View tracker

okejj, nu kommer jag att konstatera att bloggen har och kommer ligga lite åt sidan framöver, för att jag behöver hitta mig själv igen, har massa inbokade sjukhusbesök osv, och även jobba.

varför bloggen har varit väldigt inaktiv är för att jag inte vill uppdatera den med dagliga problem, som sedan blir förstorat hemma å sen så ja.. och sen så har jag tappat mig själv och har fått lite familjedrama just nu, men sen så har jag inte velat uppdatera nå just heller då jag har lagt all min tid och energi på skolan.

men iallafall så vet en hel del om de mesta om mig, närå men livet har sina upp och nedgångar och just nu befinner jag mig i en svacka, ett vägskäl, kallar de vad ni vill men där nere står iallafall jag och därför så har jag personligen valt att bloggen kommer läggas åt sidan.

mycket har hänt sen jag bloggade sist, och de skulle bli en roman så de skriver vi inte ut, iallafall inte idag 😜

så där har ni anledningen, men jag kommer tillbaka, de är säkert. 👍






Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej!
Ett tag sen jag var här nu, men har haft mycket på gång och har glömt bort bloggen för ett tag.
Iallafall så tänkte jag babbla om de mesta idag, allt jag har varit med om osv den senaste tiden och dela med mig om npgra funderingar :)

okej, då börjar jag :p
Har varit på sjukhuset några gånger, då jag har fått kallelser och sånt, men iallafall..
Som sagt så har jag haft en otroligt intensiv huvudvärk och har numera svårt för solljus och när jag tog upp de på sjukhuset med min ordinarie läkare så visste han inte vad han skulle göra och blev ett stort frågetecken, vilket är förståeligt..
Så han gjorde en massa hjärnövningar och blev illamående och han visste inte vad han skulle göra, så han håller på å grubblar på det, men han har skickat mig till en sjukgymnast för att se om hon kan hitta något, men sen efter det så skulle jag på ultraljud över hjärtat å då höll jag på å svimma och var väldigt illamående pga huvudvärken var så intensiv och så, så kom till hissen innan kväjningarna började...
klarade inte heller att vara inomhus eller äta, de liksom bara tog stopp med maten och ja..

och sen just nu håller jag på att plugga upp matten och är snart klar med den å de känns riktigt skönt!

En av mina funderingar är skönhet och utseende, såsom tänder, kroppsbyggnaden, akneproblem osv.
Egentligen så kan man inte göra så mycket åt sitt utseende, men man kan träna, i know men alla har inte lätt att gå ner i vikt och vissa kan inte märka förändringen och de kan ju förstöra motivationen man har..
Och alla kanske inte har perfekta tänder, vissa gör något åt det men andra kanske inte kan, eftersom de kan vara problem på vägen, såsom tandläkarskräck, ekonomiska problem osv. Och förlorar man en tand och kanske har ekonomiska problem så kanske man inte kan fixa det och då drar just den förlorade tanden ner på självförtroendet och man kan känna dig ful, fast man inte är det. Man kan vara hur fin som helst och så, men pga sina tänder kan man könna sig ful och de är inte rätt.

och många ungdomar har akneproblem, men de är ju lilsom inget man kan göra åt, visst man får finnar och man kan klämma dom, men ärren då?
man är lika fin ändå, och man borde inte krtitisera så uppenbara saker, såsom kroppsbyggnad, akneproblem, fula ärr. UTSEENDET överhuvudtaget.
allt sitter där och inte mycket man kan göra.

och en annan sak..
alla betyder lika mycket.
varför hata när vi kan acceptera och låta allt vara?


Likes

Comments

View tracker

Okejj, nu ska allt ut och jag kommer skita i om skolan inte kommer acceptera det för det här är MIN syn och upplevelse från Naturlära i Hälsingland, i Vallsta.

Jag började i höstas, första ring och jag var otrolig glad att jag kom in med tanke på mina betyg. Jag var inte godkänt i matten så jag kom in via en IMPRO från Falun.

