Header

Der ska väll fan alltid hända något när man väljer öbo!
Sist när jag flytta ut fick jag städa i två veckor för att de på besiktningen aldrig ville godkänna rengörandet av mina fönster. När jag väl stod redo att flytta in på tunnbindargränd hade tidigare hyresgäst bara lämnat lägenheten och öbo beslutade samma dag att jag skulle flytta in till 26kvm samtidigt som ett städteam stod i lägenheten. Jag fick inte heller nycklar till förrådet på 4-5 dagar trots upprepad kontakt med bovärden, detta låter kanske inte så illa men står man med möbler som rymmer en trea kan man inte få in allt i en lägenhet på 26kvm.När grannen sedan spolade ned en wc-fresh Så min lägenhet blev förstörd blev jag bostadslös (på pappret, tack vännen för lånet!) och öbo hade inga som helst skyldigheter att hjälpa mig. Jag fick istället av min bovärd tillsatt att jag fick bo där under renoveringen om jag ville för hyra skulle han ha! För mig är det inte logiskt att kunna renovera tak väggar & golv på 26 kvm med mitt bohag på plats

I eftermiddags tog jag mig sjuk i illamående, kräkningar och kramper till min nya lägenhet för att bemötas av detta! En lägenhet fylld av möbler och ett brev till Öbo. Tidigare hyresgäst har alltså inte flyttat ut och öbo har inte gjort någon städbesiktning och på så sätt missat att lägenheten är fullt möblerad fortfarande. Jag står alltså med ett kontrakt som utlovar att jag ska ha tillgång till lägenheten från kl 12.00, jag betalar hyra för att få vistas i lägenheten med mina saker från kl 12.00 och hade jag haft otur hade jag stått utan min gamla lägenhet från kl 12.00 vilket inneburit att jag står på gatan med hela mitt bohag! Min bovärd var sjuk och uppenbarligen gäller tydligen inte reglerna som städbesiktning för alla eller för öbo att använda sig av vikarier. För i helvete öbo shape up!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det finns alltid något som är ett problem, oavsett hur lyckligt och perfekt liv man kan ha så finns det alltid något som får en att försvinna från perfektionen. Man kan vara ledsen, arg, frustrerad, sjuk. Det kan vara att hela ens liv raserar ekonomiskt, fysiskt eller så simpelt som att kaffet är slut eller att katten spyr på mattan.

Jag vet att jag sårat många, jag har slarvat, jag har helt enkelt inte funnits där som jag borde mentalt varje minut varje dag. Jag vet att många kunnat irriterat sig på mitt agerande och dömt mig för något som verkar så korkat. Många vet om vad mitt liv inneburit hittils, men ibland kan det trots det vara svårt att förstå. Jag är en människa med separationsångest, jag kan inte släppa någon utan att ta ut det över mig själv, att jag är en elak människa som väljer att gå för att jag måste eller vill, vilket innebär att man ibland inte helt kunnat släppa taget fören man står på kanten av att förlora något annat. Ibland var det aldrig meningen att förlora en människa och ibland är det svårt att hitta tillbaka trots viljan. Jag avskyr förändringar, även om det kanske inte märks då jag nu ska flytta för 5e gången på ett år. Trots det kan jag titta på bilder från mina gamla lägenheter och fälla en tår för något simpelt minne.
Vissa dagar har jag suttit i badkaret, kedjerökt och gråtit i timmar av frustration, livet blev inte som tänkt, vardagen är inte som jag vill, jag har så många minnen jag vill uppleva igen med personer jag aldrig kommer se igen, platser jag aldrig kommer besöka igen och alldeles för mycket på min "att göra lista" att man nästan skulle kunna tro att man är småbarnsförälder till fem. Minsta lilla detalj som förändras i planen som knappt håller  tidsmässigt från början får mig att bli arg, för jag vet att rasar en bit rasar allt, iallafall hittils.

