View tracker

IDAG HAR JAG SAGT UPP MIG!!!!

Jag har fått ett nytt jobb som är sååååå spännande, jag känner mig helt lycklig i hela kroppen. Det pirrar i magen och jag längtar verkligen till att får gå till mitt nya jobb imorgon. Detaljer sparar jag till senare, men jag kan säga att jag kommer jobba inom smink och mode.

Andra nyheter;

Jag och P ska åka till New York i september!!! (Hur ballt?) Jag har alltid drömt om att åka till New York, jag längtar så jag spricker.

Mitt Bonsaiträd har börjat leva, jag tror det känner av glädje och lever på det.

Pandor mäter hierarki genom att stå på händer och se vem som kan kissa "högst" (nästan lika ballt som NY)

Vet inte vart jag vill komma, men helt ärligt; just nu känns det som att allt är SÅ RÄTT

Äntligen kommer jag få "leva normalt" igen och viktigast av allt, jag kommer slippa jobbångest då mitt nya jobb är ALLT man kan tänka sig.

Tack för mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag vill börja med att jag definitivt inte är någon religions expert, detta är bara mina tankar. 

Det är en väldigt speciell kultur här. Ja, det är ett muslimskt land, men då får man inte heller glömma att det bor hur mycket Filipiner, Indier och Ryssar som helst här. Filipiner är ofta extremt kristna, medans indierna har Hindu som sin religion. Ryssar är väl lite vad de vill, medans de flesta Araber lever efter islam. Så tänk er detta i en jäkla blandning. All eloge till människor som väljer att hängivet leva sitt liv efter en specifik religion. Ibland så avundas jag hängivenheten för det abstrakta. 

Jag vill återberätta ett scenario som utspelade sig på min jobb för ca 3 månader sen. Jag fick så ont i hjärtat utav detta jag har absolut inte kunnat släppa det sedan det hände. Jag vill tro att jag är rätt obrydd när det gäller det mesta. Men om jag någonsin ser någon som ej vågar vara sig själv eller tycka vad de vill på grund utav tryck ifrån andra så blir jag tokig, det känns nästan som att jag ska explodera.

Jag har en kompis på jobbet eller hade kanske är mer korrekt, han är homosexuell. Han har en pojkvän i ett annat Emirat sedan flera år tillbaka och de är lyckliga i varandras närvaro. Räcker inte det? Nej. Det är inte accepterat.

Detta hände;

Han är då på sitt jobb och jag överhör ett samtal 4 manliga kollegor emellan varav han är en utav de fyra. En kille säger att han istället borde jobba med smink. En av dom står bara och flinar nervöst medan de andra drar elaka skämt till min kompis tills min kompis utav någon aledning helt plötsligt blir svart i blicken och nästan skriker "Jag är visst en riktig man, precis som du. Jag gillar inte alls killar, jag har en flickvän. Jag lovar att jag är en riktig man. Jag älskar kvinnor" Han upprepar detta en gång till. Jag förstår direkt vad som händer. Jag fick en sån enorm klump i magen, så jag ser till att snabbt hitta på ett ärende som jag verkligen "behöver" hjälp med. Jag ser lättnaden inom honom när jag "dragit" honom ur denna extremt obekväma situation. Som att han fastnat i en taggbuske och jag precis tagit ut den sista törnen ut hans hud. Han viskar "Såg du det där?" Jag säger att det nog bara var jag som såg det, han kan va lugn. Att kärlek kan göra så ont när man till och med har den, det trodde jag aldrig. Han försäkrade sig om att jag inte skulle berätta för alla att han "inte är en riktig man". 

Vad svarar man på en sån sak?

Det enda jag fick ur mig var, "håll dig cool, de dumma förlorar alltid i slutändan ändå."

Detta utspelade sig säkert på under 3 minuter men jag har så extremt svårt att släppa det. 

Först och främst, detta är vuxna män vi talar om. Vi lever i ett modernt samhälle där uppmuntran till acceptans flödar genom sociala medier, utbildning och politiska vinklar. Ändå så tillåts saker som dessa att förekomma. Men finns medvind så antar jag att vad man än gör så kommer det alltid finnas motvind. 

