De säger att det är nu vi ska vara lyckliga, men jag är inte säker på att jag vet hur. Jag är inte säker på att jag vågar fullt ut ännu. Lyckohjulet snurrar och det stannar aldrig på mitt turnummer, alltid precis bredvid. Så att hoppet byggs upp till det yttersta innan det raseras mitt framför ögonen. Dras från en så att det känns riktigt ordentligt. Jag vet inte hur jag ska klara av att vara lycklig när rädslan alltid är där, att berövas på allt jag har och allt jag inte har än. När den ilande känslan går genom kroppen varje gång telefonen ringer eller det knackar på dörren. Jag vet inte riktigt hur man gör ännu men jag är säker på att jag aldrig kommer sluta försöka.
Jag såg ett par hålla varandras händer i skogsspåret, deras två söner sprang förväntansfullt framför. Kanske skulle de bygga en koja så som vi brukade göra, tänkte jag och mindes tillbaka för en stund. De långa dagarna i skogen då vi pausade med mackor och varm choklad på termos. Våra kinder var röda av trötthet, frisk luft och bus. Vi byggde kojor med stora pinnar och grenar, sen satt vi därinne och tyckte att det var så spännande. Familjen gick förbi oss, min blick fortsatte följa dem när de gick på bron över bäcken. Plötsligt stannade pappan med en rejäl duns. "VEM ÄR DET SOM TRAMPAR PÅ MIN BRO", utbrast han med mörk, tillgjord röst. Barnen skrattade, skrek och hoppade jämfota av upprymdhet. Bockarna Bruse. Den sagan fanns med i min Barnkammarbok som jag brukade läsa om kvällarna som liten, när ljuset från köket och tryggheten smög sig in i mitt barnrum. Det kändes så mycket i mitt hjärta att jag började gråta. Plötsligt kom det. Glädjen, sorgen, lyckan, smärtan, längtan, allt på samma gång. Jesper stod bredvid som ett stort frågetecken, jag kunde höra hur han tänkte "vad är det nu då, när hela dagen har varit så bra". "Det är bara att det är så himla fint och sorgligt på samma gång", försökte jag förklara. Det är bara så himla fint att ta vara på varandra. Att få världens viktigaste och vackraste gåva som ett barn är och kunna ge de ett hjärtligt skratt och röda kinder. Jag kan inte förstå att någon väljer att slarva bort det.
Det är där mitt tvivel på livets lyckliga idyll började. Ilskan, sorgen och besvikelsen över att vuxna frånstöter sig sitt ansvar och sätter sig själv före på barnens bekostnad. Barnen är vårt ansvar, vi var ert ansvar. Flickan som går med sin hand över ansiktet mitt på gatan utan föräldrarna i sikte blir i min värld mitt ansvar. Jag går inte förbi henne. Jag tar henne i handen och letar upp hennes föräldrar, hennes trygghet. Jag visar henne att det kommer bli okej nu när jag är här, för jag är vuxen och hon är ett barn. Ni skulle vara vår trygghet hela vägen och hålla oss i handen, det var så ni skulle göra med oss när vi var vilse. Ni skulle inte bli en anledning till att vi rymde och sprang så långt att vi aldrig hittade tillbaka.
Det gör mig rädd att världen kan vara sådär, egoistisk och ful. Det gör mig rädd för mänskligheten. Att tycka synd om sig själv och sluta sträva efter lyckan är att gräva sin egen grav. Sakta men säkert hamnar man där, i självömkan och mörka rum för att man inte ens orkar tända lampan. Det är synd att livet kan göra så ont. Och ja, det är sorgligt. Det är förjävligt och det är så orättvist att jag inte finner ett ord som väger upp känslan. Vissa dagar är dimmiga och mörka, andra är fyllda med ljusglimtar och glädje. Låt det vara så. Låt det göra så förbannat ont till den punkt då du tror att du ska dö, för att en annan dag kunna känna känslan av att vara så lätt att du kan lyfta trots tyngdlagen och därmed motbevisa Newton. Du dör inte, det har vi kommit överens om förut. Du överlever varje gång. Om inte för dig själv så för någon annan, någon som behöver dig. Ibland blir det lättare att leva när det är någon annan man lever för.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