Jag minns att vi började en vecka före alla andra och vi började med en kick off för att lära känna alla och bekanta oss med stallet, elevhemmet och hästarna.

Elevhemmet och rektorn är rent ut sagt idioti. När jag började skolan så hyrde via skolan för det var omöjligt att pendla och allt som står i kontrakten finns inte ens i huset. Bland annat att köket skulle vara fullt utrustat, men det är långt ifrån. Och sen är priserna FÖR höga för en student. För ett rum i månaden är 2400, och dubbelrum är 1600 i månaden, och då har vi gemensamt kök och badrum, och vi får stå för allt själv inne på boendet. Toapapper, diskmedel, rengöringsmedel, mat.. ALLT. Och det ska vara ett ELEVHEM eller internat som vi säger hemma.

Efter en olycka och flera avramlingar på anläggningen så sa min rygg tillslut ifrån, och även knäna. Och även handleden sa ifrån efter att haft konstant problem i drygt ett halvår men det började för något år sedan, i Vansbro.

För det mesta valde att jag ignorera min rygg, men jag hade inget val än att lyssna på dens signaler efter att jag låg på akuten, jag gjorde 2 olika röngten på ryggen och 3 för skallen. + en manetröntgen i slutet på augusti.

Och efter en veckas praktik på Bollnäs travet så fick jag mocka 2 stall medans dom som jobbade i stallet var ute och körde, när jag var klar så skrek min rygg, det var på håret att jag börja gråta, jag visste inte vad jag skulle göra utan matades på med fler uppgifter så jag kunde inte tänka på ryggen just då.

Min ridlärare dock uppmanade mig att söka till en sjukgymnast men problemet är att jag inte får söka en gymnast i Hälsingland, för att var skriven i Dalarna, så då var det där jag skulle söka.

Efter att ha svårt att ta mig upp ur sängen, legat på golvet för att få plant och fått tips för att kunna trycka ut nerver och knutar så blir det inte bättre. Rektorn fortsatte och jag bara bet ihop, tills jag inte pallade mer. Jag började säga ifrån och sa att jag inte klarar av att vara med i någon form av ridning då ryggen var som värst och hade svårt med handleden, trots bandage och ha handen stå still och rak som möjligt så krävde rektorn läkarintyg.

Läkarintyg för rygg,knä å handled så jag kunde sjukskriva mig från ridning och bara ha teoretiska ämnen.

Men när jag frågade min rektor om jag fick läsa endast kärnämnena så fick jag till svar "det går inte, isåfall får du hoppa av."

Efter att ha haft ett "grundligt samtal" med rektorn och frågade ut mig om min mammas svårigheter och sjukdomar så fick jag nog, jag brann av och efter det blev jag utfryst och saker plockades bort från boendet.

Även rektorn frös ut mig som alla elever, och efter att hon ringde mig och mamma fick ta över samtalet om varför hon frös ut och lät eleverna frysa ut så var hennes svar "eleverna var väl trötta på henne" Och även till soc så sa hon att det var mitt fel att jag blev utfryst osv.

Vi fick också veta att REKTORN har sagt upp mitt rum på boendet och har skrivit ut mig på skolan, och hon kunde inte heller svara på frågorna om varför hon har lurat min familj på pengar, utan hon började prata om annat.


Likes

Comments

jag ställer mig frågan 'är det "rätt" gymnasium för mig det jag går på?'
är det en hästskötarexamen jag vill ha?
är det hästar jag vill hålla på med i hela mitt liv framöver?
även om jag vill svara ja, så måste jah tyvärr säga nej, det är begränsat för mig.
mina fysiska "skador" säger ifrån och måste lyssna då.

jag har aldrig varit en bra lyssnare mot min egen kropp, jag har skitit i alla singnaler den har sänt ut för jag hade inte tid och lyssna när jag kanske hade praktik på ett hotell eller såna saker.

