View tracker

13svarta sagor gavs nyligen ut av Swedish Zombie. Det är en antologi med tretton skräcknoveller av olika författare som alla berättar unika historier.


Vissa av novellerna föll mig inte alls in i smaken medan jag förälskade mig i andra. Dödspatrullen är i sig en väldig tintressant skildring av ett ödsligt samhälle, men jag-personens”machopersonlighet” blev lite för mycket för mig och tyvärr gjorde det mig uttråkad rätt snabbt. Å andra sidan måste jag ge författaren beröm för att hon vågar lyfta fram en kvinna till att vara tuff och stark istället för oskyldig och sårbar.


Pappas store pojke av Johan Grindsäter blev jag störtförälskad i. Här berättas det om en pojke som är rädd för monstret under sängen. En klassisk rädsla som nog många känner igen sig i från den egna barndomen och hos sina egna barn. Och det författaren gör i den här historien är att han ger den en twist och gör det så otroligt snyggt. Jag var inte alls förberedd på det som hände och jag måste erkänna att jag avundas honom eftersom jag inte själv kom på den idén.


Den här antologin är det första verket jag har läst som har getts ut av Swedish Zombie och det är definitivt inte den sista. Det här är något som alla skräckälskare MÅSTE läsa.Därför ger jag den fyra av fem zombies.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

För ett par veckorsedan var jag på releasen för #älskanoveller– 30 nyanser av kärlek som har getts ut av Ordberoende förlag. Samma förlaghar tidigare gett ut en antologi som heter #älskanoveller– 26 nyanser av Sverige. Man utlyste en tävling där alla som ville fickskicka in en novell om vad kärlek är för dem. En jury betygsatte varje novellpå en skala mellan 1-5 och därefter räknade de ut genomsnittet. Här är alltsåresultatet av tävlingen. Trettio noveller av trettio olika författare.


Jag har alltid varitförtjust i noveller. Främst för att de är lättlästa men också för att novellerinte efterfrågas på samma sätt som romaner. När jag köpte antologin var jagskeptisk eftersom kärlek är ett svårt ämne att skriva om utan att det blir enkliché av alltihop. Att hitta rätt formuleringar och ord som inte redan ärvälanvända är ett projekt i sig som jag själv nog inte skulle klara av att tamig an.


I den här antologinbjuds det på olika berättelser ur olika perspektiv. Kärleken varieras och ingenberättelse är den andra lik. Vissa handlar om vackra ögonblick, andra ärsorgsna. Det var två noveller som verkligen berörde mig. Det var den första ochandra novellen. Den första, En doft avEmser av Carina Aynsley, handlar om en äldre kvinna som ska göra sig iordning för att gå på dejt med en man för första gången efter sitt mångårigaäktenskap med sin man som är död. Det är en härlig feelgood-berättelse som fickmig att le från början till slut och som lämnade kvar en varm känsla inombords.

Denandra novellen, Är det inte min tur nu?av Eva Ludvigsen, är en verklig tankeställare. Den skildrar en mamma som knapptägnar barnen någon uppmärksamhet då hon strävar efter att få så mycket likeshon bara kan på Facebook och Instagram. Den speglar problemet med vårt beroendeav telefonerna som ofta går ut över barnen och tar därmed upp en konsekvens avdetta. Perfekt för de som vet med sig att de tillbringar lite för mycket tidmed telefonen.


Det här är en välgjordantologi med fantastiska noveller i alla dess former. Jag rekommenderar denvarmt och ger den därför 4 av 5 hjärtan.

Likes

Comments

View tracker

Nicole Löv debuterade med Ett mörkt förflutet 2014 och är en av ägarna till Löv & Craig förlag. Hon är född i Köpenhamn 1988 men numera verksam i Skåne där hon bor tillsammans med sin familj.

 

Ett mörkt förflutet är en spänningsroman som handlar om Isabell Sahlin, som i baksidestexten beskrivs som en stark och självständig kvinna med en hård yta. Hon arbetar som psykolog och lever ett ganska ensamt liv. På grund av ödesdigra händelser i hennes tidigare liv har hon svårt för att komma nära andra. Tills hon träffar Max och blir förälskad. När en pojke blir utsatt för mordförsök dras polisen Johan Waltz in och Isabells förflutna börjar komma ikapp henne.

 

Romanen inleds med repliken ”Nej! Jag vill inte dö!”, och redan här fångas läsaren. Scenen som utspelar sig hör till det förflutna och den är mörk och intensiv, starkt speglat ur ett litet barns perspektiv. Det enda jag inte riktigt begrep var pojkens ålder. Ena stunden känns han liten, i nästa känns han mycket äldre.

