uppmärksamma detaljer.


Likes

Comments

View tracker

Lördag. Imorgon natt kommer Becca. Att bo ensam i denna lägenheten upphör att existera. Med lättnad. Nog har jag aldrig haft problem att vara ensam. Som liten fanns det alltid fantasi som höll en upptagen. Som vuxen har jag alltid kunnat ta mig ro att se en film. Men fanns det ett behov av att vara med någon så har det inte varit ett hinder. Det är inte så att det är ett hinder nu. Ett antal andra utbytesstudenter träffas dagligen. Men det har varit en träning. Ett behov.

Igår var det underbart väder i Krakow. Varmt. Tog ett besök till slottet som är väl turistbesökt. Satt mig ner vid utsiktsplatsen. Vackert. Området är stort må jag säga. Ingen annan än min pappa skulle älska det. Satt på en stenbänk. Njöt av solen. Tittade på utsikten och turisterna. Turisterna som tog bilder på platsen för att föreviga sitt minne. Turister som följde efter sin guide för att få veta lite mer om den historiska plats som vi alla befann oss på. Turister som tog bilder på sig själva tillsammans med utsikten och de som använde sin fantasi för att få bilderna lite roligare att minnas. Jag såg till och med ett brudpar som fotograferades, ingen romantik i det hela med tanke på att båda var modeller och plåtades för någon tidning eller liknande. Ändå vackert. Jag satt där i en timme. Tänkte. Lyssnade. Spanska, Finska, Svenska, Engelska, Polska... alla former av språk framkom. På kvällen åt jag en tidig middag på en av alla restauranger som ligger belägen på torget. Som är megastort. Vackert. Mycket att se. Mina ögon fick studera fler människor. Fler nationaliteter. Kompisar och familjer som samlades för att dela något ätbart. Ensamma musiker som vill tjäna pengar. Mannen som står och gör mängder med såpbubblor som alla barnen förälskar sig i. Turistfotograferna som vill föreviga sitt minne. Själv satt jag för mig själv, tittade och njöt.

Natten däremot var lite livat. Grannarna på ovanvåningen hade någon form av fest. Eftersom de håller på att renovera den sidan där balkongerna är gick rökarna ut och in i trapphuset. Trappor gjorda av trä. Det hördes. Det hördes även när de ville ta sig in i min bebodda lägenhet. De fattade snabbt att de förmodligen var på fel våning men testade ändå nycklarna. Händelsen bidrog till att jag inte somnade förrän vid två. Men den som lever har överlevt.

Det har varit en träning att vara ensam. Behövligt. Viktigt. Men ser fram emot att Becca äntligen ska komma. 


Likes

Comments

Igår, onsdag, lämnade jag Svensk mark och landade i Polen. Utbytesterminen börjar om ett par dagar och innan Becca drar sig till landet befinner jag mig ensam i Krakow. Om fyra dagar kommer hon. Känslan av att vara ensam är svårt att ta definition på. Rastlös, Ja. Lugnt. Ja. Ibland lite för lugnt. En ny stad, mycket att se. Igår fick jag se delar av den.

Idag har jag tagit mig till en av parkerna som ligger i stan. Där har de en tillfällig fotoutställning som var intressant att besöka. Fina bilder. Djupa. Motiven på bilderna är från olika delar av världen och utställningens syfte är människan, naturen och kärleken. Innan regnet började ösa ner hann jag gå runt i parken och studera bilderna med en kaffe i handen och musik i öronen. Mysigt.

För att ta mig undan regnet skyddades jag i en gigantiska gallerian som finns belägen ungefär fem minuter från lägenheten. Efter en kort vila på en bänk i gallerian kom en man, inte i ett så stabilt läge, fram till platsen jag satt och delade med en annan kvinna. Han gick fram till den kvinnan och ställde sig brett med sina ben över hennes och böjde sig över. Hon ryckte till och puttade undan honom. Det fick även mig att reagera och reste mig också därifrån och gick. En liten chock. Kan bara tänka mig hur den andra kvinnan känner sig. Läskigt. Äckligt. I all panik ringde jag Becca som lugnade ner mina nerver och jag fick istället lite ärenden uträttat. Men av det jag har sett idag är jag ändå nöjd, trots vädret. Solen lyser iallafall nu, vilket kan bidra till ännu ett besök inne i stan.




