Header

Från ingenstans kom febern om och om igen, men det har inte stoppat mig från att arbeta dagarna däremellan. I torsdags vaknade jag av att jaghade svårt att röra på nacken, något som eskalera under dagens timmar och ledde till ett besök på vårdcentralen fredag förmiddag. Läkaren frågade mig om varför jag jobba när jag inte är fullt frisk, jag vet inte riktigt vad man ska svra på den, men jag svarade att om jag skulle vara hemma varje gang jg hade lite ont i halsen eller vr täppt i näsan skulle jag inte kunna ha ett arbete. Så han valde att sjukskriva mig i 10 dagar fram. Här sitter jag med hög feber som tar sig an min kropp som ett moln över solen en dag på stranden, så fort jag missar en tablett. Luftvägsinfektion, nacksmärta och konsumtion av tabletter tre gånger om dagen för att hålla molnet borta. Mer rastlös än mig kan man inte bli! Det är tur att jag har en man här att vårda mig dagligen för både min "tycka synd om mig själv" känsla och rastlösheten, även om han slår mig i sömnen för jag snarkar som den manligaste av alla män bara kan.

Jag har i allt kaos som vardagen erbjuder inte haft tid för bloggen, det är massvis på jobbet, jag har ju både skrivit upp mig och utbildat mig som coach och handledare, tur att vi pga min sjukfrånvaro är två som det sistnämnda. Jag planerar och packar inför flytten som äger rum 1 mars. Jag har fullt upp med att bearbeta (läs förtränga) bortgången av pappa och jag kämpar för mina rättigheter hos fula bolag.

Så jag fyller i med lite bilder för att visa sista tiden av min vardag.

Och det mest opassande med Facebooks automedelanden, det passar inte alltid riktigt in!.

Likes

Comments

Ibland kan man fundera över sin egna IQ, eller EQ.

Iställer för att förklara under detta halvår vad jag behövde för att klara av motkraven så agera jag som en idiot (& nej inte otrohet, det behövdes inte), jag har ignorerat allt. Jag har tänkt att detta är på låtsas att det snart kommer vara över ändå, varför ska jag ändra mig för en kort period? Men jag vet ju också att innerst inne ville jag inte att det skulle vara en kort period, även om jag i början hade känslor för mitt ex och kanske hade tanken att det skule bli han och jag någon dag. Det gick över när känslorna för Bacon blev så starka, även om han var så ung och även om vi till större del bråka. Jag ville mest av allt var med honom dygnet runt, även om han kanske ansåg det jobbigt. När det var bra så var det underbart, det var precis vad jag vill ha, fast hela tiden förståss. Jag kan inte förstå mitt egna huvud ibland, mina tankar eller handlingar. Det är som att jag alltid förstör för mig själv. Jag ska inte glorifiera honom bara för att jag saknar fanskapet, han var inte heller perfekt, långt ifrån! Men han hade sina bra sidor, precis som jag. Det värsta är att jag det sista 24 timmarna har suttit vaken och anat oro att något hänt, att han var skadad, när han egentligen inte vill ta avslutet bara, utan istället rymma ifrån, jag kan förstå honom. Jag hoppas på att jag får en förklaring någon dag, och så får jag glädjas av denna era, även om den nu är slut.

Nu får fokuset ligga på flytten, allt nytt som sker på arbetet och att få mig att sluta förstöra för mig själv!