"Du måste dränka hamstern så att han slutar lida. Att drunkna är det skönaste sättet att dö på. Du får välja själv Emmy. Antingen så dränker du hamstern så han slipper lida, för jag klarar inte av att göra det. Eller så får jag ringa till någon som slår honom in i väggen på baksidan och då kommer det att göra ont". 12 år gammal stod jag med en sjuk dvärghamster i en liten tygpåse och hade två val. Hamsterns kindpåse hängde utanför munnen, han kunde varken äta eller dricka. Han led, det gjorde jag också. Mamma, varför gjorde du så? Varför lät du våra sista år göra så förbannat ont?
Jag minns att spannen fylld med vatten var röd och att vi stod i hallen. Efter en lång diskussion med mig själv så gjorde jag det. Jag klarade inte av tanken på att hamstern skulle slängas in i väggen eller bli slagen med en spade. "Det skönaste sättet att dö på är att drunkna", det var vad hon sa hela min barndom. Jag grät samtidigt som jag tittade ner i vattnet, bubblorna minskade mer och mer. Till slut blev vattnet stilla och jag tog upp min skakande arm. Efteråt ville jag kräkas och jag hatade mig själv.

"På vår bakgård plockade vi krusbär och smultron
Allt vi plockar idag är bitarna av oss själva
Den enda längtan som lever i oss är längtan tillbaka
Vi skulle växa tillsammans men istället växte vi isär
Vad gör hon däruppe
Och vad gör vi egentligen här
Jag får ingen ordning alls

Jag trampar fel, trampar rätt, trampar runt
Letar genom varje rum för att finna mitt förstånd
Här härjar ångest och samvetskval
Här sitter 52 kg kvinnokropp och ett ton mörker
En vädjan om att få vara lycklig i grunden
Rulla upp persiennerna och låt ljuset sippra in
Gud, ge mig styrka eller det starkaste du har
Ta mig ner till havet där jag kan tänka klart
Ta mig till platsen där hon tog sina sista andetag

Jag hörde en berättelse om en kvinna i vit klänning
De sa att hon vandrade barfota i vattenbrynet
En förskönad version av vad som egentligen var
Hon hade blicken fäst vid horisonten
Där viskade en röst som gav lovord om ett lyckligt slut
"Kom, kom min älskade jag kan göra dig hel igen"
Hon föll ner i ett kallt januarihav och gav sig av
Ett mörker som svalde en sliten själ i en ung kropp
Var det samma röst som ropade från vinglasets botten
"Drick upp, drick ur och jag gör dig hel igen"

Med blicken fäst mot horisonten fortsätter jag undra vad hon såg
Vad som egentligen hände den där natten när jag låg och sov
Jag tänker på alla ord hon fick höra som skar upp hennes själ
Alla vägval hon stått vid som formade den hon blev
Hur trasig hon var under hennes förr så välslipade yta
Vad som fick henne att gå sönder likt en porslinskopp for i golvet
En vacker kvinna i tusentals spillror
Jag undrar om hennes brustna hjärta hann bli helt innan hon försökte älska igen

Jag undrar vad det var som var tvunget att dö med dig"