Likes

Comments

Det är fantastisk hur tiden snabbt bara (som man ofta uttrycker det) flyger iväg. Det senaste inlägget som skrevs publicerades aldrig och det var i Februari. Det är slutet på Mars nu. När tiden bara försvinner sådär, betyder det att man inte märker av att tiden existerar?  Dagarnas timmar går över till fulla veckor, veckor har nu blivit en månad.  Är det för mycket att göra för att ens minnas dagens timmar? Eller har man gått in i ens slags bubbla där allt innanför bara flyter fram och det utanför bubblan märks inte? Hur som haver har den nya kursen tagit sig in med stora steg. Av tre delar inom kursen är nu två i närheten till avslutade. Jag antar att det har varit fullt upp. Ett antal seminarier utförda, en hel del inlämningsuppgifter rättade, en tenta avklarad och med B-uppsatsen på sidan går vi snart in i Marknadsförings 2 del 3. När så väl den tredje delen är avslutad ligger det en månads relation kvar med B-uppsatsen, sen ... sen är det bara att konstatera att det av tre år är två avklarade. Ett år kvar till examen. Hur känns det? Frågan är hur det ska kännas. Mitt svar. Fantastiskt om man ser det så att det ändå i princip är två år sedan som man stod på ruta ett och tog stegen in som student. Konstigt. Åh andra sidan känns det som att det inte är långt tid kvar tills man är på ruta ett igen. Vilken rädsla. Eftersom man redan börjar fundera på svar till de oroande framtidsfrågorna som kommer att ställas när allt är avslutat, betyder det att man kommer gå ut förberedd med säkra svar? Vet ej. Jag vet inte hur framtiden kommer att se ut.  Den är en bit bort, men den närmar sig. Min närmsta framtid nu är under oklarhet. Det jag vet är att MDH nominerade mig till en utlandstermin i Polen och jag har ännu inte fått besked från skolan i det landet om det accepterar min plats....

.... inlägget från mars och det som är skrivet ovan publicerades heller aldrig, förrän nu, månader senare. Det är slutet av Juli nu. Kursen är avslutad och B-uppsatsen fick sitt slutliga satta betyg v.25. Våren har varit intensiv på MDH, med en massa inlämningsuppgifter, tentor, gruppuppgifter etc. Trots den intensiva perioden som fem tjejer hade tillsammans under våren lyckades vi hela vägen tillsammans och vår B-uppsats som handlade om polisen i sociala medier gav det högsta betyget. År två är avslutat. Skolan i Polen accepterade min ansökan och flytten till landet sker i September. Min närmaste framtid är säkrad. I September lämnar jag stora delar av mitt liv för några månades av utlandsstudier i en stad som anses som en av de vackraste i hela Europa. Hur kännes det? Fantastiskt. Spännande. Redo.

Likes

Comments

Är inte säker på att alla vet hur känslan i kroppen är när man som student lämnar en tentasal bakom sig och svaren till frågorna som lämnats hänger på femton arbetsdagars ovetande. Känslan kan vara positiv och negativ. Frågan som alltid ställs: Hur gick det? Svaren som alltid ges: Det återstår att se. För så är det, när man väl har bestämt sig för att lämna ifrån sig tentan och lämnat salen är bara en evig väntan kvar, men ändå känslan av hopp att allt har gått vägen.

Det började i December. Svaren på två tentor från en kurs i engelska oroade en klass studenter och frågan om det skulle bli ett U ett G eller ett VG var bara en tanke. Communication var först ut att bli resulterat. När meddelandet kommer upp med besked att svaren från tentan har publicerats väck nerver till liv igen. Känslan som när man lämnade tentasalen är tillbaka igen. Kroppen nervig, något nervös, rädd och svettig. Hur har det egentligen gått? Beskedet var U. Ett besked jag snabbt accepterade och började planera in en omtenta efter julen. Language Skills resultaten kom in en vecka senare. Nerverna började om på nytt igen och sällskapet runt omkring mig delade med sig av sina nerver också. En efter en hörde jag klarade sig, och ett lugn hos alla visades tydligt. Beskedet från min sida var U. Blicken stirrade sig fast. Det var som ögonen inte uppfattade vad dem verkligen såg. Två misslyckade tentor, vilket skulle betyda två omtentor efter julen. Humöret sjunk, och halsen var fylld med tårar som kvävdes. Det var tungt, självkänslan var nere på botten och huvudets tankar var endast riktat mot den enda bokstaven som tydligt syntes i mitt resultat. Med detta skulle två omtentor och den dåvarande kursens tenta göras efter jul och bara inom en vecka. Det första steget var att dra ner fotbollsträningarna och dök endast upp när jag väl kunde köra ett pass med mina målvakter. Jag ville inte att dem skulle få lida av mina misstag. Det andra som gjordes var att ta ledigt mellandagarna under julen, för att få tre fulla dagar till studier. Under denna period var det tre uppsatser som skulle in vilket inte direkt underlättade.

