När mina förra familjehemsföräldrar har åkt och lämnat mig själv med dessa två främlingar, springer jag upp på rummet och gråter. Jag gråter mig själv till sömns…

knack knack….

…..

Jag flyger upp ur sängen, går fram till min sovrumsdörr för att öppna, men någonting tar emot, jag tar ett djupt andetag och försöker öppna.
Så fort jag lyckats få ner handtaget flyger dörren upp.

Där står hon, så otroligt vacker, med ett stort och brett leende på läpparna!
- Hej! Linn heter jag.
Säger hon och sträcker fram handen.
Jag är helt i chock och får inte fram ett ord…
Linn skrattar lite lätt och berättar att om det är någonting eller liknande så är det bara att knacka på hennes dörr.
Jag nickar till svar och stänger dörren….
Vad hände precis? Ska jag bo med henne? Här på bondelandet?
Lite senare är det middag och smyger ner efter att jag hör att Linn redan har gått ner. Jag sätter mig vid matsalsbordet och kollar ner i mina händer.
Jag kände mig så fruktansvärt vilse, utlämnad och bara ett hopplöst fall.
Middagen var jättegod och det var trevligt. De försökte fråga ut mig lite för att få reda på vem jag var, de berättade även lite om sig själva att de är bönder, har 3 barn och ett barnbarn.
Jag var otroligt rädd att de skulle komma på besök den dagen, jag visste inte hur mycket mer jag skulle orka ta!
Men de kom aldrig som tur var…
Efter att vi hade ätit middag och låtit maten smälta beslöt vi oss för att åka till skolan som jag skulle börja i. De visade även en sjö där man kunde bada!

Dagarna gick och man blev allt mer och mer bekväm/varm i kläderna.
Min nya pappa blev jätteglad då jag berättade att jag ville testa på att rida. Han hade två småhästar som ingen kunde rida på, men som var i perfekt storlek för mig och Linn.
Han tog med oss ut för att rida barbacka, vi gick mot en åker och jag blev genast jätterädd. Ska jag rida utan sadel, på en åker??
Han frågade mig och Linn om vi var beredda?
Nej?? Tänkte jag, beredd på vad??? Vad är de frågan om?
-JAA! Ropar Linn.
Min nya pappa som själv rider på sin häst och är längst fram i ledet, börjar smacka och sparka med fötterna för att få igång sin häst. Den började galoppera, jättefort!
Likaså gjorde Linn och min häst, swish sa de så var vi i full galopp alla tre.
Det guppade jättemycket och jag kände att jag flyger av när som helst! Det tog inte mer än 2 sekunder efter att jag hann förstå att jag kommer flyga av om jag inte håller mig fast på nått sätt till att jag låg på backen!
Min nya pappa red mot mig och frågade hur de gick och vi bara skrattade båda två.
Jag satte mig aldrig på en hästrygg igen under tiden jag bodde där.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Från ena sekunden till den andra så slutade det med att jag kände efter om bilen var låst. Men till min förvåning var bilen upplåst. Jag kände en gnista lycka inom mig och satte mig i förarsätet… Lossade på handbromsen…
………
Jag är hemskt ledsen, men hur den händelsen slutade minns jag inte…

Mitt misslyckade självmordsförsök ledde till att jag inte längre fick bo kvar… Nu blev det en ny flytt, till en helt ny främmande familj (igen), ännu längre bort ifrån min mamma…
Mina familjehemsföräldrar åkte med mig till mitt nya hem.
Efter en lång resa i total tystnad säger min familjehemsmamma tillslut, ”här ska du bo”, när vi åkte på en smal väg genom en tät skog.
Ska jag bo här? I skogen? I ett tält då eller? Å på bondelandet överhuvudtaget? Är detta ett skämt eller? Minns jag att jag tänkte...
När vi har åkt igenom skogen på den smala vägen kom vi ut till öppna åkrar, hästhagar och man kunde se en skymt av ett hus på höger sida.
Det var ett stort rött hus, med stor tomt framför sig. På vänster sida låg en lada och ett stall.
Vart har jag kommit… Detta kommer aldrig sluta bra tänkte jag.
När vi kliver ur bilen öppnar den nya familjen ytterdörren och välkomnar oss. De frågade om vi ville se oss omkring först eller om vi ville sätta oss ner å fika innan?
Det blev såklart fika först, den godaste fikan jag någonsin ätit!
Ångesten och rädslan steg högre och högre upp ju längre tiden gick… Jag visste att när som helst kommer mina förra föräldrar lämna mig ensam med dessa två främlingar.
Vi gick runt och såg oss omkring. Mitt rum låg på övervåningen, mittemot mina nya föräldrars rum. Längre in på övervåningen fanns det ett mini-vardagsrum med soffa och tv, och intill var min familjehemssysters rum. Min familjehemsyster var inte hemma utan var i skolan och skulle komma hem senare.
ännu en grej som fick ångesten att stiga högre upp… Vem är hon? Hur ser hon ut? Hur är hon? Ska jag behöva vänta på henne också?
Allting bara snurrade och alla intryck, nya regler, rubbet fick mig att bli helt slut.