Likes

Comments

Igår när jag tittade genom min löjligt stora samling av vykort och brev (som går tillbaka till -99) så hittade jag ett par, för mig, värdefulla brev från min mamma. I ett brev stod bland annat det kända ordspråket "Lär dig livets stora gåta älska, glömma och förlåta" följt av "I love you / mamma" och en glad smiley. Jag har aldrig reflekterat särskilt mycket över det ordspråket förut men efter att jag läst raderna i hennes handstil igår så har jag inte kunnat låta bli att tänka fram och tillbaka. Det är ju någonting hon ville att jag ska ta lärdom av och bära med mig här i livet. Jag håller inte med dig mamma, förlåt. Du hade säkert en annan tolkning och reflektion. Här kommer iallafall min något sönderanalyserande version oavsett om det är en kärleksrelation, vänskapsrelation, ett släktband eller helt enkelt livet i allmänhet.
Jag tycker det är okej att inte älska. Alla förtjänar inte just din kärlek, även om du enligt normerna "borde" älska de. Älska dig själv först, inse ditt eget värde, respektera dig själv och älska därefter. Vem du vill. Bara det är du själv som valt att älska personen och att du inte älskar för att du "borde" eller för att du nöjer dig. Eller ännu värre, för att du tror att du inte förtjänar bättre. Att sprida kärlek ska vi såklart göra så mycket vi bara kan.
Finns det någonting du behöver glömma så tror jag på att det är någonting du behöver bearbeta, acceptera och leva vidare med. Att förtränga, att låtsas som att det aldrig har hänt och aldrig prata om det är ingen hälsosam väg att gå och inget livsråd jag skulle ge någon, någonsin. Dessutom väljer vi inte själva vad vi ska glömma och vad vi ska minnas, på gott och ont. Om jag fått välja så skulle jag gärna vilja glömma några delar av min uppväxt och istället komma ihåg var jag lagt mina nycklar, men livet fungerar ju inte så.
Och till sist, att förlåta.. Många gånger är det rätt. En befrielse, en nystart. Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt. Men det är också okej att sluta förlåta om du har behövt göra det för många gånger eller om någonting är oförlåtligt. Kanske någon sårar dig gång på gång, kanske är det aldrig uttalat ett "förlåt" eller "jag förlåter dig". Du har förlåtit det för dig själv, i ditt rum, i ditt huvud, i tystnad. Låtit det passera förbi. Du har kanske låtit det passera förbi tre, fyra eller tjugo gånger. Då är det okej att sluta förlåta andra och istället säga förlåt till dig själv, för att du inte respekterat dig själv tillräckligt förut för att säga stopp.
Bara min tolkning och mina reflektioner av ett gammalt ordspråk som kanske är någon annans livsmotto. Det rimmar och klingar iallafall fint. Jag säger istället inse ditt värde här på jorden, gör dina egna val och låt inte andra trampa ner dig. Till sist har du trampats så långt ner att du inte ser ytan längre, för att någon annan skulle må bra. Men vad med dig själv?


Likes

Comments

Det var något annat då. Tiden är förbi, jag vet det. Men jag kan inte hjälpa att det hugger i mitt hjärta när jag går längs nostalgiska gator. Jag kan inte hjälpa att jag saknar det som var då, det som fortfarande var helt. Det går nog aldrig över. När jag står med brottarhallen bakom ryggen skymtar jag den stora vita villan, där vi plockade äpplen från trädet och lekte med Barbiedockor i trappan. Där vi sov i en bambuhydda under nattens himmel och på dagen sprang vi fram och tillbaka för att fånga vattenspridarens strålar på gräsmattan. Golven knakar charmigt därinne och brasan värmer vilket brustet hjärta som helst. Där har jag känt trygghet och vilat, från år till år. Där har jag knackat på mitt i natten åtskilliga gånger och alltid blivit insläppt. Från det huset plockar jag ofta fram glada, hjärtevärmande minnen.

Idag är det Valborgsmässoafton. Det brukade kretsa kring att samlas vid majbålet i Perslund, jag tjatade på mamma om det i flera veckor innan. "Alla andra får". Som svar fick jag alltid "Det spelar ingen roll vad alla andra får, du får inte gå. Punkt slut". Jag visste hur jag skulle få hennes dåliga samvete att låta mig gå, det slutade med att jag stod där framför brasan med "alla andra". Helnöjd. Och jag hade kunnat tacka ja till den misstänksamma, grumliga drycken i PET-flaskan som alla andra tog en klunk av. Jag hade kunnat ta ett bloss av cigaretterna som alla andra rökte. Jag var 11 år och de var mycket äldre än mig, jag kunde ha sett upp till de och tackat ja. Första, andra eller tredje gången de frågade. Jag reste mig och gick en runda runt brasan, en stund efter stod jag hand i hand med killen jag var kär i. En snäll kille som inte drack ur en PET-flaska med misstänksam, grumlig dryck i. Som inte frågade om jag ville ta ett bloss. Killen och hans vänner, som sedan blev några av mina närmsta, följde mig hem till min mamma och såg till att jag var trygg. Tänk att jag någon timme tidigare, en svag minut, funderade över att ta en klunk och ett munbloss för att bli accepterad. För att jag kände mig ensam, för att ha någon att vara med. När några som accepterade mig och tyckte om mig för precis den jag var stod på andra sidan brasan hela tiden.

