Header
View tracker

Idag har jag varit utan anti-depressiv medicin i 100dagar. Jag önskar att jag kunde säga att allt var bra, att jag mår bra. Jag önskar, med hela mitt hjärta, att allt är okej.

Det kanske är såhär alla känner? Allting kanske är okej? Det kanske är min fruktansvärda rädsla som får mig att känna att allt inte är okej? För jag är rädd. Jag är så brutalt rädd att jag ska hamna där igen, hamna där jag var för 2år sen. Att leva med den ständiga ångesten som tog över mitt liv, att leva ett liv där ångesten slet sönder mig varje gång jag vaknade, där jag vissa dagar inte kom upp ur sängen, att leva ett liv där jag inte visste om jag skulle orka leva en dag till.

Jag vet inte om det är en vanlig "höst depression" som är påväg, jag vet inte om det är ytterligare en depression som är påväg. Jag är så jävla rädd för det, men samtidigt vill inte jag vara den där tjejen som lever på piller. Jag vill inte vara den där tjejen som inte vet vad lycka är, den där tjejen som har problem, som måste äta medicin för att kunna vara glad.

Skammen inom mig är enorm och jag skäms. Jag skäms så fruktansvärt mycket över att jag är ledsen, jag skäms över att behöva ställa in saker pågrund av rädsla och oro, jag skäms över att jag mår dåligt ibland, jag skäms över att jag har ångest, jag skäms över mig själv. Jag skäms så in i helvetes mycket över att jag känner såhär. För jag vet inte om jag överdriver och jag vet att det är okej att må dåligt, att känna efter och känna att allt inte är okej. För det är så jävla okej att vara ledsen, det är ingenting att känna skam över för alla är där någon gång. Det är helt naturligt.

100dagar har gått. Det är mycket med tanke på hur många år jag levt på pillerna. Det är en milstolpe för mig och vissa dagar känns det så jävla bra, som om inget kan stoppa mig. Sen har vi dom dagarna där jag inte kan stoppa tårarna, dagarna när jag vrider mig av smärtan från ångesten, dagarna jag inte klarar av att äta, umgås eller tänka, dagarna som jag ligger i sängen och kvider efter luft mellan gråtattackerna och dom dagarna som jag känner mig helt förstörd.

Mitt mål är att klara mig utan medicinen, men ibland mår jag inte så bra. Just nu kanske det är för tidigt. Fan.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det är med rädsla och glädje jag skriver det här. Efter 2år med djup depression, självmordstankar och panikångest, 2 år med tårar, hopplöshet och förtvivlan, efter 2 år hos psykiatriker och psykologer kan jag nu berätta att jag har varit på mitt sista samtal hos prima. SISTA.

Jag är rädd. Rädd för att falla dit igen. Rädd för att ingen ska höra mina rop på hjälp. Rädd för att misslyckas. Men jag är så lycklig. Lycklig över att jag kommit så långt. Lycklig över att kunna avsluta det här kapitlet. Lycklig över att jag känner livslust. Lycklig över att jag kan vara stolt över mig själv.

Det är en lång resa jag har gjort, med många motgångar. Fan vad jag har kämpat, fan vad jag har velat ge upp och fan vad mycket jag gått igenom. Jag har klättrat från botten till toppen, med hjälp av alla fina människor som funnits där för mig.
Jag är så tacksam över vad livet har gett mig. Jag tar med mig min resa som något positivt, jag har erfarenhet och vetskap om saker jag knappt visste existerade.

Igår var jag alltså på mitt sista samtal. Det var mycket tårar, väldigt mycket tårar. Det gjorde så ont i mig att blicka tillbaka på första gången jag satte foten där. Några dagar innan hade jag försökt ta livet av mig och jag ville ha hjälp. Jag bröt ihop och berättade allt. Några minuter senare kommer mamma in med tårarna rinnande, doktorer kom, psykiatriker kom och det gjordes en snabb utredning om jag skulle läggas in på psyket eller inte.
Jag var nyss fyllda 15år då. Hela mitt liv höll på att falla samman och jag kunde inte komma ihåg när jag inte grät mig till sömns senast. Jag hade ingen livslust överhuvudtaget och allt var mörkt.

Att tänka tillbaka på det, blicka tillbaka på alla gånger jag brytit ihop totalt hos min psykolog. Bli påmind om hur otroligt ledsen jag var förut, hur många gånger jag fick åka ambulans pågrund av panikångest, hur mycket jag självskadade mig själv, hur jobbigt det var att ens öppna ögonen på morgonen och hur arg jag var på mig själv.

