View tracker

Jag är extremt ledsen att ni inte fått läsa något på min blogg på två veckor! Den perioden har i princip täckt min skolgång här. Min mamma blev t.o.m. orolig när jag slutade skriva men pappa var lugn som vanligt och antog att jag hade mycket att göra i skolan, vilket är sant. Svårighetsgraden här är generellt lägre än i Sverige men arbetsbördan är värre! Mycket värre! Jag har tio kurser. I varje kurs har jag antingen läxa, rapportskrivning eller grupparbete till nästa gång. Det tar mycket tid men det är väldigt konkret till skillnad från Sverige, där jag ibland kan "skippa" att plugga vissa dagar för att jag vet att jag kan skjuta upp att läsa de där sidorna. Trots att jag har mycket att plugga till så låter jag inte det ta över min vardag här helt och hållet - jag njuter verkligen varje dag! Jag gillar rutiner!

Nu vidare till festivalen som jag lovade att berätta om: Moshi Moshi Nippon festival 2014. Detta event var faktiskt gratis för personer utan japanskt medborgarskap. Perfekt! Amerikanen David hittade detta event på internet och delade med sig av det i vår facebookgrupp i vilka alla i vår studentbyggnad är medlem i. Man behövde bara anmäla sig på deras hemsida, ta med sig QR-koden och ställa sig i kö för att få komma in gratis! Annars kostade det 3400 yen (230 kr) per person! Vi var en stor grupp som skulle dit tillsammans, vilket var väldigt kul.


Smaken påminde mig om aloe vera, trots att det inte var det! Mums ändå!

David, Caroline, Asta, Emily och Julia framför eventet!



Här i Japan finns det oberäkneligt många wifi spots, men de är dessvärre bundna till japanska mobiloperatörer. Vad betyder detta? Jo, för att kunna använda dem måste man ha ett kontrakt eller dylikt med en av dem. Alltså är det ett rent helvete för turister om de så väl behöver detta. Det finns väldigt få platser som har operatörsfri wifi, Starbucks är bland dem. Därför blev de flesta (jag är en av dem), som inte har skaffat en japansk mobil eller ett abonnemang, störtlyckliga när det vid ingången erbjöds just wifi för endast utlänningar! Den försvann förvisso då och då p.g.a den extrema folkmassan men några snaps fick jag iallafall iväg!





Det såldes typisk festivalmat såsom takoyaki och karaage! Jag älskar festivalmat! Förutom det fanns det även en massa stånd som präglades av olika företag; t.ex. kosmetik, mode, fotografering och t.o.m. spådom. Huvudscenen var också fylld av underhållning genom dagen. Det bjöds på uppträdanden av bl.a. den superkända popstjärnan Kyary Pamyu Pamyu, modeshower av bl.a. Kera, CHOKiCHOKi och Loretta samt karaoke- och cosplaytävlingar. 







Min vän Dennis från Nederländerna älskar Kyary Pamyu Pamyu och därför stannade alla där tills sista föreställningen (vilket var hon) bara för att se henne. Jag blev positivt överraskad att hon var så bra, framför allt söt, och har börjat lyssna på henne! Jag lägger till en musikvideo av henne längst ner i detta inlägg. Vissa andra spelningar var inte lika bra så vi strosade runt i lokalen och kikade i stånden. Vi fick en hel del gratisgrejer, bl.a. en skinny gel. Yup, du läste rätt. SKINNY GEL! Enligt dem behöver man bara lite kräm på det area man vill ska försvinna fett från: inget svett, ingenting. Jag har inte testat den än men ni förstår väl kanske varför? Jag som tror ytterst på att träning, motivation och kost är de viktigaste faktorerna för ett hälsosamt liv kan knappast tro på detta. 





Skeptisk!



Galet!



Den här delen av kvällen var helt OSLAGBAR!


Jag kände att denna festivaldag var ämnad för utlänningar. De hade t.o.m. lagt stängsel vid en sektion längst fram, endast för utlänningar. Vi fick alltså de bästa platserna att stå på, nära scenen! Snacka om att Dennis blev glad. Självklart blev vi alla det. Jag har nu lite inlägg att ta igen. Nästa blir om japansk baseboll! Jag gick på en match mellan Yomiuri Giants och DeNa Baystars. Riktigt kul att se sådana valar inom japansk baseboll spela!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag bor ju i ett land som aldrig slutar överraska. Man tror att man sett det mesta; men så kommer man till Japan och inser man hur sinnesrubbade vissa kan vara. Häromdagen testade jag en Black Diamond Burger på Burger King under min lunchrast. Den ligger ca 100 meter från campus så jag har passerat deras reklamskylt på den nya hamburgaren oräkneligt många gånger. Men så blev det dags; jag och mina kompisar bestämde oss äntligen för att testa den. Anledningen till att det tog så lång tid beror på att ingen känner något speciellt sug för just hambugare, eller västerländsk mat överhuvudtaget. Japan har ju sina egna unika delikatesser!





