"Allt jag ville ha sagt"-träsket och egentligen allt jag vill ha sagt idag men ändå inte säger. "Älska mig med allt du har och sluta aldrig". Jag kräver kärlek. Är det egentligen för mycket begärt? När jag ringer dig så vill jag höra att du blir lycklig av min röst. Att du blir lycklig av att jag tänkte på just dig och för att jag ringer dig av ingen anledning alls mer än att jag vill veta hur du mår. Jag vill ha mer än 4 minuter och 20 sekunder med dig i ett telefonsamtal. Jag BEGÄR mer än det. Kräver, faktiskt. Kan man kräva kärlek från en person? Är det själviskt? Som att skaffa kontaktförbud fast tvärtom. Kontakttvång? Det jag säger är "Jag ville bara säga att jag älskar dig och sådära, ifall du hade glömt det. Vi kan prata en annan dag då, eller kanske ses? Okej. Vi hörs av då, hejdå. DU VÄNTA, var rädd om dig". När jag egentligen vill skrika "ÄLSKA MIG TILLBAKA. Från botten av ditt hjärta, genom dina blodådror, ut i dina armar och håll de runt mig. För jag behöver det. Låt mig inte lägga på, lägg inte på".

Jag har ju alltid älskat lite för mycket. Kanske en liten släng av besatthet i min kärlek kan man väl tyda. Jag kan känna svartsjuka i min egen kärlek, för jag vill själv bli älskad på det viset. Jag minns för några år sen när jag låg bredvid mamma i hennes stora säng. Jag fick sova där ibland, när jag verkligen behövde det. Bara jag inte låg för nära för då blev det varmt. Jag kan verkligen minnas mig tillbaka i den stunden som att jag var där nu. Sängkläderna doftade av sköljmedlet från Softlan, "Vanilla & Orchid". Tapeten var brandgul med en bårder av änglar. En 19" tjock-tv uppe i takhörnet. Den numera svarta spegeln som då var guldfärgad hängde horisontellt på väggen. I sänglådan på höger sida låg ett rött smyckeskrin med ringar och berlocker som jag älskade att pilla på. Mammas sovrum, ett mysigt litet rum som vi byggde till på senare år. Vårt ena badrum låg strax intill, ångorna från mammas bad hängde kvar i luften den kvällen. Musk Oil No 6. Mysk, mammas doft. Föralltid mammas doft. Hon hade alltid lika kalla fötter och händer som jag har. Ibland fick jag låna hennes duntofflor, ibland värmde hon en riskudde och la över mina fötter tills de blev varma. Den kvällen älskade jag mamma så mycket, så djupt, att hur nära jag än var så var det inte nog. Jag tryckte mig in i hennes famn, kände hennes armar runt mig, hennes tandkrämsandedräkt, min kind mot hennes mjuka. Jag var så nära henne jag bara kunde komma men det var helt enkelt inte nog. Jag älskade henne mer än så. Mycket mer. "Emmy sluta det gör ont, det blir alldeles för varmt". Hon älskar inte mig lika mycket tillbaka, tänkte jag. Det gjorde hon ju. Men istället för att krama sönder mig så värmde hon mina fötter med en riskudde mitt i natten. Det var hennes sätt. Och alla andra kärlekshandlingar jag inte förstod som barn, som hade fått mitt hjärta att smälta idag.

Mina ögon svullnar, läpparna blir varma, jag känner en tår fastna i nedersta fransraden. Sen tar det stopp. Skärp dig. Du är fantastisk. Helt jävla otrolig faktiskt. Trasig och ärrad men vacker på samma gång. Och det gör ingenting att lakanen som blev torktumlade för fem dagar sen ligger kvar i IKEA-påsen undangömd i gästrummet, fortfarande ovikta och sannerligen väldigt skrynkliga. Det gör ingenting att det är fjärde dagen jag inte orkade laga middag. Det gör ingenting att jag känner mig ensam idag, det gör man ibland. Vad man känner och vad som faktiskt är, det är ofta två helt olika saker. Kärlek i alla former är inte alltid villkorslös, underbar och en dans på rosor. Iallafall inte i min värld. Den är inte heller alltid delad jämnt. Ibland ganska enkelriktad, ibland även överflödig. Men oftast väldigt vacker.



