Det gick inte många dagar efter mötet hos den nya familjen tills jag fick ta farväl av Cristian, min moster och min kusin Robin. Det var dags för en till flytt… Men denna gången till två helt främmande människor, som bryter i tal så jag inte förstår.

Hade jag skrivit en bok så skulle detta kapitel fått heta ”kampen om att få komma hem”.

I början var det fruktansvärt hemskt att bo hos den nya familjen… Jag kunde knappt klara av en dag där. Jag visste inte vilka de var, de sa åt mig att göra en massa konstiga saker så som att tvätta mig mellan benen, med en skål vatten och en gammal tygtrasa varje morgon. Jag kände mig ensam och övergiven hos två stenåldersmänniskor som tvingade mig till saker som jag aldrig gjort förr.

Kvällarna var fruktansvärda både för mig och för mina nya familjehemsföräldrar. Nu var ångesten värre än värst, men denna gången var det inte på grund utav mina syner från mina upplevelser, utan denna gången var det utav ren hemlängtan och saknaden av min mamma. Jag kunde gråta i timmar tills jag började hyperventilera och var nära på att svimma av…
Varje kväll och varje natt bråkade jag med min familjehemsmamma. Det enda jag ville var att ringa hem till mamma och höra att hon lever och har det bra. Varje kväll och natt fick jag det ständiga svaret ”din mamma sover nu, du får ringa henne en annan dag”…

…..


Vi brukade åka till biblioteket de första dagarna för att hyra böcker som min fosterhemsmamma ville läsa för mig på kvällarna, för att jag skulle känna mig trygg.
Men då som nu så avskyr jag böcker… jag tyckte hon var en sådan tönt som ville läsa för mig, jag är inget litet barn längre. Den enda som skulle kunna få läsa för mig, det var min mamma! Jag brukade gå runt och runt och snegla på böckerna i biblioteket i väntan på att få åka hem igen.
Men en dag fann jag den bästa delen i biblioteket som jag inte trodde var möjlig.
Biblioteket som är så tråkig och hyr ut en massa tråkiga böcker kunde bli det nya paradiset för mig. Jag fann hyllorna som var fulla med massor av skivor, de hyrde ut musik! Jag sprang dit för att kolla vad som fanns, ”kent… Håkan hellström… m.m.”
Jag plockade på mig ett par stycken och frågade om jag kunde få hyra dem, vilket jag fick! Detta gjorde mina dagar lite lättare, jag fann lycka och trygghet i musiken.

Efter att familjen upptäckte vilken stor påverkan musiken hade på mig, så införskaffade de sig instrument. Jag misstänker att det var ett hopp om att jag skulle komma ut ifrån mitt rum och kunna spendera lite tid ihop med dem, vilket funkade så småningom.
Vi kunde sitta och spela alla dessa olika instrument tillsammans och hitta på de konstigaste sång texterna i flera timmar, jag älskade det!

Dagarna blev lättare och lättare och tillslut kunde vi ha det riktigt bra ihop. Dessvärre försvann aldrig min hemlängtan och mitt hopp om att få ringa min mamma på kvällarna/nätterna…..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Min moster visade mig vart mitt rum låg, vi gick en trappa upp det jag såg var en lång och smal korridor där det fanns tre rum och en toalett. Mitt rum var på ena änden och Christians var på den andra! När min moster visade mitt rum, så blev jag väldigt besviken. Det var ett jättelitet rum där det fick plats med en säng och en byrå som min tv stod på. När min moster lämnade mig för att vara ifred, satte jag mig på min säng och startade tv, det fanns inga kanaler, ännu en besvikelse. Jag gick ner till min moster som stod i vardagsrummet och frågade om vi hade några filmer som jag kunde få låna?

Hon visade mig en bokhylla som var full med olika dvd filmer för alla åldrar.
Jag plockade ut några stycken, gick upp på mitt rum och föll plötsligt i gråt. Alla känslorna kom som en flodvåg över mig.
En stund senare hör jag hur det knackar på dörren. Jag får panik och torkar bort tårarna så fort som jag bara kan!
Knack knack
Min dörr öppnas och där står Cristian, han kollade sorgset på mig och frågade om vi skulle se på en film ihop?
Shit, han fattar att jag har gråtit nu… Vilken tönt jag är.