Alla tonåringar har haft detta bekymmer av frustration, kärleksproblem och jobbiga föräldrar. Den känslan man hade då har jag haft de sista 6 åren, det tar aldrig slut! När man äntligen bearbetat en sak och kommit tillbaka till vardagen slår nästa bekymmer ned. Och när det sker kommer allt tillbaka, allt jag bearbetat och allt jag ordnat upp i mitt liv.
Som om livet inte erbjuder tillräckligt avm vardagens alla måsten.

För 6 år sedan dog min bästa vän, och inte en sån där vanlig bästa vän, min var min granne min livskamrat och för familjen Pettersson ett extra barn/barnbarn. Från att dela alla livets bekymmer, upplevelser och timmar, från att finnas där precis varje sekund som behövts försvann hon, hon som varit mitt allt varje sekund och minut sedan första dagen i högstadiet.
Jag har försökt förtränga hur vardagen såg ut innan hon gick bort för att hantera den vardag jag tvingas leva idag, men jag kan aldrig glömma.

För ett år sedan dog min kusin, den där lilla killen som man växte upp med och ofta satt barnvakt åt som de barn man var då. Han som var så bråkig när det fanns andra i närheten, men var den där lilla charmiga pojken när vi var ensamma, ända upp i tonåren. Han som visste att han alltid kunde lita på mig, han som alltid kom när det krisa, han som man bara ville skulle förstå värdet av livet och lyckas. Jag mår än idag dåligt över att man gbara någon vecka innan han gick bort missade de sista samtalet och glömde ringa upp. Det är printat i mitt huvud än idag hur jag aldrig ringde upp den dagen och nu är det för sent. Det blir ingen mer film, der blir inge mer önskan om att livet kommer förändras, livet för honom är slut.

I december förlorade jag min pappa, han som jag viljat hata så länge jag kan minnas. Han som gav mig livet men inte fanns i det så som en pappa ska. Jag har alltid haft inställningen att min pappa valde sig själv och sitt missbruk framför mig, han valde precis allt framför mig. Men ändå skulle han röra till mina känslor av att konstant kontakta mig, att konstant kräva min uppmärksamhet, han älskade mig och det är väll möjligt att det kan vara därifrån mitt sätt att se kärlek kommer ifrån till er alla som säger att jag är oförmögen att älska. Du förstörde mitt liv lika mycket som du fick det att inte rasera. Den där hat-kärleken, att alla säger hur god du är, något jag fick se allt för sällan, den gör ont. Det är omöjligt att sörja när känslorna är i ett mittemellan-ting. Jag är en kopia av min pappa, något jag försökt förtränga istället för att skapa en kontakt av det. Jag har alltid trott och önskat att vi skulle hitta tillbaka till tillbaka till, att vi skulle skapa en relation, jag valde att önska och vänta för länge på det att chansen försvann.

Jag vet vad som hänt i min uppväxt, nästintill allt även om folk varit bra på att försöka dölja alla detaljer, ljugit och skyllt på andra. Och det följer mig varje dag! Sorg, frustration, ilska och glädje. Det finns inte någon man kan lita på fullt ut i det långa loppet, det finns inte någon som alltid kommer finnas där och livet är inte perfektion.

Jag fick förra året besked om att min morfar har alzheimers. Han som alltid varit den där "i dont care" personen som kör sitt eget race och inte tänker på att det finns något som heter hänsyn eller samhälle. Den personen som alltid ställde upp i riktiga situationer! Han som cykla på en kronancykel utan växlar när alla andra hade sportcyklar i tävlingen, han som åkte Vasaloppet med galet smörjda (vet inte vad de heter) skidor, han som var den bästa mannen i universum. Han känner jag inte igen längre, han är där och han är fortfarande min morfar som han alltid varit. Men sen kommer dom där stunderna när man inte vet, när man skräms över vad som är påväg att ske, att han inte själv kommer minnas vem han är för mig och vad han betyder för mig.