anledningen till att jag har mina ryggsmärtor och att jag tänjer på gränsen är för dels hur mycket min rygg klarar av och 2010 var jag med i en frontalkrock, jag satt fram bredvid pappa och syrran satt bak.
vi åkte en Amazon -65 så det fanns inga bälten direkt, så när vi väl krocka så åkte jag först in i instrumentbrädan och sen upp i ruta, så brandmännen och poliserna hade svårt å skilja om det var jag eller pappa som slog i rutan, syrran satt ihopkrupen när dehär hände och tröck fram min skol så när jag kom ut var stolen sne.

sen dess har jag haft skitsvårt att kunna stå en längre tid men även att ligga helt still en längre tid, och efter drygt 4 års kämpande har läkarna äntligen börjat tagit min rygg seriöst.

men knäna, där har jag inflammation i båda 2, men det är ett knä som är värre än de andra.
så dom lever sitt eget lilla liv, näe då men dom blir helt fucked up i kyla och på sommaren blir det uppsvällt och får lite vätska..

och så den sista skadan som jag fick på mitt sista familjehem, handleden.
jag minns inte riktigt vad jag hade gjort men jag gick till skolsköterskan och hon bad mig att åka in och kolla, jag gjorde det och dom såg inget fel på röntgen, av skelettet..
sen dess har det kommit och gått lite som det vill, det sista året har det kommit oftare och oftare och hållt i sig längre.
nu, efter att ha pratat med granne som är duktig på leder,senor osv sa att jag borde kolla för senhinneinflammation.

ändå ställer jag mig frågan, med alla mina fysiska "nedsättningar" är skolan verkligen värd det?
är det verkligen värt att hålla på i stall med en rygg som ger upp efter ett halvt?

jag hade praktik på bollnästravet, i mitt första stall fick jag mocka 2 stall HELT SJÄLV medans alla andra i stallet körde.
när jag vsr klar så visste jag inte om jag skulle sätta mig ner, lägga mig i fosterställning eller stå för att min rygg dampa sönder.

efter den upplevelsen har jag fått svårare att ta mig ur sängen och knäna är inte lika snälla längre.

så jag ställer mig frågan, är ridsporten jag vill hålla på med för all framtid?
svaret blir nej.

hästarna kan va mysiga och hur gulliga som helst, och man kan rida dom på många olika sätt och även om jag verkligen brinner för dom så smälter dom inte mitt hjärta riktigt hela vägen som barn gör.

jag verkligen älskar att hålla på med barn, och jag umgås mer än gärna med min brorson som blir 3 i februari.
är det något jag kan hålla på med?
svaret blir ja, förutom tunga lyft, men annars går det.

men hur ska jag ta det med skolan utan att dom får världens utbrott?
jag har frågat min rektor om jag får läsa kärnämnerna tills våren, men det gick inte. då skulle jag ha läkarintyg och allt mellan himmel och jord.

läkarintyg för ryggen och handleden för att kunna ts bort de jag ville och då kunde jag även bli sjukskriven.

men jag vill bara läsa kärnämnerna fram till omvalet, svaret blev "det går inte,då får du hoppa av"

och tillsist fråga jag henne vem som skulle stå för kostnaden för att åka 25 mil ner till dalarna, få ett läkarintyg och sen dra hem igen, då fick jag till svar "vad ska dit för och vad har jag med de å göra?"

Är det verkligen värt att stanna kvar på en skola som inte kan se skador som gör så man inte kan göra allt i ett stall?
är det värt att gå i en skola där man hamnar i kläm med rektorer och lärare för man har en annan åsikt och syn?
är det värt att stanna kvar när man blir utfryst på elevhemmet?

är det värt det?

jag stannade hemma i drygt en vecka för att mamma är värre och kunna gå ner i varv, inte känna stress och press på en varje dag och för att kunna få andas och bara ta det lungt, istället för att vars uppe i varv, springa över hela elevhemmet, och hsr knappt tid att äta.

så är det verkligen värt de?