Han har nu sagt upp sig, han klarade inte av trycket ifrån sina kollegor. Han klarade inte av att dagligen behöva bestiga ett berg för att efter 9 timmars hävdande äntligen få åka hem till sin pojkvän. Han skulle nu börja om på ett nytt ställe med en ny image för att slippa en daglig mobbing.

Jag saknar min kompis. 

Likes

Comments

View tracker

Först och främst, TACK kompisar och bekanta. Jag kan ju inte säga att jag är en aktiv bloggare direkt, egentligen så hatar jag att vara privat över huvud taget. Till min förvåning så har jag fått såååååå många(!!!!!!) meddelanden och samtal om den här bloggen. Att några aggressiva inlägg som jag själv tycker mest är strunt uppenbarligen betydde mycket för många, det trodde jag aldrig. Jag känner mig oerhört hedrad när de mest otippade människorna har hört av sig med glädjerop angående mitt skrivande.

Varje dag så skriver jag, om livet, tankar och allt som kan tänkas mellan himmel och jord. Men man kan inte dela allt... Livet går inte ut på sociala medier enligt mig.


En hel del har hänt på de månaderna sedan jag senast satte mig ner och postade någonting här. Jag och P var på Maldiverna. Jag har börjat jobba. Jag har tagit mig ordentligt i kragen och börjat sakta men säkert skaffa mig ett umgänge här i Dubai. (fast ibland saknar jag mina kompisar hemma så att jag får magknip) Förra veckan var jag i Sverige.


Upp och ner, ut och in.

Det är exakt så som jag skulle beskriva mitt liv just nu. Men inte mitt privatliv, det är bara underbart. Men jobbet, jobbet tar upp stor del utav min tid, rättare sagt 9-10h om dagen sex dagar i veckan. Det är normalt här i Dubai. Trivs jag på jobbet? NEJ. Varför? Jag känner mig väldigt understimulerad, och det faktumet att arbetstiderna ibland är till klockan två på natten för att sedan börja nio nästa morgon gör mig lite stirrig. Men hey, cut the crap Emmsi. Det är iallafall ett jobb.

Det är väldigt annorlunda att jobba här, alla jobb jag har haft har på något vis varit inom service. Man kan tycka att när man har jobbat med allt ifrån Nattklubb till frisör till Frilans Make UpArtist så har man fått ta en del skit, men detta tar ta mig tusan priset, detta är oftast 9 timmars rak plåga. Jag ser det som en prövning för att hitta mitt inre lugn. För ni som känner mig vet att jag är allt annat än lugn.

Vi, människor. Eller vi, svenskar. "Vi" är iallafall proffs på ursäkter, "den dagen jag får det då blir allt bra" "bara jag skaffar det så kommer jag vara glad" "Om jag åstadkommer detta så är mitt liv perfekt". Det är skit att inse att alla ursäkter som vi är lärda att använda för att visualisera en bättre verklighet är STRUNT. Men ack så lärorikt.

Jag kan ju lite mindre kryptiskt säga att 2016 fortfarande är ett äventyrs år på gott och ont. Det är absolut inte något karriärstarkt år. Men jag har då aldrig varit såhär lycklig. Samtidigt så har jag aldrig varit såhär förvirrad.

Vad vill jag? Vad gör jag? Vart ska jag? Allt detta grundar sig i en ovisshet i hur jag ska ställa mig till framtida jobb. Ska jag plugga nu? Ska jag bara söka nya jobb? Ska jag jobba kvar men med all säkerhet dö av tristess. Jag vet verkligen inte.

2016 är mitt år där jag stolt kan säga att jag aldrig har varit så säker på vem Emma är. Det är alltid något. Jag har upptäckt hur det är att vara tokigt kär i en människa. Jag är numera den tjejen som jag innan alltid skrattat rakt upp i ansiktet. Hon som ler töntigt för hon fått ett sms, har fjärilar i magen och hela paketet. Är det inte jätte konstigt att en människa kan göra en så lycklig utav att bara finnas? För mig är han det bästa jag vet.


En snabb, virrig och sömnlös update, vi hörs snart.