Jag blickar ofta tillbaka och funderar över när första stenen föll i berget som
sedan rasade över oss. Valborgsmässoafton i Perslund det året ligger mig varmt om hjärtat av väldigt många anledningar. Den största var stoltheten i mammas ögon som varken hon eller jag väntade oss den kvällen, stoltheten stärkte vårt band som behövde läka. Den kvällen föll ingen sten, ingenting rasade, inga tårar föll. Den kvällen och hennes ögon minns jag idag. Det var nästan perfekt.

Likes

Comments

Friska ben vandrade genom ljusa rum och allt togs för givet, vi insåg aldrig att inte alla får en chans. Vi hamnade på en väg vi aldrig skulle vandra och vi saknade kompass för att ta oss tillbaka. Det är svårt att förklara en sorg som aldrig tar slut, en som alltid dyker upp i nya skepnader. Överraskningar som legat gömda dyker upp när vi minst anar det, som en smäll på käften. Det är svårt att övertygas och glädjas åt att vi faktiskt en gång var lyckliga, till och med för mig som var där. Lyckan sipprade ur oss och vi märkte ingenting förrän det var för sent. "Jag älskar dig mest i hela världen", sen somnade vi var för sig med tårar som dessert till hemlagad mat. Ingen dansar mer nu. Det är tungt att gå vidare när ryggsäcken är full. Ingenting blir preskriberat, ingenting glöms. Vuxna människor gör sällan rätt. Skelett trillar ut ur garderoberna och de dansar med hånfulla skratt. I flera år har livet känts som ett minfält. Jag vill låtsas som ingenting nu, vill aldrig ta i det igen. Jag vill bara vila här i lugn och ro, inte känna ansvar för någon annans handlingar. Aldrig mer känna skuld för mina egna. Mitt liv blev ett blankt papper och min historia är de mentala steg jag valt att ta själv. Längre och längre bort från vad som har varit, mot något ljusare. Låt mig vandra, låt mig andas och bromsa mig inte mer nu

Likes

Comments

Jag kan andas nu. Ta dagarna som de kommer. Bromsa mig själv när mina tankar spinner iväg och inse vad jag är kapabel till. Det är så lätt att det blir för mycket. Att jag kräver för mycket av mig själv och sen ligger jag där igen med en sumobrottare sittandes på bröstet. För jag tror att jag ska orka storstäda 105 kvadratmeter, ta en långpromenad med hunden, rensa garderoben, duscha hunden, storhandla, laga mat och gå till gymmet på samma dag. Min hjärna går på högvarv och bestämmer sig för att jag ska klara av allt. Jag tror att de flesta känner igen sig. Förr lyssnade jag på det, stressade upp mig för att hinna med och var det någonting jag inte hann med så var jag ett misslyckande. Det spelade ingen roll att jag gjort allt annat, det enda jag fokuserade på var att jag inte orkade med allt jag hade tänkt mig. Det kan fortfarande vara så, som idag till exempel. Alla dessa grejerna ville jag orka med idag och nu känner jag mig besviken för att jag "bara" orkade storstäda och gå ut med hunden. Men det viktiga är att jag bromsade i tid och kände min gräns, det är en bra bit på vägen. Jag insåg även att jag förtjänar hämtpizza idag, haha.

Jag fick olika uppgifter när jag gick i terapi. I vissa perioder har jag tvångstankar som ofta handlar om "ordning och reda". Det är egentligen inte så illa som det låter men det kan vara väldigt påfrestande. Några exempel är att jag kan få direkt obehag av att se böcker i olika höjd stå blandat i bokhyllan. Att titta in i klädkammaren och se en vit blus hängandes mellan två svarta. Känna behov av att torka diskbänken så fort det kommer en smula. Det finns värre exempel som jag inte känner för att gå in på, men ni förstår och ni känner säkert igen er. I mina värsta perioder har de här meningslösa sakerna gett mig kraftig ångest och ett tvång att rätta till det. Problemet är att det aldrig riktigt tar slut, det finns saker att kontrollera hela tiden. Jag kunde börja med något i vardagsrummet och 2 timmar senare höll jag fortfarande på att kontrollera i ett annat rum. Så min terapeut förklarade för mig på ett bra sätt att den typen av beteende inte städar upp i mitt inre fastän att det känns så för stunden. Självklart underlättar det att ha det rent och snyggt runt om sig, men den typen av beteende gör bara ångesten värre i längden. 