Jag har gått igenom så fruktansvärt mycket och första året var ett rent helvete. Men jag är så oerhört stolt över mig själv. Idag ser mitt liv så annorlunda ut. Jag trodde aldrig mitt liv skulle se ut som det gör just nu, jag trodde på riktigt jag skulle sluta i missär, men se på mig nu.

Likes

Comments

View tracker

Godmorgon!

Ligger fortfarande i min säng och kollar på Bones, även om det är onsdag och klockan är i skrivande stund 09.27.
Borde vara i skolan men icke. Allting började med att jag i måndags, började se dåligt, synen försvann på halva mitt ena öga. Det för mig, har varit en början på migrän tidigare, så jag åkte hem för att ta migrän tabletter och sedan åka tillbaka till skolan. Tror ni det kunde vara så enkelt för lilla mig?
Självklart inte, på bussen hem började jag må så otroligt dåligt, jag kallsvettades och hela min kropp kändes som en spaghetti. När jag väl hade kommit hem kollade jag om jag kanske hade feber. 39.8 stod tempen på. Jag har aldrig haft över 39.5 förutom när jag var super liten och min normala temp brukar vara på 35-36 (har väldigt låg).

Vad ska man säga? Igår var jag uppe i 40.3 men sen dess har det bara gått neråt, idag känner jag mig frisk men pappa vill att jag stannar hemma ändå eftersom jag hade så hög feber igår.

Det är konstigt, jag brukar aldrig ha feber eller vara sjuk. Men sen jag hade inflammation i njurarna och låg inne på sös i 5 dagar så har jag fått små skvett med feber i 2-3 dagar åt gången och sen är det som bort blåst. Mycket märkligt.

Måste vara frisk imorgon iaf, då har jag lovat Sarah att följa med på en hockeymatch i huddinge och på lördag är det fest med mina pinglor som jag inte får missa. Så idag ska jag bara kurera mig och blir frisk!

Hur mår ni? Vad vill ni se mer av i bloggen? Har sån bloggtorka och vet inte om ni vill ha mycket bilder, vardagsinlägg, inlägg om psykisk ohälsa osv. Så släng gärna in en kommentar så ska jag lösa det!

Sjuk och trött bild från igår, visst har jag fina fransar btw? Gör dom alltid hos bästa salong gamla unik!

Likes

Comments

Har gått in och stirrat på skärmen så många gånger nu. Mitt huvud står verkligen still och jag har ingen aning om hur jag ska formulera mig och göra ett inlägg. Men nu försöker jag ännu en gång.

Hej på er!
Allt bra? Med mig är det hyffsat bra just nu. Sitter i bilen medans min kära syster övningskör (hjälp..) och ska snart hem och äta middag. Efter middagen ska jag förmodligen till Robin och ha en lugn kväll innan skolan börjar imorgon igen.

Det har varit gudomligt skönt med höstlovet, dock saknar jag nästan skolan lite... Alla nya vänner och min älskade lärare! Ni ska bara veta hur bra jag trivs, är så glad över min nya klass och skola.
Under höstlovet har jag umgåtts med kompisar, festat, tagit det lugnt och shoppat lite. Precis sånt som man ska göra på lov. Idag sov jag till halv 1 haha... Får nästan ångest när jag vaknar och inser att jag sovit bort halva dagen, men det var skönt som tusan ska ni veta!
Nu vet jag inte ens vad jag skriver, bara massa småprat typ. Ska försöka börjar blogga liiite oftare igen.

Puss

Lite bilder från lovet

Likes

Comments

Nu är jag hemma efter 2 fantastiska veckor i England. Något utav det bästa jag gjort!

Likes

Comments

Klänning - Systers / Tröja - Veromoda / Solisar - Rayban / Väska - Michael Kors / Skor - Johnny Bulls /

Godkväll!

Just nu ligger jag i sängen och kollar på de nya avsnitten av Orange is the new Black... I loooove it!!
Hur som helst, idag har jag varit i stan med Sarah, det var helt sjukt mysigt faktiskt. Vi satt först och fikade på kultur huset, sen gick vi in på hm och där råkade vi fastna i flera timmar haha! Vi fortsatte kolla i affärer efter det och senare på kvällen drog vi oss hemmåt. Väldigt lugn och skön dag.

Imorgon är det exakt SJU DAGAR!!! Tills jag och Sarah åker till Torquay tillsammans. Är så sjukt exalterad över den här resan och jag tror verkligen den kommer bli grym. Resan börjar med 2nätter i london... Vad mer ska jag säga? Det lär inte bli fel då ;) Kommer troligtvist ta tusentals bilder under veckorna vi är borta så ni kan vara beredda på mycket bilder när jag kommer hem!