När mina förra familjehemsföräldrar har åkt och lämnat mig själv med dessa två främlingar, springer jag upp på rummet och gråter. Jag gråter mig själv till sömns…

knack knack….

Likes

Comments

Jag ville bara hem….

Nu styr inte ångesten mig bara på kvällarna längre, utan den har börjat ta plats och styr mig även på dagarna.
Jag trivs hos mina nya föräldrar, men jag har börjat tröttna på att vänta, nu vill jag hem.

En dag var jag ute och lekte i vårt garage, jag hade hittat en gps som man använder till bilen. Jag tog med den in till min nya pappa och frågade vad det var för något. Kunde det vara det som jag trodde? Var det möjligt att jag hade funnit min enda väg hem? En talande karta som kunde berätta hur jag skulle gå för att komma till min mamma igen?
Så fort min nya pappa bekräftade att det var en gps, då rusade jag tillbaka till garaget. Jag var redo, det är nu eller aldrig! Nu ska jag hem!
Jag försökte få igång gpsen, men lyckades inte. Jag mumlade för mig själv och svor åt gpsen som inte ville starta…
Jag kollade mig omkring för att se om det fanns fler, men det var den enda som jag kunde finna.
…..
Jag gav upp… Jag kommer aldrig någonsin att få flytta hem igen, jag är tvungen att nöja mig med mina två nya föräldrar…
Jag bröt ihop och lutade mig mot bilen som stod inne i garaget. Ångesten steg mig över huvudet. Jag ville inte leva såhär… Jag ville inte längta ihjäl mig efter min mamma mer, jag ville inte stå ut med mina mardrömmar mer, jag ville inte leva i ett enda stort frågetecken!
Ångesten och jag beslöt oss för att ha vapenvila och faktiskt samarbeta, hur skulle jag kunna ta mitt liv?
Från ena sekunden till den andra så slutade det med att jag kände efter om bilen var låst. Men till min förvåning var bilen upplåst. Jag kände en gnista lycka inom mig och satte mig i förarsätet… Lossade på handbromsen…

Likes

Comments

INDIANERNA…..
Varje kväll fortsatte med tårar å panikångest som innebar att axlarna var uppe vid öronen och jag kunde inte få luft tillslut… Jag satt och hyperventilerade. Jag bad om och om igen, gång på gång om att få bara ringa ett litet samtal till min mamma… men som varje gång fick jag ett nej… detta ständiga nej gjorde mig galen, billigt talat. Jag började tillslut få mardrömmar nästintill varje natt... fruktansvärda mardrömmar som inte gick att väcka mig ifrån. De alla handlade om samma sak varje gång, att antingen skulle jag bli våldtagen utav min nya pappa, eller så drömde jag om den dagen min moster kom och tog mig ifrån min mamma. Varje dröm var jättetydlig och verklig. Det äckligaste som jag har varit med om efter mina mardrömmar var en natt då jag vaknade upp ifrån att bli våldtagen av min nya pappa. Då jag vaknade upp låg kallsvettig och flåsandes i sängen, jag satte mig upp för att kolla mig omkring, se om jag var vaken eller om detta var fortsättning på drömmen... Jag var helt borta i huvudet och kunde inte tänka. När jag tittar ut genom sovrumsdörren för att kolla av läget ser jag bara ett enda mörker, det var kolsvart ute i hallen. Jag lutar mig mot väggen som sängen står intill för att kunna se ut lite längre åt sidan av hallen. DÄR, intill hallfönstret, där ser jag en skugga likt min nya pappa och jag ser den gå mot mig! Jag lägger mig under täcket i panik för att ta skydd och bara skriker rätt ut, allt jag kan!! Mina nya föräldrar rusar in till mig och försöker få kontakt. Men det som låg under täcket var inte redo, det var enbart hysteriskt rädd och ingen kunde rädda det som låg där under precis som varje natt...