Likes

Comments

Slagen rätt ner i soffan, kroppsligt alltså. Väntar fortfarande på att själen ska slå sig ner här med mig. Sitter och gissar hej vilt till På Spåret men har ingen att skryta till när jag för en gångs skull kunde svaret på en fråga. Jag tror att det har hänt en halv gång innan ungefär. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Ställt in efterlängtad AW med kollega på grund av att en ondskefull förkylning tagit över mig. Slutade med att jag hamnade själv (inte ensam, själv) i soffan. När Ludde slutat mumsa på husses strumpa så vill han kanske göra mig sällskap. I onsdags kväll var jag finklädd och åt på restaurang med pappa. Ikväll sitter jag nyduschad i morgonrock med tandkräm på en finne i ansiktet som inte är välkommen. Till middag en fredag som denna fick det bli 2 kokta ägg och lösgodis, så mycket orkade kroppen med och det är helt okej. Nu ska ögonen vila på SVT1 med Skavlan en timme innan läggdags. Tant är trött.

Likes

Comments

Det finns saker jag inte pratar med dig om. Antingen öppnar jag mig för dig eller så får du bara snudda vid min yta. Min fasad som inte behövs rivas om jag inte vill. Där är jag trygg och säker, stadig på jorden. Och du likaså innanför din fasad. Jag vet att du har någonting inom dig som du gärna inte pratar om med vem som helst, någonting som har format dig. Det har vi alla. Jag älskar min fasad. Eller som jag hellre kallar det, mitt "alter ego". Mitt sundare jag. Jag som lever i nutid och inte i dåtid. Mitt sundare jag har blivit mer och mer mitt vanliga jag. Jag som inte stirrar in i min spegelbild och påminner mig själv om att andas. Jag som har tagit mig ut ur mörkret gång på gång och äntligen ser jag ljuset oftare än mörkret. Men jag är bara människa och ibland brister det.. Som ett efterskalv av vad som har varit.

Psykisk ohälsa. Ångest. Det är någonting jag och många lever med som vi gärna inte pratar om. Det har fått mig att känna mig ensam i ett rum fullt av människor så många gånger. Det har så många gånger fått mig att känna mig omständig. Besvärlig. Märkvärdig. Gnällig. Överkänslig. Annorlunda på ett dåligt sätt. Samtidigt som jag skriver dessa raderna skakar jag i kroppen och spänner min käke. "Är detta verkligen någonting jag ska lyfta? Är det verkligen någonting jag ska skriva om? Vill jag verkligen dela med mig av mig själv så mycket?". Sen tänker jag på hur jag känner när jag mår som värst - att ingen kan hjälpa mig. Ingen förstår. För trots att du kramar mig så kan du inte skydda mig från smärtan. Trots att du kramar mig är du så långt borta. Vad du än säger till mig så kommer det kännas som att jag ska dö. Så om jag reser mig över min rädsla och vågar dela med mig så hjälper kanske mina rader någon i samma situation att känna sig mindre ensam. Jag vet hur det känns, jag kan krama dig och övertyga dig om att du överlever. Du överlever varje gång du får en ångestattack och du är aldrig ensam om det.