Jag försöker svara ja till honom men får inte fram ett ord så jag nickar till honom.
Cristian gav mig inte en sekund efter det tillfället att känna efter eller tänka på vad som hade hänt, vilket var tur i oturen.
Han var så jobbig, värre än vad min bror var mot mig. Men jag kunde inte motstå honom heller. Jag älskade hur han såg på mig, hur han jävlades med mig trots att han drev mig till vansinne.
Utan Cristian så hade jag inte klarat mig såpass bra som jag gjorde.

Cristian busade med mig varje dag, han kunde gå från att sno min mössa från rummet och låta sig bli jagad av mig, till att attackera mig istället med ett leksaksvapen som sköt iväg bollar. Vi hade väldigt roligt ihop.
Dessvärre fick jag bara bo kvar så jättelänge hos min moster, vilket jag själv hade hoppats på att jag skulle få.

En dag skulle vi åka och hälsa på det nya familjehemmet som också skulle vara en tillfällig bosituation. Jag minns det så väl… Resan var oändligt lång, det kändes som en hel dag gick åt att åka bil för att komma fram.
När vi var framme och klev ur bilen såg vi ett litet gulligt rött hus med en stor fin trädgård runt om sig. Intill sidan av huset stod det ett hemmagjort hönshus och en övergiven lada.
När vi klivit in i huset så hör jag hur folk pratar någonstans där inne… Jag förstår inte ett ord utav det dem säger då de pratar jätteslarvigt (bröt på var sitt språk).
När vi kliver in i köket ser vi att mina nya familjehemsföräldrar sitter vid köksbordet tillsammans med sin chef.
Under hela det mötet kändes det som att jag vore ett objekt som mamma ville sälja bort… att jag inte var älskvärd längre så att hon ville ge bort mig till några främlingar som bor så himla långt hemifrån.
Jag ville inte… Jag ville inte flytta hem till dem.
Vilka är dem? Kommer jag någonsin få träffa min mamma igen? Vad vill dem mig och vad ska de med mig till? Om min egen mamma inte ens älskar mig så hur kan ett par främlingar göra det?

Likes

Comments

Nu var dagen kommen, då min största mardröm blev till verklighet.

Min moster kom förbi hemma hos oss för att ta med mig hem till henne, men inte för att jag skulle få sova över och ha en myskväll, utan för att jag skulle bo där tillfälligt tills socialtjänsten hade ett familjehem att placera mig i.
Moster arbetade själv som en familjehemsmamma, det gör hon även idag och hon är otroligt duktig på det hon gör!

.........

-NEEEJ LÅT MIG VA!!! Skrek jag så högt som jag bara kunde när min moster försökte ta med mig ut ur huset.

-Sluta upp nu Alice och bete dig som folk. Sa min moster åt mig och tog tag i min arm.

Hon lyckades få ett stadigt och hårt grepp om mig, som jag inte lyckades dra mig ur…
Jag fick en ide, om jag sätter mig ner så kommer vi ingenstans, för att hon kan ju inte dra mig från huset till parkeringen där hennes bil stod. Jag satte mig ner och gjorde min moster en aning små förbannad.
Det som jag inte hade väntat mig var att hon skulle ta mig runt magen och bära iväg mig. Nu är det kört tänkte jag, jag kommer aldrig kunna ta mig loss härifrån.
När moster gick från huset med mig i famnen så såg jag min chans. Brevlådan!
Jag lyckades dra mina ben runt stolpen som höll brevlådan uppe. Jag lyckades låsa mina ben runt den och jag började skrika.
Jag skrek som rop på hjälp men även av smärtan som blev då min moster försökte dra mig loss.
Under den korta stund som jag lyckades hålla mig kvar vid brevlådan, såg jag att mamma stod i dörröppningen. Hon stod och såg på med en allvarlig blick och hjälpte mig inte… Varför gör hon så här mot mig? Älskar hon mig inte längre? Vad kommer hända mig nu…. Kommer jag aldrig att få träffa min mamma igen?
Jag var hysterisk och rädd…

Min moster lyckades få mig loss ifrån brevlådan och ta med mig ner till sin bil som stod på parkeringen.
I bilen satt min Kusin Robin, jag såg han kliva ur bilen från framsätet för att sätta sig därbak. Jag tror att han förstod att moster inte fick en lätt match då hon kom ner med mig i sin famn.
Moster satte mig i bilen där bak tillsammans med min kusin och ingen sa ett ljud.
När vi kom ut på motorvägen säger min moster till Robin att han skulle låsa min dörr och hålla koll på mig.
Är hon helt dum i huvudet? Jag har redan gett upp. Från stunden att hon satte mig i sin bil så gav jag upp. Dessutom så hade jag dött på direkten om jag skulle hoppa ut. Vilken tönt… tänkte jag för mig själv.