Likes

Comments

Varje dag möter jag bakåtsträvande  människor som inte riktigt lever i nuet utan är kvar i den mansdominerade samhälle som vi än gång var.  Och nej det handlar inte att vi inte kan uppnå samma styrka eller få samma jobb, utan att vi är enligt många (män till större del)  fortfarande är mindre värda. Det visas genom kränkande meningar och maktutövande. Jag får dagligen acceptera att bli kallad lilla gumman på arbetstid (i telefon av främmande män) i alla olika åldrar.. Jag vet inte vart jag är liten då jag både är vuxen och lite för stor i omkrets för dagens ideal. Jag ska snällt acceptera att min kropp är en allmän egendom när jag går ut på krogen (om jag inte börjar bära burka) och om jag inte går med på villkoren ska man behöva få ta dryga kommentarer. Jag har fått höra kommentaren att om jag blivit "skadad"  av min abort är det mitt fel,  för jag valde att bresa på benen.. Vad hände med mannens ansvar?
Jag ska vara en människa men född med det kön som egentligen inte ska ha rätt att yttra sig utan att behöva vara en sån där jobbig feminist.  Om jag så agerar mer man (som jag gör)  då är man slampa och opålitlig.  Jag har som singel rätt att träffa vem jag vill,  hur många jag vill och klä av mig för vilka jag vill, precis som en man gör. Jag agerar precis som 80% av de män jag mött gör, men de tillhör normaliteten och behöver inte ens kommenteras. Om en man gör mig illa gör jag han illa, fysiskt som psykiskt, det låter väll rättvist? Om en man får uttrycka kommentarer som att kvinnan är det svagare könet och inte bör ha rösträtt eller rätt till sin egen kropp, då är inte jag en dum feminist för att jag tycker precis tvärtom?

Likes

Comments

Äntligen börjar år 2016 lida mot sitt slut!
Man kan summera allt det goda ett år har givit en såhär i sluttampen, vad man tar med sig och vad man vill förbättra (nyårslöften). Mitt 2016 har inneburit allt för mycket negativt som inte gått att påverka, även om jag haft mina stunder av härlighet också. Jag börja året i tron om att allt det skulle bli en ny start för allt negativt jag haft med mig från 2015, en flytt till världens minsta lägenhet mitt i stan. Flytten innebar mer kaos än anat och jag var på plats först i slutet av januari. Februari blev jag ännu ett år äldre och trodde jag skulle vara starkare och klokare. Den var även den månad min kusin alldeles för ung lämnade oss, endast 18 år (i mina ögon förevigt den där lilla pojken som kom och kolla på skräckfilm med mig). Ännu en sorg att bära, och jag tänkte att nu kan inte detta år int erlägga mer tyngd på mina axlar, men man ska inte tro för mycket. Den första april förlora jag både en tand (av jourens misstag, som de ännu inte åtgärdat, en kallelse kommer..) och jag kom hem till en lägenhet fylld av avloppsvatten. Bor man i öbo som jag gjorde för tillfället så är man bosatt på gatan av en olycka man själv inte vållat. Det innebar att fritiden gick åt att protestera mot öbo, flytta till en tillfällig lägenhet och bara acceptera vardagen. Det vände av en fastanställning och den
första juni fick jag äntligen flytta in i en permanent bostad igen. Då började helvetet med bolag som skickar ogiltiga fakturor och kärlekskaos, detta har följt mig ända till november, jag har fått min rätt både hos öbo och de andra bolagen.
Hösten gav mig också modet att göra det jag lova mig själv som ung, en kurs i poledancing, en tungpiercing och ännu en katt till skaran. Det kändes som det flöt på, när december nu kom. Som om det inte var nog av årets motgångar kom beskedet när jag satt på middag under en tjänsteresa, min biologiska pappa har lämnat oss. Inget avsked, ingen ny chans.
Jag tror detta år gjort mig starkare, men gett mig så mycket sorg att bära på som jag inte riktigt vet hur jag ska bearbeta.
Mitt år 2017 är fokuset på mig, jag ska få flytta till rosta, bli granne till en av mina bästa vänner, jag ska få ro och bli lycklig igen. Så jag summerar året även i bilder! ✌️

Likes

Comments

Idag har jag besökt nikolai kyrka, det är andra gången i år, tredje gången ett farväl av en älskad och alldeles för ung.
Jag vet att denna dag skulle komma till slut, men jag har ställt in mig på att den skulle komma om tidigast 20 år.