Mina familjehemsföräldrar tillät mig tillslut att ta hem min lillebror på besök, han fick sova över. Han fick hälsa på mig. Var det julafton mitt på sommaren?
Min lillebror älskade mitt nya hem! Han ville att vi skulle vara ute och gunga, vår gunga var en planka som hängde i ett snöre som vi hängde upp vid vårt stora träd som stod på framsidan av huset. Han kom på alla möjliga lekar och saker vi kunde hitta på samtidigt som han försökte se sig om och upptäcka vad som fanns på vår gård.
När kvällen väl kom satt vi i skogen runt en brasa, mina nya föräldrar, min lillebror och jag. Min familjehemsmamma hade bakat ihop en deg som vi snurrade runt på varsin pinne och höll över brasan. Det blev ett jättegott bröd som jag älskar än idag!
Vi hade det supermysigt! En liten del av mig kände sig hel igen!

Dagen efter berättar mina nya föräldrar att vi allihopa ska åka iväg på äventyr! Min lillebror blev helt överlycklig och blev jättenyfiken på vad vi skulle göra.
Det visade sig att när vi väl kom till platsen så skulle vi hälsa på indianer.
Min lillebror blev jätte glad och imponerad medan jag själv blev skeptisk och trodde inte på att de var riktiga indianer. Jag var helt säker på att de var helt vanliga människor som bara klär ut sig precis som med jultomten. En enda stor besvikelse med andra ord.
Efter att ha lyssnat på vad indianerna berättade så visste jag inte vad jag skulle tro längre… Var de på riktigt? Var de möjligt?
Jag minns att de berättade för mig och min lillebror;
- de lever precis som oss, i lägenheter, de äter lite annorlunda mat som bönor, linser m.m. men mycket fisk och fiskögon äter de som godis!

De berättade även om deras förfäder och hur de har tidigare levt i tält m.m. precis som på film!
Jag frågade min nya mamma om detta var på riktigt, om detta var sant! Hon kollade på mig med ett stort leende och nickade till svar.
Jag kände mig så glad, detta var det häftigaste jag kunde få vara med om! Jag hade fått träffa, prata och se riktiga indianer!
Efter många frågor, fått se uppträdanden, höra vacker musik så beslöt vi oss för att lämna indianerna och kolla på landet som var runt omkring… Vi gick till hagar där det fanns kossor och pratade med dem. Vi bara var och njöt av varandras sällskap!

När vi väl kom hem bestämde vi oss alla för att testa att äta fiskögon, precis som indianerna berättade att de äter som godis!
Min nya mamma förberedde allting, kokade upp fiskögonen och la dem i en skål.
Ingen annan än jag vågade testa, jag blev så stolt och impad över att jag vågade, jag kände mig för en sekund som en indianficka!
Mina nya föräldrar blev jätteglada och klappa händerna för att jag var så modig å testade!
Stämningen hemma var underbar!
Min lillebror fick stanna en natt till och på kvällen satt vi alla i vardagsrummet och spelade på instrument, vi lekte indianer och den som inte spelade instrument gick runt de andra och dansade, gjorde ljud ifrån munnen samtidigt som de slog med handen över så det blev ett läte som indianer gör!
Jag var så otroligt lycklig och stämningen var underbar!

# Bild på mig ifrån mitt sovrum.

Likes

Comments

..... Mina familjehemsföräldrar gjorde allt i sin makt för att hålla mig borta ifrån mitt rum & umgås med dem istället. Vi åkte på massa äventyr nästan varje dag.