Likes

Comments

Idag satt jag på en skönhetssalong. Som man (jag) gör när det börjar bli tråkigt så börjar man granska de andra på salongen, under min "granskning" så kunde jag inte låta bli att lägga märke till den högljudda blondinen som förnyade sina 60cm extensions. Hennes enga hår var väll inte länge än ett 10cm sönderblonderat råttbo. Men det var inte hennes misskötta råttbo jag uppmärksammade, först och främst så var det hennes hemska sätt att behandla salongens personal. Hon betedde sig riktigt illa styrde och domderade med en attityd som antydde på att hon tyckte hon själv var Queen Of Dubai. Från egen erfarenhet inom service yrken så vet jag precis hur jobbigt det är när man vill och gör allt sitt bästa för en individ som aldrig tycks vara nöjd. Det suger.

Hon kör en one-man-show. Hon sitter där i stolen och berättar sina brutalt elaka planer om hur hon ska få sin "sugar-daddy" att skilja sig ifrån sin nuvarande fru för att gifta sig med henne istället. Och att han redan nekat detta flera gånger. Hon kallar sin "sugar-daddys" nuvarande fru för "slut". Sen när är det okej att kalla en gift kvinna vars man man har ett förhållande med för "hora"? Hon skryter högt om alla dyra märkes skor och väskor som hennes "sugar-daddy" köpt åt henne. Hon berättar högt om hur många turer i lamborginis och ferraris hon har åkt. Yacht utflykter hon har varit på. Så att ALLA på salongen ska höra vilken underbart "framgångsrik" kvinna hon är. Hennes nya plan förutom att få sin "sugar-daddy" att skilja sig ifrån sin fru var att få honom att köpa en Chanel väska till henne, för enligt henne förtjänade hon en sådan väska minsann.

Men seriöst bruden, SITT NER I BÅTEN. När vart det acceptabelt att vara otrevlig och kalla folk för namn? När vart det coolt att punga en annan människa på pengar? När vart det coolt att inte ha några som helst slags ambitioner i livet förutom detta? Kollar du på din fina garderob som du garanterat inte har lagt en krona på själv och är nöjd?

Jag skulle få panik. Hur coolt är det inte att tjäna sina egna pengar för att köpa sina egna saker som man själv har valt och är stolt över?

Tror du att du är lika ball om 30år när din botox hänger ner till naveln och det enda man ser är en spritfet tant med brännsår i skallen ifrån hundratals blonderingar. Nej, det är inte vackert.

Vad händer sen? När du är för gammal för att ha en "sugar-daddy". Då gäller kanske inte too cool for school längre? Föddes du och istället för att ha flickdrömmar om ett perfekt bröllop så drömde du om att vara en mans andrahandsval i utbyte mot löjligt dyra väskor? Berättade dina föräldrar för dig att du skulle växa upp och bli en annan människas egendom? Eller vart gick det fel? Jag vill så gärna veta.

Jag har sett dessa scenarion ett flertal gånger här i Dubai men även hemma i Stockholm. Oftast äldre män med helt uppenbart "köpta" tjejer. Vart går gränsen för prostitution egentligen? Och vart är dessa tjejers moral och självrespekt? Vill ni inte ha kärlek i era liv?

Likes

Comments

Enligt mig, så ska man akta sig för att vara för personlig eller djup. Som innan nämnt så är känslor för mig något som gör dig sårbar. Men med denna blogg försöker jag bevisa motsatsen till mig själv genom att öppna upp mina tankar och ideér om världen. Stort som smått. Jag skriver ändå något om någonting nästan varje dag, då kan jag lika gärna dela med mig utav det. Jag skiter i om någon läser det eller inte. Det är för mig jag skriver.

När jag bodde hemma så fick jag ofta kommentarer som "jag trodde verkligen inte att du var snäll" eller "jag har hört att du är så blåst", osv. Tack gissar jag på. Då har jag väll gjort något rätt. Jag har helt enkelt lyckats att vara så privat som jag bara kan vilket då kanske har bidragit till att folk har skaffat en sådan bild utav mig.

Jag är snäll, när jag vill. Men någonting som är säkert är att jag är verkligen inte dum eller blåst. Däremot så har jag aldrig varit duktig i skolan, men bara för att jag aldrig har haft ett bra betyg betyder det inte att jag är dum. Detta har dock ofta gjort att jag har fått den stämpeln - Jag är bara inte som dig. Jag är Emma.