Den ser inte särskilt aptitlig ut, eller hur? Det svarta brödet får det att nästan se plastigt, oäkta ut. Den smakade dock inte annorlunda, så jag antar att det bara är färgämnen inblandat. Det var inte det enda som var svart. Osten samt dressingen var svarta! Osten smakade som vanlig ost, men dressingen var svart p.g.a sojasåsen. De andra gillade hamburgaren, men jag tyckte det blev för salt p.g.a. sojadressingen. Jag tyckte inte om sojasmaken med denna amerikanska rätt. I varje fall blev det rätt komiskt eftersom jag är den enda asiaten av oss...

Pommes fritesen var underbart goda! De kan nog vara de godaste jag ätit. De smakar inte alls som de vi har på Burger King i Sverige, utan mer som svenska hamburgarkedjan Maxs nya crispy fries! Omnomnomnom~ 


Något udda som jag också kommit över är vodka i 4-litersflaskor. Den typen som vi köper när vi festar är en billig vodka vars tillverkare är Big A, en stormarknad här i Japan. Dessa två flaskor räcker ju egentligen till studenter för en hel våning. De är dock inte så starka, endast 20% (veka japaner!) och amerikanen David svepte ett helt glas sådant. Bara någon stund efteråt låg han och spydde i korridoren. Det stank därmed i hela korridoren (tur att det inte var på min våning) tills dansken Claus torkade upp det. En äkta bro! 



Igår var jag på Moshi Moshi Nippon Music Festival här i Tokyo! Mer om detta samt bilder fixar jag i nästa inlägg!

Likes

Comments

View tracker

Mitt Japanese placement test gick sådär. Som jag tidigare nämnt delad testet upp i fyra delar; grammatik, läsförståelse, uppsatsskrivning samt en muntlig del. Jag lyckades få nivå 5, 6, 5, 4 i respektive ordning. Läsförståelsen, som jag hade mest panik med, gick bäst. Hur blev det till?! Jag blev positivt överraskad att jag är på nivå 6 i läsförståelse men negativt överraskad när jag fick reda på att jag ligger på nivå 4 i den muntliga delen. Det finns inte så mycket mer att göra än att ta dessa kurser. Man får nämligen inte ändra sin nivå till det lägre eller högre.

Idag lämnade jag in min course registration. Jag har gått på föreläsningar även om jag inte anmält mig till några kurser. Lustigt, va? Det tycker alla utbytesstudenter. Administrationen har gått väldigt långsamt. Vi fick våra Student ID-kort först igår och ett certifikat för att kunna köpa pendelkort för reducerat pris. Innan dess hade jag spenderat mer än 50 kr per dag för transport i Tokyo. Galet! Pendelkortet mellan där jag bor, Shiki, och där mitt campus ligger, Ikebukuro, kostar bara 300 kr i månaden. The math! Så nu behöver man inte fylla på kortet var tredje resa!

Förutom språkkurserna kommer jag även läsa två masterkurser; 1. Human resource management in Japan 2. Marketing in Japan även om jag ska kandidatexamen i vår. Yup, de flesta kurser har en inriktning på Japan eller Östasien. Vanliga kurser på grundnivå jag har är: 1. Business and Society in Japan 2. Modern Japanese History 3. Modern Consumer Culture and Society 4. Creative Industries in Global Markets.

Universiteten i Japan skiljer sig på så sätt från den svenska. Vi läser ju en kurs i taget, kanske två parallellt men här är det som att vara tillbaka på gymnasiet igen! Man blir lite nostalgisk av att göra läxor och sådant.

Nu har jag precis haft min första föreläsning i Modern Japanese History och väntar på att en välkomstfest ska börja för oss utbytesstudenter. Lämnar en fräsch selfie till er! 

Likes

Comments

Innan vi skulle se på feta halvnakna män i string på kramkalas gick vi till en restaurang nära stationen för att ladda upp magen. Det var en stor och traditionell restaurang med högljudda servitriser; de rapporterade i princip allting de gjorde. Jag tyckte det faktiskt var lite charmigt, men några av oss tyckte nog det var obehagligt. Det var första gången jag så många menyer och olika rätter på en japansk restaurang. Det påminde mig lite om kinesiska restauranger, vilka brukar ha 39934545 olika rätter. Jag beställde "天ぷら定食", tenpura set. Tenpura är i princip friterade skaldjur eller grönsaker. Ebitenpura, friterade räkor, är bland mina favoriträtter! Med det fick jag sashimi på både lax och tonfisk, misosoppa, ris, inlagd rädisa och sallad. Allt detta för 1200 yen (ca 79 kr). Helt okej pris faktiskt!