Likes

Comments

För 1år sen var jag nära på att avsluta mitt liv. För 1år sen såg jag inget hopp om framtiden, jag trodde inte på framtiden. Jag stod och trampade på samma ställe i flera månader, jag kom inte framåt.

Det gör ont. Just nu gör det ont inom mig när jag tänker på vad jag har gått igenom. Jag har ärr som aldrig kommer att försvinna, minnen som kommer spelas upp gång på gång och en erfarenhet som jag kommer bära med mig hela livet.

Från att vara självmordsbenägen, till den jag är idag...Wow!

Jag kan älska mig själv. Jag kan kolla mig i spegeln utan att börja gråta. Jag kan se positiva saker jag gör, berömma mig själv och tänka fan vad grym jag är! Men det är klart jag faller. Mitt liv är inte en dans på rosor. Även om jag gärna vill tro det. När det inte blir som jag vill rasar det för mig,. Jag har lärt mig att även om livet sviker, även om det inte blir som du vill och allt bara skiter sig, så finns det hopp. Med hoppet kommer viljan och vill man, så kan man. Alla har sämre perioder, så är det bara. Man kan inte undvika dom och det finns inget sätt att försvinna ifrån dom. Man måste kämpa sig igenom alla faser i livet trots att man inte vill. För man klarar mer än man tror. Det har jag märkt. Jag klarar så otroligt mycket mer än vad jag tror.

Idag är jag glad. Jag mår bra. Jag är sprallig, har många bollar i luften och jag är väldigt pratglad. Precis som det ska vara, så som jag alltid har varit. Jag känner mig lycklig, ostoppbar och jag är full av energi. Nu är det dags för nya äventyr i livet, möjligheterna är många och jag är så otroligt tacksam över möjligheterna jag har till att hitta på äventyr.

Så till alla er där ute som vill ge upp, som har en dålig dag eller bara vill glädjas av andra. Livet blir bättre, kanske imorgon, kanske om 4år eller kanske om några sekunder? Livet blir inte bra på en gång. Problem löser inte sig själva. Du kommer gå igenom ett helvete, vilja ge upp och bara strunta i allt. Men gör inte det! Även om det inte är snart, så kommer saker och ting lösa sig och även om du kommer gå igenom ett helvete tills det blir bättre, så tro mig när jag säger dethär, det kommer vara värt varenda liten tår som runnit på din kind. För livet blir bättre och lättare. Du är bättre än vad du tror och du är älskad. Le för dig själv, le för andra och le för att du kommer skratta åt dig själv om några år när du tänker tillbaka på att du trodde att du inte skulle klara det.

Jag är så jävla stolt.

Likes

Comments

Det är med tårar forsande jag skriver detta. Det värsta jag skulle kunna tänka mig hände. Oskar gjorde slut med mig.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag antar att det får bli om hur jag mår. Förjävligt. Att hela min värld rasade helt förutsagt i lördags var jag verkligen inte beredd på. Min värsta mardröm blev till sanning och nu måste jag tacklas med den dagligen, acceptera att det inte bara är en mardröm längre och försöka överleva. Jag har en ständig smärta inom mig som gör så otroligt ont, gråten i halsen i princip hela tiden dom stunderna som jag inte gråter och jag tror bannemig mina tårar snart är slut. För oj vad jag har gråtit, skrikit och kämpat för att inte bara ge upp på en gång. Jag är beroende av sällskap just nu, beroende av att ha någon som håller koll på mig, tröstar mig och hjälper mig. Det här är inte lätt och nätterna är värst. Sedan i lördags när allt hände har jag sovit ca 5-6 timmar, resterande timmar har jag hoppats på att jag ska vakna från den här mardrömmen, pratat och försökt att inte bryta ihop, vilket har hänt varje kväll ändå. Jag kan inte sova själv utan att bryta ihop totalt och gråta tills jag inte får någon luft. Jag kan knappt äta, får ta lite i taget och ta den tid jag behöver för att äta så att jag inte springer och spyr upp det eller få världens kramper i magen. Jag kan inte vara i skolan, klarade av 1timme ungefär idag innan jag bröt ihop totalt i tårar inne på toaletten. Det är inte lätt, men jag försöker.

Nu tror ni kanske att jag tycker Oskar är en dålig människa, att jag är arg på honom eller försöker hänga ut honom. Så är det verkligen inte och han har läst igenom samt sagt att det är okej att jag publicerar inlägget.

Oskar är en underbar människa som jag älskar. Jag önskar att alla hade en Oskar i sitt liv. Trots att han gjort mig väldigt illa. Jag vet att han aldrig har menat att göra illa mig, det var inte huvudsyftet med att han vill gå skilda vägar. Han valde att göra det pågrund av hur han mådde och kände. Vilket jag har full förståelse för. På så sätt gjorde han mig inte illa och hur han gjorde det är inte relevant för någon annan än oss två.

