I en resa där man inte alltid är på topp är det utmärkt att ha någon/några på sidan av. Personer som man mår bra av och såna som ger en all den där positiva energin som man behöver för att orka. Den energin som får en att veta att man är omtyckt, det finns någon/några där ute som alltid finns bredvid en oavsett vad som händer.

Jag har några få såna vänner. Vänner som jag tycker otroligt mycket om! De flesta av dessa har jag bara känt en kort tid men det känns som en evighet. Dessa människor vet det mesta om mig, men inte allt och förmodligen inte allt som kommer att skrivas här. Jag kan nog komma och chocka, men detta är för min egen skull. Så att jag kan släppa en del från mina axlar.

Två av dessa människor som jag tycker så otroligt mycket om har jag känt i ungefär ett år och även dessa har fattat tycke för varandra. Vilket är rätt gulligt om jag får säga det så. När vi alla bodde närmre så var jag som en tredje person i deras förhållande som dem inte riktigt hade då och det var så skönt att aldrig bli satt som tredje-hjulet. Lätt hänt att man känner sig utanför, men jag fick aldrig känslan av att jag var på sidan av och det älskar jag dessa människor för.

Känner att jag måste hylla några fler människor i mitt liv, några andra som också får mig att känna mig omtyckt och som ni märkt har jag valt att inte nämna namn. Inte mitt fullständiga namn och även inte någon annans. Det är både för mig och för dessa människor.

En annan person har jag känt sedan denna föddes. Där finns det även ett speciellt band, ett blodsband. Vi kommer nog alltid att finnas där för varandra, ingen av oss mår till 100% bra och jag vet att vi går och har gått igenom till viss del samma saker. Vilket får oss att hålla ihop ännu mer. Det finns nog inte ett enda dåligt minne med denna flicka.

Vänner är det viktigaste vi har och en vän som har varit med från innan allting hände har jag nu känt i ca 9 år. 9 år av vänskap som alltid har funnits där även om vi inte har hållit kontakten precis hela tiden under mina äventyr så har hon alltid funnits där som en klippa. Hon har funnits där sedan allting började, när våra då gemensamma vänner började trigga igång mitt psyke till vad det är idag.

Det finns så många fler vänner jag skulle vilja ta upp och hylla. Vissa ska man hissa upp i en flaggstång och visa att "den här människan, DEN HÄR människan är värd mer än någonting annat i hela världen" och jag hoppas att dem vet det. Jag hoppas att dem förstår hur mycket dem betyder för mig.

Jag har inte haft det bästa med att behålla människor. Efter ett tag glider man ifrån varandra, man hittar nya äventyr och försvinner bort. Vissa försvinner för alltid och andra behöver man inte prata med på flera månader, men finns alltid där.

Det är nog det mest fantastiska med vänskap. Riktig vänskap försvinner aldrig.

Likes

Comments

Idag kom det en våg fylld av känslor kom helt oväntat. Eller egentligen inte oväntat utan det var som en tsunami som har legat och väntat på att få komma fram. Tårarna, andningen och tankarna var okontrollerade och det enda som fanns att göra var att vänta, vänta på att det skulle lugna ner sig.

Jag börjar förstå varför mina ångestattacker smyger sig på till och från. Jag börjar förstå i vilka sammanhang dem får viljan till att titta fram och jag hatar det. Jag hatar varenda minut av att vara okontrollerad. Det sägs att en ångestattack varar i ca 1-5min, och det stämmer nog. Även om det känns som att den håller i, i en evighet, så finns det ändå en känsla av att det inte alls är en evighet.

Under dessa attacker finns det en rad olika ämnen som kommer upp i tankarna och dagens var kroppen. Fast det var då såklart inte kroppen i allmänhet utan min kropp, den kroppen som jag får dras med dagligen. Det börjades redan smygande i morse när jag tyckte att jag inte alls såg klok ut i kläder jag bar på för några månader sedan.

Jag förstod inte hur jag kunde springa runt i kläderna som jag gjorde och sedan efter jag bytt om till en lite mer over-size så blev allt bortglömt. Jag fortsatte dagen precis som vanligt tills jag får ett träningsrelaterat samtal, vilket fick mig faktiskt lite förbannad och när jag lagt på kände jag att jag inte mådde bra, dock var det inte psykiskt utan fysiskt. Hade en smygande feber som senare bröt ut, vilket fick mig att sova 1h innan jag började överanalysera min kropp.

Jag låg där i min säng och rörde över magen, armar, ben och fann - fett. Bilringar att ta tag i, hängande fett under armarna och framförallt låren som går ihop väldigt mycket. Jag vet själv att utseendet inte är allt, jag har börjat småträna igen men det känns alltid så jobbigt att nästan alltid få vara den "stora" människan.

När jag väl låg där och kände all frustration över mig själv, så börjades andningen. Alldeles för snabba andetag, alldeles för hög puls och ju mer jag tänkte på det så kom tårarna. Tårarna bara rann tills det inte fanns några fler och då gick andningen och pulsen tillbaka till det normala.

Jag har svårt att ta detta muntligt, jag har svårt att yttra mig om mina känslor vilket har gjort att jag alltid tar ett steg tillbaka. Jag har gjort fantastiska resor i mitt liv, men börjar fundera på om dessa resor egentligen har varit för att jag ska glömma verkligheten jag egentligen lever i.

Jag har mina upp och nedgångar. Jag vet att jag kan må sjukt bra, men även sjukt dåligt. Det kan vi alla, men jag tror att detta är ett steg för mig att få ut mina känslor. Att inte gå runt och samla all den osäkerhet jag egentligen har inom mig som jag försöker att dölja så att jag inte ska visas som svag.

Likes

Comments