Header

Jag skulle verkligen kunna sitta och stirra på skärmen hur länge som helst. Skriva några ord, radera om och om igen. Jag vet inte hur jag ska börja eller avsluta. Jag vet inte vad jag vill få ut eller varför jag sitter här och skriver igen. Men det gör jag. Jag sitter här ännu en gång, ångest fylld med tårar som inte slutar rinna, smärta inom mig som en ständig misshandel och en hjärna så fylld av tankar att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hopplöshet, oförstående och uppgivenhet.

Jag har på senaste tiden så brutalt svårt att förklara mina känslor för folk, jag kan inte förklara på samma sätt som innan hur jag känner och det blir så svårt då. Istället för att säga "jag har ångest och det känns som någon kväver mig" eller "jag är jätteledsen inom mig och har varit det länge nu" så tar jag ut allt i ilska. Jag blir så fruktansvärt arg på allt och alla, jag får nästan frispel när saker inte funkar som jag vill, om någon gör eller säger något som jag inte hade planerat.

Jag vet inte om det är ett rop på hjälp när jag blir så arg, att jag vill ha någon som bara ser igenom mig och talar om att den ser hur trasig jag är eller om jag skämms så extremt mycket över att vara konstant ledsen så jag vill inte att någon märker: Jag vet inte om ilskan kommer för att jag har gått sönder bit för bit under så länge nu utan att berätta för någon så jag har samlat på mig så mycket känslor som inte får plats i min kropp längre.

Just nu önskar jag bara att alla kunde se min smärta, se hur trasig jag är och se hur mycket jag kämpar varje dag för att överleva. För det är så svårt att gråta varje morgon innan man ska till skolan, torka tårarna och ta sig igenom en dag där ingen förstår vad som händer med mig. Det är så svårt att inte komma ihåg när man inte grät sig till sömns senast, det är svårt att ligga vaken hela natten bara för att man inte vill somna och behöva vakna dagen efter och ta sig igenom ännu en dag. Allting är så svårt just nu. Jag orkar knappt ta mig upp ur sängen, sätta på mig kläder och åka till skolan, jag orkar knappt äta eller gå på toa. Och folk förstår inte det. Folk förstår inte den fysiska smärtan jag ständigt har inom mig som stundvis känns som att något kväver mig. Folk förstår inte hur mycket jag kämpar för att bara vakna på morgonen och försöka överleva ytterligare en dag. Folk förstår inte hur det känns att vara så trasig inom mig.

Jag har ingen livskraft längre. Påriktigt. Det är inte bara tomma ord jag skriver utan det är påriktigt. Jag orkar inte längre, jag vill inte mer men jag vet att det blir bättre och jag vet att jag kommer klara mig igenom allt detta ännu en gång. Även om det inte känns som det, även om jag bara vill ge upp och inte orkar gå igenom allt igen.

Psykisk ohälsa är det värsta som finns. Att ha en osynlig sjukdom som ingen förstår, ser eller märker är så värdelöst. Fyfan vad jag bara vill vakna och inse att allt detta bara är en dröm.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Bilden är tagen på skolavslutningen 2014. Där står jag, med världens största leende på läpparna, som om det vore lyckans dag, vilket det var. Det var ju skolavslutning och efter sommaren skulle jag börja på mitt sista år i grundskolan, alla hade längtat efter att få sommarlov, jag hade sminkat mig hela morgonen, fixat håret och hade planerat outfiten noggrant... Men det ingen visste när jag stod där, var att sminket täckte ett par svullna, rödsprängda sönder gråtna ögon, leendet upp till öronen var för att hindra alla tårar att komma igen och att det var lyckans dag? Dagen innan är en av de värsta i hela mitt liv, smärtan inom mig som täcktes med fin klänning och lockigt hår är bland det värsta jag upplevt, att alla runt om kring mig inte kunde se hur jag bit för bit föll samman och var så trasig innuti.

Allt jag byggt upp under dessa 3år är som bortblåst. Jag är på ruta 1 igen och nu måste jag gå igenom allt igen. Jag vet att jag kommer klara det men jag känner mig så värdelös som inte klarade av att leva utan medicinen, som lät det gå såhär långt igen och som inte ens kan vara glad, hur mycket jag än försöker. Fan. Jag har ju redan gått igenom en depression som nästan tog livet av mig, förstörde min vänskap, mitt förhållande och min familj, måste jag gå igenom det igen? Hur många gånger ska jag behöva gå igenom det? Kommer jag nånsin vara glad mer än 1år? Kommer jag någonsin bli hel?