Så om jag ser något som påminner om min pappa behöver jag få mina minuter att andas, att förtränga bilden av den mosade bil han satt i som media lyckades placera i mitt huvud dag som natt, att få hålla tillbaka tårarna. Om det blir för mycket i min vardag behöver jag få andas och minnas min, livskamrat för att känna lugn. Om jag ser en sån där bortsprungen tonåring som min kusin behöver. jag få min tid att ta ett djupt andetag och inse att han nu fått ro och jag inte kan påverka det längre.
Och ibland behöver jag bara få inse att livet förändras oavsett vad man själv kan påverka.

Det handlar inte om ett rop på hjälp, lite medömkan eller bortförklaring. Det är bara en förklaring på mitt agerande i vardagen, livet är inte alltid lätt eller som önskat och vi har alla små tuffa stunder att bearbeta.
Så jag ber om ursäkt att jag inte alltid finns där, attz bilderna och tankarna i mitt huvud kan göra så att jag inte orkar kolla telefonen, att jag behöver  ta 5minuter extra paus eller att jag ibland bara vill vara och ha det tyst. Jag försöker komma tillbaka till vardagen.

Likes

Comments

Från ingenstans kom febern om och om igen, men det har inte stoppat mig från att arbeta dagarna däremellan. I torsdags vaknade jag av att jaghade svårt att röra på nacken, något som eskalera under dagens timmar och ledde till ett besök på vårdcentralen fredag förmiddag. Läkaren frågade mig om varför jag jobba när jag inte är fullt frisk, jag vet inte riktigt vad man ska svra på den, men jag svarade att om jag skulle vara hemma varje gang jg hade lite ont i halsen eller vr täppt i näsan skulle jag inte kunna ha ett arbete. Så han valde att sjukskriva mig i 10 dagar fram. Här sitter jag med hög feber som tar sig an min kropp som ett moln över solen en dag på stranden, så fort jag missar en tablett. Luftvägsinfektion, nacksmärta och konsumtion av tabletter tre gånger om dagen för att hålla molnet borta. Mer rastlös än mig kan man inte bli! Det är tur att jag har en man här att vårda mig dagligen för både min "tycka synd om mig själv" känsla och rastlösheten, även om han slår mig i sömnen för jag snarkar som den manligaste av alla män bara kan.

Jag har i allt kaos som vardagen erbjuder inte haft tid för bloggen, det är massvis på jobbet, jag har ju både skrivit upp mig och utbildat mig som coach och handledare, tur att vi pga min sjukfrånvaro är två som det sistnämnda. Jag planerar och packar inför flytten som äger rum 1 mars. Jag har fullt upp med att bearbeta (läs förtränga) bortgången av pappa och jag kämpar för mina rättigheter hos fula bolag.

Så jag fyller i med lite bilder för att visa sista tiden av min vardag.

Och det mest opassande med Facebooks automedelanden, det passar inte alltid riktigt in!.

Likes

Comments

Ibland kan man fundera över sin egna IQ, eller EQ.

Iställer för att förklara under detta halvår vad jag behövde för att klara av motkraven så agera jag som en idiot (& nej inte otrohet, det behövdes inte), jag har ignorerat allt. Jag har tänkt att detta är på låtsas att det snart kommer vara över ändå, varför ska jag ändra mig för en kort period? Men jag vet ju också att innerst inne ville jag inte att det skulle vara en kort period, även om jag i början hade känslor för mitt ex och kanske hade tanken att det skule bli han och jag någon dag. Det gick över när känslorna för Bacon blev så starka, även om han var så ung och även om vi till större del bråka. Jag ville mest av allt var med honom dygnet runt, även om han kanske ansåg det jobbigt. När det var bra så var det underbart, det var precis vad jag vill ha, fast hela tiden förståss. Jag kan inte förstå mitt egna huvud ibland, mina tankar eller handlingar. Det är som att jag alltid förstör för mig själv. Jag ska inte glorifiera honom bara för att jag saknar fanskapet, han var inte heller perfekt, långt ifrån! Men han hade sina bra sidor, precis som jag. Det värsta är att jag det sista 24 timmarna har suttit vaken och anat oro att något hänt, att han var skadad, när han egentligen inte vill ta avslutet bara, utan istället rymma ifrån, jag kan förstå honom. Jag hoppas på att jag får en förklaring någon dag, och så får jag glädjas av denna era, även om den nu är slut.