Jag följde hennes råd och min första uppgift var att inte bädda sängen på morgnarna. Herregud. Jag vankade av och an i öppningen till sovrummet, det störde mig så otroligt mycket att lämna sängen obäddad. "Tänk om min sambo kommer hem efter jobb och får besök. De kommer tro att jag är slarvig. Jag vill inte att folk ska tycka så om mig". Många av de dagarna till nästa samtal klarade jag alltså inte av att lämna sängen obäddad. Jag kunde hitta flera anledningar till att jag MÅSTE bädda sängen, som att världen hängde på det. Jag har sakta lärt mig att världen inte går under. Den går heller inte under om hallen är grusig en dag eller två. Jag ska inte definieras av det. Jag som person duger som jag är utan att ha det perfekt runt om mig hela tiden. Utan att jag städar i all hets en halvtimme innan gästerna kommer. Det är viktigare att jag vilar och får sinnesro än att jag puffar kuddar och torkar lister, så är det bara. Det tog lång tid att komma underfund med det men jag och säkert min omgivning (läs min sambo) är glada över att jag insett det. Mindre tid åt dammsugaren och mer tid åt mitt välmående!

Ett bra tips är att släcka lamporna, krypa ner under filten med en bok och tända levande ljus så syns inte änglarnas tofflor lika tydligt ღ

Likes

Comments

"Allt jag ville ha sagt"-träsket och egentligen allt jag vill ha sagt idag men ändå inte säger. "Älska mig med allt du har och sluta aldrig". Jag kräver kärlek. Är det egentligen för mycket begärt? När jag ringer dig så vill jag höra att du blir lycklig av min röst. Att du blir lycklig av att jag tänkte på just dig och för att jag ringer dig av ingen anledning alls mer än att jag vill veta hur du mår. Jag vill ha mer än 4 minuter och 20 sekunder med dig i ett telefonsamtal. Jag BEGÄR mer än det. Kräver, faktiskt. Kan man kräva kärlek från en person? Är det själviskt? Som att skaffa kontaktförbud fast tvärtom. Kontakttvång? Det jag säger är "Jag ville bara säga att jag älskar dig och sådära, ifall du hade glömt det. Vi kan prata en annan dag då, eller kanske ses? Okej. Vi hörs av då, hejdå. DU VÄNTA, var rädd om dig". När jag egentligen vill skrika "ÄLSKA MIG TILLBAKA. Från botten av ditt hjärta, genom dina blodådror, ut i dina armar och håll de runt mig. För jag behöver det. Låt mig inte lägga på, lägg inte på".

Jag har ju alltid älskat lite för mycket. Kanske en liten släng av besatthet i min kärlek kan man väl tyda. Jag kan känna svartsjuka i min egen kärlek, för jag vill själv bli älskad på det viset. Jag minns för några år sen när jag låg bredvid mamma i hennes stora säng. Jag fick sova där ibland, när jag verkligen behövde det. Bara jag inte låg för nära för då blev det varmt. Jag kan verkligen minnas mig tillbaka i den stunden som att jag var där nu. Sängkläderna doftade av sköljmedlet från Softlan, "Vanilla & Orchid". Tapeten var brandgul med en bårder av änglar. En 19" tjock-tv uppe i takhörnet. Den numera svarta spegeln som då var guldfärgad hängde horisontellt på väggen. I sänglådan på höger sida låg ett rött smyckeskrin med ringar och berlocker som jag älskade att pilla på. Mammas sovrum, ett mysigt litet rum som vi byggde till på senare år. Vårt ena badrum låg strax intill, ångorna från mammas bad hängde kvar i luften den kvällen. Musk Oil No 6. Mysk, mammas doft. Föralltid mammas doft. Hon hade alltid lika kalla fötter och händer som jag har. Ibland fick jag låna hennes duntofflor, ibland värmde hon en riskudde och la över mina fötter tills de blev varma. Den kvällen älskade jag mamma så mycket, så djupt, att hur nära jag än var så var det inte nog. Jag tryckte mig in i hennes famn, kände hennes armar runt mig, hennes tandkrämsandedräkt, min kind mot hennes mjuka. Jag var så nära henne jag bara kunde komma men det var helt enkelt inte nog. Jag älskade henne mer än så. Mycket mer. "Emmy sluta det gör ont, det blir alldeles för varmt". Hon älskar inte mig lika mycket tillbaka, tänkte jag. Det gjorde hon ju. Men istället för att krama sönder mig så värmde hon mina fötter med en riskudde mitt i natten. Det var hennes sätt. Och alla andra kärlekshandlingar jag inte förstod som barn, som hade fått mitt hjärta att smälta idag.