Jag är så trasig just nu. Jag lever med ett osynligt monster på insidan som dagligen slår och river mig. Skulle det vara en synlig sjukdom hade alla ni där ute kunnat se alla ärr, sår och blåmärken från striderna jag genomgår dagligen. Men så är det inte. Alla andra kan bara lita på mig när jag säger att jag kämpar för att vara den bästa personen av mig själv. Men det är svårt när man är så skadad på insidan och inte kan bevisa det för folk.


Motsatsen till depression är inte lycka, utan livskraft, och det var livskraften som tycktes rinna av mig IGEN och ett falskt leende är så mycket lättare än att behöva förklara varför jag mår dåligt, Sömn är inte bara sömn längre, det är en flykt.
Jag lever i en kropp som kämpar för överlevnad när mitt sinne vill dö...

Likes

Comments

Idag har jag varit utan anti-depressiv medicin i 100dagar. Jag önskar att jag kunde säga att allt var bra, att jag mår bra. Jag önskar, med hela mitt hjärta, att allt är okej.

Det kanske är såhär alla känner? Allting kanske är okej? Det kanske är min fruktansvärda rädsla som får mig att känna att allt inte är okej? För jag är rädd. Jag är så brutalt rädd att jag ska hamna där igen, hamna där jag var för 2år sen. Att leva med den ständiga ångesten som tog över mitt liv, att leva ett liv där ångesten slet sönder mig varje gång jag vaknade, där jag vissa dagar inte kom upp ur sängen, att leva ett liv där jag inte visste om jag skulle orka leva en dag till.

Jag vet inte om det är en vanlig "höst depression" som är påväg, jag vet inte om det är ytterligare en depression som är påväg. Jag är så jävla rädd för det, men samtidigt vill inte jag vara den där tjejen som lever på piller. Jag vill inte vara den där tjejen som inte vet vad lycka är, den där tjejen som har problem, som måste äta medicin för att kunna vara glad.

Skammen inom mig är enorm och jag skäms. Jag skäms så fruktansvärt mycket över att jag är ledsen, jag skäms över att behöva ställa in saker pågrund av rädsla och oro, jag skäms över att jag mår dåligt ibland, jag skäms över att jag har ångest, jag skäms över mig själv. Jag skäms så in i helvetes mycket över att jag känner såhär. För jag vet inte om jag överdriver och jag vet att det är okej att må dåligt, att känna efter och känna att allt inte är okej. För det är så jävla okej att vara ledsen, det är ingenting att känna skam över för alla är där någon gång. Det är helt naturligt.

100dagar har gått. Det är mycket med tanke på hur många år jag levt på pillerna. Det är en milstolpe för mig och vissa dagar känns det så jävla bra, som om inget kan stoppa mig. Sen har vi dom dagarna där jag inte kan stoppa tårarna, dagarna när jag vrider mig av smärtan från ångesten, dagarna jag inte klarar av att äta, umgås eller tänka, dagarna som jag ligger i sängen och kvider efter luft mellan gråtattackerna och dom dagarna som jag känner mig helt förstörd.

Mitt mål är att klara mig utan medicinen, men ibland mår jag inte så bra. Just nu kanske det är för tidigt. Fan.

Likes

Comments

Det är med rädsla och glädje jag skriver det här. Efter 2år med djup depression, självmordstankar och panikångest, 2 år med tårar, hopplöshet och förtvivlan, efter 2 år hos psykiatriker och psykologer kan jag nu berätta att jag har varit på mitt sista samtal hos prima. SISTA.

Jag är rädd. Rädd för att falla dit igen. Rädd för att ingen ska höra mina rop på hjälp. Rädd för att misslyckas. Men jag är så lycklig. Lycklig över att jag kommit så långt. Lycklig över att kunna avsluta det här kapitlet. Lycklig över att jag känner livslust. Lycklig över att jag kan vara stolt över mig själv.

Det är en lång resa jag har gjort, med många motgångar. Fan vad jag har kämpat, fan vad jag har velat ge upp och fan vad mycket jag gått igenom. Jag har klättrat från botten till toppen, med hjälp av alla fina människor som funnits där för mig.
Jag är så tacksam över vad livet har gett mig. Jag tar med mig min resa som något positivt, jag har erfarenhet och vetskap om saker jag knappt visste existerade.

