Är du oskuld? Hur många har du haft sex med? Vad är din favorit ställning? Är sex viktigt för dig?

Det är bara några frågor jag kan få av killar. Sex tycks vara det ända som intresserar och få dem att vilja träffas (har alltså fått frågorna via nätet). Det känns som att många killar tycker man är intressant om man är beroende av sex, men om man inte känner att det behöver prioriteras först så kan man dra. Varför, när blev det såhär? I min värld är det inte klokt! I min värld ska man ha sex om man känner något för varandra, och inte (förlåt för grovt språk) bara knulla för att just knulla. Jag blir äcklad av att behöva gå in på mina sociala medier och mötas av män som skickar snusk. Jag känner i hela kroppen hur det kokar. Visst kan man/får man vara nyfiken, men mer respekt än att ge utförliga beskrivningar om vad de vill göra i sängen, kan dom väl ändå försöka ha?! Jag vill i alla fall bli lämnad ifred om jag ber att få byta samtalsämne. Okej?
Det är så respektlöst att bara skriva så intima saker till varandra i första meddelandet - innan man ens har sagt hej. Om man vill veta kan man väl vänta ett tag?! Intresset svalnar så fort när man märker att någon bara är ute efter ens kropp. JAG blir det!

Det var senast nu ikväll som en kille skickade mig ett meddelande och frågade ut mig. Det var som att han tiggde efter ett utbrott av mig. Han frågade om jag är oskuld, när jag var tillsammans med någon senast, hur gammal den senaste jag hade sex med är, vad min favorit ställning är och om sex är viktigt för mig... Den här killen, som så många andra, verkade inte kunna släppa ämnet. Suck. När jag skrev och frågade om sex är viktigt för honom skrev han snabbt att sex inte går att leva utan. Då lutade jag huvudet bakåt och skrattade högt! Klart därför han skriver med könet sitt. Klart som f*n att man kan leva utan sex om man måste, det är bara det att samhället är uppbyggt på sex och alkohol idag. Vart jag än vänder mig ser jag unga tjejer och killar dricka, och dagen efter hör jag pladder om hur olika tjejer var i sängen. Eller hur killarna pratar på samma sätt om tjejerna. Klart som f*n att visa har fått ett tänk att sex är ett måste. Men ändå, jag måste säga ifrån! Jag accepterar inte att man behandlar mig som ett sex objekt. Och även om det finns tjejer som är ute efter sjukt mycket sex, så finns det också tjejer som mig, och jag talar för oss:

Kära killar!

Jag är en tjej med stora bröst och överlag en helt okej kropp. MEN det betyder inte att jag vill ha dig i sängen.
Jag går med shorts och magtröja på stan, men det betyder inte att jag vill att du ska ge mig hungrande blickar och busvisslingar.
När jag skriver på en dejting sajt att jag är ute efter något seriös så betyder det inte att jag vill ha k*k bilder skickade till mig.
Bara för att jag är singel så betyder det inte att jag vill kalla mig Din flickvän!

Jag är tjej, men jag är inte ditt sex objekt. Om du nu är så kåt att du inte kan hålla dig så köp en leksak och ladda ned lite porr. Jag vill inte stå för din njutning om du inte älskar mig på riktigt.
Jag är inte intresserad av att höra hur sexig jag är eller hur konstigt det är i dina ögon att jag är singel! Kanske är jag singel av en anledning? Självklart tycker jag nu att det är lite trist att vara ensam, det kan man väl gissa eftersom att jag annars inte skulle blivit medlem på happypancake... Men vad i helvete! Ta din chans och lär känna mig som person istället. Jag är inte medlem för att få någon sorts terapi, jag är medlem för att hitta den där personen med stort H. Men du fångar inte mitt intresse genom att skriva om sex och gamla ex! Tvärtom. Titta framåt är vad jag vill.
Min önskan är att hitta en person som både kan vara min bästa vän och partner. Vänner respekterar varandra, vad den andre vill. Så ska det vara i vilken kontakt man än har. Är det inte så? SKÄRP TILL DIG!!

// En förnedrad och arg tjej

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag är stabil på utsidan. Alltid rak i ryggen och snabb på att hitta orden för att göra mig förstådd. I kassan på Konsum ser jag samlad ut. Och ute på gatan ser jag inte rädd ut. Jag går gatorna fram precis som ni.

