Header

Läs del 1 HÄR

Jag slår i ansiktet först, sedan kommer axlarna och bröstet och jag slår en volt innan benen, fötterna och hela jag är under vattenytan. Jag grips av panik och slår med armar och ben och tittar mig omkring. Allt jag ser är mörker. Jag försöker titta ovanför mig och sträcker upp armarna i ett försök att nå vattenytan. Jag ser ingen vattenyta, jag känner ingen vattenyta. Jag blinkar ögonen ett par gånger för att försöka se klarare. Försöker simma uppåt samtidigt som det känns som att jag sakta dras neråt. Det är som att en stor ström tar tag i mig och jag känner mig för svag för att övervinna den. Jag sjunker.

Det känns som att allt händer på flera minuter som känns som en evighet, men egentligen är jag inte säker, tills jag känner att jag själv stannar upp och blir som tyngdlös. Då vet jag att det bara gått några sekunder, kanske en minut. Jag tittar ner på mina fötter och blir nästan bländad av något, det är som att det stänker glitter. Mina fötter är inte fötter längre och mina ben är inte ben längre. De sitter ihop. Jag försöker ta in vad som faktiskt händer samtidigt som det ju är så himla bekant. Alla år från förr spelas upp i raketfart och när jag nu tittar så ser jag allt så klart jag aldrig tidigare gjort. Inte sedan då och inte sedan för några minuter sedan när jag nådde vattnet och fick panik. Jag kikar uppåt och ser en stor skugga. Det måste vara båten som har åkt över mig. Jag känner efter och känner hur andningen är med mig, ler och blir fylld av ett glädjerus. Jag simmar iväg. Inte som en människa, utan som en, ja, sjöjungfru.

Allt som för en stund sedan gjorde mig illamående, yr och totalt livrädd, känns nu som en självklarhet. Det är som att jag aldrig lämnade. Det är som att jag alltid har haft min glittriga stjärt med mig. Jag kan riktigt höra hur det sprakar efter mig när jag susar fram i vattnets krafter. Jag kommer fram till ön som jag tidigare sett från båten och dyker upp bakom en sten. Får syn på båten en bit bort. Vill se och höra vad de säger. Var jag bara ett projekt som de bara skulle dumpa i havet och åka hem igen. Jag vill veta, men kan inte höra vad de säger. Hör bara svaga röster, men vinden går åt fel håll. Vill inte att de ska se mig, för känslan jag har i kroppen säger att jag hoppas att jag var deras projekt som de lämnat och är klara med. Jag sprakar iväg till rytmen av havets sång på jakt efter någon annan som jag.



Likes

Comments

Jag ligger på golvet och skrattar så mycket att jag tror att jag ska gå sönder. Ja skrattar. Ett riktigt skrattanfall. Detta efter jag jag i ren panik gallskrikit rätt ut innan jag nästan tappade all luft och tänkte på hur många grannar som hörde mig. Å andra sidan är jag helt anonym så hur stor roll spelar det just där och då. I alla fall, tillslut ligger jag bara där på golvet som en liten pöl. Helt tyst pga all luft jag skrikit ur mig. Och sen skrattanfallet? Jag förstår inte. Hur knäpp i huvudet får man vara som människa. Jag bara frågar. På två röda så är jag uppe på benen och springer runt som en galning, packar ner allt det lilla jag dittills lyckats packa upp. Får lite kläder och klet på mig själv för att se ut som lite människa. Sätter mig bredvid väskan. Jag och väskan på golvet. "Du och jag väskan", säger jag. Tårarna börjar rinna utan minsta ansträngning, bara väldigt tyst och så försöker jag le lite, för mig själv in i själen. Tänker igen på vad jag gett mig in på. Får panik av allt som skriker i mitt huvud samtidigt och gör ett försök till att stänga av känslorna en stund. Sedan går jag ut genom dörren. Bara jag utan väskan.

Jag går längs gatan. Gata efter gata. Försöker leta efter något som jag är fruktansvärt rädd för just nu. Livrädd och nervös att jag tror för en stund att jag ska ramla ihop mitt på gatan. Går ett par steg till. Ett par till, okej jag är fortfarande ok. Uppe på benen i alla fall, men fortfarande helt skakig och gråtfärdig. Fan att det inte går att stänga av känslorna då. Men de i Vampire diaries kan ju det. Okej, för att de är vampyrer pucko. Ja tänk om bara någon galen vampyr kom springandes och förvandlade mig på fläcken. Dream on, ska det lösa något? Försöker svälja klumpen i halsen och skaka av mig rädslan. Rädslan av något som jag för några timmar sedan vaknade upp helt glad och pirrig i magen av. Pirrig i magen på det där fina, positiva sättet. Försöker hitta tillbaka till den känslan samtidigt som jag tittar åt vänster och blir bländad av ett starkt ljus.