Dialogen är knackig. Det är svårt att hänga med i vem det är som pratar på grund av  överflödiga radbrytningar och språket från mc-knuttarna känns mest påhittat.

Författaren tycks även hysa en kärlek för att beskriva med hjälp av ”rös” och ”rös av välbehag”, vilket förekommer mer eller mindre genom hela romanen. Hon använder också ordet ”helvete” när hon beskriver de jobbiga situationerna istället för att variera. Påbörjar gärna nya scener med att någon hälsar på Isabell som får henne att ”sno runt”.

Författaren är väldigt duktig på att beskriva Isabells känslor och allt som pågår inom henne, vilket i sig skapar en nära relation mellan mig som läsare och karaktären. Men i och med dessa detaljer tycks de övriga ha hamnat i skymundan.Ett exempel på det är när Isabell befinner sig hemma hos Max första gången. De har precis ätit middag som beskrivs som utsökt, men några detaljer kring vad de precis har ätit finns inte. Hon tycker att han ser ovanligt snygg ut just den kvällen men hur han är klädd nämns inte. Inte heller får man någon beskrivning av hur hans hem ser ut.

Johans karaktär är tyvärr väldigt tråkig. Även om hans tankar och känslor beskrivs ingående liksom Isabells är alla scener enbart jobbrelaterade. Man får ingen inblick i hur hans vanliga liv ser ut; när han är hemma eller när han umgås med sin flickvän Emily (som också råkar vara Isabells bästa vän) på tu man hand.

Spänningen går som en röd tråd genom hela berättelsen. Ibland görs det väldigt snyggt och ibland blir det överflödigt. Bland annat tillbakablickarna ur den lilla flickans perspektiv är intetsägande. Efter att Isabell fått höra om pojken som har blivit utsatt för mordförsök börjar alla obehagskänslor hos henne, vilket jag tycker får spänningen att falna. Det blir som att läsa samma sak om och omigen istället för att se den där utvecklingen.

(Och varför skulle någon som måste leva med skyddad identitet välja namnet Isabell när hennes riktiga namn är Isabella? Det stämmer inte riktigt.)

Berättelsens styrka är språket (även om beskrivningarna skulle ha kunnat variera mer). Det är opretentiöst och skiljer sig från andra romaner eftersom det ligger närmare det vardagliga språket som används utanför litteraturens värld. Inga krångliga ord som måste slås upp men inte heller är de för enkla. Här har hon hittat en relativ bra balansgång som jag tyckte väldigt mycket om och som gjorde boken lättläst och lättillgänglig.

 

Sammanfattnings vis skulle jag vilja ge den här romanen 3 av 5 stjärnor. För er som gillar spänning och känslan av att komma nära en karaktär rekommenderar jag er att läsa den.

Likes

Comments

Anders fager debuterade 2009 med sin novellsamling Svenska kulter. 2011 kom Samlade svenska kulter och ett år senare kom hans första roman, Jag såg henne idag i receptionen.

En man av stil och smak är en fristående fortsättning på Jag såg henne idag i receptionen. Den utspelar sig i Stockholm och handlar om CeO Molin. En man av stil och smak som jobbar som bibliotekarie och stjäl ovärderliga böcker som han sedan säljer. Vissa av dessa böcker är högt eftertraktade hos de ockulta sällskapen i Stockholm vilket innebär att CeO hamnar i knipa. Så småningom kommer det även fram att hans sekreterare har kommit på att någon stjäl böcker från Kungliga biblioteket, som i sig betyder ännu mer problem för CeO.

När jag läste Fagers första roman blev jag faktiskt besviken. Efter hans noveller hade jag vissa förväntningar. Uppenbarligen för höga eftersom romanen kändes långdragen och repetetiv – särskilt i början – med alldeles för många karaktärer, vilket gjorde att den blev rörig. Så kom denna fristående fortsättningen, utifrån CeO som fanns med i just den romanen. Jag var skeptisk och ifrågasatte den redan efter att ha läst baksidestexten. För ett par veckor sedan beslöt jag mig för att ge den en chans.

Jag var fast redan efter de två första kapitlen. Fagers meningar är korta. Hårdkokt prosa. Något som jag mer eller mindre aldrig ser i svensk litteratur numera. Av någon anledning får han det att fungera. Och det är särskilt språket som jag älskar mest med hans böcker; för att han inte är rädd för att smutsa ner sina karaktärer. Han använder sig inte av långa, ingående beskrivningar som många andra författare gör. Istället gör han det mer hetsigt och minskar utrymmet att andas. Som små korta fragment som dröjer sig kvar en lång stund efteråt.