Mina tre roligaste minnen jag har därifrån är när vi var på ett badhus, träffade indianer tillsammans med min lillebror och då vi åkte till en farm så jag fick gosa med alla möjliga djur.

BADHUSET -

Väl inne i badhuset ser vi en jättestor vattenrutschkana, trampoliner och enorma uppblåsbara vattendjur. Jag blev alldeles ivrig och visste inte vart jag skulle börja!

Jag var i paradiset, där inne fanns ingen annan känsla än lycklig. Det gick inte att vara nått annat än lycklig!
Jag kunde hoppa 40 olika hopp från trampolinen och tröttnade aldrig!
Vi lekte med vattendjuret, en massa olika lekar, jag hade dock lite problem att komma upp på den då den var så enorm, men min familjehemspappa hjälpte mig varje gång och vi besegrade djuret!
Min familjehemspappa var väldigt barnslig och kunde komma på massa olika lekar och han hade minst lika roligt som jag, detta uppskattades till max!
Jag minns när jag stod på trampolinen och funderade över hur jag skulle göra mitt nästa hopp… Då var det en äldre dam som hade kollat in mina olika hopp och tillslut frågade mig om jag gick i någon kurs för alla dessa hopp. Hon tyckte att jag var otroligt duktig och borde söka in till en sådan kurs då jag förklarade att detta är bara på skoj.
Bara den frågan och berömmet stärkte mig den dagen nått enormt! Jag kände mig så lycklig, gjorde vackra hopp och hade inget annat än roligt!

Likes

Comments

Det gick inte många dagar efter mötet hos den nya familjen tills jag fick ta farväl av Cristian, min moster och min kusin Robin. Det var dags för en till flytt… Men denna gången till två helt främmande människor, som bryter i tal så jag inte förstår.

Hade jag skrivit en bok så skulle detta kapitel fått heta ”kampen om att få komma hem”.

I början var det fruktansvärt hemskt att bo hos den nya familjen… Jag kunde knappt klara av en dag där. Jag visste inte vilka de var, de sa åt mig att göra en massa konstiga saker så som att tvätta mig mellan benen, med en skål vatten och en gammal tygtrasa varje morgon. Jag kände mig ensam och övergiven hos två stenåldersmänniskor som tvingade mig till saker som jag aldrig gjort förr.

Kvällarna var fruktansvärda både för mig och för mina nya familjehemsföräldrar. Nu var ångesten värre än värst, men denna gången var det inte på grund utav mina syner från mina upplevelser, utan denna gången var det utav ren hemlängtan och saknaden av min mamma. Jag kunde gråta i timmar tills jag började hyperventilera och var nära på att svimma av…
Varje kväll och varje natt bråkade jag med min familjehemsmamma. Det enda jag ville var att ringa hem till mamma och höra att hon lever och har det bra. Varje kväll och natt fick jag det ständiga svaret ”din mamma sover nu, du får ringa henne en annan dag”…

…..


Vi brukade åka till biblioteket de första dagarna för att hyra böcker som min fosterhemsmamma ville läsa för mig på kvällarna, för att jag skulle känna mig trygg.
Men då som nu så avskyr jag böcker… jag tyckte hon var en sådan tönt som ville läsa för mig, jag är inget litet barn längre. Den enda som skulle kunna få läsa för mig, det var min mamma! Jag brukade gå runt och runt och snegla på böckerna i biblioteket i väntan på att få åka hem igen.
Men en dag fann jag den bästa delen i biblioteket som jag inte trodde var möjlig.
Biblioteket som är så tråkig och hyr ut en massa tråkiga böcker kunde bli det nya paradiset för mig. Jag fann hyllorna som var fulla med massor av skivor, de hyrde ut musik! Jag sprang dit för att kolla vad som fanns, ”kent… Håkan hellström… m.m.”
Jag plockade på mig ett par stycken och frågade om jag kunde få hyra dem, vilket jag fick! Detta gjorde mina dagar lite lättare, jag fann lycka och trygghet i musiken.

Efter att familjen upptäckte vilken stor påverkan musiken hade på mig, så införskaffade de sig instrument. Jag misstänker att det var ett hopp om att jag skulle komma ut ifrån mitt rum och kunna spendera lite tid ihop med dem, vilket funkade så småningom.
Vi kunde sitta och spela alla dessa olika instrument tillsammans och hitta på de konstigaste sång texterna i flera timmar, jag älskade det!