Likes

Comments

Det är när jag ligger där på rygg med näsan och magen upp i vädret, hörlurar i, blundandes och njutandes. Låtar spelas en efter en. Vissa gamla, trötta, uttjatade stackare som jag så irriterat trycker förbi. Andra är gamla godingar och några nya godingar. Nästan alla finns någon koppling till. Till olika händelser, personer och livskapitel. Vissa som jag inte ens vill tänka på men gör det ändå för låten är ju så bra och sedan är det ju skönt att gråta av sig lite. Fast jag gör det såklart tyst inom mig, nu när jag är en av dem. En av dem som trängs i en av alla folktäta parker och som just idag vill locka fram fräknarna och bara fantisera om att jag är någon annanstans och inte i trötta Sverige. Fast ja du kära lille land, du är fin du ibland, lika fint som det är att drömma sig bort ibland. Slumra till en stund för att sedan vakna lite groggy av trötthet, värme och sol. Vända på steken och slänga baken upp i vädret.

Tänker att det är jag som ligger där i samma park som för två år sedan, fast då i ett annat land, i en annan världsdel. Ja inte i samma park då uppenbarligen och jag gick och sprang bara genom den parken, ner till stranden eller på min löprunda. När jag springer genom den här parken i nutid så tänker jag tillbaka på parken i dåtid. Små, små saker som gör att det kan kännas lite lika. Med betoning på lite, men att känslorna däremot blir mycket. För att Sverige och Kalifornien är inte lika, men man kan få små saker att inbilla sig en likhet. Bara för att det har kommit en punkt av en stor saknad. Som på ett sätt var en sådan himla fin tid som var vardag då men så coolt och overkligt när jag tänker på det nu. Det som gör ont i hjärtat är hur jobbigt det även var som gjorde att det tyvärr blev en enkel vardag utan att den kunde uppskattas så mycket som jag ville. Det är det som jag tänker på nu i efterhand, som gör att jag vill göra om den tiden igen, med små förändringar. Även om allting tillslut blir en vardag var du än bosätter dig, så vill man väl också trivas, uppskatta och tycka att sin vardag är jäkligt cool !?

Likes

Comments

Jag minns en dag när jag vaknade upp och allt kändes så bra. Jag kände mig utvilad, fräsch, lätt i kroppen och jätte glad. Och vänta nu! Jag var på helt ny mark på helt ny plats i livet. Ute sken solen, himlen var klarblå och fåglarna sjöng så fint. Jag öppnade balkongdörren och gick ut i bara t-shirt. Vinden grep tag i min morgonfrisyr samtidigt som solen värmde mina kinder. Det var en ljummen vind ute. Jag kände mig pirrig i hela kroppen. Som ett lyckohjul som bara snurrade runt, runt. Jag stod där ute ett tag och funderade på om livet alltid kunde kännas så bra. Jag kände hur långt bort jag var. Från Sverige. Inte geografiskt, men i hjärtat, i själen. Jag kände att aldrig mer... Aldrig mer låta mig kännas så vilsen där man borde vara hemma, där man borde känna sig säker. Jag var ensam, det var jag. Trotts det så visste jag vad som väntade på mig och det var det som gjorde hela mig pirrig. Någon timme senare, efter att jag bara stått med ansiktet upp mot solen och tänkt samma tanke på repeat, så satt jag på golvet precis innanför dörren och snyftade. Först trodde jag att det var glädjetårar, men sedan insåg jag hur verkligheten kom ikapp i raketfart. Jag satt där. Solen nådde in på mitt ena ben som blev så varmt. Resten av mig var iskall. Inte för att jag egentligen frös utan mer från insidan, ett illamående och en rädsla om vad jag gett mig in på.

Likes

Comments

Vatten var det enda jag kunde se när jag tittade runt omkring. Försökte spänna blicken för att se något spår av land, men ingenting. Jag kände mig yr och illamående och allting gungade. Försökte tänka klart och förstå hur jag hamnat här. Jag hade ju avsagt mig det här livet. Aldrig mer vattenliv. Har jag blivit drogad? Det måste vara så. Aldrig skulle jag sätta mig i den här situation självmant igen. Jag gick fram och hängde mig en bit över båtkanten. Mest för att jag trodde jag skulle spy, men det gjorde jag inte. Jag hängde kvar en stund och bara stirrade ner i vattnet. Ner i havet. I det blåa, djupa, svarta havet. Jag spänner min blick så hårt att det känns som ögonen är påväg att ploppa ut. Jag vill se. Se en skymt av något som kan påminna mig om egentligen vad som helst. Jag vill bara veta vad som ska hända härnäst. Jag mår som en påse skit som bara hänger där över kanten och det känns som jag är påväg att nästan falla över bord och jag kämpar förtvivlat efter kraft att ta mig upp när jag känner hur någon tar tag i mig. Personen drar upp mig med sådan kraft att det känns som hela maginnehållet är påväg upp. Ser framför mig hur det sköljs över figuren framför mig. Det gör det inte, ingenting kommer ur min mun. Inte ens ett ord. Hör inte ens vad människan som nyss kanske räddat mitt liv säger till mig. Ser bara hur munnen rör sig, innan hen släpper taget om mig och går iväg. Försöker blinka rätt ögonen och ser människor vandra fram och tillbaka på båten.

