Fula, dumma, äckliga, underbara, fina, konstiga kärlek.

Vad är kärlek egentligen? En känsla av att bara vilja ha någon eller en känsla av att du verkligen älskar personen på riktigt?

När du har gått igenom kärlek så himla många gånger, blivit sårad fler gånger än vad du kan räkna på dina bara fingrar. Börjar du inte undra på om det är något fel på dig istället? Är det kanske du som fuckar det varenda jävla gång för att DU är rädd av att bli sårad igen. Rädd för att du inte ska känna dig tillräcklig och främst av allt inte känna sig älskat.

Hur kan en sådan sak, som kärleken vara så fult, dumt, äckligt, underbart, fint och konstigt på samma gång. Kärlek som får dig att må så piss att du inte vet var du ska ta vägen men samtidigt få dig att må så jävla bra?

Jag har varit med om mycket genom mina snart 18 år. Kan låta ganska patetiskt men tro mig jag är erfaren;).

Jag har blivit sårad, folk har ljugit för mig, jag har älskat, blivit älskad m.m... På grund av denna jävla kärleken.

Att få denna klumpen i magen och när illamåendet kommer som en attack pga kärleken.

Att ha så svårt att kunna lita på människor för att man tidigare blivit sårad för att ha varit blind för kärleken.. och jag tänker för mig själv "aldrig igen", "ge dig inte in i samma sak, bli inte sårad igen".

Detta var ett kort inlägg angående kärleken... men kommer säkert dyka upp ännu fler inlägg som det ingår kärlek i :)

Usch och fy för denna jävla kärleken. Men samtidigt så mycket glädje gentemot det... fan det är inte lätt när det är svårt mina vänner :)

Puss&Kram <33

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Här kommer ett par bilder från min semester i Kroatien sommaren 2K17 !!! <3 PUSS&KRAM

Likes

Comments

​Fotboll, ahhhh fotboll !!! Livets sport. Jag har spelat fotboll sedan jag var 5 år gammal... Jag började i min lilla hemort Oxie där jag startade spela som 5åring tillsammans med killarna. Det gick ett par år tills jag förflyttade mig till ett lag vid namn Skabersjö IF där jag trivdes såååå bra!! Men efter ett par års spelande i Skabersjö begav jag mig vidare till Husie IF för att utveckla mina fotbollskunskaper. I Husie var jag på topp! Jag har aldrig haft så kul (både med fotbollen och med kompisarna i laget som jag fick). Jag hade utvecklats till en nivå jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Men aldrig får man vara lycklig länge nog... 

Sommaren 2015 fick jag körtelfeber... Min första tanke var "nu är min fotbollskarriär över, jag kommer aldrig kunna spela igen". Detta dels för att kroppen tar otroligt mycket skada av denna sjukdom+att det skulle tagit lång tid för mig att komma tillbaka till den nivå jag spelade på innan. Jag fick ta det tuffa beslutet att lägga ner med fotbollen, min kropp pallade inte av det. Min sorg över detta går inte att beskriva. Det var som att bli ifråntagen något som du älskar såå mycket! Det gick nästan 2 år efter detta och suget efter fotbollen fanns hela tiden kvar. Tills den dagen jag fick frågan om jag ville komma och provträna i det nybildade laget Holma-Krocksbäck. Lyckan som uppstod den dagen tanken slog mig att jag kanske skulle börja spela fotboll igen var magiskt!

Jag stack på min första träning, nervös men taggad till 1000. Provträningen gick över förväntan mycket bra! Efter jag tränat ett par gånger med laget var jag nu inskriven i laget och redo att få spela match! Jag har nog aldrig varit så nervös som när jag klev in på planen och skulle spela min första fotbollsmatch på över 2 år. Helt otränad.. och som grädde på mosen har jag inte världens uthålligaste knän heller .. :/

 Domaren blåste igång matchstart och jag kände adrenalinet flöda genom kroppen. Jag var så taggad! Jag var så nöjd med min insats i den matchen att jag bara blir glad när jag tänker på det! För att inte ha spelat på 2 år, ha skadade knän och en sjukt dålig kondis haha, gjorde jag en toppen-match! Detta är inte bara något jag kände själv utan detta fick jag oxå höra från andra som stod och kollade på mig när jag spelade. 

Snart drar säsongen igång igen och första träningen startar imorgon! Jag är supertaggad och det ska bli så kul att få börja träna och spela matcher nu efter sommar uppehållet!! 

Fotboll kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat <3

PUSS&KRAM <3

Likes

Comments

Detta är ett par bilder jag tog för ett tag sedan. Dels för att testa min systemkamera men oxå för att det är sååå kul att ta bilder!! PUSS&KRAM 

Likes

Comments

Hur kommer det sig att du alltid ska framstå som glad när du egentligen borde berätta att du inte mår så bra?

Vi behöver inte alltid visa oss från vår bästa sida, är den bra nog så lyser den igenom ändå.

Jag vill bara brista ut i tårar men väljer att hålla det inom mig tills jag får vara själv. Jag vill egentligen visa att jag inte mår så bra alltid men väljer istället att alltid visa mig från min bästa sida.

För hur skulle annars människor se på mig? Vad skulle hända om jag valde att visa min sårbarhet och hur mycket känslor som egentligen vill ut ur min kropp?