Nu får fokuset ligga på flytten, allt nytt som sker på arbetet och att få mig att sluta förstöra för mig själv!

Likes

Comments

Varje dag möter jag bakåtsträvande  människor som inte riktigt lever i nuet utan är kvar i den mansdominerade samhälle som vi än gång var.  Och nej det handlar inte att vi inte kan uppnå samma styrka eller få samma jobb, utan att vi är enligt många (män till större del)  fortfarande är mindre värda. Det visas genom kränkande meningar och maktutövande. Jag får dagligen acceptera att bli kallad lilla gumman på arbetstid (i telefon av främmande män) i alla olika åldrar.. Jag vet inte vart jag är liten då jag både är vuxen och lite för stor i omkrets för dagens ideal. Jag ska snällt acceptera att min kropp är en allmän egendom när jag går ut på krogen (om jag inte börjar bära burka) och om jag inte går med på villkoren ska man behöva få ta dryga kommentarer. Jag har fått höra kommentaren att om jag blivit "skadad"  av min abort är det mitt fel,  för jag valde att bresa på benen.. Vad hände med mannens ansvar?
Jag ska vara en människa men född med det kön som egentligen inte ska ha rätt att yttra sig utan att behöva vara en sån där jobbig feminist.  Om jag så agerar mer man (som jag gör)  då är man slampa och opålitlig.  Jag har som singel rätt att träffa vem jag vill,  hur många jag vill och klä av mig för vilka jag vill, precis som en man gör. Jag agerar precis som 80% av de män jag mött gör, men de tillhör normaliteten och behöver inte ens kommenteras. Om en man gör mig illa gör jag han illa, fysiskt som psykiskt, det låter väll rättvist? Om en man får uttrycka kommentarer som att kvinnan är det svagare könet och inte bör ha rösträtt eller rätt till sin egen kropp, då är inte jag en dum feminist för att jag tycker precis tvärtom?

Likes

Comments

Äntligen börjar år 2016 lida mot sitt slut!
Man kan summera allt det goda ett år har givit en såhär i sluttampen, vad man tar med sig och vad man vill förbättra (nyårslöften). Mitt 2016 har inneburit allt för mycket negativt som inte gått att påverka, även om jag haft mina stunder av härlighet också. Jag börja året i tron om att allt det skulle bli en ny start för allt negativt jag haft med mig från 2015, en flytt till världens minsta lägenhet mitt i stan. Flytten innebar mer kaos än anat och jag var på plats först i slutet av januari. Februari blev jag ännu ett år äldre och trodde jag skulle vara starkare och klokare. Den var även den månad min kusin alldeles för ung lämnade oss, endast 18 år (i mina ögon förevigt den där lilla pojken som kom och kolla på skräckfilm med mig). Ännu en sorg att bära, och jag tänkte att nu kan inte detta år int erlägga mer tyngd på mina axlar, men man ska inte tro för mycket. Den första april förlora jag både en tand (av jourens misstag, som de ännu inte åtgärdat, en kallelse kommer..) och jag kom hem till en lägenhet fylld av avloppsvatten. Bor man i öbo som jag gjorde för tillfället så är man bosatt på gatan av en olycka man själv inte vållat. Det innebar att fritiden gick åt att protestera mot öbo, flytta till en tillfällig lägenhet och bara acceptera vardagen. Det vände av en fastanställning och den
första juni fick jag äntligen flytta in i en permanent bostad igen. Då började helvetet med bolag som skickar ogiltiga fakturor och kärlekskaos, detta har följt mig ända till november, jag har fått min rätt både hos öbo och de andra bolagen.
Hösten gav mig också modet att göra det jag lova mig själv som ung, en kurs i poledancing, en tungpiercing och ännu en katt till skaran. Det kändes som det flöt på, när december nu kom. Som om det inte var nog av årets motgångar kom beskedet när jag satt på middag under en tjänsteresa, min biologiska pappa har lämnat oss. Inget avsked, ingen ny chans.
Jag tror detta år gjort mig starkare, men gett mig så mycket sorg att bära på som jag inte riktigt vet hur jag ska bearbeta.
Mitt år 2017 är fokuset på mig, jag ska få flytta till rosta, bli granne till en av mina bästa vänner, jag ska få ro och bli lycklig igen. Så jag summerar året även i bilder! ✌️

Likes

Comments

Idag har jag besökt nikolai kyrka, det är andra gången i år, tredje gången ett farväl av en älskad och alldeles för ung.
Jag vet att denna dag skulle komma till slut, men jag har ställt in mig på att den skulle komma om tidigast 20 år.