Dagarna blev lättare och lättare och tillslut kunde vi ha det riktigt bra ihop. Dessvärre försvann aldrig min hemlängtan och mitt hopp om att få ringa min mamma på kvällarna/nätterna…..

Likes

Comments

Min moster visade mig vart mitt rum låg, vi gick en trappa upp det jag såg var en lång och smal korridor där det fanns tre rum och en toalett. Mitt rum var på ena änden och Christians var på den andra! När min moster visade mitt rum, så blev jag väldigt besviken. Det var ett jättelitet rum där det fick plats med en säng och en byrå som min tv stod på. När min moster lämnade mig för att vara ifred, satte jag mig på min säng och startade tv, det fanns inga kanaler, ännu en besvikelse. Jag gick ner till min moster som stod i vardagsrummet och frågade om vi hade några filmer som jag kunde få låna?

Hon visade mig en bokhylla som var full med olika dvd filmer för alla åldrar.
Jag plockade ut några stycken, gick upp på mitt rum och föll plötsligt i gråt. Alla känslorna kom som en flodvåg över mig.
En stund senare hör jag hur det knackar på dörren. Jag får panik och torkar bort tårarna så fort som jag bara kan!
Knack knack
Min dörr öppnas och där står Cristian, han kollade sorgset på mig och frågade om vi skulle se på en film ihop?
Shit, han fattar att jag har gråtit nu… Vilken tönt jag är.

Jag försöker svara ja till honom men får inte fram ett ord så jag nickar till honom.
Cristian gav mig inte en sekund efter det tillfället att känna efter eller tänka på vad som hade hänt, vilket var tur i oturen.
Han var så jobbig, värre än vad min bror var mot mig. Men jag kunde inte motstå honom heller. Jag älskade hur han såg på mig, hur han jävlades med mig trots att han drev mig till vansinne.
Utan Cristian så hade jag inte klarat mig såpass bra som jag gjorde.

Cristian busade med mig varje dag, han kunde gå från att sno min mössa från rummet och låta sig bli jagad av mig, till att attackera mig istället med ett leksaksvapen som sköt iväg bollar. Vi hade väldigt roligt ihop.
Dessvärre fick jag bara bo kvar så jättelänge hos min moster, vilket jag själv hade hoppats på att jag skulle få.

En dag skulle vi åka och hälsa på det nya familjehemmet som också skulle vara en tillfällig bosituation. Jag minns det så väl… Resan var oändligt lång, det kändes som en hel dag gick åt att åka bil för att komma fram.
När vi var framme och klev ur bilen såg vi ett litet gulligt rött hus med en stor fin trädgård runt om sig. Intill sidan av huset stod det ett hemmagjort hönshus och en övergiven lada.
När vi klivit in i huset så hör jag hur folk pratar någonstans där inne… Jag förstår inte ett ord utav det dem säger då de pratar jätteslarvigt (bröt på var sitt språk).
När vi kliver in i köket ser vi att mina nya familjehemsföräldrar sitter vid köksbordet tillsammans med sin chef.
Under hela det mötet kändes det som att jag vore ett objekt som mamma ville sälja bort… att jag inte var älskvärd längre så att hon ville ge bort mig till några främlingar som bor så himla långt hemifrån.
Jag ville inte… Jag ville inte flytta hem till dem.
Vilka är dem? Kommer jag någonsin få träffa min mamma igen? Vad vill dem mig och vad ska de med mig till? Om min egen mamma inte ens älskar mig så hur kan ett par främlingar göra det?

Likes

Comments

Nu var dagen kommen, då min största mardröm blev till verklighet.

Min moster kom förbi hemma hos oss för att ta med mig hem till henne, men inte för att jag skulle få sova över och ha en myskväll, utan för att jag skulle bo där tillfälligt tills socialtjänsten hade ett familjehem att placera mig i.
Moster arbetade själv som en familjehemsmamma, det gör hon även idag och hon är otroligt duktig på det hon gör!

.........