Hur skulle ni bemöta mig? Skulle ni hålla med mig och öppna upp er själva till hur ni känner eller döma mig fast jag agerar som en helt normal människa.

Vad händer när det all sorg och oro jag bär inom mig bara brister? Jag väljer att vara glad istället.

Jag vill få fram budskapet att det är helt okej att vara ledsen, helt okej att visa sig sårbar och helt okej att våga och vilja vara sig själv.

Stress är något som jag upplever otroligt ofta, nästintill varje dag. Stress är något som både kan påverka oss negativt och positivt. Men vad händer egentligen när stressen tar över ditt liv totalt, går ut över andra saker i ditt liv och det enda du vill är att dölja det och visa dig vara stark.

Var stark, visa inte för andra att det tär på dig. Välj att dölja det för att framstå som så bra som möjligt.

Jag får ofta höra från folk som inte riktigt känner mig att jag är dålig på att visa känslor, att jag inte ler så ofta. Men hur mycket vet dessa människor egentligen om mig då?

Kan det hjälpa oss att berätta hur vi mår och på så vis faktiskt bli gladare?

Mitt problem är att jag väljer att trycka ner mig själv istället för att peppa och muntra upp mig själv då jag känner mig otillräcklig. När jag känner att jag inte duger till är det så mycket enklare än vad man tror att skada sig själv.

Jag tvivlar på mig själv, tror på att jag inte kan klara av vissa saker i livet som tidigare var en vana för mig. Jag vill inte tro på mig själv längre. Vill inte tro att jag duger och är bra precis så som jag är. Jag väljer att kasta skit på mig själv när jag mår som sämst, intala mig saker som inte är sant och det är just då jag brister.

Jag mår inte bra men fråga mig inte varför för då gråter jag. Jag mår inte bra, men fråga mig inte varför för det kan jag inte själv sätta fingret på. Jag mår inte bra men fråga mig inte varför för jag kommer inte kunna berätta.

Något som är så otroligt svårt är att försöka förklara för någon är hur man mår när personen i fråga inte förstår. Man förstår sig bäst själv och ändå förstår man inte ens sig själv alltid. Just därför väljer jag att vara glad.

Jag tror inte folk riktigt inser att de duger precis som de är. Detta säger jag till alla andra men väljer att inte tro på det själv när det sägs till mig. Väljer att inte muntra upp mig själv för det känns så mycket enklare att trycka ner mig själv.

Vad händer när du hamnar i den där onda cirkeln som du inte kan ta dig ur. Vill du vara i den, och hur väljer du att ta dig ur denna? Så många frågor, så lite förklaringar och svar. Jag har det så bra som jag kan ha det men ändå väljer jag att känna mig ledsen. Men utåt väljer jag att vara glad. För att det är enklare så.

Ibland kan stress vara nyttigt, men den får bara pågå i en kort period innan det bryter ut till något negativt och påverkar din hälsa samt ditt välmående. Men stress kan leda till så mycket värre saker. Stress är bara en början till psykisk ohälsa, depression eller ångest.

Att då och då uppleva nedstämdhet, psykisk olust eller rent av psykisk smärta är en del av livet, en del av att vara människa. Allt detta jag nämnde ovan upplever jag, jag vill inte känna såhär, jag vill inte må på detta vis, men livet valde det åt mig.

Hur mycket kan vi hantera tills vi mår dåligt? Hur hög är våran stresstolerans tills vi väljer att bryta ihop? Om stressen blir så stor, hur länge kan jag vara glad innan jag inte längre kan dölja att jag mår dåligt och är sönderstressad. Jag vill vara ledsen då men väljer att vara glad.

Du ska alltid vara glad enligt andra, får ej visa dig svag för andra. Ska alltid visa sig från sin bästa sida. För vad ska folk tycka om mig om det enda jag gör är att gå runt och oroar och stressar över saker som får mig att må dåligt. Innan någon annan kan döma mig väljer jag att döma mig själv. Det är bättre att såra sig själv än att bli sårad.

Ibland vill jag låta mig själv ligga där, gråtandes i sängen, bara ett tag för att kanske må en gnutta bättre efteråt. Jag väljer att stöta ut alla betydelsefulla människor i mitt liv för att inte visa mig svag inför de. Jag vill bara vara för mig själv ett tag och väljer då att vara det.

Våga lita på dig själv, våga vara den du är, våga utmana dig själv, du duger precis som du är och du är bäst.

Men jag väljer att vara glad när jag egentligen vill vara ledsen, vad väljer du?


Likes

Comments


Hejsan svejsan och välkomna till min blogg!

Jag är som gott som ny här på bloggen så ha därför lite överseende med mig;)

Mitt namn är Emma, en tjej på 17 vintrar från Malmö som har massor att dela med sig av och jag hoppas att just DU vill läsa mitt alldeles speciella liv!

Jag är en (oftast) glad :), sprallig, rolig tjej som har mycket att bjuda på, det gäller bara att lära känna mig först!

I denna blogg tänkte jag dela med mig från allt mellan himmel och jord. Kärlek, träning, tankar, livet, mat osv..

Skulle blivit otroligt glad om du skulle vilja följa med mig här på min lilla blogg resa. Pussokram <333

Bjuder även på 2 ganska gamla bilder av mig själv, för ni vill säkert se hur jag ser ut oxå!!


Likes

Comments