De korta meningarnas tempo genom boken får fram spänningen på ett helt annat sätt än om han skulle ha dragit ut på det. I synnerhet när det kommer scener där det pågår obehagliga saker där han är tydlig med vad som sker (eller vad karaktärerna tror sker). Dock tycker jag att dialogen kan vara något problematisk ibland. Då och då har jag haft svårt att hänga med i vem som pratar och det har gjort att jag har behövt läsa om ett flertal gånger.

Att kapitlen är långa är en nackdel för mig. För mig tenderar det nämligen att kunna bli jobbigt om jag till exempel läser på tåget och måste avbryta mitt i ett stycke för att jag ska kliva av. Däremot tycker jag att han kompenserar det relativt bra med sina radbrytningar och att han har lagt upp det så att vartannat kapitel är kortare. Lite som ett kortare uppehåll med historia som är relevant för berättelsen. Samtidigt blir de långa kapitlen också ett sätt att få mig som läsare att fortsätta läsa istället för att stänga igen boken och lägga ifrån mig den.

Vidare hittade jag en mening som jag var tvungen att skriva ner: ”Häller upp en aning konjak.” Jag hakade upp mig på den direkt. Läste om den fem gånger. Jag kunde inte komma fram till om jag älskade eller avskydde den. Nu så här i efterhand inser jag att jag hyser en hatkärlek till den; hat för att det låter så fel när jag läser den högt; kärlek för att den är så unik, för att den sticker ut och för att den funkar bara av den anledningen.

Något som är intressant är att Fager knyter ihop boken med karaktärer från hans tidigare böcker. Lite märkligt kanske med tanke på att de tidigare böckerna är noveller. Men det är också just det som är intressant. Det får det att kännas som att berättelsen i sig är en del av något betydligt större. Som skapar föraningar om någonting förödande. Något annalkande. Detta kändes särskilt i det sista kapitlet.

”Det är fyrtiotre timmar kvar tills stjärnorna står rätt.”

Denna mening inleder bokens sista kapitel, och den förekommer hela vägen. Den skapar en sådan intensitet att det känns som att allting kastas rakt över en från alla håll och kanter. Det är en förvarning. Stockholm känns inte längre som en storstad i Sverige. Istället känns den som en port som när som helst kommer att öppna upp en avgrund. Meningen blir också en nedräkning som får hela berättelsen att komma ännu närmare och rummet att krympa ännu mer. Mörkret att sluta sig runtomkring.

De sista timmarna innan det går en gud på våra gator...

Sammanfattningsvis skulle jag ge En man av stil och smak fyra av fem tentakler. För att den är så pass intensiv och har förankrats så pass nära verkligheten att jag inte kan låta bli att se mig själv över axeln en extra gång när jag promenerar i Gamla stan eller någon annanstans i Stockholms innerstad. Jag rekommenderar varje bokslukare att läsa. (Om inte annat så är Anders Fagers noveller något utöver det vanliga.)

Likes

Comments

Igår besökte jag SF-bokhandeln i Gamla stan för att lyssna på Johannes Pinters samtal om skräck med sin förläggare Henrik Holmström. Johannes är en vän till mig och debuterade för ett par månader sedan med sin roman Vackra kyrkor jag besökt på Eskapix förlag (en bok som jag för övrigt rekommenderar med värme).

Under samtalet kom de in på det här med noveller och romaner och att noveller inte har samma efterfrågan som romaner. De flesta som läser köper romaner. Och det är just det jag tycker är intressant. Varför är det så? Vad är det som gör romaner så mycket bättre (om man nu kan säga så) än noveller?

Jag tror att det för många handlar om att komma undan från verkligheten, att läsning är en slags tillflyktsort. Det diskuteras till exempel att majoriteten av de som läser deckare är kvinnor och ofta för spänningens skull, som de själva kanske känner att de saknar i sina liv. Läsarna får leva sig in i en karaktärs liv och följa dennes utveckling. Skulle det komma en del i boken som känns tung och som läsaren inte vill läsa något om kan hen hoppa över eller bara stänga igen boken och återuppta vid ett senare tillfälle. En novell har inte samma karaktärsutveckling och karaktären/erna möts oftast inte av lika många hinder som de gör i en roman.

Personligen tycker jag att noveller är betydligt mer intressanta. För mig handlar de om ögonblick. Specifika ögonblick i en karaktärs liv, särskilda händelser som är desto mer värda att berättas. Här ges läsarna en möjlighet att få stanna upp i ett ögonblick och uppleva ett särskilt skeende, istället för att rusa vidare mot en snabb lösning på eventuella problem och vidare mot ett lyckligt slut som är vanligt hos romaner. Noveller behöver inte ha några lyckliga slut. De kan lämna läsarna med en slutscen som öppnar upp för fri tolkning – en läsare kan med andra ord skapa sig ett eget slut och på det sättet bli delaktiga i berättelserna.