Jag hatar att sitta still, jag lär mig genom att göra. Det svenska skolsystemet är en plåga för människor som mig. Det är en plåga för kreativa människor som får energi utav andra människor. Kreativa människor som lär sig genom att handla inte genom att läsa något strunt som är massproducerat till de svenska skolorna. Kreativa människor är inte robotar som ni andra. Det sista de ville under min skolgång var att man skulle tycka och tänka själv. Kreativitet var inget som uppmuntrades. Vi skulle tänka som ni, tänka inom ramarna precis som alla andra. Det vore ju en skam att sticka ut näsan på något sätt i lilla landet lagom, att någon gång vara annorlunda, att någon gång ha en åsikt.

Jag har ett IQ på ca 131 enligt ett test som jag gjorde i morse, och min personlighetstyp är ENTJ enligt Myers-Briggs personlighetstest. För er som vet så betyder dessa bokstäver och siffror en hel del.

Jag drömmer om att en dag så kommer folk som mig, rastlösa människor med spring i benen också få ett sätt att lära. Att en dag så kommer det underbara svenska skolsytemet vara anpassat för alla personlighetstyper, inte bara stereotyper. Jag önskar att jag fått samma tålamod i skolan som mina klasskamrater utan att behöva ändra min personlighet. SJÄLVKLART ska man anpassa sig till de olika situationer man tar sig an i livet. Men kan man förvänta sig det utav en 14åring?

När jag var 14år var min dröm att utbilda mig till frisör, då det enbart fanns en enda frisörlinje i Norrköping med ca 30 platser så var intagningspoängen givetvis väldigt höga ca. 300p (av320p möjliga om jag minns rätt). När jag var 14år så frågade min fruktansvärda lärare mig; ”Emma vad tusan ska du bli när du blir stor egentligen?” Jag svarade med rak rygg ”Jag ska bli Frisör, jag ska komma in på frisörlinjen och bli det bästa jag kan bli.”. Det är inte ens lite oreallistiskt, jag skulle ju liksom inte bli astronaut. Gissa vad jag fick som svar. Jag fick ett hånskratt rakt upp i ansiktet och kärring-fan berättade för mig att jag skulle ”fortsätta drömma, då det bästa jag kunde bli är OM jag har tur att jobba som gatu-sopare.”. Jag gissar på att det var en förolämpning. När jag var 14år fick jag alltså ett hånskratt rakt i ansiktet av en kärring som berättade för mig vad jag kunde göra, och tydligt vad jag inte kunde göra med mitt liv. Enligt henne.

Det sista året i grundskolan lyckades jag höja mina betyg för att sedan komma in på frisörlinjen. Den lyckan jag hade den dagen jag fick beskedet om att jag kom in var obeskrivlig. Min drivkraft var ditt hånskratt. Tack kärringjävel men du ska veta att dum är det sista jag är, jag är bara inte som du.

Under tiden som jag utbildade mig till frisör så insåg jag snabbt att det yrket var ”för litet” för mig. Jag längtar ständigt efter äventyr och personlig utveckling. I studentpresent utav mina föräldrar så fick jag en MakeUp utbildning. Jag drog till Stockholm, utbildade mig inom MakeUp och inom två år efter att jag tagit studenten så var jag chef i en smink butik. Hard work pays off. Så åter igen, är jag dum? Eller är jag bara inte som du?

Nu är det dags igen, min lusta för utveckling sparkar mig i baken. Jag vill plugga, att jobba med kreativa yrken känns åter igen ”för litet”. Jag har bestämt att jag ska bli ekonom, inte för att jag någonsin har varit duktig på matte. Jag ska bli ekonom för att jag tycker att det är oerhört intressant hur man kan strukturera om företag till det bättre genom olika synvinklar på saker. Och därför tänker jag att ekonomi är en tillräckligt bred utbildning som ger mig utrymme för att sedan komma på i vilken riktning jag kan utnyttja den.

Jag vet att det kommer gå bra för mig, för jag har bestämt mig för det. Det kommer gå bra för jag är Emma, kreativ, rastlös och har spring i benen.