-NEEEJ LÅT MIG VA!!! Skrek jag så högt som jag bara kunde när min moster försökte ta med mig ut ur huset.

-Sluta upp nu Alice och bete dig som folk. Sa min moster åt mig och tog tag i min arm.

Hon lyckades få ett stadigt och hårt grepp om mig, som jag inte lyckades dra mig ur…
Jag fick en ide, om jag sätter mig ner så kommer vi ingenstans, för att hon kan ju inte dra mig från huset till parkeringen där hennes bil stod. Jag satte mig ner och gjorde min moster en aning små förbannad.
Det som jag inte hade väntat mig var att hon skulle ta mig runt magen och bära iväg mig. Nu är det kört tänkte jag, jag kommer aldrig kunna ta mig loss härifrån.
När moster gick från huset med mig i famnen så såg jag min chans. Brevlådan!
Jag lyckades dra mina ben runt stolpen som höll brevlådan uppe. Jag lyckades låsa mina ben runt den och jag började skrika.
Jag skrek som rop på hjälp men även av smärtan som blev då min moster försökte dra mig loss.
Under den korta stund som jag lyckades hålla mig kvar vid brevlådan, såg jag att mamma stod i dörröppningen. Hon stod och såg på med en allvarlig blick och hjälpte mig inte… Varför gör hon så här mot mig? Älskar hon mig inte längre? Vad kommer hända mig nu…. Kommer jag aldrig att få träffa min mamma igen?
Jag var hysterisk och rädd…

Min moster lyckades få mig loss ifrån brevlådan och ta med mig ner till sin bil som stod på parkeringen.
I bilen satt min Kusin Robin, jag såg han kliva ur bilen från framsätet för att sätta sig därbak. Jag tror att han förstod att moster inte fick en lätt match då hon kom ner med mig i sin famn.
Moster satte mig i bilen där bak tillsammans med min kusin och ingen sa ett ljud.
När vi kom ut på motorvägen säger min moster till Robin att han skulle låsa min dörr och hålla koll på mig.
Är hon helt dum i huvudet? Jag har redan gett upp. Från stunden att hon satte mig i sin bil så gav jag upp. Dessutom så hade jag dött på direkten om jag skulle hoppa ut. Vilken tönt… tänkte jag för mig själv.

Min moster parkerar intill sidan av sitt hus och vi alla kliver ur.
-Jag går bara till affären snabbt, klarar du dig mamma? Frågade Robin.
Min moster nickar till svar och leder mig in i sitt stora hus. Vi hängde av oss ytterkläderna och gick mot vardagsrummet.
Inne i vardagsrummet hade hon en stor tv och den största soffan som jag någonsin har sett. Hon hade även en fåtölj bredvid soffan som var vänd med ryggen mot oss.

Detta är Christian berättade hon för mig och pekade mot fåtöljen. Helt plötsligt snurrar den runt och där i satt min stora barnförälskelse. Jag kände hur jag blev alldeles varm om kinderna då jag såg honom.
Christian sträcker fram sin hand mot mig för att hälsa och jag får inte fram ett ord.
Att jag precis hade flyttat hemifrån var som bortblåst när jag såg honom… Allting var helt borta ur mitt huvud å jag kunde bara känna hur fjärilarna flög runt i min kropp.

Likes

Comments

Varje morgon då jag borde gått till skolan, så försökte jag helt ärligt gå dit, ibland lyckades jag komma ända fram så att jag såg skolan… Men jag fick alltid fruktansvärda ångestattacker. Den fruktansvärt pinsamma händelsen spelades upp i mitt huvud, varje morgon, och jag kunde inte bli av med synerna. Jag visste inte heller hur alla i klassen hade reagerat då de skulle få se mig igen. Allting kändes som en katastrof…


Lika mycket katastrof som mitt mående var just då… Jag visste varken upp eller ner längre. Min ångest, mina fruktansvärda syner och tankar började bli en vardag för mig. Det var inte längre bara på kvällarna som jag fick uppleva detta, utan det kunde vara när som helst på dygnet… från ingenstans kunde jag kissa ner mig, det var inte längre bara en gång som det hände vid tillfället i skolan, utan det kunde hända när som helst.
Tillslut bestämde jag mig… Jag ville inte leva längre, jag orkade inte stå ut en dag till.
Varje morgon då jag borde gått till skolan, slutade med att jag var ute och gick istället. Jag gick och gick, samtidigt som jag började planera mitt självmord.
Jag bestämde en dag då jag skulle utföra detta självmordsförsök, jag bestämde mig för hur det skulle gå till, allting var klappat å klart.
Men jag hann aldrig utföra det och det tackar jag gudarna för idag!