Sarah beställde sashimi lax med avokado! 

Min utsökta tenpura set!

Max och Jacob valde nabe (kött- och grönsaksgryta)!



Man lade verkligen märke till att man närmade sig Ryogoku Kokugikan (sumohallen) då folk gjorde plats för att sumobrottarna skulle komma igenom ostört. De ropade och hejade på sina idoler och det fantastiska var att sumobrottarna tog sin tid att artigt tacka tillbaka. Japaner! Förutom själva sumohallen fanns det mycket matstånd, informationsdiskar och annat underhåll precis utanför. Jag roade mig t.ex. med att agera som push-up bh och hoppade upp i en stark mans armar...





Jag hoppas inte japanerna tyckte jag vanärade väggen...

LYCKA!

Claus (Danmark) har inte långt kvar.

Från vänster: Annie (Sverige), Claus (Danmark), Jacob (Sverige), Max (Kina) & Dennis (Nederländerna)!

Sista punkten. MWHAHAHAHAH!


Sumobrottning räknas som en kampsport och har funnit länge i Japans historia. Förr brukade man förutspå skörden genom sporten (fråga mig inte hur) och den innehåller en hel del tradition. Ringen anses vara en helig plats och ska inte överskridas av vem som helst. De som sitter närmast ringen är antingen domare (i svart) eller andra sumobrottare. Innan sumobrottarna går in i ringen strö de salt för att rena den. En match brukar vara väldigt kort, ca 20 sekunder. Det som händer innan detta är vad som drar mest av tiden; uppvärmningen. Efter att ha renat ringen går de in och intar sina positioner; för att stretcha och visa motståndaren sin flexibilitet. Yup, du läste rätt. Flexibilitet. De ska inte bara vara stora och starka men även viga! Du anar inte hur imponerade vi blev när vi såg flera sumobrottare nästan lyfta sitt ben över huvudet!



En lägre divisions matcher, därav den lilla folkmassan.

Ibland är vinnaren oklar, och domarna måste samlas för att göra ett beslut.



Reglerna är sådan att matchen startar när båda är redo. Genom att försöka avskräcka sin motståndare värmer de också upp sig inför matchen. När man känner sig färdig lägger man sin näve mot marken. Matchen börjar när den andra motståndaren svarar med samma gest. Vinnare blir man om man lyckas få den andra att röra marken med en annan kroppsdel än fotsulorna eller om man lyckas brotta honom ur ringen. Man får inte använda knytnävar, endast öppna handflator. Du kommer för det mesta se dem gå efter varandras bälten (så att de kan lyfta ut varandra) och trycka på varandra. 




Runt halv fyra började de riktigt spännande matcherna!



Jag och Martin (Danmark) delade god takoyaki (bläckfiskbollar) medan vi såg på!


Jag njöt verkligen av denna sport! Man märkte tydligt vilka som var duktiga och mindre duktiga. De två första timmarna vi spenderade i hallen fanns det heller inte mycket folk, och vi förstod varför. De var lågt rankade i Grand Sumo Tournament och det visade sig också i deras kroppsstorlek; de var inte så tjocka. När de stora fiskarna kom in blev det helt plötsligt fullsatt och folk skrek för fulla halsar! Matcherna är korta men intensiva! 

Jag är ledsen att bilderna blev så dåliga; vi satt trots allt i raden längst bak. Så är det när man är fattig student! Genom kameralinsen blev det dålig bild men jag var helnöjd med min plats eftersom mina ögon hade full HD. Turneringen är än inte över och håller på tills slutet av september. Vi får se vem som blir champion!

Likes

Comments

Biljetterna till Grand Sumo Tournament 2014 är ganska dyra att förköpa, så vi bestämde oss istället för att försöka få tag i de oreserverade platserna för 2200 yen (ca 146 kr) som är begränsade. Det krävdes dock att man fick gå upp vid sex på morgonen för att ta tåget till Ryogoku Kokugikan och köpa den på plats när det öppnade vid 08.00. Det var väldigt tufft för alla som hade en ledig dag. Alla fick dock en biljett var! De mest intressanta matcherna startar på eftermiddagen så vi valde att ta något litet till frukost och gå på museum på förmiddagen.