Likes

Comments

När jag blickar tillbaka så inser man hur stark man egentligen är. Men när depressionen kommer krympande och får en att känna sig hjälplös så tror man att man är så svag så att det inte finns någon utväg.

I hela min uppväxt har jag känt mig som ett hopplöst litet barn som bara har varit i vägen för alla. Tids nog började jag isolera mig för att ingen ska klaga att jag är i vägen eller någon annan slags kommentar.

Jag var även väldigt reserverad som liten. Blev utsatt för mobbing redan vid förskolan.

Jag minns att jag gick förskolan i Orsa, och när vi gjorde lekar blev jag alltid valt sist. Ingen ville sitta med mig på lunchen eller på "lektionerna" och på rasterna kunde barnen leka och skratta och jag kunde bara om ett liv med glädje på skoltid. Redan i den åldern hade jag svårt att trivas i skolan, jag kände mig alltid obekväm och jag ville alltid hem.

Jag minns även när snön hade kommit och alla förskolebarn hoppade och lekte och alla var med alla, men dom glömde en person. Mig. Jag satt oftast bakom skolan längs en vägg och funderade varför jag inte fick vara med dom andra barnen. Var jag annorlunda? Var det mitt utseende? Vad var det egentligen? Det kan jag inte sätta fingret på men jag önskar att jag förstod bättre.

Jag flyttades runt också eftersom mamma flyttade runt, bytte skolor och lärde känna nya människor hela tiden. Och jag skulle slå vad att hälften inte minns mig.

Men eftersom jag var väldigt reserverad och hade svårt att hitta "rätt" i skolorna så trivdes jag inte så speciellt bra. Varken miljöerna eller eleverna var passande. Det var väldigt få jag kom överens med. Vissa dagar var bättre än andra.

Som säkert många vet vid dehär laget så var 2005 ett väldigt dåligt år för mig, jag bodde i Noppikoski och något hände med mamma. Hon fick en hjärnblödning och 2 män tog våra kaniner som vi hade och senare visade sig att dom 2 männen var väldigt nära oss, 1 av dom var vår pappa och den andra var in yngsta brors pappa (Jag är yngst i familjen så ta inte fel).

Jag trivdes dock relativt bra i Noppi, men vi kunde inte bo kvar i huset utan mamma, så jag och syster min flyttades automatiskt till vår pappa som vi hade träffat någon enstaka gång innan, och mina bröder till deras pappor. Vi delades upp.

Jag och syrran hamnade i Våmhus, 1.5 mil utanför Mora och knappt en kilometer ifrån hamnade en av bröder och min äldsta bror hamnade i Rättvik.


Åren gick och vi hörde ingenting från mamma, och varje gång vi fick tag på hennes tillfälliga nummer så bytte hon. Det kändes som att hon ville glömma oss och börja om. Flera år passerade och det tog nästan 7/8 år innan vi fick kontakt med henne igen.

jag hade precis börjat lågstadiet och när jag fick kontakt med henne gick jag på högstadiet.

Det blev en lättnad när hon började höra av sig. Men det var inte på det sättet som man hade hoppats på, jag och syrran var hemma hos moster då hon fick ett samtal att mamma låg på Mora lassarett. På stroke avdelningen.

Så vi åkte dit och mötte henne där, syrran började gråta och jag hamnade litegrann i chock. Mamma hade fått en allvarlig stroke och var nära att stryka med. Och året efter hamnade jag hos soc.

Jag hamnade i ett jourhem i 4 månader innan jag fick ett familjehem.

Visst hade jag roliga stunder med dom men jag visste att soc hade valt fel, det var mer motgångar än framgångar i huset.

Jag stannade i ungefär 3 månader innan jag lyckades säga emot och jag hamnade på ett jourhem igen och nu blev det drygt 2 månader innan soc hittade ett nytt hem i Dala-Järna, vansbro. Där lyckades jag vara i 7/8 månader och dom hade lite mer erfarenheter och mamman fick mig upp när jag ville försvinna, hon hjälpte mig och vi kunde sitta och prata hur länge som helst, vi kunde kolla på filmer och vi hade väl våra stunder. Men även här blev det ett slut, men inte det bästa slutet..