Mina ögon svullnar, läpparna blir varma, jag känner en tår fastna i nedersta fransraden. Sen tar det stopp. Skärp dig. Du är fantastisk. Helt jävla otrolig faktiskt. Trasig och ärrad men vacker på samma gång. Och det gör ingenting att lakanen som blev torktumlade för fem dagar sen ligger kvar i IKEA-påsen undangömd i gästrummet, fortfarande ovikta och sannerligen väldigt skrynkliga. Det gör ingenting att det är fjärde dagen jag inte orkade laga middag. Det gör ingenting att jag känner mig ensam idag, det gör man ibland. Vad man känner och vad som faktiskt är, det är ofta två helt olika saker. Kärlek i alla former är inte alltid villkorslös, underbar och en dans på rosor. Iallafall inte i min värld. Den är inte heller alltid delad jämnt. Ibland ganska enkelriktad, ibland även överflödig. Men oftast väldigt vacker.



Likes

Comments

Det finns saker jag inte pratar med dig om. Antingen öppnar jag mig för dig eller så får du bara snudda vid min yta. Min fasad som inte behövs rivas om jag inte vill. Där är jag trygg och säker, stadig på jorden. Och du likaså innanför din fasad. Jag vet att du har någonting inom dig som du gärna inte pratar om med vem som helst, någonting som har format dig. Det har vi alla. Jag älskar min fasad. Eller som jag hellre kallar det, mitt "alter ego". Mitt sundare jag. Jag som lever i nutid och inte i dåtid. Mitt sundare jag har blivit mer och mer mitt vanliga jag. Jag som inte stirrar in i min spegelbild och påminner mig själv om att andas. Jag som har tagit mig ut ur mörkret gång på gång och äntligen ser jag ljuset oftare än mörkret. Men jag är bara människa och ibland brister det.. Som ett efterskalv av vad som har varit.

Psykisk ohälsa. Ångest. Det är någonting jag och många lever med som vi gärna inte pratar om. Det har fått mig att känna mig ensam i ett rum fullt av människor så många gånger. Det har så många gånger fått mig att känna mig omständig. Besvärlig. Märkvärdig. Gnällig. Överkänslig. Annorlunda på ett dåligt sätt. Samtidigt som jag skriver dessa raderna skakar jag i kroppen och spänner min käke. "Är detta verkligen någonting jag ska lyfta? Är det verkligen någonting jag ska skriva om? Vill jag verkligen dela med mig av mig själv så mycket?". Sen tänker jag på hur jag känner när jag mår som värst - att ingen kan hjälpa mig. Ingen förstår. För trots att du kramar mig så kan du inte skydda mig från smärtan. Trots att du kramar mig är du så långt borta. Vad du än säger till mig så kommer det kännas som att jag ska dö. Så om jag reser mig över min rädsla och vågar dela med mig så hjälper kanske mina rader någon i samma situation att känna sig mindre ensam. Jag vet hur det känns, jag kan krama dig och övertyga dig om att du överlever. Du överlever varje gång du får en ångestattack och du är aldrig ensam om det.