Detta inlägg kommer inte bestå lika mycket av text då bilderna talar lite för sig själva. "Edo" är det gamla namnet Tokyo bar när den styrdes av Tokugawaklanen, som regerade landet mellan 1603 och 1868. Yup, en lååååång tid! Detta museum framhäver denna historiska period fram tills mitten av 1900-talet då andra världskriget härjade. Edo-perioden var en blomstrande tid där en fiskestad förvandlades till en metropol. Invånarantalet ökade successivt och såväl ekonomin, men det var också en tid där de fick lida av stora bränder. Inte så konstigt med tanke på att de flesta hus, och många idag, enbart är byggda av trä. Endast branden som utbrast 1657 skördade ca 100 000 liv.



En avbildning av 日本橋 (Japanbron) som under Edo-perioden var en knutpunkt för riksvägarna.

Någon kinesisk befälhavare som hade något att göra med i historien (bara kinesiska utbytesstudenten Max vet).




Hur gator och hus byggdes under Edo-perioden i miniformat!

Eskort för kvinnor. Gött!







Vissa av oss gick igenom museet väldigt fort! Jag och grabbarna läste nästan alla skyltar..

Kinesen tar kort på kinesen. Kinesception?!

Jacob (Sverige), Max (Kina) och jag hittade ett traditionellt japanskt rum att chilla i!



Tokyo med västerländsk påverkan. Jag kände knappt igen det!

Detta fotografi fångade mitt hjärta så snabbt att jag bara stod och stirrade på den i minuter; man blir så lycklig av den!

Det officiella fredsavtalet 1945 undertecknade av stormakterna!



Det var överväldigande att se alla dessa dokument, fotografier, atombomber och filmer på människor som led och livlösa kroppar. Jag fick extrem gåshud. Det var en fruktansvärd tid som inte ska upprepas. Allt startade p.g.a en man. Så tänk om nästa gång du tänker; "jag kan ändå inte göra någon skillnad" eller "det finns andra som hellre gör det". Hitler var ett bevis på att tro på sig själv och det man tror på kan man vända en hel nation mot världen. Nu ber jag inte dig att smida ondskefulla planer, men tänk på att du har mer inflytande än du tror. Röstade du t.ex. inte i valet, och är antirasist, så gav du helt enkelt bort makten till rasisterna. Du hade inte behövt välja, utan bara att rösta blankt visar ditt missnöje. Om varje person tänkte så här hade vi haft en stabilare nation som kan göra stor skillnad. Varje röst är lika mycket värld men att du röstar gör skillnad. Du gör skillnad!

Likes

Comments

Natten mellan söndag och måndag besteg jag Fujiberget. Planen var egentligen att bestiga den redan natten mellan lördag och söndag men vi bokade bussbiljetter dit alldeles för sent att det endast fanns platser på söndag. Eftersom vi var mer än tio personer som ville bestiga den så var det bara att flytta fram utmaningen en dag framåt. Det uppstod dock inga problem! Jag fick ta ledningen (som vanligt) eftersom jag är den enda med japanska språkkunskaper. Inte nog med det, jag fick även hjälpa andra turister komma på rätt buss och vägleda dem som en tour guide. Det var väldigt många utlänningar som också skulle till Fuji! Japans högsta berg, som står 3776 meter hög.

Jag var inte ultimat utrustad till en bergsstigning. Jag hade inga anständiga skor, utan fick använda mina volleybollskor (som nu gråter av smärta). Jag hade heller inga anständiga byxor än mina träningstights. Jag köpte dock en regnjacka för att hålla vind och regn utanför i fall det plötsligt skulle regna, vilket skulle vara värsta scenariot; att vara blöt och frysa för då finns det ingen chans att jag återhämtar mig däruppe. Jag glömde dessutom min ena tjocktröja hemma.. så jag frös nästan ihjäl mig varje gång vi tog en paus. 




Väl förberedd var jag i alla fall när det kom till nödproviant! I min väska hade jag triangelmackor, nötter, choklad, bananer, onigiri (risbollar med fyllning) samt en bento med tofusushi och sobanudlar. Benton stoppade jag i mig innan bergsstigningen. Meijichokladen är inte så mörk som jag hade hoppats på, men det var den godaste chokladen jag någonsin ätit. Jag tror dock det var p.g.a. av altituden eftersom jag har testat Meijis choklad förut. Jag får helt enkelt köpa mig en till nu när jag är tillbaka i Tokyo och se om det inte bara var överlevnadskänslorna som tändes på!




Girls from the north! Från vänster: Annie (Sverige), Asta (Finland), Sarah Fox (Kanada), Emily (Kanada) samt Julia (Sverige)!


Taggade utbytesstudenter 5 minuter innan bergsstigningen!


.... Och trötta tjejer 20 minuter efter start.