Jag är garanterat inte som dig.

Likes

Comments

Angående gårdagens inlägg, något jag glömde lägga till är att jag är tacksam. Jag är tacksam för all min ensamtid och vad den gjort med mig. Jag är tacksam för att jag har fått en självinsikt utom dess like. Väldigt coolt.

Det ärTisdag morgon jag har precis vaknat. Dagens planer är små. Det enda jag faktiskt har att göra är att städa några lådor med smink.

Men först jag jag ut och motionera.

Likes

Comments

Jag har bott här i fyra månader, allt som jag trodde inte skulle hända. Saker jag aldrig ens har övervägt skulle hända, det har hänt här.

Hela min tid här i Dubai har varit en påfrestande prövning. Underbart men samtidigt hjärtkrossande.

Jag kom hit för att vara ifred, men detta är överspelat.

Det värsta är att jag inte har några vänner här, än. Jag har en underbar pojkvän, som jag faktiskt träffade genom just vänner. (att han orkar med mig är ett jäkla under.) Ibland vill man också ha distans. Ibland vill man ringa en kompis och ta en fika och bara snacka skit. Jag har INGEN att dela min skit med. Jag hade det, en kort stund. Men det körde ihop sig kan man säga....

Den här situationen är något nytt för mig. Kliché jag vet, men man vet inte vad man har till man har förlorat det. Visst, jag har inte förlorat mina vänner de är bara på andra sidan jorden helt enkelt. Och ibland är ej skype tillräckligt.

Jag har alltid haft mycket kompisar, många bekanta så kallade kompisar runt om i Sverige. Denna lycka att ha dessa kompisar har jag fått genom att jag bytt skola många gånger, haft många olika jobb och även flyttat runt en del. TACK för att just ni är mina kompisar. Jag har aldrig haft många vänner, med det menar jag nära vänner. Jag tycker det är svårt att släppa människor nära, jag känner aldrig riktigt samhörighet och dessutom är jag en riktig sopa på att höra av mig till mina kompisar så det är väll antagligen anledningen till att jag ej har många vänner. Men min lilla qlick vänner som jag har avgudar jag till månen och tillbaka, detta är ett gäng killar och tjejer som jag älskar utav hela mitt hjärta i ur och skur. Detta är människor som man bara kan vara "Emma" med. Detta är människor som är så genuina, glada, energispridande karaktärer. Fy fan vad jag saknar er mina vänner och kompisar. Att jag inte har förstått innan hur tacksam jag är över att ha er är helt otroligt.

När jag flyttade hit så tänkte jag "det är cool att jag inte känner någon, jag har gjort detta förut, flytta till en ny plats där jag inte känner någon och skaffa mig en ny gemenskapskrets." DRA ÅT HELVETE MED DET. Det jag inte tänkte på var att som nanny så är mitt umgänge två kids 24/7 vilket gör det svårt att hitta ett umgänge som delar mina intressen och värderingar. När jag väl slutade som nanny så hade jag ju ej något jobb och alltså ingen naturlig plattform att träffa andra människor.

Jag har testat att "tjej dejta" i hopp om att träffa åtminstone en kompis. En enda vän att kunna dela min skit med. Men ärligt talat, det funkar inte. Folk i min ålder som är här i Dubai är oftast (självklart inte alla) fucking drinkluder som hoppas på att träffa en rik man och gifta sig med alla förmåner det nu har. Sån är inte jag, sånt skrämmer mig. Det känns som att det ska smitta att hänga med såna tjejer. Som tidigare sagt, jag är snabb att döma men också lika sabb att ändra min åsikt om någon visar motsatsen.

Det är 6 dagar tills jag börjar jobba heltid med MakeUp igen. TACK GUD.

Det är med blandade känslor som jag skriver detta. Det är första gången som jag delar känslor offentligt, det är förstås jätte läskigt. Jag vill ofta inte visa mig "svag". Oftast inte visa några känslor alls.

Men detta är mitt ställe att skriva min skit. Och jag antar väll att inta så många läser det heller. Så whatetever.

Nu ska jag och min darling dricka kaffe. hejdå.


