View tracker

O helga natt, sammetsdukar och änglaspel. Jesus i Betlehem av porslin. En vit miniatyrkyrka med speldosa, bomullsvadd liknande snö och små figurer i svarta hattar. Akta lampan som lyser upp kyrkan, den bränns. Virkade runda dukar i rött, gardiner med tomtar och girlanger. Änglar i varje rum. En handgjord klocka av pärlor i köksöppningen, den måste vi vara rädd om för den har gått i arv. Kan jag få sätta upp julgransstjärnan denna julen? Snälla, jag vill sitta på dina axlar. En sockerbagare, brända pepparkakor. Leverkorv och cigarettrök. Står du under misteln så pussar jag dig. Rör inte prydnadssakerna, älskade små barn. Stora ögon beundrar de glittrande julkulorna. Kalle Anka klockan 3. Tomteverkstaden är min favorit. Måste han alltid köpa tidningen när tomten kommer? Du fick fler julklappar än mig. Väntan. Kan vi bygga ihop tågbanan nu? Snälla snälla snälla. Och kan någon sjunga karaoke med mig? Kom och titta! Jag har fått en hund som skäller när man kommer nära. Den ska jag ha på mitt rum så att den skyddar mig på natten. Kan du knäcka min valnöt? Du är starkast i världen. Jag vill ha den goda chokladbiten i alladinasken, men man får inte ta underst förrän allt är slut överst. Måste ni röka mer nu, jag får ont i huvudet. Jag såg mamma kyssa tomten. Kan vi skruva upp dosan, jag vill se de dansa igen. Vill någon dansa med mig? Ingen ser mig under bordet när jag kittlar era fötter. Jag vill bygga en koja. Klänning i blå sammet. Den kliar men den är fin. Titta på mina fina skor, de har klack. Jag har nästan lika långt hår som mamma, titta! Får jag somna i din famn? Jag älskar dig och litar på dig. Jag är omedveten om vad som väntar mig och allt är sagolikt. Älska mig. Snälla.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Han följde mig hem, vägen vi gick fram och tillbaka för att ligga i varandras armar. Förbi skolan där vi blev kära, förbi fotbollsplanen där han gav mig kyssen som betydde "nu är du min". Vi gick och jag funderade. Hos honom kände jag mig trygg, i hans armar och i hans normala liv. Jag jämförde våra världar när vi gick där, någonting jag alltid har gjort. Jämfört mig och mitt liv med andra för att se vilka brister jag har och hur jag kan bli bättre. I jämförelse med hans värld så var min värld trasig. Trasig, komplicerad och onormal på alla sätt och vis. Mina tankar blev till ord och jag hörde mig själv säga högt: "Ibland undrar jag om det varit lättare för oss alla om hon försvann den där natten". Jag ångrade orden lika snabbt och ville spola tillbaka tiden. Hur hamnade jag här?

Den där natten förändrade allt. Efter alla år kan jag blicka tillbaka och säga att det var den dagen allt gick åt helvete, det var då det gick för långt.
Jag var inne i en period där jag vände upp och ner på mitt eget liv, inte på ett sånt sätt som andra sedan vände upp och ner på det åt mig. Utan som en otrygg tonåring som snart inte brydde sig om hur det slutar, som bara ville ha en reaktion. På nätterna låg jag vaken, skrev i min bok och lyssnade på musik. Helst på Eminem som följt med mig sen jag fick hans första skiva när jag var 10 som jag bar runt i min Freestyle. Nu hade jag åtminstone en mp3, fylld av det enda som förstod mig - min musik.
En vanlig vardag låg jag där till sent på natten, ibland till tidig morgon. Skolan ansåg jag vara mitt minsta problem. Jag gick dit när jag kände för att vara där, när jag var där var jag oftast inte på mina lektioner. Och om jag var på mina lektioner var det oftast för att provocera eller att sova, med lurarna i öronen och en tröja som kudde. Jag drog mig längre ifrån mina riktiga vänner, hamnade i ett knepigt umgänge längre ifrån familjen och verkligheten. Till de som var i samma sits, som ville vara var som helst förutom hemma.