Det börjar oftast med en trigger. Som när en låt från förr spelas upp och det hugger till i hjärtat. När någon bär en parfym som påminner om förr. När "Amazing Grace" eller "Always on my mind" spelas och jag ser den stängda kistan och en full kyrka framför mig. Om jag går och älter en ouppklarad konflikt. Eller när jag gör det jag är expert på - kör slut på mig själv. Är överallt samtidigt och leker superkvinna. Lever upp till mina egna högt ställda krav på mig som person och min livsbild. Det är så viktigt att allt hamnar rätt i pusslet. Och Gud nåde mig om jag skulle misslyckas med någonting jag förväntar mig av mig själv. Min kropp har lärt sig att mata min ångest genom att gå upp i varv och det är så farligt. Det välkomnar ångesten med öppna armar. Det kommer smygandes - trycket över bröstet, andningssvårigheterna, yrseln, tankarna, förvirringen, oron. Vad jag borde göra då, i god tid innan när jag har en chans att stoppa det, är att släppa allt och sätta mig ner. Lägga bort telefonen. Ta fram en bok eller lyssna på en podcast. Varva ner. Lägga allt och alla åt sidan. Men i rädslan av en kommande ångestattack tänker jag inte logiskt. Då är jag min värsta fiende. Jag tänker att det är bättre att hålla igång, inte ha tid till att tänka efter. För om jag släpper muren och varvar ner, då kommer allt ikapp. Så jag fortsätter att vara superkvinna och matar min ångest. Kontrollerar. Lägger fjärrkontrollerna i storleksordning, puffar soffkuddar, rensar lådor, färgkoordinerar. Gör allt det jag inte ska göra. Lurar kroppen att jag gör saker som lugnar ner mig när jag i själva verket stressar upp mig. Och jag lär mig aldrig. Jag dämpar ångesten i stunden men i längden gör jag den så mycket värre. Ibland kan jag nästan skratta åt mig själv när jag står där och ser mig själv utifrån. "Ja Emmy, nu när du puffat till kuddarna och putsat soffbordet så kommer allt att lösa sig". Det är ingen annan som ställer krav på mig. Det är bara jag och mitt huvud. Det är jag som säger till mig själv att jag är besvärlig och gnällig. Att jag inte duger. Och jag vet inte hur jag hade överlevt utan människorna runt om mig som har så mycket förståelse. De förstår sig på mig mer än vad jag gör själv. Ni är så viktiga för mig allihopa. Det är er kärlek som lyfter mig. Er ibland brutala ärlighet och ert sätt att säga åt mig att sakta ner och komma ner på jorden.

"Min ångest trasar sönder mig. Jag vill inte ens kalla det min ångest för "min" känns som någonting man håller kärt, någonting som man är stolt över att man har. Jag är allt annat än stolt över ångesten som bor i min kropp. Jag skäms. Och den gör mig galen. Jag vill bara ha fötterna på jorden och leva.

Låt mig slippa denna gången, snälla. "Andas in, andas ut. Djupa andetag. Fokusera. Du har ingenting att vara orolig över. Alla mår bra. Andas. Lugn". Jag upprepar det i mitt huvud om och om igen samtidigt som tårarna rinner. Det känns som att hjärnan är påväg att explodera och knäcka pannbenet. Tinningarna spänner och det sticker i munnen. Det känns som att jag har en kniv i strupen som skär på insidan varje gång jag tar ett andetag. Jag fokuserar på mina ögon i spegelbilden. "Andas. Djupa andetag. Allt är okej". När jag står där och stirrar in i mina panikslagna, rödsprängda ögon inser jag att det inte är okej. Det är fan allt annat än okej. Paniken sprider sig återigen i kroppen och kniven är tillbaka i strupen. Det känns som att jag är sekunder från att tappa fattningen och falla ihop. "Inte idag Emmy. Du ska inte ge upp idag". Jag blundar och börjar om, upprepar och påminner mig själv om att andas. "Du klarar detta. Ett steg i taget. Marken kommer inte gå sönder under dig, du kommer inte att dö, du är stark. Tänk på allt du har gått igenom och se var du är idag. Eller, tänk INTE på allt du har gått igenom. Se bara var du är idag och se att du har klarat dig. Allt du känner just nu är en inbillning, det är inte på riktigt". Det sticker i hela kroppen. Jag river mig över bröstet och på halsen, vill riva ut allt som smärtar mig. "En dusch hjälper", tänker jag. Det kan vara skönt. Jag ställer mig i duschen och känner de varma vattenstrålarna mot huden. Detta hjälper. Lugn. Allt ordnar sig. Jag andas in ångan som bildats från det varma vattnet och paniken sticker återigen ut i kroppen. Jag känner mig instängd. Som när man suttit för länge i en bastu och behöver frisk luft. Men jag orkar inte röra mig. Det känns som att jag sprungit ett maratonlopp, svetten rinner och jag flåsar. Vattnet fortsätter rinna över min kropp och känns som tusentals nålstick. Vattenstrålarna river i mina handflator. Från och till svartnar det för ögonen. Det enda jag orkar tänka är åt vilket håll jag kommer trilla. Min röst orkar inte ropa efter hjälp. Jag orkar inte hålla mig själv uppe mer, det är nu jag släpper taget.