Det börjar oftast med en trigger. Som när en låt från förr spelas upp och det hugger till i hjärtat. När någon bär en parfym som påminner om förr. När "Amazing Grace" eller "Always on my mind" spelas och jag ser den stängda kistan och en full kyrka framför mig. Om jag går och älter en ouppklarad konflikt. Eller när jag gör det jag är expert på - kör slut på mig själv. Är överallt samtidigt och leker superkvinna. Lever upp till mina egna högt ställda krav på mig som person och min livsbild. Det är så viktigt att allt hamnar rätt i pusslet. Och Gud nåde mig om jag skulle misslyckas med någonting jag förväntar mig av mig själv. Min kropp har lärt sig att mata min ångest genom att gå upp i varv och det är så farligt. Det välkomnar ångesten med öppna armar. Det kommer smygandes - trycket över bröstet, andningssvårigheterna, yrseln, tankarna, förvirringen, oron. Vad jag borde göra då, i god tid innan när jag har en chans att stoppa det, är att släppa allt och sätta mig ner. Lägga bort telefonen. Ta fram en bok eller lyssna på en podcast. Varva ner. Lägga allt och alla åt sidan. Men i rädslan av en kommande ångestattack tänker jag inte logiskt. Då är jag min värsta fiende. Jag tänker att det är bättre att hålla igång, inte ha tid till att tänka efter. För om jag släpper muren och varvar ner, då kommer allt ikapp. Så jag fortsätter att vara superkvinna och matar min ångest. Kontrollerar. Lägger fjärrkontrollerna i storleksordning, puffar soffkuddar, rensar lådor, färgkoordinerar. Gör allt det jag inte ska göra. Lurar kroppen att jag gör saker som lugnar ner mig när jag i själva verket stressar upp mig. Och jag lär mig aldrig. Jag dämpar ångesten i stunden men i längden gör jag den så mycket värre. Ibland kan jag nästan skratta åt mig själv när jag står där och ser mig själv utifrån. "Ja Emmy, nu när du puffat till kuddarna och putsat soffbordet så kommer allt att lösa sig". Det är ingen annan som ställer krav på mig. Det är bara jag och mitt huvud. Det är jag som säger till mig själv att jag är besvärlig och gnällig. Att jag inte duger. Och jag vet inte hur jag hade överlevt utan människorna runt om mig som har så mycket förståelse. De förstår sig på mig mer än vad jag gör själv. Ni är så viktiga för mig allihopa. Det är er kärlek som lyfter mig. Er ibland brutala ärlighet och ert sätt att säga åt mig att sakta ner och komma ner på jorden.

"Min ångest trasar sönder mig. Jag vill inte ens kalla det min ångest för "min" känns som någonting man håller kärt, någonting som man är stolt över att man har. Jag är allt annat än stolt över ångesten som bor i min kropp. Jag skäms. Och den gör mig galen. Jag vill bara ha fötterna på jorden och leva.

Låt mig slippa denna gången, snälla. "Andas in, andas ut. Djupa andetag. Fokusera. Du har ingenting att vara orolig över. Alla mår bra. Andas. Lugn". Jag upprepar det i mitt huvud om och om igen samtidigt som tårarna rinner. Det känns som att hjärnan är påväg att explodera och knäcka pannbenet. Tinningarna spänner och det sticker i munnen. Det känns som att jag har en kniv i strupen som skär på insidan varje gång jag tar ett andetag. Jag fokuserar på mina ögon i spegelbilden. "Andas. Djupa andetag. Allt är okej". När jag står där och stirrar in i mina panikslagna, rödsprängda ögon inser jag att det inte är okej. Det är fan allt annat än okej. Paniken sprider sig återigen i kroppen och kniven är tillbaka i strupen. Det känns som att jag är sekunder från att tappa fattningen och falla ihop. "Inte idag Emmy. Du ska inte ge upp idag". Jag blundar och börjar om, upprepar och påminner mig själv om att andas. "Du klarar detta. Ett steg i taget. Marken kommer inte gå sönder under dig, du kommer inte att dö, du är stark. Tänk på allt du har gått igenom och se var du är idag. Eller, tänk INTE på allt du har gått igenom. Se bara var du är idag och se att du har klarat dig. Allt du känner just nu är en inbillning, det är inte på riktigt". Det sticker i hela kroppen. Jag river mig över bröstet och på halsen, vill riva ut allt som smärtar mig. "En dusch hjälper", tänker jag. Det kan vara skönt. Jag ställer mig i duschen och känner de varma vattenstrålarna mot huden. Detta hjälper. Lugn. Allt ordnar sig. Jag andas in ångan som bildats från det varma vattnet och paniken sticker återigen ut i kroppen. Jag känner mig instängd. Som när man suttit för länge i en bastu och behöver frisk luft. Men jag orkar inte röra mig. Det känns som att jag sprungit ett maratonlopp, svetten rinner och jag flåsar. Vattnet fortsätter rinna över min kropp och känns som tusentals nålstick. Vattenstrålarna river i mina handflator. Från och till svartnar det för ögonen. Det enda jag orkar tänka är åt vilket håll jag kommer trilla. Min röst orkar inte ropa efter hjälp. Jag orkar inte hålla mig själv uppe mer, det är nu jag släpper taget.

Allt brister. Jag exploderar i tårar, håller handduken framför ansiktet och skriker rakt in i frottén. Hulkar. Det gör så ont men samtidigt är det så skönt. Äntligen släpper det. Det blir inte värre än såhär. Jag var säker på att jag skulle dö, men jag lever. Jag är här och nu. Trasig men ändå vacker på ett miserabelt sätt. Jag tog mig ut ur duschen. Det här är ingen inbillningskänsla, det här är på riktigt. Det är över".