Givetvis går det att göra så med en roman (John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in är ett sådant exempel). Dock förekommer det inte lika ofta och om de gör det brukar det finnas en fortsättning i form av en uppföljare.

Så varför får noveller inte samma uppmärksamhet som romaner?

Min gissning är att det beror på läsarna och deras behov av en annan verklighet utöver den de lever i. Man söker inte efter novellernas ögonblick som kan ta andan ur en. Man söker efter något som är mer långvarigt, något att dröja sig kvar i. Sådant som känns någorlunda förutsägbart, där man vet på ett ungefär vad man har att vänta sig. Och förlagen vill inte satsa på novellerna eftersom romaner genererar mer pengar.

Tråkigt, säger jag.

Likes

Comments

Borde sova. Är trött. Dessutom har jag planerat ett besök till gymmet imorgon och tänkte försöka komma upp i tid, samt ett ryck här hemma med städning och allt vad det innebär. Så mycket aktivitet som möjligt för att få tiden att gå fort så det kan bli tisdag. 


Men det är svårt att få någon ro. Har varit på bio med en mycket speciell person som jag tycker mycket om så nu kan jag liksom inte riktigt slappna av. Det händer massor av saker inombords och tankarna flyger runt i mitt huvud och ställer till med oreda. Har en bra känsla för alltihop. Är övertygad om att det kan bli något riktigt bra av det här.


Så. Komsi, komsi, tisdag! Du är en dag som jag längtar extra mycket efter, eftersom jag vet att du är en bra dag.

Likes

Comments

I en artikel i Expressen skrivs det om Jasmine som har lagt upp en bild på sin kropp på Facebook, något som för henne var otänkbart för ett år sedan då hon skämdes för sin kropp.

Under artikeln som sprids över Facebook har det skrivits massor av positiva kommentarer som uppmuntrar henne för modet att göra något sådant. Men så finns det också kommentarer från personer som minst sagt mobbar henne. Personer som säger att hon är ful, en "attention whore", att hon borde banta och att hon inte borde hyllas eftersom kroppen hon visar upp är ohälsosam. Jag har suttit och läst diskussioner där folk menar att hon förespråkar överviktighet genom sitt beslut att lägga upp bilden på sig själv och att det handlar om vad som är sunt och inte.

Det som slår mig är hur tragiskt det är att se hur många människor som inte kan acceptera andra för hur de ser ut. Samtidigt är jag inte förvånad. Det är och har länge varit ett problem i samhället. Om vi väger tio, tjugo kilo för mycket blir vi automatiskt ohälsosamma och lata och betraktade som något slags missfoster som dagligen sitter och häver i oss snabbmat och godis och allt onyttigt.

Vi lever i ett samhälle som styrs av fullständigt sjuka ideal. Och det värsta är att det börjar tidigt. Jag minns själv hur det var när jag gick i högstadiet. Min kropp utvecklades sent och jag sminkade mig inte. I och med det tyckte killar och tjejer i skolan att det gav dem rätt att trakassera mig. Tyvärr är det så det fungerar: om vi sticker ut på minsta lilla vis utseendemässigt blir vi genast utpekade.

Folk borde skämmas. Det Jasmine har gjort har inget ohälsosamt över sig – tvärtom. Med sin bild inspirerar hon oss andra till att inte skämmas över sina kroppar, oavsett om vi är smala, vältränade eller tjocka. Det, om något, ska hyllas på alla sätt och vis!

Likes

Comments

Det här stillasittandet här hemma med kurslitteratur, veckor mellan lektionerna och att leta jobb är fruktansvärt tråkigt. Jag har med andra ord blivit kåt på gymmet. Körde ett pass i tisdags, njöt av träningsvärken i onsdags. Igår körde jag ytterligare ett pass och med ytterligare träningsvärk kunde jag inte hålla mig borta från gymmet idag. Detta har alltså resulterat i träningsvärk i hela kroppen. Och jag njuter. Det är en magisk känsla att få känna sig nyttig. Att få vara aktiv. I det här fallet skyller jag på dagarna när jag fick tillfälle att jobba med takskottningen. Den energi jag kände fick mig att flyga. Jag kände mig levande. Bäst av allt är att jag MÅDDE SÅ BRA.