Mamma hade fester i vardagsrummet med människor jag aldrig träffat förr. "Emmy, kan inte du vara DJ?". Fulla vuxna vinglade fram till mig och önskade låtar. Detta är en av många anledningar till varför jag för gott slutade känna mig trygg bland vuxna människor. Jag minns speciellt en kvinna med långt, blont hår och långa naglar, hon hade en röd korsett och en andedräkt som stank av rödvin och cigaretter. Hon sluddrade fram "Hjärtat, kan du spela From Paris to Berlin? F-R-O-M PARIS TO BERLIN. Om du.. Flytta dig så skriver jag". Mamma pratade lika sluddrande och så hade hon den där blicken hon hade när rödvinet hade tagit över henne. När hon inte riktigt hann öppna munnen innan ett ord skulle ut och det liksom kom väsandes ut genom framtänderna - "Emmy, kan du dansa med min kompis? Han har precis skilt sig och är jätteledsen. Han är jätteledsen och han behöver dansa". Nu var Gnarls Barkley's "Crazy" i högtalarna, den låten har alltid tagit mig tillbaka till den stunden. Jag dansade motvilligt och när låten tog slut så gick jag in i mitt sovrum och låste dörren. Stoppade in mina hörlurar, skruvade upp musiken och försvann. Uppgiven.
Dagen efter stod det en bag in box på diskbänken, redo att fylla på nya glas när baksmällan slog in. Runt om stod vinglas med någon droppe rött kvar i botten, någon sov på soffan och jag försvann tillbaka in på mitt rum. Vilken sida mamma skulle vakna på var oklart. Ena dagen var hon som en frisk fläkt, sitt underbara jag. Andra dagar ville hon knappt resa sig ur sängen. Det hade varit upp och ner mellan oss den senaste tiden, jag fick inte grepp om henne och hon fick inget grepp om mig. Jag höll mig mest undan för bådas skull.

"Du får den konstiga blicken när du är full. Du lyssnar inte, du hånar mig bara. Du dricker för mycket och jag är orolig över dig. Det är därför jag inte fixar skolan och ligger vaken om nätterna, för jag går och oroar mig över att du inte mår bra". Hon tittade på mig. "..hah. Pfft". Hon vände bort ansiktet, stirrade ner i golvet och funderade. Sen vände hon sig mot mig igen, med upphöjda ögonbryn och den där blicken. Som att orden som kom ur min mun var de löjligaste hon någonsin hört. "Vet du vad.. Hela världen kretsar inte kring dig Emmy. Allt handlar inte om dig, dig, dig. Du är inte min mamma. Jag är vuxen och jag gör precis som jag vill, det bestämmer inte du".
Jag minns hennes blick och reaktion som att det var igår. De orden har ekat i mitt huvud så många gånger, än idag. "Det vet jag mamma. Men DIN värld borde kretsa kring oss", hade mitt 22-åriga jag svarat. Vad jag egentligen svarade det minns jag inte, för allt blev mörkt och jag blev minst på jorden.

Jag skaffade ett förhållande och kände att jag kom på fötter. Jag spenderade mesta av tiden hos honom, då avtog även konflikterna mellan mig och mamma rätt så bra. Från och till kände jag ett hopp om att det här faktiskt kunde bli bra till slut. Jag tog upp kontakt med mina vänner och kände mig ganska stabil. Jag gick i 7an på högstadiet och hade redan mycket i bagaget, mycket som även jag själv var anledning till. Så jag tillät mig att ta en dag ledigt då och då när det helt enkelt blev för jobbigt. Den dagen var en sån dag, jag satt och sjöng i vanlig ordning med musik i högtalarna och lyrics på skärmen hos min dåvarande pojkvän. Jag hade precis ätit en sen frukost, kaviarmackor och O'boy, fruktansvärd blandning. Men jag var ensam och kunde bara vara Emmy. Det hjälpte alltid att få utlopp av känslorna, analysera låtar som beskrev hur jag kände och att få sjunga ut smärtan. Den smärtan jag sjöng om då visade sig vara mycket mildare än vad som väntade mig. Min telefon ringer och jag svarar, det är en darrig och rädd röst i andra änden. "Din mamma ligger på sjukhus".

Några veckor tidigare stod vi på min morbrors balkong, jag och mamma. Hon var nykter och glad, precis som min mamma egentligen var. De där tillfällena ville jag alltid stoppa tiden, krama om henne, dofta hennes mysk-parfym och säga "Mamma, vet du vad? Jag älskar dig och jag är stolt över att du inte har druckit på en vecka. Snälla var såhär föralltid". Men jag bara stod där med henne. Vi pratade om en nära killkompis till mig som precis förlorat sin vän, en kille i min ålder. Han hade begått självmord. Mamma brister ut - "HUR kan man göra så? Och så UNG! Man kan inte ha såna problem att det är den enda utvägen som finns. Eller hur Emmy?". Jag höll med. Utan någon vetskap om min framtid så höll jag med och var mest glad över att vi pratade utan att bråka.