Om jag bara kunde lära mig att låta det komma direkt. Inte kämpa emot. Då hade det inte behövt göra så jävla ont varje gång. 2017 är året jag tar detta på fullaste allvar och lär mig. För första gången i mitt liv är jag ärlig när jag säger att jag ska varva ner. Jag älskar livet och vill kunna leva det så länge jag bara kan. "De som verkligen älskar dig kommer att förstå. De som inte förstår förtjänar inte att vara kvar". För en gångs skull vill jag sätta mig själv först. Jag är inte rädd för att stå ansikte mot ansikte med mina motgångar. Jag är rädd för att känna att jag inte vågar leva. Och nästa gång jag känner trycket över bröstet kommer jag att tänka på mina rader och krama mig själv. Du överlever varje gång.






Likes

Comments

4 med lite från vår helg. Ludde har haft en bättre måndag än mig, haha. Han har haft spadag hos sin frisör, badat och fått en ny frisyr. Man skulle varit hund helt enkelt!

Likes

Comments

Idag är det 7 år sedan du lämnade oss och vad jag inte insåg då (och som jag fortfarande har svårt att inse ibland) är att livet faktiskt går vidare på riktigt. Sorgligt på ett vis och vackert på ett annat. Jag tog alla mina krafter och åkte till dig idag.. Det är inte ofta jag är hos dig och det gnager i mitt samvete. Det är den lustiga doften av buskarna på kyrkogården, kyrkan där vi har minnen tillsammans som avslutades med din begravning.. Jag vet inte ens om du är där, om jag ska titta ner på din grav eller upp mot himlen. Och så gör det så jävla ont och verkligt att gråta över ditt namn på en gravsten.. Men när jag sitter där så känns det som att du vakat och att du vet. Jag behöver inte säga någonting, behöver aldrig förklara eller försvara mig. Jag får en känsla av att du vet och att allt är okej. Och så fick du äntligen träffa vår vita lille glädjetuss som tassade runt lycklig i snön. Du är i mina tankar varje dag, älskade mamma.

2016-11-26

"Så var det dags.. Första advent. December. Jul. Ljus. Stjärnor. Musik. Dofter. Filmer. Känslor. En månad som varje år påminner om allt jag förlorat och samtidigt påminner om så många goda barndomsminnen. Jag tänkte sätta upp adventsljusstakar nu ikväll så att de lyser fint till första advent. Sätta igång julmusik och göra det mysigt. Än så länge har jag åstadkommit att lyssna på "Tänd ett ljus" 11 gånger och gråtit musten ur mig.. Jag minns så väl hur jag låg en hel natt och lärde mig texten bara för att kunna gå upp på morgonen, sjunga för mamma och göra henne glad. Jag ville så gärna göra henne glad.. Så jag stannade uppe, lyssnade och skrev ner rad för rad. Spolade tillbaka, lyssnade på texten, skrev ner och memorerade. Mimade den om och om igen, jag ville inte sjunga på riktigt och råka väcka henne. Jag ställde klockan tidigt för att vara säker på att jag vaknade innan hon skulle stiga upp. Jag tände ett ljus, gick mot hennes sovrum och sjöng för henne. Bara för att hennes ögon skulle glittra. Bara för att jag ville att hon skulle vara stolt över mig.. För att få känna hennes kärlek. En kärlek som inte kan mätas med något annat och som jag saknar varje dag. Jag ska nog få upp adventsljusstakarna i år också. Och jag ska nog hinna med att fira jul hos alla delar av släkten. Allt annat får stanna kvar där i barndomen bland minnena som jag tar fram då och då. Som jag ibland gråter för, ibland skriker för, ibland skrattar åt och ibland ler åt. Jag accepterar mig själv med min ärrade själ."