Min moster parkerar intill sidan av sitt hus och vi alla kliver ur.
-Jag går bara till affären snabbt, klarar du dig mamma? Frågade Robin.
Min moster nickar till svar och leder mig in i sitt stora hus. Vi hängde av oss ytterkläderna och gick mot vardagsrummet.
Inne i vardagsrummet hade hon en stor tv och den största soffan som jag någonsin har sett. Hon hade även en fåtölj bredvid soffan som var vänd med ryggen mot oss.

Detta är Christian berättade hon för mig och pekade mot fåtöljen. Helt plötsligt snurrar den runt och där i satt min stora barnförälskelse. Jag kände hur jag blev alldeles varm om kinderna då jag såg honom.
Christian sträcker fram sin hand mot mig för att hälsa och jag får inte fram ett ord.
Att jag precis hade flyttat hemifrån var som bortblåst när jag såg honom… Allting var helt borta ur mitt huvud å jag kunde bara känna hur fjärilarna flög runt i min kropp.

Likes

Comments

Varje morgon då jag borde gått till skolan, så försökte jag helt ärligt gå dit, ibland lyckades jag komma ända fram så att jag såg skolan… Men jag fick alltid fruktansvärda ångestattacker. Den fruktansvärt pinsamma händelsen spelades upp i mitt huvud, varje morgon, och jag kunde inte bli av med synerna. Jag visste inte heller hur alla i klassen hade reagerat då de skulle få se mig igen. Allting kändes som en katastrof…


Lika mycket katastrof som mitt mående var just då… Jag visste varken upp eller ner längre. Min ångest, mina fruktansvärda syner och tankar började bli en vardag för mig. Det var inte längre bara på kvällarna som jag fick uppleva detta, utan det kunde vara när som helst på dygnet… från ingenstans kunde jag kissa ner mig, det var inte längre bara en gång som det hände vid tillfället i skolan, utan det kunde hända när som helst.
Tillslut bestämde jag mig… Jag ville inte leva längre, jag orkade inte stå ut en dag till.
Varje morgon då jag borde gått till skolan, slutade med att jag var ute och gick istället. Jag gick och gick, samtidigt som jag började planera mitt självmord.
Jag bestämde en dag då jag skulle utföra detta självmordsförsök, jag bestämde mig för hur det skulle gå till, allting var klappat å klart.
Men jag hann aldrig utföra det och det tackar jag gudarna för idag!

Nu börjar ett nytt ”kapitel” av mitt liv, en helt annan resa än vad ni har fått läsa hittills.

……

Det som jag ska berätta nu känns jättejobbigt för mig att skriva… Min värsta mardröm, min största rädsla i livet blev till verklighet. Kan ni gissa er till vad som kommer härnäst? Kanske har en aning? Vi får väll se…

Likes

Comments

Minns ni att jag sa i det förra inlägget ” En enda dag, en liten olycka och ett litet misstag fick allting som var bra att bli som bortblåst…”

Ni förstod nog olyckan i den meningen, nu ska ni få höra resten…
Detta inlägg handlar om min storasyster som har bipolär, idag har vi ingen kontakt med varandra och det kanske är lika bra.