Så dök veckan upp. Måndagen skulle en uppsats in, torsdagen skulle den första tentan göras och en uppsats in, fredagen skulle en uppsats in, tisdagen veckan därpå den andra tentan och onsdagen den tredje tentan. Veckan var planerad. Planen för mina studier var upplagda för att ta tid till alla delar. Hela julen var ett förberedande för uppsatserna och den första tentan. Sen kom dagen innan den första tentan....

... sitter med uppsatsen tillsammans med en nära vän från skolan. Allt går bra och det känns stabilt, Allt klart för att skicka in till lärare. Men ville dock inte skicka in just då utan ville vänta med att låta en annan vän se på dem. På eftermiddagen samma dag träffade jag en av mina bästa väninnor som skulle hjälpa mig att plugga till den första tentan. När jag väl skulle be henne läsa mina uppsatser vägrade datorn starta upp igen. Paniken föll in och värmen i kroppen spreds sig så att oron väcktes långt in i mig. Dock ville jag inte drabbas av panik förrän jag visste hur det egentligen var. Så på torsdagen, tentan. Känslan när man lämnade salen var hemsk och ännu ett misslyckande var att acceptera. Men det skulle dröja innan jag egentligen visste. Det gick heller inte att rädda min dator så samma dag som den första tentan fick lov att gå åt att rätta om en uppsats och skriva om en annan helt från början. Med två tentor kvar att göra och tiden som skulle gått till att plugga för dessa hade spillts bort på misstaget att inte göra back up på det i datorn som är viktigt. Men den andra tentan kom, känslan var något positivare och ett fullt fokus på den tredje låg sedan på kvällen. Den tredje tentan kom vilket kändes bättre än förväntat. Och samma dag som den sista tentan fick jag svar på den första. Rädslan och nervositeten tillbaka i kroppen igen, hoppet levde, och fingrarna vågade inte riktigt skrålla ner för att se resultatet på skärmen. Beskedet var G. en lättnad dök upp och glädje över att få lämna denna del bakom mig. Under denna vecka har de resterande beskeden kommit... uppsatserna har blivit godkända och så även de andra två tentorna. G och VG. 

Många har sagt till mig att de skulle ge upp och lägga sig ner på golvet och bryta ihop. När datorn väl kraschade och med allt som fanns kvar att göra, var det exakt det jag ville göra. Men vad skulle det hjälpa. Allt behövdes fortfarande göras. Så med alla godkända resultat känns det som man har vunnit någonting. Bevisat någonting. En svacka för mig kom nu under hösten, en svacka jag anser har besegrat.

Likes

Comments

På högstadiet var vägen till skolan en tio minuter lång cykeltur. På vintern blev vägen ännu längre då risken för att halka med cykeln minimerades genom att istället välja en promenad till dagens första lektion. På vägen till affären idag kom tankarna tillbaka till de promenerade vintrarna. Längs vägen befann sig skog på vardera sida och de granar som definierade skogen var täckt av snö. Det jag minns är att jag älskade att gå längs de snövita granarna, allt var tyst, enkelt, en aning kallt men lugnt. Runt den tiden var det största valet att välja gymnasium. Skulle det bli ett yrkesinriktat eller ett brett förberedande val? Var inte direkt orolig. När man väl satt på skolans datorer och skulle skicka in sina val var saken klar. Det sista klicket tog sin stilla minut och valet som gjorts trodde man var det största av dem alla.

Nu står jag här igen, valen i mina händer och ska göra ett livs beslut som kommer påverka både framtiden och mig personligen. I veckan stängs ansökningarna för utlandsstudier i höst. Ett dokument med betyg och fem universitet runt om i världens länder ska sändas in med mitt namn på. Världens val, bokstavligen JA, men inte världens storhet att haka upp sig på.