Likes

Comments

O helga natt, sammetsdukar och änglaspel. Jesus i Betlehem av porslin. En vit miniatyrkyrka med speldosa, bomullsvadd liknande snö och små figurer i svarta hattar. Akta lampan som lyser upp kyrkan, den bränns. Virkade runda dukar i rött, gardiner med tomtar och girlanger. Änglar i varje rum. En handgjord klocka av pärlor i köksöppningen, den måste vi vara rädd om för den har gått i arv. Kan jag få sätta upp julgransstjärnan denna julen? Snälla, jag vill sitta på dina axlar. En sockerbagare, brända pepparkakor. Leverkorv och cigarettrök. Står du under misteln så pussar jag dig. Rör inte prydnadssakerna, älskade små barn. Stora ögon beundrar de glittrande julkulorna. Kalle Anka klockan 3. Tomteverkstaden är min favorit. Måste han alltid köpa tidningen när tomten kommer? Du fick fler julklappar än mig. Väntan. Kan vi bygga ihop tågbanan nu? Snälla snälla snälla. Och kan någon sjunga karaoke med mig? Kom och titta! Jag har fått en hund som skäller när man kommer nära. Den ska jag ha på mitt rum så att den skyddar mig på natten. Kan du knäcka min valnöt? Du är starkast i världen. Jag vill ha den goda chokladbiten i alladinasken, men man får inte ta underst förrän allt är slut överst. Måste ni röka mer nu, jag får ont i huvudet. Jag såg mamma kyssa tomten. Kan vi skruva upp dosan, jag vill se de dansa igen. Vill någon dansa med mig? Ingen ser mig under bordet när jag kittlar era fötter. Jag vill bygga en koja. Klänning i blå sammet. Den kliar men den är fin. Titta på mina fina skor, de har klack. Jag har nästan lika långt hår som mamma, titta! Får jag somna i din famn? Jag älskar dig och litar på dig. Jag är omedveten om vad som väntar mig och allt är sagolikt. Älska mig. Snälla.

Likes

Comments

Han följde mig hem, vägen vi gick fram och tillbaka för att ligga i varandras armar. Förbi skolan där vi blev kära, förbi fotbollsplanen där han gav mig kyssen som betydde "nu är du min". Vi gick och jag funderade. Hos honom kände jag mig trygg, i hans armar och i hans normala liv. Jag jämförde våra världar när vi gick där, någonting jag alltid har gjort. Jämfört mig och mitt liv med andra för att se vilka brister jag har och hur jag kan bli bättre. I jämförelse med hans värld så var min värld trasig. Trasig, komplicerad och onormal på alla sätt och vis. Mina tankar blev till ord och jag hörde mig själv säga högt: "Ibland undrar jag om det varit lättare för oss alla om hon försvann den där natten". Jag ångrade orden lika snabbt och ville spola tillbaka tiden. Hur hamnade jag här?

Den där natten förändrade allt. Efter alla år kan jag blicka tillbaka och säga att det var den dagen allt gick åt helvete, det var då det gick för långt.
Jag var inne i en period där jag vände upp och ner på mitt eget liv, inte på ett sånt sätt som andra sedan vände upp och ner på det åt mig. Utan som en otrygg tonåring som snart inte brydde sig om hur det slutar, som bara ville ha en reaktion. På nätterna låg jag vaken, skrev i min bok och lyssnade på musik. Helst på Eminem som följt med mig sen jag fick hans första skiva när jag var 10 som jag bar runt i min Freestyle. Nu hade jag åtminstone en mp3, fylld av det enda som förstod mig - min musik.
En vanlig vardag låg jag där till sent på natten, ibland till tidig morgon. Skolan ansåg jag vara mitt minsta problem. Jag gick dit när jag kände för att vara där, när jag var där var jag oftast inte på mina lektioner. Och om jag var på mina lektioner var det oftast för att provocera eller att sova, med lurarna i öronen och en tröja som kudde. Jag drog mig längre ifrån mina riktiga vänner, hamnade i ett knepigt umgänge längre ifrån familjen och verkligheten. Till de som var i samma sits, som ville vara var som helst förutom hemma.