….Jag sprang hem så fort jag bara kunde efter olyckan i skolan, jag tror inte jag har sprungit så långt i hela mitt liv tidigare.
När jag äntligen kom hem bytte jag kläder så fort jag bara kunde, så att mamma inte skulle kunna få reda på vad som hade hänt. Jag stannade på mitt rum resten av den dagen, för att jag skämdes nått så otroligt och mådde så fruktansvärt dåligt över vad som hade hänt.
Det kändes som att timmarna flög förbi och det började snabbt mörkna utomhus. Mamma hjälpte mig och min lillebror att göra oss i ordning för natten, hon gav oss en var sin god natt puss.
Denna kväll kunde jag inte somna… Jag vände och vred mig i sängen men jag lyckades aldrig komma till ro. Jag återupplevde händelsen i skolan om och om igen i mitt huvud…
Jag gick till min sovrumsdörr och försökte lyssna efter vad mamma gjorde. Hon satt i vardagsrummet med en av mina storasystrar och pratade.
Jag stod vid min dörr en lång stund för att samla mod och försöka komma på hur jag skulle få mamma för mig själv, så jag kunde berätta för henne vad som hade hänt i skolan. Jag öppnar dörren och går bort mot vardagsrummet….
-Mamma?
-Gå och lägg dig Alice! Fick jag som svar.
Jag gjorde som jag blev tillsagd. Men jag kände en sådan stark ångest så jag var tvungen att göra ett nytt försök för att få mammas uppmärksamhet.
Jag smög ut till vardagsrummet igen,
-Mamma? Säger jag försiktigt….
Min storasyster blev rasande arg för att jag inte lyssnade. Jag fick panik, jag sprang ut ifrån vardagsrummet och upptäckte att min syster sprang efter mig. Som tur var så hann jag springa in på toaletten och låsa in mig, jag ställde mig och höll emot låset direkt så fort jag fick stängt dörren.
Detta gjorde min storasyster ännu mer förbannad, hon försökte få upp låset men lyckades inte. Hon stod och skrek på mig och försökte ta sig in med våld.
Jag var helt säker på att hade hon fått tag på mig så hade hon dödat mig….

Detta var det stora misstaget, att jag gick ut dit igen, jag riskerade ödet då jag visste att min syster satt i soffan med mamma.
Min syster var alltid arg och elak, men höll man sig ifrån henne så var det ingen fara… Trodde jag.

Jag tog faktiskt upp denna händelse med henne för ca. ett halvår – ett år sedan, jag berättade för henne att jag var helt säker på att hon skulle döda mig den kvällen.
Min stora syster kollade dystert på mig och sa…
-Förlåt Alice, jag är så hemskt ledsen för att hade jag fått tag på dig den kvällen, så hade jag nog försökt göra det du var rädd för.
Hon kramade om mig HÅRT. Jag visste att hon skämdes och var ledsen över händelsen, jag förlät henne…. Däremot kommer hennes ursäkt aldrig kunna ta bort det ärret ifrån min själ.

Likes

Comments

Verkligheten började komma ikapp tillslut… sakta men säkert.

Den snälla gubben hade hittat min nya adress och började hemsöka mitt huvud, mina förra klasskamrater började skratta och skrika åt mig men i nästa sekund så försvann de. Mina mardrömmar spelade upp händelser om hur mamma skulle försvinna från mig för gott….
Mitt mående som var stabilt, skolan som gick bättre å bättre för varje dag och dagarna som faktiskt kunde vara riktigt bra, försvann sakta men säkert.

En enda dag, en liten olycka och ett litet misstag fick allting som var bra att bli som bortblåst…

Jag ska ta det från början,

Det var en solig vårdag… fåglarna kvittra och ut ifrån vår ytterdörr kom en farande Alice ut som var på väg till skolan, som vilka andra morgonar som helst. Men det enda jag längtade till denna skoldag var lunchrasten. Det kändes som att tiden stod stilla och jag hade ingen ro i kroppen, jag ville bara ut och leka av mig, men framför allt så ville jag faktiskt smygtitta på han, Pelle. Jag kunde titta på han i flera minuter och bara känna hur fjärilarna flög runt i min kropp.

När lunchrasten var kommen, gick jag ut och satte mig på en parkbänk som stod på en perfekt plats. Jag kunde se ut över hela skolgården. Jag försökte se vart Pelle var någonstans, men jag såg han inte. Var han kanske inte i skolan idag?
Jag satt kvar en stund och fastnade i mina tankar om hur söt Pelle är.
Jag vaknar till av att någon står och drar i min arm, det var de coola killarna som ville ta med mig för att prata.