Ända sedan jag fick reda på att jag k0m in på IMF programmet och sköt upp min intagning på ett år så har tankarna kring utlandsstudier varit inriktade mot Canada. Dock har dessa ändrats sedan min älskade vän rekommenderade mig att söka jobb som fotbollstränare i USA förra året. Sedan dess har tankarna till att få komma in på universitetet i Florida varit som prioriterat och ansökan till ett fotbollsjobb är redan klart. Det enda som stoppar mig från att gå på den raka linjen och satsa allt jag har till att få studera i Florida är (detta låter klyschigt men) betalningen för utbildningen. Att studera där kommer att kosta mer än att stanna kvar i Europa och studera på bra skolor i närheten. Samtidigt ses detta som chansen för att mig att ta ett större kliv än jag någonsin kan göra på samma ställe. Skulle jag lyckas få en plats i Florida och få ett tränarjobb skulle min personliga utveckling ta sig mot en riktig som jag alltid har hoppats på. Det är dock svårt att få en plats, men hoppet finns än. Frågan är bara om det är valet man ska göra att sätta Florida högst upp på listan.

På andra plats faller Polen in och tanken med att spendera en hel termin med en person som jag verkligen har djupt i hjärtat överväger verkligen till att sätta landet på första plats. Jag gillar tanken med att bo i ett främmande land och läsa något jag verkligen intresseras av och dela det tillsammans med någon annan. Som sagt är valet nära att göra, och jag är inte alls redo att trycka på knappen och skicka in ansökan som på det sättet jag var för flera år sedan på högstadiet. Granarna klädda i vitt skulle vara att föredra. Och med snön som faller utanför min lägenhet är jag mer än gärna på plats igen där det finns snötäckta granar, där allt är tyst, enkelt en aning kallt men lugnt.

Likes

Comments

Jag presenterar mig som Caroline Larsson, eftersom det är vad jag heter. Det är namnet mina föräldrar valde till mig. De flesta kallar mig Carro vilket man har använt sig av i umgängeskretsar men håller mig till mitt fullständiga namn vid nytt möte. Personer i min omgivning ser mig säkert som en engagerad och uppbokad person. Kan inte göra annat än att hålla med dem. Kanske är man lite för engagerad i flera aktiviteter. De är i alla fall tidkrävande. Lider jag av det, kanske en aning men det är mig inget emot då det är tider som ändå fullbordar mig.

Ända sedan jag var femton har tränarrollen varit en stor del av mig liv. Det har krävt många timmar av mig. Har det varit jobbigt? Absolut, men jag njuter ändå än idag av att se spelare utvecklas och sträva efter högt uppsatta mål. Tiden som tränare har tagit många helgtimmar i från mig, sena fredagskvällar, varma sommarkvällar tillsammans med vänner, tid för att kunna vara en bättre flickvän och bidrar än idag till en massa full uppbokade kvällar. Många förstår inte hur jag orkar att hålla på med tanke på hur mycket tid det krävs. Det förstår jag nog inte ens själv. Det har nog blivit en form av rutin men en sådan som jag trivs med. Nog är jag medveten om att det för med sig mycket frånvarande från min del, kanske ses det som att jag stänger eller glömmer mina nära på grund av dem. Förlåt.

Arbetet tar nog mestadel ifrån mig tid, men det gör det för alla. Det är den värdefulla tiden som ger mig chansen att äga något eget, hålla mig mätt och sova bra. Tack vare arbetet klarar jag av att ta bilen mellan alla aktiviter. Krävande? Nej, arbetet kräver inte mer än att jag håller tider, meddelar frånvaro och sköter mitt jobb. Trots allt så trivs jag på min arbetsplats.

Skolan har det senaste året krävt mycket energi. Men det är ju något jag har valt själv att göra. Självförvållat. Nog är det sant, jag har valt att börja skolan och utbilda mig själv. I samma stund som jag tog det beslutet försvann mer tid ifrån mig. Jobbigt? Självklart, uppgifterna kvärver tid. Men jag valde skolan för min egen skull, tack vare mitt jobb så har jag insett att jag vägrar vara den personen som tycker allt är pesst bara för att man valde den bekväma vägen än att ta den långa. Jag trivs i skolan, det känns som att man har kommit rätt. Äntligen börjar min framtid att formas så som jag önskar den.