Men hur det faktiskt är på insidan är det svårt att förstå har jag förstått.

Även om jag ser självsäker ut är jag alltid osäker på hur folk ska uppfatta mig. På insidan är jag alltid osäker för att folk ska ge mig dömande blickar. Fast jag går rakryggad. Jag är bra på att göra mig förstådd, men på insidan är jag alltid rädd för att säga fel. I kassan på Konsum klappar hjärtat alltid lite extra eftersom jag är rädd att pengarna inte räcker. Fast jag ser samlad ut. Och ute på gatan... Jag är inte o rädd, jag är livrädd. Jag är rädd att få ett epilepsi anfall och ingen ska vilja hjälpa mig. Jag är rädd för att ingen ska förstå eller hjälpa mig hem.

Utsidan säger inte allt om en person. Det är bara skalet. Även om någon, precis som jag, ser ut att ha självförtroende är inte det hela sanningen. Varje människa har sin egna hemlighet.
•••
Killen som står framför dig i kön på Konsum kan ha social förbi.
Killen som pratar med sin vän på restaurangen kan ha diagnosen 'depression.'
Tjejen som du pratar med på sociala medier kan sitta på andra sidan skärmen och vara livrädd att ses, eftersom hon är rädd att vara fel.
Tjejen som går på gatan kan gå rädd för att få ett epilepsi anfall...
•••
Snälla, sitt inte på mötet på jobbet och tänk att alla funkar som du. Döm inte någon efter att hen inte ser ut som sina diagnoser på utsidan. Snälla, försök att förstå oss som inte alltid funkar som ni andra eller som ni åtminstone tänker att jag skulle vara. Jag försöker alltid få min omgivning att faktiskt se mina 'problem' men det är inte många gånger jag lyckas. Tyvärr. Just den saken gör mig sorgsen. Ska man verkligen behöva gå runt med en skylt i pannan för att folk ska fatta?!

När något inte går som jag har planerat kan jag inte bara rycka på axlarna och gå vidare. Jag får en panikattack, och det skojar jag inte om. Nu blir det ett väldigt tjat om Konsum... Fast ett exempel: Om det står 'medges ej' när jag slagit min kortkod säger jag: tack, jag kommer tillbaka senare. Det måste blivit problem med kortet.
Insidan är som en tornado! Jag skyndar mig ut från affären, sjunker ned på marken och tårarna börjar rinna okontrollerat. Kroppen skakar. Varför? Ingen aning. Ni kanske reagerar med nivå 50. Ni kanske blir lite irriterade och ringer och frågar vad som hänt... Men jag reagerar med 200. Jag kan inte tänka klart. Vågar heller inte ringa banken och fråga vad som hänt. Om något är fel. Varför? Jag är rädd att verka korkad eller inte tillräckligt bra. Även om ni i affären, ni på gatan eller ni på banken inte tittar eller tänker så om mig är det så jag känner. Snälla, försök att förstå. Utsidan säger inte allt.

Alla ni som läser det här kanske inte är intresserade av att veta, men jag behövde få ur mig allt som i ett rop på hjälp. Ett rop på hjälp om att bli hörd och tagen på allvar!

•••

Likes

Comments

Jag nämnde lite kort om min fantasi värld igår. Lite sådär i förbi farten. Och först hade jag tänkt att lämna det så... Men sedan kom jag att tänka på min mamma som otaliga gånger försökt få ur mig något om den. Jag vet att framför allt hon, men några andra också, undrar vad som pågick/pågår i mitt huvud. Och nu när jag faktiskt mår lite bättre kan jag i alla fall berätta en del. Jag hoppas att ingen ser mig som galen efter detta. Jag är precis som ni, bara lite räddare för att möta allt i livet. Räddare att bli fast i negativa cirklar.

