Foto: Per Wissing

​Det är minus 10, det är minus 20, men han sitter ändå kvar, ihärdigt med sin filt och med sin rumpa mot det kalla underlaget. Pappersmuggen står ekandes tom framför honom, precis som den alltid gör.

Jag klarar inte av att titta på honom, se hans tindrande ögon fyllda av hopp. Jag klarar inte av att se någon av dem. Ja, du läste rätt, "dem", för det är just det dem är för oss. Det är vi mot dem. Vi ser dem som något som skräpar ner våra gator, något som får oss att må dåligt eftersom dem skrapar fram det dåliga samvetet hos oss.

Jag försöker ändå möta deras blick och jag försöker få fram ett pipigt hej.

Även fast det skadar mig att möta deras blick, så går det inte att jämföra med hur mycket jag skadar dem om jag inte tittar på dem, uppmärksammar dem, utan bara går förbi. Genom att jag ser dem får de tillbaka det människovärde som de förlorade så fort de satt sin rumpa mot det kalla underlaget.

Att det ska vara så otroligt svårt för en att göra rätt. Att man inte kan göra något bra för någon annan förrän man själv känner ett likartat behov.

Det var tisdag den 12 december, det var eftermiddag och jag kände mig osynlig och värdelös. Jag kände att världen inte skulle sakna mig om jag gick undan och la mig under en sten.

Jag kom till affären och där satt han, med sin filt och sin rumpa mot det kalla underlaget.

Jag kände någon form av samhörighet denna dag och eftersom jag själv kände behovet av sällskap tog jag mig modet att gå fram till honom. Jag hade velat slå mig ner vid hans sida och jag hade kunnat sitta där i tystnad hela eftermiddagen. Men han förstod knappt svenska, så en mycket underlig stämningen skulle framträtt om jag satt mig där bredvid.

Jag frågade honom hur det var, jag frågade honom om det var kallt. Absurt nog gav jag honom en tia. Det ger honom ingen ny bil, inga nya kläder och ingen mat, men det gav honom bekräftelse. Jag såg honom, han var inte längre osynlig, han var precis som mig, och dig. Han fick tillbaka det människovärde som han förlorat så fort han satt rumpan mot det kalla underlaget.

Det är sorgligt hur blind jag är. Att jag inte kan se saker förrän jag känner av en likartad känsla.

Hur kan vi tillåta en annan människa att förlora sitt människovärde rakt framför våra ögon. Hur kan vi tillåta oss själva att vara den bidragande faktorn?

Hatet mot tiggare gömmer sig i bitterhet hos oss själva eftersom dem skrapar fram det allra fulaste hos oss, det dåliga samvetet.

Hur känner du själv när du inte blir bekräftad? Hur känner du själv när du säger något men ingen lyssnar? Hur känner du själv när ingen noterar att du stannade hemma?

Att tiggarna inte skulle vara fattiga, att det som står på deras skyltar skulle vara lögn och att de bara tar våra pengar, det tvivlar jag starkt på. 

Hade du själv satt dig utanför ICA på din lediga fridag, klockan 9 en kall morgon bara för att njuta av en trevlig morgonaktivitet?

Det handlar inte om pengar.  Det handlar om människor.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


I teorin tror vi oss vara någon, men i praktiken är vi någon helt annan.

Antingen har vi en på tok för god syn på oss själva som vi inte alls uppfyller, eller raka motsatsen, en alldeles för dålig syn som inte avspeglar det vi är.

Kanske är du i teorin, en medmänniska, en sådan som visar civilkurage när tanten med den mörkröda rullatorn faller. MEn i praktiken en egoistisk jävel som hellre går förbi än vågar ta dig an situationen.

Vi är falska profeter

Likes

Comments


Längst in, vet vi alla vilka vi är. MEn vi vet inte vilka vägar vi ska ta för att kunna leva ut.

Det finns så många vägar att ta, att vi inte kan se en enda.

Det är precis som antalet snöflingor. Det finns så många att vi inte kan urskilja en enda då de nått marken.

Problemet är inte att vi har svårt att hitta oss själva, problemet är att hitta rätt väg.

Vi går helt enkelt vilse i terrängen.

Likes

Comments


Drömmar är till för dem som redan gett upp

Mål är till för dem som tror på det de säger

Likes

Comments


Jag måste
Jag ska

Genom ett utbyte av ett ord appliceras en positiv aura på din handling.

Du tar makten.

Från att ha haft ett tvång, tar du ett beslut.

Likes

Comments


I ett kortsiktigt perspektiv känns ”valet” som det rätta. Du går till höger eftersom du väljer att gå dit.

Men om valet att gå till höger gör så att du missar att halka på isfläcken till vänster, är det då ett val att du inte halkade? Eller är det en slump eller ett öde?

Är det slumpen som fick dig att gå till höger då en snöflinga träffade ditt öga så att hela kroppen i reaktion automatiskt vände sig i en högerriktning?

Eller är det ödet som tillsist fick dig att hamna där du hamnade?

Likes

Comments

Jag tänker så att det knakar, men jag kommer inte fram till någonting alls.

Mitt huvud är utfyllt av en mjuk massa som pressar ut mina tankar mot skallbenets hårda yta.

Allt känns väldigt primitivt.

Jag har knappt gått ut på flera dagar, jag sitter vid mitt fönster och fascineras över snöflingorna som från en sekund till en annan, så fort kan transporteras till ett nytt ställe.

Jag snörvlar till och musiken från min gröna högtalare tränger igenom barriären mellan mitt ytteröra och mitt förkylda inre.

Jag sitter som en hösäck, med min på tok för stora tjocktröja. Jag känner hur min fot somnar. Jag tänker, några sådana här dagar till kan jag allt unna mig.

Likes

Comments


En plats mitt i ingenstans

En plats långt bort från jämförelse

En plats tillåten att få vara sig själv

En plats i tystnad


Likes

Comments

Jag vet att det finns vetenskapliga förklaringar, men dem är tråkiga och fantasilösa.

Hur är det egentligen möjligt att extrema motsatser upplevs så lika?

Hur och varför blir det samma effekt?

Om du är extremt lycklig eller extremt ledsen kan båda situationerna sluta upp i gråt. Om du är extremt glad eller extremt arg, kan du sluta upp i skratt. Om du tar på något extremt varmt, kan det kännas kallt och tar du på något extremt kallt, kan det upplevas varmt. Tittar du på något svart, ser du tillslut vitt och tittar du på något vitt ser du tillslut svart.

Är allt ett kretslopp, en sluten cirkel, där de extrema ligger på var sin ände av cirkeln och därmed ligger så oerhört nära varandra?

Eller är allt uppbyggt av en balans. Är det för mycket av något, så måste det kompenseras av något annat. Kanske är motsatserna trots allt så långt ifrån varandra att de behöver kompenseras med att upplevas som det motsatta för att förenkla och underlätta för oss.

Likes

Comments