En vecka på jourhem och sen fick jag åka till till mamma.

Idag går jag på gymnasiet, bor själv och blivit mer självständig. Och med killen vid min sida och en familj som är helt oslagbar.

Likes

Comments

Jag har alltid haft svårt med att välja mellan olika ting, såsom kläder å smink, familjehem och möbler, hemmakvällar eller ute med kompisar, och nu Dras jag mellan 2 olika världar.
trav och ridvärlden, och de kan bli svårt å kombinera båda, monté, men då lär man ha en balans som jag inte har.
och hinna med båda är också svårt, men de lutar mer åt ridvärlden eftersom jag har varit där i flest år, och känner mig mest bekväm där, och kan utvecklas nå otroligt.

ah nog om de en stund.
varje tonåring har nog haft svåra beslut, och varje dag kommer nya beslut, "vad sla jag ha för kläder!?" "åh den vill jag ha, eller näe inte alls" osv..

aja, världen går inte under för att man inte hittar rätt klädesplagg eller skor..
ja ni fattar.

iallafall så hittade jag gamla saker som jag inte visste att jag hade plockat med mig, satt och kolla och fick tillbakablickar, tänk att man minns de man helst inte vill minnas, ha nejdå..

min rygg vill inte samma som mig längre, blir svårare och svårare att komma upp ur sängen och jobbigare att utföra ett fysiskt arbete, ryggen vill absolut inte samarbeta med mig överhuvudtaget, vilket är lite elakt.
näe men alltså, i snart 4 år har jag kämpat att läkare, kirurger, ortopeder, kiropraktor vafan som helst ska kolla på ryggen, men oftast säger läkarna "de är bara träningsvärk" och varje gång jag får höra de blir jag alltid lika förbannad och säger något i liknande stil "jag känner skillnaden mellan träningsvärk och ryggsmärtor, och jag vet då en sak, de är då inte träningsvärk jag har i min rygg" och då blir dom lite såhär "aah skickar remiss till röntgen" vilket dom aldrig gör.
läkare är bra till hands men säger en sak å gör tvärtemot iallfall,
men jag kom in till magnetröntgen i augusti, med tanke på att min psykolog och kutator har sett hur konstigt jag brukat sitta för att belasta ryggen så lite som möjligt så då fick jag träffa läkaren och hon kolla ryggraden och sa "jag skriver en remiss nu på en gång," för jag skrek innan hon hade kommit över halva "de är bara träningsvärk" jo men kyss mina stallskor att de är.




Likes

Comments

Den 9 november 1998 föddes en liten flicka vid namn Emma Erika Pettersson på Mora BB. Hennes 2 äldre bröder och äldre syster hade fått en lillasyster som gjorde mig minst. Jag levde med min mamma och mina 2 äldre syskon och flyttade runt hela tiden, över hela Dalarna, så vi bytte skola rätt ofta, men inte tillräckligt ofta för att kunna känna sig trygg. Dom andra barnen betrakta mig som annorlunda, konstig och ingen ville umgås med mig. Jag var helt utfryst, så fort jag ville prata med någon så sprang dom ifrån och det slutade oftast att jag satt i ett hörn någonstans på skolgården och tittade när alla andra barn lekte och hade roligt. 

Men när vi bodde i Noppi så fick jag faktiskt 2 vänner för livet, och vi har fortfarande kontakt. Underbara barndomskompisar 💗

Iallafall så bodde vi i Noppi och mamma blev plötsligt sjuk, hon åkte på en hjärnblödning och jag och syrran åkte hem till pappa medans mina 2 äldre bröder åkte till sina pappor, vi bytte skola på nytt och jag önskade verkligen att jag inte skulle bli utfryst igen, men jag började 1an i Våmhus, och fick verkligen en vän för livet, min granne. Vi var alltid, hon var min stadiga punkt i mitt vajande liv. Men jag hade bara henne, alla andra tyckte inte om mig. Varför vet jag inte, men nu började den  fysiska och psykiska misshandeln, ord började komma, knuffar, hånskratt och flin riktat mot mig. 