Älskade pappa, i mina ögon var du som en påse gott och blandat, det finns bitar man tycker om och några som man inte ens vill se. Jag är glad att du var delaktig i att skapa mig, att du på avstånd kude påverka mig och att du faktiskt fick en ny chans att få vara pappa, en bra sådan också. Du var inte alltid dålig även om jag önska att det kunde vara så, det hade varit så mycket enklare att ta farväl då än att sitta i ett mitt emellan ting. Jag kan fortfarande inte se detta verkligt, att du som var odödlig i mina ögon faktiskt redan lämnat oss. Jag vet att jag var pappas flicka som liten, för det har mamma berättat, hur jag stod där vid dörren på min kudde med min pippiväska och väntade på att du skulle komma tillbaka och hämta mig, men du kom inte än på ett tag, som vuxen kan jag förstå varför. När vi blev lite äldre satt vi och grät de dagar vi skulle hämtas av farmor för att ta oss till det hem du var på, för de var inte en plats för barn. Du har gjort mig stark av dina snedsteg, så även negativa saker kan utvecklas till något gott för en annan. Men idag vill jag minnas det goda med dig.
Jag minns när du kom till skolan med godis (som vi fick gömma), jag minns hur du övertalade oss till att prata i mikrofonen för dina låtar, men att vi trotsa och sa bajs större delen. Jag minns hur du körde frågelek i bilen om filmer vi hade sett för att bryta tysnaden. jag minns hur rädd jag var när du om vintrarna skulle sladda med bilen för det var spännande. Jag vet att du älskade mig, det visade du när jag rymde i tonåren, och att du trots allt aldrig slutade skriva till mig, även om svaren var få. Jag var envis, jag var inställd på att du var samma människa som lämnade mig vid dörren med pippiväskan. Men trots allt så älskade jag dig. Vila i frid pappa! <3

Likes

Comments

Nu är det över på riktigt mellan mig och Herr Bacon, närt som är fast beslutat efter gårdagens diskussion. Vi har älskat men avskyr varandra på samma gång, vi är lika men olika.  Egentligen så är vi perfekta för varandra i många delar, men i det viktiga är vi fel och det är där de brister.  Det kanske är hemskt på sitt sätt att det var ett avslut som valdes istället för att reparera relationen, men det känns som det var det enda rätta i längden, nu slipper vi förbruka varandras tid till något som aldrig kommer ske.  Det fanns ingen tillit och jag vill inte förändra mitt liv, jag vill att personen jag är med är stöttande och förstår att allt inte är för att jävlas, att min kontakt med andra människor är oskyldig, men viktig för mig.

Jag trodde jag skulle må sämre, att jag skulle avsky att ligga här i sängen ensam en lördag, men det gör jag inte.  Jag tänker inte på morgondagen utan njuter just nu av stunden.  Kommer väll sakna vissa stunder.. Men jag tror jag står ut till mars månad, då kommer allt underlätta i samband med flytten. Och jag kanske glömt nämna det,  men jag ska flytta (igen!),  denna gång kommer jag få bo i en tvåa, dörr i dörr med en av mina bästa vänner och även ha gångavstånd till jobbet.  Det är helt underbart!
På grund av detta avslut kan jag fokusera på mig, på min framtid och njuta av tillvaron. Jag har sista åren pendlat mellan partners, varit feg för att använda ordet nej och försökt bota mitt missnöje med helger fyllda av alkohol. Men idag, då har jag ingen önskan av det. Jag vill få lugn, jag vill då reda ut vem jag är och vad jag vill och självklart får mitt huvud fri från allt kaos detta år har inneburit. 

Likes

Comments

Bloggen har fått stå stilla nu i några dagar, det beror på att jag försökt ta mig tillbaka till vardagen, jobbet, det sociala en människa behöver helt enkelt. I måndags fick jag återigen känna av sorg genom att logga in på Facebook och påminnas av släktens publiceringar för en födelsedag.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om min ängel, min vän som miste livet alldeles för tidigt. Det är en berättelse som alla i min omgivning känner till, då jag under 6 år försökt bearbeta sorgen genom att dela med mig av upplevelsen. Jag tror på att när man föds bestäms även den dagen man ska dö, där emellan lever man på karma och man kan välja att födas om på nytt. Trots min tro mister allt för många människor livet för tidigt.