Älskade pappa, i mina ögon var du som en påse gott och blandat, det finns bitar man tycker om och några som man inte ens vill se. Jag är glad att du var delaktig i att skapa mig, att du på avstånd kude påverka mig och att du faktiskt fick en ny chans att få vara pappa, en bra sådan också. Du var inte alltid dålig även om jag önska att det kunde vara så, det hade varit så mycket enklare att ta farväl då än att sitta i ett mitt emellan ting. Jag kan fortfarande inte se detta verkligt, att du som var odödlig i mina ögon faktiskt redan lämnat oss. Jag vet att jag var pappas flicka som liten, för det har mamma berättat, hur jag stod där vid dörren på min kudde med min pippiväska och väntade på att du skulle komma tillbaka och hämta mig, men du kom inte än på ett tag, som vuxen kan jag förstå varför. När vi blev lite äldre satt vi och grät de dagar vi skulle hämtas av farmor för att ta oss till det hem du var på, för de var inte en plats för barn. Du har gjort mig stark av dina snedsteg, så även negativa saker kan utvecklas till något gott för en annan. Men idag vill jag minnas det goda med dig.
Jag minns när du kom till skolan med godis (som vi fick gömma), jag minns hur du övertalade oss till att prata i mikrofonen för dina låtar, men att vi trotsa och sa bajs större delen. Jag minns hur du körde frågelek i bilen om filmer vi hade sett för att bryta tysnaden. jag minns hur rädd jag var när du om vintrarna skulle sladda med bilen för det var spännande. Jag vet att du älskade mig, det visade du när jag rymde i tonåren, och att du trots allt aldrig slutade skriva till mig, även om svaren var få. Jag var envis, jag var inställd på att du var samma människa som lämnade mig vid dörren med pippiväskan. Men trots allt så älskade jag dig. Vila i frid pappa! <3

Likes

Comments

Nu är det över på riktigt mellan mig och Herr Bacon, närt som är fast beslutat efter gårdagens diskussion. Vi har älskat men avskyr varandra på samma gång, vi är lika men olika.  Egentligen så är vi perfekta för varandra i många delar, men i det viktiga är vi fel och det är där de brister.  Det kanske är hemskt på sitt sätt att det var ett avslut som valdes istället för att reparera relationen, men det känns som det var det enda rätta i längden, nu slipper vi förbruka varandras tid till något som aldrig kommer ske.  Det fanns ingen tillit och jag vill inte förändra mitt liv, jag vill att personen jag är med är stöttande och förstår att allt inte är för att jävlas, att min kontakt med andra människor är oskyldig, men viktig för mig.

Jag trodde jag skulle må sämre, att jag skulle avsky att ligga här i sängen ensam en lördag, men det gör jag inte.  Jag tänker inte på morgondagen utan njuter just nu av stunden.  Kommer väll sakna vissa stunder.. Men jag tror jag står ut till mars månad, då kommer allt underlätta i samband med flytten. Och jag kanske glömt nämna det,  men jag ska flytta (igen!),  denna gång kommer jag få bo i en tvåa, dörr i dörr med en av mina bästa vänner och även ha gångavstånd till jobbet.  Det är helt underbart!
På grund av detta avslut kan jag fokusera på mig, på min framtid och njuta av tillvaron. Jag har sista åren pendlat mellan partners, varit feg för att använda ordet nej och försökt bota mitt missnöje med helger fyllda av alkohol. Men idag, då har jag ingen önskan av det. Jag vill få lugn, jag vill då reda ut vem jag är och vad jag vill och självklart får mitt huvud fri från allt kaos detta år har inneburit. 