Redan i 2an och 3an hade jag ingen kontroll över min koncentration. Mina tankar flög iväg och sluta lyssna och drömde mig bort, bort till ett bättre ställe än skolan, slippa alla knuffar, ord och slag. Jag drömde oftast om ett ställe där alla var med alla, där alla var glada, där alla var som en familj. Men sen kom en fråga, en fråga som jag fick lov att svara på och oftast så svarade jag fel och nästan alla skratta och jag satt där med gråten i halsen. 

Men i 4an blev jag aggressiv, började stå upp, kämpade för att hålla masken uppe som kunde falla närsomhelst. Och för att kunna hålla masken uppe så gjorde jag allt som krävdes för att inte visa mig svag. Inte en till skola fick se mig ledsen eller svag, då skulle mobbarna se ett perfekt offer. Så istället blev jag skolans svarta får. Från att vara tyst och drömma sig bort på lektionerna till att våga stå upp och en gång skull försvara mig. 

Hela mellanstadiet var jag svarta fåret, jag hade ingen, förutom min granne, min fasta punkt. Jag satt ofta i möten för jag och en annan tjej gick verkligen inte ihop. Vi slet varann i håret, spottades, skrek fula ord, slogs i korridorerna, var allmänt uppkäftiga, ja allt. Så vi satt i möten JÄVLIGT ofta och det fortsatte efter skolan så våra föräldrar fick steppa in , men inget hjälpte. 

Men vi sluta 6an någorlunda sams, hon fick tillslut en respekt för mig och slutade, och nu skulle vi få ta bussen till Mora varje dag och gå på högstadiet, större skola med äldre barn från alla byar runt om mora, det var intressant, jag var utstött tills 2 tjejer från färnäs satt sig med mig, men snart hitta jag min plats bland 3 tjejer i 8an och vi var väldigt ofta. Under och efter skoltid. 

Men jag hamnade på sjukhuset, för gallstenar och förstorad mjälte, men även för lunginflammation. 

Så jag kom tillbaka till vårterminen i 7an, dålig, ständigt trött och nu fick jag höra "åh titta skolkaren är här" och alla skratta, jag satt oftast själv på lektionerna, en hand på bordet och andra på dom nyblivna ärren efter operation. Jag hade ont och kunde inte koncentrera mig, vilket gjorde att mina betyg sänktes. Jag skolkade för jag inte orkade med min klass, orden, skratten, förolämpningarna, allt. 

Allt fortsatte tills jag jag konfirmerades och skulle flytta till mitt andra familjehem då alla blev "aw vi kommer sakna dig" "hoppas du trivs där" men jag nonchalera dom, som dom gjorde mot mig i 1½ år. 

under hela min skolgång har jag blivit mobbad i 10 år, alltså hela grundskolan, visat mig svag, visat mig glad, visat mig elak osv. 

Nu IDAG efter att har bytt skola i 9an 1 gång, från vansbro till Bergsjö, går jag på gymnasiet.

Bergsjös rektor sa att jag ALDRIG skulle komma in, att mina betyg skulle vara för dåliga, att jag inte hade den kapaciteten att klara 9an, att jag skulle hamna på IV, att jag skolka för mycket. Men Eva, världens egoistiska rektor, jag kom in. Du hade så jävla fel. Jag klarade det. Jag kunde till och med välja mellan 2 skolor så fortsätt och du kommer få många till gymnasiet, för dom vill motbevisa dig.  



Sommaren 2013 💗

Likes

Comments

1. jag har varit blond och funderar på om jag ska bli det igen


2. jag går Naturbruks programmet, djur (Häst, ridgymnasiet) på Naturlära i Hälsingland. (www.naturlara.se)

3. Jag saknar Dalarna, men ska dit snart 

4. jag saknar mina vänner 

5. Jag saknar INTE bergsjö. 

6. Musik, djur, familj och vänner är det jag lever för. 

7. jag är expert på att ha sönder telefoner.. 