Igår var jag alltså på mitt sista samtal. Det var mycket tårar, väldigt mycket tårar. Det gjorde så ont i mig att blicka tillbaka på första gången jag satte foten där. Några dagar innan hade jag försökt ta livet av mig och jag ville ha hjälp. Jag bröt ihop och berättade allt. Några minuter senare kommer mamma in med tårarna rinnande, doktorer kom, psykiatriker kom och det gjordes en snabb utredning om jag skulle läggas in på psyket eller inte.
Jag var nyss fyllda 15år då. Hela mitt liv höll på att falla samman och jag kunde inte komma ihåg när jag inte grät mig till sömns senast. Jag hade ingen livslust överhuvudtaget och allt var mörkt.

Att tänka tillbaka på det, blicka tillbaka på alla gånger jag brytit ihop totalt hos min psykolog. Bli påmind om hur otroligt ledsen jag var förut, hur många gånger jag fick åka ambulans pågrund av panikångest, hur mycket jag självskadade mig själv, hur jobbigt det var att ens öppna ögonen på morgonen och hur arg jag var på mig själv.

Jag har gått igenom så fruktansvärt mycket och första året var ett rent helvete. Men jag är så oerhört stolt över mig själv. Idag ser mitt liv så annorlunda ut. Jag trodde aldrig mitt liv skulle se ut som det gör just nu, jag trodde på riktigt jag skulle sluta i missär, men se på mig nu.

Likes

Comments

Godmorgon!

Ligger fortfarande i min säng och kollar på Bones, även om det är onsdag och klockan är i skrivande stund 09.27.
Borde vara i skolan men icke. Allting började med att jag i måndags, började se dåligt, synen försvann på halva mitt ena öga. Det för mig, har varit en början på migrän tidigare, så jag åkte hem för att ta migrän tabletter och sedan åka tillbaka till skolan. Tror ni det kunde vara så enkelt för lilla mig?
Självklart inte, på bussen hem började jag må så otroligt dåligt, jag kallsvettades och hela min kropp kändes som en spaghetti. När jag väl hade kommit hem kollade jag om jag kanske hade feber. 39.8 stod tempen på. Jag har aldrig haft över 39.5 förutom när jag var super liten och min normala temp brukar vara på 35-36 (har väldigt låg).

Vad ska man säga? Igår var jag uppe i 40.3 men sen dess har det bara gått neråt, idag känner jag mig frisk men pappa vill att jag stannar hemma ändå eftersom jag hade så hög feber igår.

Det är konstigt, jag brukar aldrig ha feber eller vara sjuk. Men sen jag hade inflammation i njurarna och låg inne på sös i 5 dagar så har jag fått små skvett med feber i 2-3 dagar åt gången och sen är det som bort blåst. Mycket märkligt.

Måste vara frisk imorgon iaf, då har jag lovat Sarah att följa med på en hockeymatch i huddinge och på lördag är det fest med mina pinglor som jag inte får missa. Så idag ska jag bara kurera mig och blir frisk!

Hur mår ni? Vad vill ni se mer av i bloggen? Har sån bloggtorka och vet inte om ni vill ha mycket bilder, vardagsinlägg, inlägg om psykisk ohälsa osv. Så släng gärna in en kommentar så ska jag lösa det!

Sjuk och trött bild från igår, visst har jag fina fransar btw? Gör dom alltid hos bästa salong gamla unik!

Likes

Comments

Har gått in och stirrat på skärmen så många gånger nu. Mitt huvud står verkligen still och jag har ingen aning om hur jag ska formulera mig och göra ett inlägg. Men nu försöker jag ännu en gång.

Hej på er!
Allt bra? Med mig är det hyffsat bra just nu. Sitter i bilen medans min kära syster övningskör (hjälp..) och ska snart hem och äta middag.
Det har varit gudomligt skönt med höstlovet, dock saknar jag nästan skolan lite... Alla nya vänner och min älskade lärare! Ni ska bara veta hur bra jag trivs, är så glad över min nya klass och skola.
Under höstlovet har jag umgåtts med kompisar, festat, tagit det lugnt och shoppat lite. Precis sånt som man ska göra på lov. Idag sov jag till halv 1 haha... Får nästan ångest när jag vaknar och inser att jag sovit bort halva dagen, men det var skönt som tusan ska ni veta!
Nu vet jag inte ens vad jag skriver, bara massa småprat typ. Ska försöka börjar blogga liiite oftare igen.

Puss

Lite bilder från lovet

Likes

Comments

Nu är jag hemma efter 2 fantastiska veckor i England. Något utav det bästa jag gjort!

Likes

Comments

Klänning - Systers / Tröja - Veromoda / Solisar - Rayban / Väska - Michael Kors / Skor - Johnny Bulls /

Godkväll!