Det är det som är det värsta med att inte ha något jobb. Jag mår bättre av att jobba och jag vet om det. Så jag letar. Ringer runt. Skickar ansökningar. Tyvärr har jag alltid haft det problematiskt på jobbfronten. Jag har valt utbildningar som inte genererar så mycket jobb. Såvida jag inte lyckas skriva en bästsäljare...

Trots det försöker jag ändå uppskatta det lilla. Jag försöker reda ut mitt liv och det är tufft. Min ekonomi är åt skogen. Sommaren närmar sig och de senaste åren har somrarna mest handlat om ångest över att jaga jobb men inte få tag i något.


Så det gäller att hoppas på det bästa. 


Imorgon väntar en vilodag i form av umgänge med en nära vän. Jag ser fram emot det. Förutom en promenad är det dock oplanerat så det återstår att se vad som dyker upp.

Likes

Comments

Ibland förstår jag mig inte på det här med känslor. Varför får vi dem överhuvudtaget, när vi inte ens vill ha dem? Varför har vi kvar känslorna för en person som behandlar oss illa?

Jag borde hata honom. Men jag kan inte eftersom jag lät honom komma för nära inpå. Jag släppte in honom för långt in. Istället är det han som hatar mig – på grund av mina känslor för honom. Som om jag svek honom genom att bli kär från första början.

Efter att ha berättat som det var tog det honom två veckor innan han hade ett förhållande. Under den tiden låg jag sömnlös, bar på en sorg över ett barn som jag tvingades ta bort för att inte lägga ytterligare en börda över hans axlar när han mådde som värst. Jag grät. Av och till kunde jag inte andas. Fick knappt i mig någon näring eftersom varje rörelse jag gjorde kändes som att jag slets i stycken.

Jag försökte få kontakt. Försökte få honom att prata med mig. För att kunna få ett avslut. Han vände mig ryggen fullständigt. I början klargjorde han för mig att han ville fortsätta ha mig som vän. Jag ifrågasatte det, frågade om det inte bara var något han sade. Han övertygade mig om motsatsen.

Sedan kapade han kontakten fullständigt. Utan ett ord. Utan en förklaring. Utan att ge mig något avslut.

I det ögonblicket nådde jag botten.

Jag har aldrig upplevt något så smärtsamt som då, när han mer eller mindre målade upp mina känslor som något vedervärdigt. Värdelöst.

Idag har varit en sådan dag när jag inte har kunnat sluta tänka på honom. Jag har fortfarande känslor och det stör mig. Jag vill kunna gå vidare. Släppa taget. Problemet är att han hatar mig och jag står inte ut med det. Eftersom jag inte förstår varför han hatar mig. Jag bad aldrig om att bli kär i honom. Det hände ändå. Känslorna smög sig på mig bakifrån. In i mitt medvetande och vidare in i mitt hjärta.

Och jag kan inte släppa taget eftersom jag aldrig fick ett ordentligt avslut. Alla dessa frågor. Frågor som han vägrar ge mig svar på.

När ska det sluta göra ont?

Likes

Comments

I november 2014 krossades jag av kärleken. Och det är inte första gången som kärleken har gjort mig illa men den här gången var det annorlunda. Den här gången lyckades känslorna bryta ner mig så totalt att jag ramlade rakt nedför ett stup. Jag landade hårt på dess botten där jag förblev liggandes som om jag vore förlamad. Oförmögen att resa på mig igen.


Kärleken lade en snara runt min hals och drog åt. Kvävde mig. Jag lät det ske. Orkade inte göra motstånd. Hoppades nästan att den skulle kväva mig på riktigt och bespara mig det känslomässiga lidandet som frätte sönder allt vad självförtroende heter.


I det ögonblicket gav jag upp. Jag slutade försöka. Trött på att ständigt bli bemött av motgång på motgång. Att alltid behöva träffa på kärlek som inte varar längre än två år, om ens det.


Den 15 januari fick jag nog. Jag nådde en brytpunkt. Gränsen för hur mycket jag kan och orkar stå ut med. Och jag blev arg. På mig själv. På livet. På alla som någonsin har skadat mig. I det ögonblicket beslöt jag mig för att inte låta någon göra mig illa igen.

Jag beslöt mig för att inte låta någon komma så nära inpå mig igen. Denna ensamhet och för att inte tala om utanförskap som jag har känt, också i släkten, har gnagt sönder så mycket hos mig de senaste åren att jag tänker sluta försöka. Det räcker nu. Utanför har jag varit i hela mitt liv och min gottgörelse har inte gjort någon större skillnad. Så, det får vara nog nu. Nu tänker jag ta itu med mitt liv och mig själv och ta avstånd från personer som skapar negativa känslor hos mig. 

Likes

Comments