Likes

Comments

Ikväll tog jag det lugnt, netflix & chill på balkongen. Såg en helt värdelös film på netflix, och kikade på fontänen. Vi har haft gäster precis hela mars, så idag var jag ensam för första gången på rätt länge. Det var himla skönt att bara vara ensam, hänga på gymmet ett tag, sedan äta ensam middag, dricka vin och kolla på kass skräckfilm.

Jag har en kärlek för onödig fakta, idag har jag lärt mig:

25% utav världens alla lyftkranar finns i Dubai.

Pingviner (tro det eller ej) har knän.

Drinkluder på danska heter "flaske-luder" *tänk dansk accent (min danska stavning är sådär)

Det ör ej fysiskt möjligt att fisa om du är djupare än 10 meter. "you can't fart at a depth below 10 meters"

Solen har aldrig (än) gått ner över det Engelska imperiet.'

3:e inlägget och detta är redan fruktansvärt ointressant.

natti

  • Livet

Likes

Comments

Just nu är min familj här och hälsar på, det är så mysigt. Jag har inte träffat dom på flera månader. Min lillebror Charlie fyllde 16 år igår och det skulle självklart firas. Eftersom att jag bor i en öken så ska man väll ta vara på det. Vi bokade en Quad bike trip. Vi fick åka runt som galningar och hoppa på sand dyner i en timma. Man var helt slut efteråt, både jag och Charlie har ju kört en del cross när vi var yngre så detta passade oss helt perfekt. Sedan på kvällen så hade jag bokat bort på MAYA, det är en restaurang med fushion mexicansk mat. Där drack vi litervis med margaritas åt gott och bara hade det gosigt.

Likes

Comments

Jag trodde ALDRIG att jag skulle skaffa en blogg. Jag har aldrig förstått grejen med att dela med sig utav allt man gör. Man vill väll träffa sina vänner och kunna prata och berätta om vad som händer.

Ibland är jag snabb att döma, men också lika snabb på att ta tillbaka. Gör om gör rätt. Om det nu finns något rätt i detta. Det vet jag inte. Men nu ska jag i alla fall testa att blogga. Jag kan inte stava, jag särskriver och jag vill tro att jag som person inte heller är så speciellt intressant. Men min vardag är härlig, rolig, spännande och annorlunda om man jämför med hur min vardag var hemma i Sverige.

Här kan ni följa mitt liv i Dubai.

I början utan December 2015, så spontanflyttade jag till Dubai. Jag fick ett erbjudande om att jobba som nanny hos en svensk familj. Det tog 8 dagar ifrån att jag fick erbjudandet tills jag stod här mitt i öknen och vips var jag nanny.

Jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb som Butikschef i en Make Up Store butik i Stockholm, lämnade mina älskade tjejer i butiken som de senaste åren har blivit som min extra familj. Jag sa upp mitt boende, packade ner alla mina saker i kartonger och körde ner det från Stockholm till Norrköping. Jag bara drog och lämnade allt jag har helt enkelt. Jag hade ingen aning om vad jag gett mig in på egentligen, men just i den stunden så kändes det bara helt rätt. Jag längtade efter en förändring, något nytt. Alla kommer vi till en punkt då och då när det känns som att man bara står på ett ställe och tuggar. Man gör samma sak varje dag, samma rutiner, samma människor. Samma strunt.

Jag har bott i Dubai i snart 4 månader, dessa 4 månader har varit kämpiga & lärorika och även till viss del personlighetsförändrande. De mest oväntade saker har hänt, och detta har verkligen varit den mest dramatiska tiden i mitt liv. Men också den roligaste tiden.

Dramatiken - Jag vill tro att jag inte är en drama-queen. Jag bråkar gärna inte, jag ogillar att prata illa om folk och jag önskar alltid det bästa för folk i min omgivning. Sedan kanske folk inte vill hålla med mig, men då är det deras åsikt.

Jag jobbar inte längre som nanny. Jag har en underbar sambo och pojkvän. Och jag har precis fått mitt visa för att få stanna här i Dubai och fortsätta jobba på min Make Up karriär. Om man nu kan kalla det för en karriär. Ni får se helt enkelt.

Vi hörs.


Likes

Comments