Med Spotify på min mobil kopplad via bluetooth till Carolines bärbara högtalare började vi gå uppför berget. Gruppen splittrades ganska fort efter start. Jag, Emily, Julia, Asta, Caroline och Sarah gick i ett tydligt snabbare tempo än alla andra. Det var dessutom helt kolsvart så vi bestämde oss för att fortsätta. I början var det inte alls branta stigar, de hade en viss lutning men det kändes helt okej. Det var när det började bli brant och vi fick hoppa uppför stenar och dra oss upp som det började bli riktigt jobbigt. Alla var dessutom så motiverade att ingen gick långsammare än personen längst fram. 

Jag fick huvudvärk ganska fort. Luften blir tunnare och syrefattigare ju längre upp i altitud man kommer, och det märkte min kropp av direkt. Det var en irriterande känsla, eftersom jag inte alls trodde jag skulle drabbas av det. Jag har dessutom väldigt lågt blodtryck, vilket betyder att jag inte bara har syrebrist; mitt blod kan inte transportera syret tillräckligt fort i min kropp som är fysiskt påfrestad. En bidragande faktor var också vår snabba bergsstigning; min kropp hann inte anpassa sig tillräckligt fort men efter några timmars sömn försvann tack och lov min huvudvärk!





Vi kom fram till den näst sista stationen på Fuji fyra timmar innan soluppgången. Japp, så snabba var vi! Vi passerade många grupper på vägen upp. Vi frös häcken av oss varje gång vi gjorde en kort paus eftersom det var minusgrader och blåst däruppe. En sak som vi dock var säkra på var att vi vägrade tillbringa mer tid utomhus och bara sitta och vänta. Alla stationer lät bara folk som skulle sova över där, få komma in i byggnaden. Alla andra fick sitta på bänkar utanför. Valet var lätt; vi skulle betala för att sova några timmar i värme. Vi blev dock lite besvärade när det visade sig att det kostade 5000 yen (ca 330 kr) per person och natt och vi skulle ju bara sova några timmar! Slutligen erbjöd de oss ett pris som vi inte kunde undkomma; 3300 yen (ca 220 kr) och det slutade med att vi gosade ner oss i futon och tjockt täcke. Det dröjde dock en lång tid innan vi blev uppvärmda, även om alla skedade varandra..


03.50 vaknade jag av att Carolines alarm gick. Självklart får jag panik! Vi var så nära toppen att det skulle ta mindre än en timma att ta sig upp, men jag ville vara på den säkra sidan och klättra tidigare. Att missa soluppgången för att man sov är ju bara ett tråkigt misstag. Jag var den som stressade allihopa, för de förstod inte riktigt allvaret; förrän de såg kön upp till bergstoppen. Alla ville ju hinna till toppen med marginal innan soluppgången men inte så pass länge att de måste frysa för länge. Den här kön rörde sig knappt! Jag, Julia och Emily hade tappat bort Asta och Sarah efter ett tag och tog saken i egna händer; vi klättrade off route.



Off route var ett ganska farligt alternativ; det var betydligt brantare. Folk stirrade på oss men det enda vi svor var att vi skulle hinna hela vägen upp genom att klättra förbi alla andra. Vi tre var tydligt irriterade på folk i kön; de rörde sig inte, stannade och tog bilder och verkade inte alls ha bråttom. Jag är väldigt imponerad av vår motivation och styrka. Vi hann nämligen fram ca 8 minuter innan soluppgången! Vi hade nog missat den från toppen om vi inte hade tagit saken i egna händer...


Det var lite molnigt den morgonen men det fick himlen att se ut som att den öppnade upp sig för solen!






Emily tar en selfie vid solnedgången!



Det var det mest harmoniska jag någonsin sett. För någon minut stängde jag av alla sinnen förutom synen. En soluppgång går fort och jag stod där, på toppen, och stirrade på den med öppen mun. Jag började nästan gråta, livet kändes fantastiskt och underbart. Något som händer 365 gånger om året känns helt annorlunda på en sådan altitud. Det är som att du har hela världen framför dig och ser den vakna. Hur många gånger om dagen stannar du upp och bara njuter av tillvaron? Det gör vi alldeles för sällan!


Kratern på toppen av vulkanberget med lite is! Det ser litet ut på bilden men tar ca 1 timma att gå runt.