En stund senare sitter jag inne i en hytt och har fått vatten att dricka. Jag känner mig lite bättre men fortfarande skakig och lite rädd. Hör röster utanför. Vissa låter lite arga och de skriker åt varandra. Det kommer in två män till mig och säger att jag måste gå ut. Jag hoppar nästan till av hur den ena spänner sin blick i mig och blir ännu mer rädd. När jag kommer upp på båten så får jag se land. Väldigt långt bort, men det är en ö det ser jag och blir lite lättad. Jag hoppar till igen av hur samma man tar tag i mig och drar mig fram till fronten. Jag hinner bara blicka snabbt ut över vattenytan innan jag får en hård knuff och faller i.

När jag når vattenytan blir allt helt svart och tyst.

Likes

Comments

Du fantastiska fina härliga underbara lille vår. Du är så jävlig och jobbig som en liten retsticka. Eller förresten så är det ju egentligen vinter som är retsticka och ska komma och sabba din tid på året, vår. Lika mycket som Sverige är charmigt med sina årstider så hatar jag det. De följer ju inte ens lagboken. För i Sverige går det tydligen att uppleva alla årstider på en och samma dag, typ. Gillar inte det. Gillar inte att frysa. Jag vill sitta någonstans i solen. Där vill jag bara sitta tills min hud brinner upp. Innan det vill jag känna varenda stråle som solen äger på mig. På varenda kroppsdel vill jag känna hur hela solen värmer mig. Jag vill känna hur fräknarna ploppar fram och växer, på näsan, ut mot kinderna, ja överallt kan de få ta plats. Jag vill leva på glass. Iskaffe. Frukt. Det minsta jag vill är att det ska börja snöa på mig när jag ligger där. Eller sitter kanske jag gör. Snöa kan det göra på julafton och några dagar innan det. Det är fint. Det hör till för då är det vinter. Regna och blåsa kan det göra i september, kanske oktober. För det kan ju vara mysigt ibland. Det är mysigt. Om man slipper gå ute. Utan paraply eller med ett paraply som vrider sönder sig av vinden. Då är hösten finare med sol med. Allt är typ finare med sol. Höstsprakande löv i gult och orange, glittrande och glimmande snö som frostar fast i marken, vår som växer och lyser upp med alla gröna nyanser och slutligen brunbrända ben och glitter i sjön. Tänker på en sak jag kan tänka mig att göra ute i regnet är att sitta på en parkbänk någonstans och vara kär. Förslagsvis med en person bredvid att vara kär i . Tänk att det börjar regna lyckotårar från himlen för att ni just sagt "jag älskar dig" för första gången och allt är så barnsligt gulligt. Jag tänker mig att det helst är höst ute då. Eller, så inser jag att det nu faktiskt är vår/tänkt att vara vår och går och sätter mig på den där parkbänken själv. Kärleksbombar mig själv med vad det innebär. Tårar blir det. Kanske från himlen, men om det är vitt som i snö så har jag misslyckats.

Fint ändå <3

Likes

Comments

Det är när jag sitter här med min kaffekopp som jag fyllt på x antal gånger, som jag undrar vad fan jag håller på med. Jag häller i mig kaffet och blir mer och mer illamående samtidigt som jag vill ha mer och mer varje gång det svarta rinner tröttsamt ner i svalgen och sprider sig nästan lite obehagligt i magen. Känslan är ändå skön på något sätt. Jag stirrar in i dataskärmen. Ställer mig upp och tittar ut genom fönstret. Sätter mig snart ner igen och öppnar upp en ny flik. Tänker på vad jag just tänkte att jag skulle göra. Försöker strukturera upp allting i huvudet. Det är som en enda stor äcklig soppa. Smaker som inte gifter sig. Tankar som inte gifter sig. Jag reser mig och tar med min nästan tomma mugg. Det lilla som är kvar är alltid kvar. Det är inte alls gott och dessutom hinner det alltid bli kallt. Jag snubblar nästan på en klädhög som bildats mitt på golvet. Drar en djup suck samtidigt som irritationen stiger. Hur svårt kan det vara? Ser att det finns lite kaffe kvar i bryggaren. Häller upp det och går sen tillbaka och sätter mig med datorn i knät. Vad fan håller jag på med? Det är snart mörkt ute. Har jag på riktigt suttit så här typ hela dagen? Idag igen. Greppar tag i kaffekoppen för att ta första klunken, men inser direkt att jag helt glömt bort min sista påtår.

Likes

Comments