Sedan jag och Oskar fick kontakt första gången har jag aldrig slutat inspirerats, beundrats och blivit stolt över honom. Han är en otroligt begåvad, givmild och omtänksam kille som man inte kan låta bli att älska. Jag har lärt mig så mycket utav honom under den här tiden. Han har hjälpt mig igenom en fruktansvärt jobbig period i mitt liv, pushat, peppat och funnits där för mig trots motgångar. Han har satt mig i första hand oavsett vad, vilket jag varit tacksam och orolig över. Med all rätt. Jag har lärt mig att man ska våga vara sig själv, stå upp för sig själv och aldrig ge upp. För det är något som är så underbart med Oskar. Han är sig själv och ger aldrig upp. Han har visat mig vägen så många gånger och har lyft fram egenskaper hos mig som jag inte trodde fanns. Han är en så otroligt fin Och godhjärtad kille som jag aldrig någonsin vill se må dåligt. Han förtjänar verkligen det bästa som finns, skulle någon göra illa honom skulle jag jävlat slå ihjäl hen.

Jag kommer förmodligen ha ett litet ärr på mitt hjärta för all framtid som det står Oskar på. Det ärret kommer göra ont när jag väl känner det, men jag kommer bli fylld med glädje samtidigt. För alla minnen vi har tillsammans kommer jag absolut minnas med glädje. Från första träffen på flygplatsen, när jag kollade på hans sista hockeyträning, när vi kollade på the maze runner, när vi åkte till övik, när vi spelade krocket i dalarna och ja listan blir oändlig. Vi har gått igenom otroligt mycket tillsammans som jag kommer ta med mig i livet. Jag kommer alltid minnas Oskar och vårt förhållande som min första största kärlek och mitt första förhållande.

Så vad mer ska jag säga? Han har gjort sitt val och jag är inte arg på honom överhuvudtaget. Vi bråkar inte och är inte arga på varandra. Klart jag är ledsen, jag älskar honom fortfarande, är så sjukt kär i honom och han var verkligen min soulmate. Jag vill att han ska älska mig igen, kunna glömma allt det här och börja om. Men jag är inte den personen som är det bästa för honom. Jag är inte hans dreamgirl eller den tjejen som han skulle gjort allt för att behålla. Jag är helt enkelt inte den personen som jag trodde att jag var. Det gör jätteont och jag kan nog inte riktigt inse att det här har hänt, är nog fortfarande i chock av något slag. Men jag kan inte göra något annat än att tackla en timme i taget, försöka inse och acceptera. Nu hoppas jag verkligen att han är riktigt lycklig, hittar sin drömtjej, åker förjävligt mycket skoter i vinter (lugnt dock, annars får han stryk) och minns tiden med mig som något positivt. Just nu gör det så ont att jag tror jag ska dö eller liknande, men jag fortsätter le för Oskar, som jag alltid har lovat honom. Fan vad jag älskar honom.



Likes

Comments

Du bara existerar. Du känner ingenting, du undrar, tänker, funderar och existerar. När tårarna rinner vet du inte varför och när du ler vet du inte vad anledningen är.

Jag kan inte fortsätta såhär. Jag går sönder mer och mer. Jag vet ingenting, jag vet inte vad som kommer hända, jag vet inte hur du känner eller vad du vill.
Att inte veta är så fruktansvärt jobbigt. Jag är rädd, rädd över vad som kommer hända, rädd för att göra fel, rädd för att sova, rädd för att vara vaken, rädd för att låta tårarna rinna och rädd för att le. Det enda jag kan göra är att existera.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för att jag är så himla rädd. Gråter jag så vet jag inte hur jag ska förklara varför, jag vet inte varför jag gråter. Om jag är glad känns det fel, för när som helst kan min mardröm komma.

Jag ber dig nu snälla, sluta gör mig illa. Berätta för mig. Så jag slipper att bara existera och inte kunna känna. Så jag slipper vara rädd och vilsen. All tid som du drar ut på, river försiktigt ner mig innifrån.
Så jag ber dig en gång till snälla, sluta gör mig illa.

Likes

Comments

Hej!

Just nu händer det mycket, det är skolavslutning, bal, gymnasieval och massor av annat. En aning stressigt sista veckorna nu, men man kämpar sig igenom dom också. Jag har mest fokus på balen just nu och det är mer än man tror som ska fixas. Limousine, klänning, skor, väska, dejt, hår, smink osv. Listan blir lång!
Idag fick vi iaf bal inbjudningarna och jag har nästan fixat klart allt. Är riktigt taggad.
Hoppas allt är bra med er!

Likes

Comments