Sedan var det bara den tråkiga vägen ner igen. Min rumpa och knän hade tagit rätt mycket stryk under natten och sattes på prov när vi gick ned i nedförsbacke. Mina knän skrek av smärta men hjärtat av lycka! En sådan här bergsstigning är verkligen bra för teambuilding och det gör ofta japanska företag en gång om året . Jag kom alla andra mycket närmare då jag fick se dem sårbara. Vi hjälptes åt att hålla värmen och visade omtanke för den varandra. Jag är verkligen glad att vi gjorde detta trots att det var så krävande (mest p.g.a. vår super speed dock). Är ni i Japan mellan juni och september rekommenderar jag er starkt att anta denna utmaning!

Likes

Comments

Jag har upplevt jordskalv förut i Japan. Jag sov dock samtliga gånger och fick inte reda på detta förrän dagen därpå; alla andra hade tydligen vaknat upp av det. Sover man djupt, så gör man. Jag bodde i och för sig på västkusten vid den punkten och skalven är ofta starkare på östkusten. Varför då detta? En kort sammanfattning om varför Japan är ett stort riskområde och skalvens historia medföljer nedan.

Japan består av tusentals öar och just huvudön har den stora oturen att ligga på tre olika kontinentalplattor: 1. Filippinska 2. Eurasiska 3. Nordamerikanska. Dessa plattor rör sig konstant, gnider mot varandra och skapar friktion tills en platta lägger sig under den andra, framhäver ett tryck och till slut jordskalvet. Enligt statistisk utsätts Japan för ungefär 20 jordskalv varje dag, dock så små att de inte ofta märks. 

Jag var i skolans kafeteria och åt lunch med mina vänner när allting plötsligt började bullra och svänga fram och tillbaka. Det var som att vara i Det lustiga huset. Man hade inte riktigt kontroll över situationen och ville bara att bordet skulle sluta skaka genom att hålla sig fast i det. Jag tror inte de flesta internationella studenterna förstod att det var ett jordskalv förrän efter några sekunder. Med lugn och av ren nyfikenhet kastade jag en blick bakom axeln för att observera japanerna. De var sansade, men kunde inte låta bli att titta runt efter fallande saker. Min tanke svajade mellan; ska jag gömma mig under bordet eller fortsätta äta som om ingenting händer? Jag valde det senare så fort det blev stabilt nog till det...

För varje japan med mobiltelefon går ett larm igång 40 sekunder innan jordskalvet når området. Praktisk uppfinning, eller hur? Jag har ingen japansk mobil än och fick inte höra denna signal. Mina andra vänner som var på väg med tåg till skolan hörde larmen gå av från alla håll på tåget innan den stannade p.g.a säkerhetsrisk. Jordskalvet hade en magnitud på 5.6 på Richterskalan (0-10) där 2.0 knappt känns och 9.0 och över kan skapa stora katastrofer. 

5.6 är en medelstor jordskalv och skapar ofta bara mindre skador på välkonstruerade byggnader men kan orsaka större skador på dåligt konstruerade byggnader i mindre regioner. I just Tokyo är alla arkitekter och byggnadsingenjörer pliktskyldiga att endast bygga konstruktioner som är resistent mot jordskalv. Det här förstår man väl. Om de höga skyskraporna plötsligt skulle gå av på mitten blir det hela en dominoeffekt med denna extrema befolkningstäthet!

År 2011, exakt en månad efter jag flyttat hem till Sverige efter ett år i Japan, orsakade ett jordskalv på magnitud 9.0 stor förödelse i Japan. Människor levde utan elektricitet och blev även slagna med efterskalv på styrkan 7.0-8.0. Ett jordskalv kan med stor sannolikhet orsaka en tsunami, något som senare också slog till mot östkusten. Hårdast mot staden Sendai. Förutom att byggnader och hela områden sveptes bort hittades 300 lik längs dess kust, 10 000-tals personer försvann spårlöst eller dog, fyra tåg med passagerare likaså.

Denna hemska historia slutar dessvärre inte heller här. Kärnkraftverket i Fukushima fick en läckage, vilket ledde till kraftiga explosioner i dess reaktionsbyggnader och "endast" brand i vissa. Vi fortsätter med misären; branden spridde sig i över 12 prefekturer i Japan och orsakade stora rökutvecklingar. Detta påverkar japanerna även idag. Många undviker köpa livsmedel från de drabbade områdena, rädda för att radioaktiviteten ska sprida sig via den då vissa växter och insekter har muterats. Detta var den värsta jordbävningen i Japans historia och bland de fem värsta i världshistorien. 

Det var inte min mening att detta inlägg skulle bli så dramatiskt! Imorgon ska jag och några vänner se på sumobrottning! Det blir faktiskt min första gång jag kommer få se det live; feta halvnakna män som tar på varandras blöjor! På kvällen hoppas jag även kunna ladda upp lite bilder från bergsstigningen.