Allt började redan i tidig skolålder, jag kände inte att jag passade in i någon av grupperna av människor i min omgivning eller att jag ens såg mig själv i någon av dom alls. Det kändes som jag föddes på en annan planet men att jag sedan blivit tvungen att flytta. Jag förstod inte tjusningen med att leka mamma, pappa, barn eller Pippi, Tommy och Annika. Jag iakttog, men polletten föll aldrig ned. Och så kan jag faktiskt känna fortfarande ibland (!) Jag förstår inte meningen att prata i en halvtimme om senaste action filmen på bio eller skvallra om killar 24/7. Jag såg inte koderna, och har fortfarande svårt att förstå dom. Vad ska man säga? Hur ska man vara? Ingen aning. För mig är det lättare att skapa en egen värld som ingen annan kan se, och därmed inte heller förstöra. Jag har kontrollen, kan ändra som jag vill i både tid och handlingar. Min värld är den ända som jag kan vara 100% mig själv i. Galet? Jag kan tänka mig att ni tycker det. Mamma har sagt flera gånger att det är bättre att leva i verkligheten, att vara i nuet istället för att 'låsa in' sig själv. Men jag håller inte med henne om det. Ska man inte hålla sig fast i sin trygghet? Jo, och min värld är på sätt och vis min största trygghet. I den har jag vänner, jag omges av personer som jag litar på. Att jag försvinner ibland är inte för att jag vill ta avstånd från er i familjen, det är mitt sätt att andas när verkligheten blir/är kaos! Och det blir lätt det för mig. Med min diagnos autism tar jag inte in en sak i taget - jag tar in det allra minsta lilla ljud. När jag känner är det inte lite jag känner. Jag känner allt 200 gånger starkare än andra. Min värld är då min lugnande medicin. Förstår ni?

Nåväl, jag började bygga upp min värld redan i kanske sju års åldern. Jag byggde upp en familj. En familj med en mamma, en pappa + fem syskon. Lise och Patrik. Fanny, Johanna, Jonathan, Fredric och Caroline. Jag var en av dom. Fanny. I mitt inre målade jag upp en lägenhet i stan. Jag skapade en skola och en klass som var helt fri från mobbning. Jag umgicks med mina låtsas vänner och fantiserade hur vi lekte tillsammans vid den stora gungan på gården. Vi hade väldigt roligt och jag var älskad. Mitt största intresse var att måla. Allt tog sakta sin form och växte...
Istället för att låtsas tillhöra gängen i verkligheten blev min familj och vännerna i fantasi världen de jag var tillsammans med. Det var mina vänner jag målade med, det var mina vänner jag busade på gården med. Det var min familj som jag pratade problem med och det var min familj som jag spenderade fredagskvällarna framför tv:n med. Den trygghet som jag tror att många av er andra har haft har jag aldrig känt/kommit nära. Jag har aldrig känt mig omtyckt i skolan, jag har aldrig haft vänner att umgås med på fritiden. I alla år har mitt sällskap varit... Jag. För att inte vara allt för ensam så... Ja, ni fattar nog.

Min mamma har varje dag påpekat för mig att jag ser läskig ut när jag lever mig in i mig själv. Jag fastnar med blicken, stänger alla ljud ute och ler för mig själv. Jag fattar att hon blir orolig. Men vet ni? Jag tittar inte bara på en svart prick på väggen som ni tror. Jag tittar på dom. Min trygghet. Jag tittar på min värld. Jag stänger ute alla ljud för att få paus ett tag. Jag ler inte för att ge er rysningar. Jag ler för att jag där, för en gång skull, känner mig till 1000 älskad. Jag menar inte att skrämma dig mamma. Inte heller någon annan som sett mig såhär. Jag bara är så. That's it.

I min värld idag ser saker och ting annorlunda ut. Jag har bytt ut lite personer och nästan inget finns kvar från när jag var liten. Men det är ju så - oavsett om det är i verkligheten eller inte - man växer ifrån saker och vill skapa nytt. Nya möjligheter och minnen. Jag vet inte hur mycket jag vill skriva om den nya versionen, men nu vet ni varför saker är som dom är och varför jag är så mystisk ibland. Jag hoppas att ni gör det.

Likes

Comments

Ni vet dom där tankarna att man inte duger som man kan få ibland? Eller de där inbillningarna att man aldrig kommer att lyckas i livet? I flera år har det känts som om hela min tankebana bombats med negativa tankar och nedåt puffar mot mig själv. Kanske var det på grund av all skit som folk slängde över mig i skolan, men så är det väl: Det man får höra tillräckligt många gånger ärrar sig och blir en falsk sanning mot sig själv. I alla fall: jag blev indragen i massa skit och det gjorde mig galen! Jag hatade mig själv, till och med den jag skulle bli i framtiden. Jag började skada mig själv. Allt mer gick jag in i min egen fantasi. Jag byggde upp en egen värld som ingen ser. Jag slutade helt och hållet vara mig själv. Skrämde livet ur mina familjemedlemmar (särskilt mamma) när jag isolerade mig. Vad var livet värt att kämpa för?