Förutom min vän som gick bort och alldeles nyligen även min biologiska pappa så har jag även mist min kusin, ännu yngre och med allt för lite erfarenhet av livet. I tisdags skulle han blivit 19. Sedan han var liten har jag tillsammans med min syster och kusin tagit hand om honom och kusinen som är lika gammal. Vi satt ofta barnvakt och lekte ofta att det var våra barn. Vi ville så gärna vara vuxna vid det till fället (idag vill man hellre vara barn igen), gossarna var då 4 år gamla. Sebastian fick alltid vara min "son" när vi var barnvakt, och jag tror han och jag kom bättre överens än de andra, kan de bero på att han kunde vara lite småbråkig medan Alex ofta inte sa ifrån? Även efter perioden när vi brukade ta hand om dessa små gossar fortsatte jag och Sebastian att umgås, vi var släkt och grannar. Han visste vår kod och vart vi bodde, och han kunde komma när han ville på besök. En kväll långt därefter, han kan ha varit mellan 8-10 år, kom han som i vanlig ordning över, vi bestämde då att hyra en skräckfilm och köpa godis och mat, sagt och gjort. Det är en dag vi båda mindes väl, och något som jag vet att vi båda uppskattade. Sebastian frågade mig varje gång vi sågs sedan den dagen när vi skulle göra om det. Vi möttes lite här och var i staden då våran kontakt blev allt mer sällsynt under åren, men när vi väl sågs var det som vi såg igår. Jag märke med åren att han kontakta mig när det var lite jobbigt, han visste att han alltid var välkommen, jag bjöd på mat och han fick för en stund glömma sina bekymmer när vi prata goda minnen. Han var en underbar grabb, och i mina ögon var han alltid den där lilla pojken fast han hunnit bli 18 år. Det gör ont i hjärtat att man aldrig sagt hur mycket personen betyder för en, eller gjort mer än man gjorde, nu är det för sent. Älskade lilla Sebastian, du är älskad och saknad.

Min kusin, Sebastians mamma bearbetar sin sorg via en blogg, något som enligt mig inte går att läsa utan att ögonen fylls av tårar och magen vrider sig av tanken att han aldrig kommer tillbaka.

http://minsebastian.blogg.se/

Likes

Comments

Jag vill göra ett offentligt tack till mina familjer, till mina nära och till er mina kära bloggläsare för all omtanke och alla vänliga ord såhär i sorgen. Det har gjort att det är lättare att ta förlusten. Igår kände jag att jag behövde ta tillbaka min vardag, jag behövde komma på fötterna igen, annars skulle jag kunna sitta här vaken om nätterna och sovandes om dagarna vecka ut och vecka in. Jag gjorde mitt bästa genom att dölja mina rödsprängda ögon och torra ansikte, byta ut mina skitigt mjukisbyxor mot något fräscht och ta mig till glöggkvällen på jobbet. Det var helt underbart, först få omringad av de mest omtänksamma människorna man kan tänka sig, en barrunda och avsluta natten med fyllemat & historieätarna till ögonlocken inte längre gick att hålla upp.

Nog sagt om det, en puss till er alla omtänksamma mänkiskor, tack! ❤️

Likes

Comments

Idag kom verkligheten ifatt mig, idag fick jag ta farväl.

Jag har alltid trott att jag kommer få en ny chans med pappa, att den gränslösa kärlek som är i en familj kommer att visa sig. Jag trodde att någon dag, då kommer han vara där så som jag alltid önskade. Jag har för länge sedan bestämt mig att när jag får barn, då ska han få ta beslutet att finnas där villkorslöst eller säga upp kontakten helt, utan ånger och skam. Men den dagen kom aldrig, jag har istället få se min pappa skadad och still, som ett skal av den han en gång var. Den glada livliga man var nu skadad, tyst och iskall. Man står där och gråter tills det gör ont i ansiktet, man väntar på att han ska öppna ögonen, hur kall och hur död han än ser ut att vara. Man vill bara ruska om honom och säga skärp dig, vakna! Men istället få man inse att detta är sista gången jag får se honom, detta är sista gången jag får röra vid honom, det är sista gången jag kan tala till honom. Allt man en gång avskydde är som väck, som hans stickande skägg när man skulle kramas, idag ville ja inget annat än dra min hand mot hans kind. Jag fick säga förlåt, för jag var så envis, för jag vägra inse att han var inte ond, det var inte han det var drogerna som en gång sårade mig, inte han. Jag har fått lära mig, om än för sent att man ska inte älta det förflutna och alla människor förtjänar en andra chans.