Likes

Comments

Den sista dagen. Den kallaste dagen. Den mest snöfyllda dagen. Inte här i Tokyo. Jag ska bestiga 富士山 (Fujiberget)! Berget är känt för dess skönhet; den är (eller ser) symmetrisk ut och har ett snötäcke på toppen. Den är dessutom lättingänglig att se för japanerna då många tåg passerar den mellan Shizuokaperfekturen och Tokyo. Det går t.o.m. att se den på avstånd på klara dagar i de högre byggnaderna härifrån!

Idag är det sista dagen det är öppet för allmänheten att bestiga berget och därför drar jag samt min crew (ca 10 andra utbytesstudenter i min dorm) med buss 2,5 timmar från Tokyo till Fujisans fot. Det ska tydligen vara ganska kallt i slutet av the climbing season men vi är förberedda; speciellt oss skandinaver!

Vi åker redan 16.30 och bestiger det så fort vi kan för att hinna vara på bergstoppen vid soluppgången runt 05.00 på måndag morgon. Det betyder att vi kommer vandra upp genom natten. Jag har hört att det ska vara en enastående vy från dess topp när de första solstrålarna smeker horisonten. Bilder utlovas självklart. Önska mig lycka till på min expedition! 


Likes

Comments

Häromdagen träffade jag min vän Vincent i Harajuku för att hänga och äta middag tillsammans. Vincent känner jag genom Lunds universitet. Han och jag hamnade på samma korridorsfest under min första termin i Lund då det var fest med de japanska utbytesstudenterna och hans dåvarande flickvän var en av dem. Vincent är från Nederländerna (hans pappa är svensk, mamman holländsk) och var på utbyte till Lunds universitet.Senast jag såg honom var i oktober förra året när han precis hade flyttat till Tokyo för att påbörja sin masterexamen på Tokyo University(!!). Det är Japans mest kända och prestigefyllda universitet för genier! När vi sågs förra hösten åt vi okonomiyaki och besökte bl.a. Tokyo Sky Tree och även denna gång blev det traditionell okonomiyaki i hjärtat av Harajuku!

Harajuku är ett distrikt i Tokyo som är väldigt känd för sitt mode. När man talar om Harajuku menar man egentligen gatan, som är fylld av färgglada prylar och kläder till salu. Det är här det japanska folket hänger för att visa sitt sanna jag som de inte annars kan framhäva i vardagslivet. De som klär sig gothic, lolita, gyaru, ganguro, dekuro, visual kei mm. brukar också hänga vid en viss bro; "神宮橋" (Jingubron) och där lär man ju lovas en hel del japanskt mode om man ger den en visit en heldag!

Jag och Vincent tog oss dock in till en sidogata med en restaurang, Sakuratei, vars specialitet är okonomiyaki. Interiören var väldigt speciell. Bredvid fanns en konstgalleria och det verkade ha smittat av på restaurangen. Den var färgglad och formrik t.o.m. på väggarna! De pallar som vi satt på hade t..o.m. pandor på dem. Jättemysigt ställe! Det är Vincents favoritställe för just okonomiyaki, och jag kan hålla med om att det var den godaste okonomiyakin jag någonsin ätit.






Jag köpte Sakurayaki som bestod av bl.a. bläckfisk, räkor, griskött, svamp, lök, ägg och bacon. För er som inte riktigt vet vad det är ska jag förklara så gott jag kan. Själva ordet "okonomi" kan man översätta till "det du gillar/föredrar" och "yaki" för att den är "stekt, grillad, tillagad". Du beställer i princip den okonomiyaki vars ingredienser du föredrar. Den kommer in rå och oblandad. De sätter samtidigt på den stora svarta plattan framför dig och ditt sällskap; det är en table-sized stekyta! Du blandar ihop dina ingredienser själv, häller olja på "stekpannan" och brer ut den tills den blir ungefär 1,5 centimeter tjock och rund. Sedan är det bara att vänta 4-5 minuter innan du vänder den!



Vincent valde en nikuokonomiyaki: nästan bara kött!



Okonomiyaki kan man beskriva som en matigare pannkaka, eller snarare omelett. Förutom de speciella ingredienserna du beställer, finns det även grundingredienser som ingår för att maximera smaken och konsistensen, t.ex. mjöl, ägg, vitkål, purjolök och riven potatis. Jag fick bacon och ägg vid sidan om, vilka jag skulle lägga på min okonomiyaki senare. När man har vänt okonomiyakin en gång och ser att det börjar bli klart sänker man värmen och börjar dekorera den med förslagsvis majonnäs, okonomiyakisås och sjögräsflingor. Gott det låter, va?




Mmm... snart klara att förtäras!