Vi gick upp för skogen som låg vid sidan av skolgården, de förde mig bakom ett övergivet hus som låg en bit in och jag började känna panik.
Mina funderingar började stiga mig över huvudet ifall jag skulle ha gjort någonting, skulle de slå mig nu kanske? Eller skulle det göra det som den snälla gubben gjorde mot mig?
Plötsligt kom det oväntade….
-Usch, har du kissat ner dig? Frågade en av killarna.
-Detta ska hela skolan få reda på.
Jag blev helt förkrossad och visste inte vart jag skulle ta vägen. Vad hände precis? Kissade jag ner mig? Vad ska alla tänka och tycka om mig nu?
Jag sprang där ifrån så fort jag bara kunde. Jag hoppades på att ingen skulle hinna se mina nerkissade, blöta byxor då jag sprang över skolgården för att kunna låsta in mig på en toalett.
Efter en stund, hör jag hur hela min klass samlas utanför toaletten, dem som inte visste vad som hade hänt stod och gissade på vad som faktiskt kunde ha skett, hur det gick till…
Jag satt inlåst på toan och bara grät och såg framför mig hur de i min förra klass stod och bankade och slog på dörren den dagen vi hade syslöjd. Jag fick tillbaka samma rädsla och samma känsla som jag hade då. Jag var bokstavligt talat helt förstörd…

Tillslut hör jag ett rasslande ljud, det är någon som leker med sina nycklar. Jag var säker på att det var någon ifrån klassen skulle försöka få upp låset, så jag stod beredd och höll emot allt jag kunde för att dörren inte skulle kunna öppnas.

-Vad gör ni alla här inne? Gå ut och ha rast. Ni vet att ni inte får vara här inne på rasterna! Hörde jag min lärare säga.
De flesta springer ut och min lärare knackar försiktigt på dörren.
Hon förstod vad som hade hänt så fort hon såg mig och hämtade ett par regnbyxor som hängde på min klasskamrats plats. Hon sträckte fram dem till mig och sa att jag fick låna dessa så länge.
Jag stannade kvar på toaletten tills rasten var slut… När jag var säker på att alla hade gått in i klassrummet och jag hörde att dörren stängdes så sprang jag ut ifrån toan. Jag sprang så fort jag bara kunde för att komma hem.
Den dagen bestämde jag mig för att aldrig komma tillbaka dit, och det gjorde jag inte heller….

Likes

Comments

Glad midsommar på er allihopa! Hur ser era planer ut för idag?

Själv så blir denna dagen ganska lugn faktiskt för min del, jag ska spendera den med min älskade familj, vi kommer att äta något gott och sen spela lite olika spel tillsammans…. Här blir det minsann ingen alkohol och festande inte, nepp… Det positiva är ju att jag slipper baksmällan dagen efter ;)

Jag tror dock inte att ni kom hit för att läsa om mitt midsommarfirande så vi fortsätter….

….Lika så gjorde mitt mående, det blev bara sämre och sämre. Hur långt ner kan man egentligen komma, kan man ju fråga sig, eller inte.
Mamma beslöt sig för att vi skulle flytta, i hopp om att jag skulle må bättre av att komma ifrån den förra kommunen. För mig kändes det som att vi skulle flytta till andra sidan jordklotet då det var en så otroligt lång bilfärd dit.
När vi hade anlänt så visade mamma mig vilket rum jag skulle få, om ni frågar mig så fick jag det bästa rummet så jag var jättenöjd!
Vi flyttade till ett annat radhus, med en lekplats precis utanför huset och det var där som jag träffade jag min nya bästa kompis som bodde två hus bredvid mitt. Jag fick såklart börja i en ny skola, allting var helt nytt för mig…. Men jag tog mig igenom det.

Dagarna swishade förbi, jag fick gå med i det coola gänget i skolan och allt var riktigt bra faktiskt, mitt mående var stabilt, vi alla började tillslut landa och känna oss som hemma i det nya området/staden.

Detta låter ganska otroligt, helt toppenbra, eller kanske bara eh.. okej, bra?. Men för mig var detta grymt! Jag kunde börja om mitt liv, jag fick vara den coola tjejen i klassen, jag hade massor av vänner runt omkring mig och jag mådde framförallt stabilt.

men inte så mycket längre till.....

Likes

Comments

Ett av mina värsta minnen från den tiden, de var inte den snälla gubben, de var inte de fruktansvärda skoldagarna eller hur ”stökigt” de var hemma….