Just nu ligger jag i sängen och kollar på de nya avsnitten av Orange is the new Black... I loooove it!!
Hur som helst, idag har jag varit i stan med Sarah, det var helt sjukt mysigt faktiskt. Vi satt först och fikade på kultur huset, sen gick vi in på hm och där råkade vi fastna i flera timmar haha! Vi fortsatte kolla i affärer efter det och senare på kvällen drog vi oss hemmåt. Väldigt lugn och skön dag.

Imorgon är det exakt SJU DAGAR!!! Tills jag och Sarah åker till Torquay tillsammans. Är så sjukt exalterad över den här resan och jag tror verkligen den kommer bli grym. Resan börjar med 2nätter i london... Vad mer ska jag säga? Det lär inte bli fel då ;) Kommer troligtvist ta tusentals bilder under veckorna vi är borta så ni kan vara beredda på mycket bilder när jag kommer hem!

Likes

Comments

För 1år sen var jag nära på att avsluta mitt liv. För 1år sen såg jag inget hopp om framtiden, jag trodde inte på framtiden. Jag stod och trampade på samma ställe i flera månader, jag kom inte framåt.

Det gör ont. Just nu gör det ont inom mig när jag tänker på vad jag har gått igenom. Jag har ärr som aldrig kommer att försvinna, minnen som kommer spelas upp gång på gång och en erfarenhet som jag kommer bära med mig hela livet.

Från att vara självmordsbenägen, till den jag är idag...Wow!

Jag kan älska mig själv. Jag kan kolla mig i spegeln utan att börja gråta. Jag kan se positiva saker jag gör, berömma mig själv och tänka fan vad grym jag är! Men det är klart jag faller. Mitt liv är inte en dans på rosor. Även om jag gärna vill tro det. När det inte blir som jag vill rasar det för mig,. Jag har lärt mig att även om livet sviker, även om det inte blir som du vill och allt bara skiter sig, så finns det hopp. Med hoppet kommer viljan och vill man, så kan man. Alla har sämre perioder, så är det bara. Man kan inte undvika dom och det finns inget sätt att försvinna ifrån dom. Man måste kämpa sig igenom alla faser i livet trots att man inte vill. För man klarar mer än man tror. Det har jag märkt. Jag klarar så otroligt mycket mer än vad jag tror.

Idag är jag glad. Jag mår bra. Jag är sprallig, har många bollar i luften och jag är väldigt pratglad. Precis som det ska vara, så som jag alltid har varit. Jag känner mig lycklig, ostoppbar och jag är full av energi. Nu är det dags för nya äventyr i livet, möjligheterna är många och jag är så otroligt tacksam över möjligheterna jag har till att hitta på äventyr.

Så till alla er där ute som vill ge upp, som har en dålig dag eller bara vill glädjas av andra. Livet blir bättre, kanske imorgon, kanske om 4år eller kanske om några sekunder? Livet blir inte bra på en gång. Problem löser inte sig själva. Du kommer gå igenom ett helvete, vilja ge upp och bara strunta i allt. Men gör inte det! Även om det inte är snart, så kommer saker och ting lösa sig och även om du kommer gå igenom ett helvete tills det blir bättre, så tro mig när jag säger dethär, det kommer vara värt varenda liten tår som runnit på din kind. För livet blir bättre och lättare. Du är bättre än vad du tror och du är älskad. Le för dig själv, le för andra och le för att du kommer skratta åt dig själv om några år när du tänker tillbaka på att du trodde att du inte skulle klara det.

Jag är så jävla stolt.

Likes

Comments

Du bara existerar. Du känner ingenting, du undrar, tänker, funderar och existerar. När tårarna rinner vet du inte varför och när du ler vet du inte vad anledningen är.

Jag kan inte fortsätta såhär. Jag går sönder mer och mer. Jag vet ingenting, jag vet inte vad som kommer hända, jag vet inte hur du känner eller vad du vill.
Att inte veta är så fruktansvärt jobbigt. Jag är rädd, rädd över vad som kommer hända, rädd för att göra fel, rädd för att sova, rädd för att vara vaken, rädd för att låta tårarna rinna och rädd för att le. Det enda jag kan göra är att existera.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för att jag är så himla rädd. Gråter jag så vet jag inte hur jag ska förklara varför, jag vet inte varför jag gråter. Om jag är glad känns det fel, för när som helst kan min mardröm komma.

Jag ber dig nu snälla, sluta gör mig illa. Berätta för mig. Så jag slipper att bara existera och inte kunna känna. Så jag slipper vara rädd och vilsen. All tid som du drar ut på, river försiktigt ner mig innifrån.
Så jag ber dig en gång till snälla, sluta gör mig illa.

Likes

Comments