Den darriga rösten i telefonen fortsatte - ".. Din mamma försökte ta livet av sig inatt. Hon vill inte att någon ska veta, hon ligger på sjukhuset". Min värld rasade under mina fötter, från en minut till en annan så förändrades min existens. Den tryggheten jag sakta kände komma var som bortblåst. Vad svarar jag på det, hur ska man reagera? Jag vet inte vad jag sa under det telefonsamtalet. Jag var i chock, ledsen och så fruktansvärt arg. Var inte livet tillräckligt komplicerat som det redan var? Som att man inte kände sig tillräckligt trasig redan så adderas ett självmordsförsök till listan. Något vi inte skulle prata om, bara låtsas som att det regnar.
Pappa och de andra kom till mig med tomhet i blicken, vi satte oss vid köksbordet. "Jag förstod inte att det var så illa..", sa pappa. Det förstod nog inte jag heller, för allt blir vardag till slut. Jag hade vant mig vid att det var som det var, att det gick upp och ner. Det var så vårt liv var. Från det till att försvinna från jorden var ett stort steg.

Jag behövde ringa henne och fråga om allt bara var ett missförstånd. Ett stort skämt. Det måste vara ett missförstånd att vår mamma skulle välja att lämna oss här. Jag satte telefonen mot örat, klumpen i bröstet blev större och större. Det kliade i kroppen av ilska, rädslan gjorde mig illamående. Sen hör jag hennes röst. "Hej". Hon levde iallafall, hon var okej. Det kändes en smula bättre att höra hennes röst, men konversationen som väntade skulle förändra allt.
"Hej.." Jag pausade lite för att samla mod, tog ett djupt andetag. "Är det sant vad de säger?"
"Du bryr väl inte dig. Du är ju aldrig hemma ändå, du vill inte prata med mig"
"Så det är sant? Det är verkligen sant att du tänkte lämna oss här? Utan ett hejdå, utan en förklaring. Bara försvinna?!". Hela jag skakade, jag var så rädd att jag började frysa samtidigt som jag var så arg att jag kokade. Mitt huvud var en enda röra.
Hon svarade iskallt tillbaka - "Du älskar ju inte mig ändå".

Likes

Comments

View tracker

Kan vi bara stanna upp för en sekund och fundera över vad vi jämför oss själva med? Jag ser det överallt och jag gör det själv varje dag. Jag jämför mig med bilder - Andra par, fitnessmodeller, andras liv. Framförallt på Instagram och Facebook, scrollar och tappar mitt förnuft. Och jag vet att jag inte är ensam om det - Speciellt inte bland tjejer. Det är en helt annan värld därute! En värld där par lever på att surfa solbrända i paradiset, dricker ur ananaser och aldrig har en konflikt. Tjejer som aldrig har en finne, sminket och håret är perfekt 24/7. Fitnesstjejer som hittat sin perfekta vinkel för att få till en smal midja och en fyllig rumpa, som de väldigt gärna delar med sig av med eller utan byxor. Jag sitter och scrollar en måndagsmorgon i myskläder, osminkad och har mitt hår slarvigt uppsatt i en knut mitt på huvudet, blek är jag också. Och vad gör jag? Jag jämför mig! Jag jämför min spegelbild med den där tjejen som jag egentligen vet sitter och redigerar sin selfie i en halvtimme innan hon lägger upp den. För hon vill ha likes och att killarna ska tycka om henne, så hon redigerar. Plötsligt har hon större bröst, vitare tänder, smalare midja, långa ögonfransar. Så många tjejer jag stött på och tänkt "Så ser hon INTE ut på Instagram". Jag scrollar förbi en annan tjej som står i enbart trosor, putar med rumpan och fotar sig i spegeln. Celluliter, dåliga hårdagar, finnar, stökiga rum och dammtussar existerar inte på Instagram och Facebook (Såklart). För många av oss är det vardag, men man inbillar sig att alla andras liv är PERFEKT och att det inte finns i deras vardag också.
Jag säger inte att det är fel att lägga upp dessa bilderna, redigera loss så länge ni mår bra av det. Jag själv vill ju inte heller lägga upp ett stökigt vardagsrum eller en ful selfie? Jag tar säkert 20 foton innan jag är nöjd med mig själv, bara det är ju löjligt. Det som är felet är att man (läs "jag") jämför sin spegelbild och vardag när de flesta bilderna inte ens är på riktigt, man ställer löjliga krav på sig själv.

Så till er som är som jag, som jämför och ständigt tycker att vi kan bli lite bättre än vad vi är - Vi duger precis som vi är! Alla dagar och i alla lägen. 