Allt brister. Jag exploderar i tårar, håller handduken framför ansiktet och skriker rakt in i frottén. Hulkar. Det gör så ont men samtidigt är det så skönt. Äntligen släpper det. Det blir inte värre än såhär. Jag var säker på att jag skulle dö, men jag lever. Jag är här och nu. Trasig men ändå vacker på ett miserabelt sätt. Jag tog mig ut ur duschen. Det här är ingen inbillningskänsla, det här är på riktigt. Det är över".

Om jag bara kunde lära mig att låta det komma direkt. Inte kämpa emot. Då hade det inte behövt göra så jävla ont varje gång. 2017 är året jag tar detta på fullaste allvar och lär mig. För första gången i mitt liv är jag ärlig när jag säger att jag ska varva ner. Jag älskar livet och vill kunna leva det så länge jag bara kan. "De som verkligen älskar dig kommer att förstå. De som inte förstår förtjänar inte att vara kvar". För en gångs skull vill jag sätta mig själv först. Jag är inte rädd för att stå ansikte mot ansikte med mina motgångar. Jag är rädd för att känna att jag inte vågar leva. Och nästa gång jag känner trycket över bröstet kommer jag att tänka på mina rader och krama mig själv. Du överlever varje gång.






Likes

Comments

4 med lite från vår helg. Ludde har haft en bättre måndag än mig, haha. Han har haft spadag hos sin frisör, badat och fått en ny frisyr. Man skulle varit hund helt enkelt!

Likes

Comments

Idag är det 7 år sedan du lämnade oss och vad jag inte insåg då (och som jag fortfarande har svårt att inse ibland) är att livet faktiskt går vidare på riktigt. Sorgligt på ett vis och vackert på ett annat. Jag tog alla mina krafter och åkte till dig idag.. Det är inte ofta jag är hos dig och det gnager i mitt samvete. Det är den lustiga doften av buskarna på kyrkogården, kyrkan där vi har minnen tillsammans som avslutades med din begravning.. Jag vet inte ens om du är där, om jag ska titta ner på din grav eller upp mot himlen. Och så gör det så jävla ont och verkligt att gråta över ditt namn på en gravsten.. Men när jag sitter där så känns det som att du vakat och att du vet. Jag behöver inte säga någonting, behöver aldrig förklara eller försvara mig. Jag får en känsla av att du vet och att allt är okej. Och så fick du äntligen träffa vår vita lille glädjetuss som tassade runt lycklig i snön. Du är i mina tankar varje dag, älskade mamma.

2016-11-26

"Så var det dags.. Första advent. December. Jul. Ljus. Stjärnor. Musik. Dofter. Filmer. Känslor. En månad som varje år påminner om allt jag förlorat och samtidigt påminner om så många goda barndomsminnen. Jag tänkte sätta upp adventsljusstakar nu ikväll så att de lyser fint till första advent. Sätta igång julmusik och göra det mysigt. Än så länge har jag åstadkommit att lyssna på "Tänd ett ljus" 11 gånger och gråtit musten ur mig.. Jag minns så väl hur jag låg en hel natt och lärde mig texten bara för att kunna gå upp på morgonen, sjunga för mamma och göra henne glad. Jag ville så gärna göra henne glad.. Så jag stannade uppe, lyssnade och skrev ner rad för rad. Spolade tillbaka, lyssnade på texten, skrev ner och memorerade. Mimade den om och om igen, jag ville inte sjunga på riktigt och råka väcka henne. Jag ställde klockan tidigt för att vara säker på att jag vaknade innan hon skulle stiga upp. Jag tände ett ljus, gick mot hennes sovrum och sjöng för henne. Bara för att hennes ögon skulle glittra. Bara för att jag ville att hon skulle vara stolt över mig.. För att få känna hennes kärlek. En kärlek som inte kan mätas med något annat och som jag saknar varje dag. Jag ska nog få upp adventsljusstakarna i år också. Och jag ska nog hinna med att fira jul hos alla delar av släkten. Allt annat får stanna kvar där i barndomen bland minnena som jag tar fram då och då. Som jag ibland gråter för, ibland skriker för, ibland skrattar åt och ibland ler åt. Jag accepterar mig själv med min ärrade själ."


Likes

Comments