Mamma hade fester i vardagsrummet med människor jag aldrig träffat förr. "Emmy, kan inte du vara DJ?". Fulla vuxna vinglade fram till mig och önskade låtar. Detta är en av många anledningar till varför jag för gott slutade känna mig trygg bland vuxna människor. Jag minns speciellt en kvinna med långt, blont hår och långa naglar, hon hade en röd korsett och en andedräkt som stank av rödvin och cigaretter. Hon sluddrade fram "Hjärtat, kan du spela From Paris to Berlin? F-R-O-M PARIS TO BERLIN. Om du.. Flytta dig så skriver jag". Mamma pratade lika sluddrande och så hade hon den där blicken hon hade när rödvinet hade tagit över henne. När hon inte riktigt hann öppna munnen innan ett ord skulle ut och det liksom kom väsandes ut genom framtänderna - "Emmy, kan du dansa med min kompis? Han har precis skilt sig och är jätteledsen. Han är jätteledsen och han behöver dansa". Nu var Gnarls Barkley's "Crazy" i högtalarna, den låten har alltid tagit mig tillbaka till den stunden. Jag dansade motvilligt och när låten tog slut så gick jag in i mitt sovrum och låste dörren. Stoppade in mina hörlurar, skruvade upp musiken och försvann. Uppgiven.
Dagen efter stod det en bag in box på diskbänken, redo att fylla på nya glas när baksmällan slog in. Runt om stod vinglas med någon droppe rött kvar i botten, någon sov på soffan och jag försvann tillbaka in på mitt rum. Vilken sida mamma skulle vakna på var oklart. Ena dagen var hon som en frisk fläkt, sitt underbara jag. Andra dagar ville hon knappt resa sig ur sängen. Det hade varit upp och ner mellan oss den senaste tiden, jag fick inte grepp om henne och hon fick inget grepp om mig. Jag höll mig mest undan för bådas skull.

"Du får den konstiga blicken när du är full. Du lyssnar inte, du hånar mig bara. Du dricker för mycket och jag är orolig över dig. Det är därför jag inte fixar skolan och ligger vaken om nätterna, för jag går och oroar mig över att du inte mår bra". Hon tittade på mig. "..hah. Pfft". Hon vände bort ansiktet, stirrade ner i golvet och funderade. Sen vände hon sig mot mig igen, med upphöjda ögonbryn och den där blicken. Som att orden som kom ur min mun var de löjligaste hon någonsin hört. "Vet du vad.. Hela världen kretsar inte kring dig Emmy. Allt handlar inte om dig, dig, dig. Du är inte min mamma. Jag är vuxen och jag gör precis som jag vill, det bestämmer inte du".
Jag minns hennes blick och reaktion som att det var igår. De orden har ekat i mitt huvud så många gånger, än idag. "Det vet jag mamma. Men DIN värld borde kretsa kring oss", hade mitt 22-åriga jag svarat. Vad jag egentligen svarade det minns jag inte, för allt blev mörkt och jag blev minst på jorden.

Jag skaffade ett förhållande och kände att jag kom på fötter. Jag spenderade mesta av tiden hos honom, då avtog även konflikterna mellan mig och mamma rätt så bra. Från och till kände jag ett hopp om att det här faktiskt kunde bli bra till slut. Jag tog upp kontakt med mina vänner och kände mig ganska stabil. Jag gick i 7an på högstadiet och hade redan mycket i bagaget, mycket som även jag själv var anledning till. Så jag tillät mig att ta en dag ledigt då och då när det helt enkelt blev för jobbigt. Den dagen var en sån dag, jag satt och sjöng i vanlig ordning med musik i högtalarna och lyrics på skärmen hos min dåvarande pojkvän. Jag hade precis ätit en sen frukost, kaviarmackor och O'boy, fruktansvärd blandning. Men jag var ensam och kunde bara vara Emmy. Det hjälpte alltid att få utlopp av känslorna, analysera låtar som beskrev hur jag kände och att få sjunga ut smärtan. Den smärtan jag sjöng om då visade sig vara mycket mildare än vad som väntade mig. Min telefon ringer och jag svarar, det är en darrig och rädd röst i andra änden. "Din mamma ligger på sjukhus".

Några veckor tidigare stod vi på min morbrors balkong, jag och mamma. Hon var nykter och glad, precis som min mamma egentligen var. De där tillfällena ville jag alltid stoppa tiden, krama om henne, dofta hennes mysk-parfym och säga "Mamma, vet du vad? Jag älskar dig och jag är stolt över att du inte har druckit på en vecka. Snälla var såhär föralltid". Men jag bara stod där med henne. Vi pratade om en nära killkompis till mig som precis förlorat sin vän, en kille i min ålder. Han hade begått självmord. Mamma brister ut - "HUR kan man göra så? Och så UNG! Man kan inte ha såna problem att det är den enda utvägen som finns. Eller hur Emmy?". Jag höll med. Utan någon vetskap om min framtid så höll jag med och var mest glad över att vi pratade utan att bråka.