….Utan ett av mina värsta minnen är då jag trodde att jag skulle förlora min mamma, för gott….
Det är så att min underbara fina mamma, hon beslöt sig för att göra om hemma lite, inget mer med det, hon ville tapetsera om å göra det fint i mina storasystrars rum.
Jag minns ärligt talat inte vad jag gjorde den dagen men hemma var jag i alla fall. Jag minns att jag hörde mamma skratta tillsammans med min storasyster då mamma skulle tapetsera om där inne.
Helt plötsligt hör jag ett stort brak ifrån min systers rum, jag springer dit för att se vad som hände!
Tiden stannade för mig då jag såg min mamma ligga där på golvet, hon hade skurit upp benet, precis ovanför knäskålen. Jag stannade bokstavligt talat upp, jag hörde ingenting, jag kunde inte tänka, ingenting, det stod helt stilla….
När jag börjar vakna till så har jag min lillebror intill mig där jag står i dörröppningen och kollar ner på mamma.
Sedan kom mammas gubbe till dörröppningen och mamma ber han ringa ambulans.
Men ingen rörde sig ur fläcken.
Det blev helt svart för mig, men jag hade i paniken sprungit ut till vår granne som jag visste hade varit något liknande som läkare. Jag minns idag att jag bara hade rusat ut, utan skor, ingenting.
Vi båda sprang tillbaka till mamma, jag var livrädd och trodde att mamma skulle försvinna ifrån mig.
Vår granne hjälpte mamma och det dröjde inte länge tills ambulansen var på plats. De tog mamma med sig och jag trodde att jag aldrig skulle få se henne igen.
Jag var i fullständig panik och var så fruktansvärt ledsen.
Jag minns att jag satte mig i soffan i vardagsrummet med täcket omkring mig och bara grät….

En ambulansman kom och satte sig framför mig på huk,

-Din mamma kommer att bli bra igen. Vi behöver låna henne för att laga hennes ben, men vi ger tillbaka henne till dig sen igen. Jag lovar. Sa ambulansmannen till mig och gick ut till ambulansbilen.
Jag var helt knäckt…. Skulle mamma verkligen komma hem igen? Vad skulle hända nu? Ska jag vara hemma själv med hennes gubbe som jag hatar mer än nått annat och dessutom var rädd för? 
Men våran otroligt snälla granne erbjöd sig att ta med mig hem till sig, så jag fick sova bredvid henne den natten. Jag minns att jag frågade henne hela tiden, ”kommer mamma hem och tillbaka till mig igen?”. Den ständiga frågan, men hon visade aldrig att det skulle varit tröttsamt å få höra frågan om och om igen, utan hon svarade lika lugnt varje gång att hon lovar att mamma kommer tillbaka till mig igen.

Jag ska berätta för er hur allting låg till….
Som jag berättade i början att mamma skulle tapetsera om, men hon nådde inte upp hela vägen till taket, så min fiffiga mamma tog en stol och ställde den på sängen för att nå.
Det slutade med att stolen välte. I samband med fallet ner mot golvet fick mamma tag på en trasig spegel som hängde på väggen, den spegeln skar upp hennes ben så djupt att man såg ända in till skelettet. 

Likes

Comments

-Nästa vecka barn så ska vi på utflykt och åka pulka hela dagen, därför är det viktigt att ni lämnar dessa lappar till era föräldrar som de får skriva under på. Kom ihåg att ta med er matsäck, pulka och varma kläder! Sa vår lärare precis innan hon skulle släppa oss för dagen.

Jag var jätteglad och såg framemot detta. Jag visste att vi skulle åka pulka i backen som låg precis bakom mitt område, jag skulle få slippa få gå upp tidigt på morgonen för att gå till skolan, utan nu kunde jag gå direkt hemifrån till backen!

Dagarna gick… och tillslut var dagen kommen!

-God morgon, nu är det dags att gå upp! ropade mamma ifrån köket då hon gjorde iordning frukost till mig och min lillebror.

Som varje morgon, satte vi oss i soffan i vardagsrummet med täcket runt omkring oss, morgonfrusna och väntade på att frukosten skulle bli färdig.

Morgonfrusna som vi var så efter många om och men, lyckades mamma få på oss kläder och vi var redo för att gå.

Halva utflyktsdagen har gått och jag hade jätteroligt, trots att jag var som ett spöke igen den dagen då Malin valde att vara med de andra barnen.
Våra fröknar stod intill sidan av pulkabacken och pratade med varandra samtidigt som de hade ett väldigt litet öga på oss.
De coola killarna hade byggt en mur nedanför backen som de lekte med. De kastade snöbollar på alla som åkte farandes ner för backen, de som blev träffade blev jättearga! Detta var hysteriskt roligt tyckte killarna…
När utflyktsdagen började närma sig sitt slut så bestämde jag mig för att jag skulle göra mitt sista åk ner för backen, för att sedan invänta de andra barnen som skulle leka/åka färdigt.
-Woohoo vilken fart jag fick! Ropade jag när jag åkte ner för backen.