Han fick med sig ett brev som han får ta med sig i graven, ett brev där jag ber om ursäkt och försöker förstå vart allt gick fel. Han lämnade mig kvar med frågor som inte kan besvaras. Jag fick iallafall hans sko som var kvar från olyckan, det låter kanske sjukt att spara en sko, men det är pappas och den ska inte försvinna, det är vad jag har kvar. Mina småsyskons mamma var med under hela avskedet och följde även med hem för att prata. vi behöver alla varandra i denna sorgsna tid.

Älskade pappa, du gjorde det inte alltid lätt att älska dig, men du ska veta att du var älskad!


Likes

Comments

Hur tänkte gud när han skapade något så dumt och onödigt som känslor. En konstant negativ magkänsla, antingen känner man för starkt för någon/något eller den raka motsatsen. Ibland för starkt för den som inte känner något. Bilden av något stämmer inte överens med verkligheten helt enkelt.

Vi människor är däggdjur, men till skillnad från andra djur så känner vi skuld om vi är sexuellt aktiva med fel folk, sårar någon eller helt enkelt inte kan uppnå det resultat som vi önskat. Vi är inte som anden i rosta som förlora alla sina åtta ankungar (för att hon var en dålig mamma), vi skulle känna sorg, och förmodligen behöva uppsöka psykisk hjälp för att endast överleva en dag till.

Mitt förslag är att på något sätt kunna operera in någon typ av dator i hjärnan, där man kan använda print screen för att samla på värdefulla minnen och delete för att för att undgå psykisk ohälsa när relationer inte tagit den vändning som önskats.

Nu är förmodligen inte tekninken tillräckligt fördigutvecklad för det, även om vi kan åka till månen och kan få plats med hela sitt liv i något så simpelt som en Iphone. Men kanske kan bli en dröm, ett önsketänkande till min nya livslängd efter återfödelsen.

Är det meningen att livet ska kretsa kring behovet och känslorna vi skapar för män? Alla konfliker, beslut och känslor är relaterade till män för oss iallfall heterosexuella kvinnor. Jag har alltid haft inställningen att det blir enklare med åren, det var uppenbarligen en lögn.

En stark önskan om att få attraktion och intresse till kvinnor finns för mig. Kvinnor är för mig lättare att läsa av. Är en kvinna sur är hon antingen tyst eller skriker utav dess like. En man vet man aldrig om han är sur även om man så frågar. En kvinna delar med sig av sina planer, tankar och känslor, medans mannen kan i bästa fall avge något samtycke om man snällt ber om en åsikt. Om jag ändå inte hade sån avsky mot det kvinnliga könsorganet! Jag säger inte att det är dåligt, men av någon anledning känner jag ingen strävan efter att behöva smaka på fittsaft. Jag skulle förmodligen gå in i en psykisk ohälsa av svartsjuka och depression om jag vore i en relation med en kvinna, hon kan baske mig inte se bättre ut än jag, inte vara trevligare för den delen heller. Och att bli tillsammans med en människa som jag ska överglänsa är varken lätt att hitta eller attraktivt.

Om vi återgår till det där med djuren.

Nu tänker vi generellt, djur kan säkert också känna kärlek och sorg. Men djur kan också tillfredställa sina behov utan några empatiska tankar. Människan har behov av att tillfredställas både fysiskt och psykiskt, något som nästan känns omöjligt av mina 25 års erfarenhet. Det naturliga är att vara exklusiva i en relation, med andra ord endast utföra sexuella aktiviteter med sin partner. Jag kan omöjligt tro att endast en person kan tillfredställa alla ens behov under en längre period, varför skiljs då så många människor? Sex och kärlek är inte sammanhörande i mina ögon. Du har inte bättre sex för att du älskar din sexpartner, förspelet minskar för var dag man kommer närmare varandra och vardagen gör sig påminnd och till slut börjar sex efterlikna något sorts måste som man helt enkelt planerar in en kvart till någon gång i månaden. Det blir slentriant, det är först när relationen börjar gå mot sitt slut som det händer något, precis som en rallyförare gasar på lite extra när hen skådar mållinjen. Sex är endast ett behov, att tillfredställa både de fysiska behovet när man är kåt och det psykiska behovet av närhet och bekräftelse. Vem som fyller de tomrummet påverkar inte resultatet. Därav har nog will smith och hans fru valt en perfekt lösning, ett öppet förhållande!


Likes

Comments