Den darriga rösten i telefonen fortsatte - ".. Din mamma försökte ta livet av sig inatt. Hon vill inte att någon ska veta, hon ligger på sjukhuset". Min värld rasade under mina fötter, från en minut till en annan så förändrades min existens. Den tryggheten jag sakta kände komma var som bortblåst. Vad svarar jag på det, hur ska man reagera? Jag vet inte vad jag sa under det telefonsamtalet. Jag var i chock, ledsen och så fruktansvärt arg. Var inte livet tillräckligt komplicerat som det redan var? Som att man inte kände sig tillräckligt trasig redan så adderas ett självmordsförsök till listan. Något vi inte skulle prata om, bara låtsas som att det regnar.
Pappa och de andra kom till mig med tomhet i blicken, vi satte oss vid köksbordet. "Jag förstod inte att det var så illa..", sa pappa. Det förstod nog inte jag heller, för allt blir vardag till slut. Jag hade vant mig vid att det var som det var, att det gick upp och ner. Det var så vårt liv var. Från det till att försvinna från jorden var ett stort steg.

Jag behövde ringa henne och fråga om allt bara var ett missförstånd. Ett stort skämt. Det måste vara ett missförstånd att vår mamma skulle välja att lämna oss här. Jag satte telefonen mot örat, klumpen i bröstet blev större och större. Det kliade i kroppen av ilska, rädslan gjorde mig illamående. Sen hör jag hennes röst. "Hej". Hon levde iallafall, hon var okej. Det kändes en smula bättre att höra hennes röst, men konversationen som väntade skulle förändra allt.
"Hej.." Jag pausade lite för att samla mod, tog ett djupt andetag. "Är det sant vad de säger?"
"Du bryr väl inte dig. Du är ju aldrig hemma ändå, du vill inte prata med mig"
"Så det är sant? Det är verkligen sant att du tänkte lämna oss här? Utan ett hejdå, utan en förklaring. Bara försvinna?!". Hela jag skakade, jag var så rädd att jag började frysa samtidigt som jag var så arg att jag kokade. Mitt huvud var en enda röra.
Hon svarade iskallt tillbaka - "Du älskar ju inte mig ändå".

Likes

Comments

Jag tror att vi alla kan relatera till det - Att vilja ha tillbaka en tidsperiod i vårt liv. Det kan vara ett speciellt minne, en känsla, en person. För mig är det ofta en känsla av trygghet, att ingenting kunde skada mig och att jag var villkorslöst älskad. När kärlek och glädje inte var någonting jag behövde kämpa för.. När jag grät i sängen skulle någon komma springandes in, hålla om mig och ligga kvar med mig tills jag var lugn. Jag saknar att vara det största och viktigaste i någons värld och som aldrig skulle låta något ont hända mig. Jag saknar någon som jag inte kan ersätta.. Någon jag aldrig kan ta tillbaka och någonting som jag aldrig kan förändra. En person som idag hade varit så behövd och älskad. Vissa dagar är det bara en persons kramar och ord som hade hjälpt, hennes.

  • 793 readers

Likes

Comments

En god kopp kaffe, NCIS: Los Angeles och nagelpyssel i soffan får ta upp en timme eller två av denna förmiddagen. Helgen kommer att spenderas på olika destinationer med delar av familj, släkt och vänner vilket ska bli så roligt! När man har flyttat hemifrån så uppskattar man dessutom att få maten serverad mer än någonsin, haha.
Börjar få rejäl abstinens då jag inte har tränat sen i tisdags(!). Så jag ska snart bege mig ner mot gymmet och avverka ett benpass, tjoho! Om min näsa slutar blöda, vill säga. Känns lite besvärligt att gå runt med en bomullstuss i näsan - Eller som min läkare sa när jag var liten: "Stoppa upp en tampong i näsan". Haha, det hade ju iallafall blivit en snackis på Sats!

GLAD PÅSK!

Likes

Comments

Titta vilket fint kort och påskägg vi fick på jobb idag! Nyttoveckorna får pausa lite, ett påskägg fyllt med kärlek kan man ju inte tacka nej till?

Likes

Comments