-Se upp!! Sväng din idiot!!! Skrek killarna bakom muren som de hade byggt upp.

’BOOOM’

Jag försökte ärligt talat svänga, men det var inte så lätt då pulkan hade nått upp till en megafart, vilket jag tyckte att jag var tydlig med i början av åket.
-Jävla idiot, du har förstört hela våran dag. Säger en av killarna och putter omkull mig.

Jag hinner knappt resa mig upp innan jag får en spark i magen.
Jag står böjd i några sekunder, som kändes som minuter, men när jag lyckades räta på mig så sprang jag raka vägen hem till mamma. Jag var helt förstörd…. Jag hade så ont i magen den dagen och bestämde mig för att aldrig gå till skolan ingen.

Nu tänker ni kanske att detta är påhitt för att i normala fall så hade väl lärarna ryckt in?
Nej, detta är ren sanning, detta är min sanning. Min mamma ringde lärarna kort efter att jag kom hem och berättade vad som hade hänt. Men lärarna påstod att de inte hade sett eller hört något av detta, så det kan inte varit sant!

Skam till er som inte vågar göra något, ni som bara står och ser på.
Vissa säger ”Jag hade inget val, jag kunde inte göra något”. DU, varenda en av er, har alltid ett val! Ni allihopa fattar även ett beslut om ni väljer att inget göra.
En liten tillsägelse, en liten fråga som ”hur mår du?”, kan förändra en hel situation.

Likes

Comments

-Alice har tagit Peters ask med nålar! Skrek en av de coola killarna.

Jag kände en så stor klump i magen då jag hörde mitt namn utropandes, jag dog inombords ett tag och förstod inte vad som faktiskt hände för jag hade inte alls tagit Peters nålar?
Jag ser hur Peter springer mot mig och har de andra coola killarna bakom sig.

Peter trycker upp mig mot väggen hårt…..

När Peter håller mig fast mot väggen så känns det som att tiden stannade… Jag var livrädd och visste inte vad som hände eller vad som skulle hända. Men jag ville visa mig stark, jag höll tårarna inne så hårt som jag bara kunde. Killarna hade nu samlats runt mig och Peter.
Jag får syn på att en av killarna som heter Tony håller i en ask, den ser precis ut som de askar vi alla fick med nålar i.

-Känner du igen denna? Det var den du snodde av Peter. Säger Tony och visar upp asken.
Killarna som står runt mig och Peter, de tar var sin nål och kommer närmare.
Jag känner hur jag blir alldeles varm och det går snart inte att hålla tårarna inne…
-Jag har inte gjort någonting, låt mig va. Snälla!!! Snyftade jag i rädsla med gråten i halsen.

Killarna bara skrattade och sedan började de sticka mig med nålarna.
Allting blev helt svart för mig.
jag hade lyckats ta mig till en toalett som var strax utanför syslöjdsalen. Jag minns att jag hade låst in mig och alla killarna försökte rycka upp dörren, tillslut började slå och sparka på dörren.
Jag var jätterädd och allting kändes så overkligt, det kändes som att jag var fast i en mardröm.

Strax därefter har hela vår grupp i syslöjden samlats utanför toaletten… Den enda som vågade göra någonting var Malin. Hon bad alla gå därifrån för annars skulle hon slå allihopa om de inte gjorde som hon sa!
Som tur var så lyssnade dem på henne och gick tillbaka till slöjdsalen.
Jag hörde ett försiktigt knackande ljud på dörren…

-Gå här ifrån, låt mig va!! Skrek jag hysteriskt.
-Det är bara jag här ute nu, släpp in mig så kan vi prata om vad som har hänt. Svarade Malin tillbaka!
Jag öppnade dörren och som Malin hade lovat så var det bara hon utanför toaletten. Tack gode gud!

Detta var en av de värsta stunderna från skolan. Jag skulle vilja hedra Malin för sina insatser som hon gjorde för mig i skolan. Att hon bara såg mig, de var helt fantastiskt! Men att hon vågade gå emot alla andra och trösta mig, det slår varje pris!


I nästa inlägg ska jag berätta om den andra delen som handlar om skolan, sen går vi vidare tycker jag!

Likes

Comments