Så ser mitt liv ut, Uppbokad, Fylld med aktiviteter som gynnar mig eller får mig att må bra. Det jag är rädd för är att min tid får andra att lida, vilket i slutet kommer att få mig att lida. Min tid räcker inte alltid till att närvara hos alla mina käraste så som jag egentligen önskar. Är det förståeligt? Nej det är det inte. De viktigaste personerna i mitt liv får mindre och mindre tid från mig, men jag försöker. Jag försöker vara alla till lags och hålla alla medvetna om att de betyder väldigt mycket för mig. Det viktiga är att förstå att fotbollen har alltid varit en stor del hos mig och kommer så att vara eftersom jag känner mig fri på planen. Det viktiga är att förstå att skolan är chansen till att ge mig en annan framtid, den chansen har jag tagit och kommer att fortsätta med tills jag är där jag vill. Det viktiga är att förstå att jag försöker och finner i stort sätt alltid tid till att närvara. Det vitkiga är att förstå hur mycket ni alla i min närhet betyder för mig, utan er hade jag inte orkat hålla på med dessa dagar så som jag gör. Ni är viktiga, visar jag inte det tillräckligt får jag jobba på att göra det tydligare.

Likes

Comments

​Det är som vanligt att inte tiden riktigt räcker till. Tyvärr blir det bloggen som får lida, även andra aspekter får också lida men inget som ska uttalas mer om i detta inlägg. Det har gått två månader in på terminen. Engelska: Communication och Language skills. Denna termin var i början inte direkt tipp topp. Var inte sugen på kursen. Hittills har det varit mycket. Väldigt mycket. Med dubbla delar att ha kontroll på har det blivit fullt upp med uppgifter att lösa in i tid. Ett tag var hoppet att verkligen lyckas med allt ute, men ändrades när man fick kontroll på lägerna och märkte att allt kom in i tid iaf. 

Men det är berg och dal bana. Känner att jag inte fått ut någonting alls från communication lektionerna och läraren kan man kasta en massa ris på. Skulle förmodligen passa att vara på ett gymnaisum. Känner att högskolelärare ska vara inspererande och inte dömande. Många av oss som går kursen känner att vad för uppgift man än har och hur man gör den känns det inte dugligt för läraren. 

I language skills däremot finns det mycket lärdom att ta in. Grammatik, svårt men användbart. 

Så nu in på två månader i teminen ligger det om en vecka två tentor och hur dem kommer att gå, det är den största frågan. Något positivt är att det är en full vecka med möjlighet att plugga till tentan.

Likes

Comments

Tisdag. Inget fan av tisdagar. Aldrig varit. Det brukar vara en tröttsam dag då måndagströttheten brukar inta sin position. Måndagar är ändå ganska peppande dagar då det finns många samtalsämnen att framföra till dem man inte har stött på under helgen. Mycket information, skvaller och upplevelser att dela med sig till andra vilket gör att måndagarna är uthärdade att genomföra. I vilket fall så är det tisdag, hela dagen spenderas i princip i skolan. Semenar 2 in language skills och semenar 3 in communication. Bitar börjar falla på plats och paniken över att inte hinna med allt försvinner ju mer dagarna går. Nu vet man topic för uppsattsen i communication, grammatiken i language skills börjar ta form och nu vet jag problemlösningen jag ska skriva om i ledarskaps kursen. I fas.

I helgen var jag och syster och sprang Color Run Night i Stockholm. En kväll med en riktig färgfest gjorde fredagsmyset på topp och det kändes välbehövligt för att kunna känna sig människa i all mängd av aktiviteter man sysselsätter sig med. Tycker att det är ett härligt sätt att få med personer som inte gillar att träna, att springa, jogga eller gå på ett roligt sätt. Aktiviteten ger dig en omedveten träning och ruskigt roligt har man även på vägen. Hur alla hejar på varandra på vägen, high-five i högsta hugg, färg kast och glada-peppade ansikten med ett härligt humör var man än vänder sig. Helgen gjorde mig till männsika, och det var mysigt att få dela den med min syster. 

Tjejerna har haft match i helgen, hemma, 3-0 mot Avesta. Och under några få timmar så låg laget på plats nummer ett i serien. Nu ligger vi tvåa då alla lag har spelat lika många matcher. Två matcher kvar. Två vinster på dem och vi har vunnit serien.




Likes

Comments