Vincent och jag stannade där ett bra tag, även efter när vi hade ätit klart. Hans nuvarande japanska flickvän åkte nyligen till Schweiz på utbytesår och vi pratade länge om det och också allt om världen. Han har ju själv rest mycket, sett mycket men det är alltid lika svårt att lämna någon man älskar finns långt borta. Det fick mig att tänka på min pojkvän, han är i samma situation som Vincent. Något som komiskt nog dök upp var att Vincents vän hade övertalat honom att börja spela World of Warcraft igen så att tiden skulle passera fortare, vilket Jean också började med i samband med mitt utbyte. Most guys think alike, I guess 😁

På eftermiddagen blir det Harajuku igen! Denna gång blir det mer sightseeing, kanske ett besök till "明治神宮" (Meijihelgedomen) som inte ligger långt ifrån eftersom de flesta av mina vänner inte har sett det. Sedan blir det klassiska; KARAOKE!!

Likes

Comments

The orientation började i tisdags och det var först då jag fick se de byggnader som jag skulle spendera mest tid i Tokyo; Rikkyo University. Universitetet grundades år 1883 av Channing Moore Williams (yes, en britt!). Det är en vacker skola som verkligen präglas av den europeiska kulturen. Det finns två campus; en i Ikebukuro och en i Niiza. Jag kommer endast vara i Ikebukuro då mitt fakultet finns där. Jag längtar faktiskt till att skolan ska börja! I och för sig brukar jag alltid känna så här när det börjar närma sig, sedan när det bränner sig vid tentaperioderna vill man ju bara försvinna...


Detta är den första byggnaden man ser när man går genom main gate!


Håla på 3 h till nästa del av orientation men glada var vi ändå!


Rikkyo har ett s.k. buddy system för internationella studenter. För att trivas bättre i Tokyo, som är en helt ny kultur för de flesta, tilldelas alla en buddy; en japansk student på Rikkyo. Min hade mejlat mig i förväg och sagt att hon inte kan komma första dagen alla skulle få träffa sina buddies, vilket var väldigt synd. Hon har tydligen ett internship någonstans i Shibuya för tillfället och jobbar väldigt mycket. Inte vet jag varför hon ändå anmälde sig till detta, för det är ju snarare jag som får lida för det.. men man kan ju i värsta fall dela buddy! 

Efter att de flesta fått träffa sina buddies igår gick vi till en izakaya, en japansk bar. För 3000 yen (ca 200 kr) fick man äta hur mycket man ville samt dricka hur mycket man ville. Yup, du läste rätt. Alkohol inkluderat. Maten var dock mer som tapas, men folk blev mätta på det ändå eftersom det var ett flertal rätter, t.ex. pizza, pommes, sashimi mm.











Vårt bord var ju värst. Värst och bäst. Vi var de mest högljudda, drack allra mest och hade roligast. Vi beställde nog in bägare och karaffer med vin, sprit och öl var femte minut. Det väckte såklart uppmärksamhet från japanerna som inte är så vana vid sådant. Vi sjöng sånger och det påminde mig lite om nollningen för två år sedan. Fast mer japanese style! Barpersonalen bad oss dricka upp juicen och teet ifall vi ville ha mer alkohol och rätt som det var hade vi delat på det och druckit upp det med, bara för att få mer alkohol till bordet. Det var faktiskt en jättekul upplevelse, jag hade ju det bästa bordet!








"Hey! Chose your poison!"


Vi fick lämna izakayan redan innan 22.00 och stack då till en karaokebar. Mellan detta försvann hälften av utbytesstudenterna till det närmaste snabbköpet och köpte alkohol; och jag Smirnoff ice. Snacka om lycka när jag upptäckte den i butiken! När vi kom till karaoken så försvann minnet för dem flesta. Jag var ärligt talat också väldigt full efter att ha varit på izakayan, men jag kom i alla fall ihåg allt! När jag träffade folk idag så undrade de vad de gjorde igår efter att ha lämnat baren. Vissa minns inte ens hur de kom hem. Emily åkte för långt med tåget och hamnade vilse, tog taxi hem och lämnade 10 000 yen (ca 670 kr) till taxichauffören och gick därifrån utan att tänka på växeln. Annie försökte lyfta mig så jag kunde klättra upp till andra våningen och knacka på min granne som kunde öppna dörren åt oss (den är stängd mellan 00.00-06.00). Hon tappade mig och jag föll baklänges. Idag har jag ett stort skrubbsår på högerarmen som gör ont vad jag än gör...vilket jag faktiskt förtjänar.

Sköna dormmates man har! Men med detta ser jag verkligen fram emot de kommande festerna!

Likes

Comments