Likes

Comments

Bloggen har fått stå stilla nu i några dagar, det beror på att jag försökt ta mig tillbaka till vardagen, jobbet, det sociala en människa behöver helt enkelt. I måndags fick jag återigen känna av sorg genom att logga in på Facebook och påminnas av släktens publiceringar för en födelsedag.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om min ängel, min vän som miste livet alldeles för tidigt. Det är en berättelse som alla i min omgivning känner till, då jag under 6 år försökt bearbeta sorgen genom att dela med mig av upplevelsen. Jag tror på att när man föds bestäms även den dagen man ska dö, där emellan lever man på karma och man kan välja att födas om på nytt. Trots min tro mister allt för många människor livet för tidigt.

Förutom min vän som gick bort och alldeles nyligen även min biologiska pappa så har jag även mist min kusin, ännu yngre och med allt för lite erfarenhet av livet. I tisdags skulle han blivit 19. Sedan han var liten har jag tillsammans med min syster och kusin tagit hand om honom och kusinen som är lika gammal. Vi satt ofta barnvakt och lekte ofta att det var våra barn. Vi ville så gärna vara vuxna vid det till fället (idag vill man hellre vara barn igen), gossarna var då 4 år gamla. Sebastian fick alltid vara min "son" när vi var barnvakt, och jag tror han och jag kom bättre överens än de andra, kan de bero på att han kunde vara lite småbråkig medan Alex ofta inte sa ifrån? Även efter perioden när vi brukade ta hand om dessa små gossar fortsatte jag och Sebastian att umgås, vi var släkt och grannar. Han visste vår kod och vart vi bodde, och han kunde komma när han ville på besök. En kväll långt därefter, han kan ha varit mellan 8-10 år, kom han som i vanlig ordning över, vi bestämde då att hyra en skräckfilm och köpa godis och mat, sagt och gjort. Det är en dag vi båda mindes väl, och något som jag vet att vi båda uppskattade. Sebastian frågade mig varje gång vi sågs sedan den dagen när vi skulle göra om det. Vi möttes lite här och var i staden då våran kontakt blev allt mer sällsynt under åren, men när vi väl sågs var det som vi såg igår. Jag märke med åren att han kontakta mig när det var lite jobbigt, han visste att han alltid var välkommen, jag bjöd på mat och han fick för en stund glömma sina bekymmer när vi prata goda minnen. Han var en underbar grabb, och i mina ögon var han alltid den där lilla pojken fast han hunnit bli 18 år. Det gör ont i hjärtat att man aldrig sagt hur mycket personen betyder för en, eller gjort mer än man gjorde, nu är det för sent. Älskade lilla Sebastian, du är älskad och saknad.

Min kusin, Sebastians mamma bearbetar sin sorg via en blogg, något som enligt mig inte går att läsa utan att ögonen fylls av tårar och magen vrider sig av tanken att han aldrig kommer tillbaka.

http://minsebastian.blogg.se/

Likes

Comments

Jag vill göra ett offentligt tack till mina familjer, till mina nära och till er mina kära bloggläsare för all omtanke och alla vänliga ord såhär i sorgen. Det har gjort att det är lättare att ta förlusten. Igår kände jag att jag behövde ta tillbaka min vardag, jag behövde komma på fötterna igen, annars skulle jag kunna sitta här vaken om nätterna och sovandes om dagarna vecka ut och vecka in. Jag gjorde mitt bästa genom att dölja mina rödsprängda ögon och torra ansikte, byta ut mina skitigt mjukisbyxor mot något fräscht och ta mig till glöggkvällen på jobbet. Det var helt underbart, först få omringad av de mest omtänksamma människorna man kan tänka sig, en barrunda och avsluta natten med fyllemat & historieätarna till ögonlocken inte längre gick att hålla upp.

Nog sagt om det, en puss till er alla omtänksamma mänkiskor, tack! ❤️

Likes

Comments