8. Jag har bott på olika familjehem, jourfamiljer innan jag kom till mamma 

9. Jag har varit mobbad i 10 år. 

10. Jag är OFTAST snäll, jordnära, sprallig och glad utåt

11. Beter sig någon dåligt mot mig, beter jag mig likadant tillbaka. 

12. Jag är rätt så aktiv, bor nästan i stallet nu för tiden.. 

13. Jag bor på internat i Söromåsen/simeå, 2 mil utanför järvsö och någon några mil ifrån Bollnäs. 

14. Jag har rymt från 2 familjehem 

15. Jag träffar inte mina kusiner så mycket längre.

16. Jag älskar att köra traktor/skoter/4-hjulning/bil 

17. Jag är inte bortskämd. 

18. Jag har/hade en blodsjukdom, PTS och ADHD

19. Jag har haft många behandlingar för mitt humör osv, ska börja snart igen med dom. 

20. Jag är inte lika förtjust i godis längre, men choklad går alltid :') 


Likes

Comments

Tjäna! 👍 ✋

Anledningen att bloggen inte har uppdateras är för att jag har haft en väldigt stressad helg. 

Åkte hem på torsdag, och torsdagen var hemsk.. Asså inte hemsk hemsk utan det var en väldigt stressad dag. Hade vanliga lektioner fram till lunch och sen körde vi traktor från 13-16 och sen skulle jag vara framskrittad med hästen till 17, då pay n riden började.. Och när jag var klar så fick jag stressa med hästen, hänga upp sadeln, tränset och lät han stå i stallet för då skulle jag hem och packa det sista. Och sen en 170 kg väska upp till stallet för karro hade glömt min dator så jag var laddarlös hela helgen, och sen skulle jag hinna till tåget från Vallsta 18.36, och från Ljusdal och sen till Hudik och när jag kommer till Hudik så måste jag åka 30an till jättendal.. Så jag kom hem 22.10. 

Fredag - duschade, åt, sminkade mig och powerwalkade till bussen till Hudik, för jag skulle till BUP. Få reda på resultatet från utredningen. Men blev inte så speciellt klokare av orden direkt. Blev bara erbjuden behandlingar 2 gånger i veckan i Gävle eller 1 gång i veckan i Hudik.. Man ba YEEY.. 

Jag har testat olika behandlingar för mitt humör men de funkar inte för 5 öre, för när jag är arg och irriterad är det bara en sak som gäller, jag lyssnar inte, jag bryr mig inte, jag sitter bara där och är arg eller irriterad, och då försöker jag göra allt för att lugna ner mig igen för att kunna lyssna, vilket blir svårt för man har redan tappat konsentrationen då. 

Allt kan bara dra åt skogen just nu. 

Från ingen vettig hjälp från BUP och hänger inte med i skolan för jag tappar konsentrationen så SJUKT lätt, för det är UNDER medelvärdet.. -. - 


Likes

Comments

Jag vet att jag har ett väldigt humör, och jag är väldigt känslig just nu. Överkänslig kan man också kalla det. Jag är i den fasen då man ger efter så otroligt enkelt, utan att ens kämpa, utan att inte ens leta efter kämparglöden. Man vill absolut ingenting. 

Jag kan inte längre kontrollera min ilska eller humör. Jag tänker kortsiktigt istället för långsiktigt, vilket kan vara en nackdel.. ibland.. oftast. Jag tänker mig oftast inte för. 

Idag fick jag en fråga "vad är bloggen för dig?" 
Och jag svarade "Bloggen har alltid varit som min dagbok, och där skriver jag om hur de är att vara socbarn, dagliga grejer, mitt mående osv" 

Och det kommer inte förändras alls. 

Vet seriöst inte vad jag ska skriva just idag.. 

Likes

Comments