Nu börjar ett nytt ”kapitel” av mitt liv, en helt annan resa än vad ni har fått läsa hittills.

……

Det som jag ska berätta nu känns jättejobbigt för mig att skriva… Min värsta mardröm, min största rädsla i livet blev till verklighet. Kan ni gissa er till vad som kommer härnäst? Kanske har en aning? Vi får väll se…

Likes

Comments

Minns ni att jag sa i det förra inlägget ” En enda dag, en liten olycka och ett litet misstag fick allting som var bra att bli som bortblåst…”

Ni förstod nog olyckan i den meningen, nu ska ni få höra resten…
Detta inlägg handlar om min storasyster som har bipolär, idag har vi ingen kontakt med varandra och det kanske är lika bra.

….Jag sprang hem så fort jag bara kunde efter olyckan i skolan, jag tror inte jag har sprungit så långt i hela mitt liv tidigare.
När jag äntligen kom hem bytte jag kläder så fort jag bara kunde, så att mamma inte skulle kunna få reda på vad som hade hänt. Jag stannade på mitt rum resten av den dagen, för att jag skämdes nått så otroligt och mådde så fruktansvärt dåligt över vad som hade hänt.
Det kändes som att timmarna flög förbi och det började snabbt mörkna utomhus. Mamma hjälpte mig och min lillebror att göra oss i ordning för natten, hon gav oss en var sin god natt puss.
Denna kväll kunde jag inte somna… Jag vände och vred mig i sängen men jag lyckades aldrig komma till ro. Jag återupplevde händelsen i skolan om och om igen i mitt huvud…
Jag gick till min sovrumsdörr och försökte lyssna efter vad mamma gjorde. Hon satt i vardagsrummet med en av mina storasystrar och pratade.
Jag stod vid min dörr en lång stund för att samla mod och försöka komma på hur jag skulle få mamma för mig själv, så jag kunde berätta för henne vad som hade hänt i skolan. Jag öppnar dörren och går bort mot vardagsrummet….
-Mamma?
-Gå och lägg dig Alice! Fick jag som svar.
Jag gjorde som jag blev tillsagd. Men jag kände en sådan stark ångest så jag var tvungen att göra ett nytt försök för att få mammas uppmärksamhet.
Jag smög ut till vardagsrummet igen,
-Mamma? Säger jag försiktigt….
Min storasyster blev rasande arg för att jag inte lyssnade. Jag fick panik, jag sprang ut ifrån vardagsrummet och upptäckte att min syster sprang efter mig. Som tur var så hann jag springa in på toaletten och låsa in mig, jag ställde mig och höll emot låset direkt så fort jag fick stängt dörren.
Detta gjorde min storasyster ännu mer förbannad, hon försökte få upp låset men lyckades inte. Hon stod och skrek på mig och försökte ta sig in med våld.
Jag var helt säker på att hade hon fått tag på mig så hade hon dödat mig….

Detta var det stora misstaget, att jag gick ut dit igen, jag riskerade ödet då jag visste att min syster satt i soffan med mamma.
Min syster var alltid arg och elak, men höll man sig ifrån henne så var det ingen fara… Trodde jag.

Jag tog faktiskt upp denna händelse med henne för ca. ett halvår – ett år sedan, jag berättade för henne att jag var helt säker på att hon skulle döda mig den kvällen.
Min stora syster kollade dystert på mig och sa…
-Förlåt Alice, jag är så hemskt ledsen för att hade jag fått tag på dig den kvällen, så hade jag nog försökt göra det du var rädd för.
Hon kramade om mig HÅRT. Jag visste att hon skämdes och var ledsen över händelsen, jag förlät henne…. Däremot kommer hennes ursäkt aldrig kunna ta bort det ärret ifrån min själ.

Likes

Comments