Likes

Comments

Jag tror att vi alla kan relatera till det - Att vilja ha tillbaka en tidsperiod i vårt liv. Det kan vara ett speciellt minne, en känsla, en person. För mig är det ofta en känsla av trygghet, att ingenting kunde skada mig och att jag var villkorslöst älskad. När kärlek och glädje inte var någonting jag behövde kämpa för.. När jag grät i sängen skulle någon komma springandes in, hålla om mig och ligga kvar med mig tills jag var lugn. Jag saknar att vara det största och viktigaste i någons värld och som aldrig skulle låta något ont hända mig. Jag saknar någon som jag inte kan ersätta.. Någon jag aldrig kan ta tillbaka och någonting som jag aldrig kan förändra. En person som idag hade varit så behövd och älskad. Vissa dagar är det bara en persons kramar och ord som hade hjälpt, hennes.

  • 641 readers

Likes

Comments

En god kopp kaffe, NCIS: Los Angeles och nagelpyssel i soffan får ta upp en timme eller två av denna förmiddagen. Helgen kommer att spenderas på olika destinationer med delar av familj, släkt och vänner vilket ska bli så roligt! När man har flyttat hemifrån så uppskattar man dessutom att få maten serverad mer än någonsin, haha.
Börjar få rejäl abstinens då jag inte har tränat sen i tisdags(!). Så jag ska snart bege mig ner mot gymmet och avverka ett benpass, tjoho! Om min näsa slutar blöda, vill säga. Känns lite besvärligt att gå runt med en bomullstuss i näsan - Eller som min läkare sa när jag var liten: "Stoppa upp en tampong i näsan". Haha, det hade ju iallafall blivit en snackis på Sats!

GLAD PÅSK!

Likes

Comments

Titta vilket fint kort och påskägg vi fick på jobb idag! Nyttoveckorna får pausa lite, ett påskägg fyllt med kärlek kan man ju inte tacka nej till?

Likes

Comments

Denna morgonen började med en mardröm, bokstavligt talat. De senaste veckorna har min hjärna gått på högvarv och nu när jag äntligen kan slappna av så låter mitt huvud inte mig vila, inte ens när jag sover. Jag drömmer att jag springer, konfronterar, trillar, gråter, skriker.. Imorse drömde jag samma dröm flera gånger om, klockan 7 bestämde jag mig för att gå upp och ta över mina tankar igen.
Vill inte min dag bli bra av sig själv så får jag ta saken i egna händer, tänkte jag! Så jag snörade på mig skorna, gick ner till havet och la mig på en solstol på trädäcket. Lyssnade på vågorna och blev lugnare för varje minut. Det gäller att hitta sin egen medicin för sin ångest och förstå att den inte kan vinna över en. "Den har inte övertaget, den äger inte dig. Du bestämmer själv hur du mår", upprepar jag om och om igen. Och idag vann jag. Dagen blev helt fantastisk - Solen värmde, långpromenad, lunch med goa tjejer, personligt bästa på gymmet, Höganäs med svärmor och sofftid med min sambo. Så mycket livet förändras med ens sätt att tänka på och hur man väljer att leva. En persons hälsa kan bedömas genom att titta på vad hon tar två av - piller eller trappsteg.

Likes

Comments

God middag och kvalitetstid med sambon ikväll! Helgerna några veckor framöver är fullbokade med massa roligheter, så dessa dagarna har jag bara gjort det jag själv vill göra utan några måsten och varvat ner ordentligt. Lucky me som även är ledig på måndagar, kommer ha så mycket positiv energi till kommande veckan!

Likes

Comments

Det är bara onsdag och det känns som att jag har avverkat en hel vecka redan! Vi var som sagt i Lund i måndags och då lunchade vi på ett (för oss) nytt ställe som heter inkognito, gott och mysigt! På vägen hem åkte vi inom Nova och köpte en tavla som jag kärat ner mig i.. Hur man nu kan få känslor för en tavla undrar jag. Jag bär den fram och tillbaka i lägenheten för att kunna se den hela tiden, sitter jag i soffan så är den på tv-bänken och ligger jag i sängen så står den på byrån bredvid. Intalar mig själv att det är fullt normalt, haha.

I måndagskväll gick jag och svärföräldrarna ut på långpromenad, det är skönt att ersätta gympassen med frisk luft ibland. Jag måste bli bättre på att vistas utomhus, man mår så mycket bättre! Sist men inte minst var vi hos mina föräldrar igår kväll till sent och pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade och kramades. Så nu har jag mycket positiv energi att fortsätta arbetsveckan med!

Likes

Comments