Men vändpunkten kom!!

En kväll för något år sedan (över ett år sedan), kom jag över en video på youtube. Det var inte reklam och ingen musikvideo. Det var en kille som lät mig följa med honom under en dag i sitt liv. En så kallad 'vlogg.' Den var bara några minuter lång, men under den tiden hade jag inte tänkt en ända negativ tanke. Jag hade inte sett ned på mig själv, jag kände inte av min ångest. Jag log. Tro det eller ej. Jag log på riktigt, något jag inte ens minns när jag gjorde sist.

Vem är då den här killen?

Han heter Jakob Andersson och är en svensk YouTuber. Med sin värme och positivitet har han fängslat över 39K personer! Hans leende får hela själen att smälta. Han har inte alltid haft det lätt i livet, men nu ser allt annorlunda ut. Klart att vi alla har våra ups and down's... Men hans resa från mobbning till dit han är idag med jobb, vänner och nu också kärlek... Jakob inspirerar mig som bara f*n och får mig att tänka att ingenting är omöjligt. Jakobs engagemang genom youtube har blivit min räddning! Varje lördag har varit min lyckodag. Det är svårt att förklara för den som inte har upplevt det själv, men dem minuterna jag tittade/tittar på Jakobs videor glömmer jag allt. Dem minuterna tycker jag verkligen om mig själv. Han blev min bästa vän och min räddare när ingen annan såg mig.

I slutet av sina videor säger han alltid 'Kom ihåg att du är fantastisk precis så som du är,' det har gjort underverk för mig! Demonerna i huvudet skingras och den falska sanningen om att inte duga försvinner. Att bli påmind varje vecka att man faktiskt är bra, att man duger, gör susen kan jag lova! Jakob har faktiskt fått mig att tro på mig själv, den jag är.
Jakob, om du läser detta: TACK!❤️

I slutet av förra året gjorde jag det livslångt. Jag tatuerade in 'Jag är fantastisk precis så som jag är' på min underarm. En hyllning till honom för det han gör och har gjort för mig. Och en påminnelse för mig själv de dagarna som känns motiga, att jag faktiskt är fantastisk precis så som jag är!
Nu kan jag bara titta ned på armen och läsa budskapet, och le. Att tatuera in detta är mitt bästa beslut.

Jag vill att ni alla ska titta er i spegeln varje dag och säga det till er själva. För det är alldeles sant. Oavsett vad andra säger eller tycker om dig så är du fantastisk! Vi alla är fantastiska på våra egna sätt. Kom ihåg det!

Likes

Comments

Jag håller på att kolla på '112 på liv och död' som sänds på TV4 play, och då påminns jag av en händelse som uppstod när jag praktiserade på ett café under första året på gymnasiet. En grej som både tidningar uppmärksammade och personer runt omkring samtalat länge om. Jag har fått höra om den dagen många gånger kan jag lova! Usch, jag skäms som fan.

Det var såhär:

Jag hade precis avslutat förmiddagspasset och skulle sätta mig för en god lunch. Jag bestämde mig för en macka. Men eftersom baguetten var fryst behövde jag använda cafeterians mikro. Jag la in baguetten och satte på, med för många minuter visar det sig. Haha* Hela mikron blir alldeles svart och grå rök tränger ut i mängder! Jag och resten av personalen blir tvungna att öppna fönster, dörrar och annat som kan minska röken i lokalen. Men det vi inte tänker på är att det finns boende personer i samma hus, en äldre dam blir orolig för att det skulle brinna och ringer brandkåren. Det visste vi inte då, men när både brandbilar och polis kommer inrullandes med blåljusen på blir det uppenbart. Dem var påväg till oss.

Brandmän och poliserna kommer ut, ställer frågor och undersöker. Det var inget mer än väldigt mycket rök och att det luktade allt för mycket bränt. Men brandmännen sa att om vi inte tagit ut baguetten hade mikron börjat brinna! Det hade gått illa.
Eftersom många på Facebook undrade vad som händer fick ägaren till företaget snabbt reda på händelsen och ringer. Jag stod med röd flammiga kinder och berättade för henne om vad jag gjort. Ett av det pinsammaste någonsin för mig.
Jag fick äran att vara hos dom och jag saboterar. Suck. De sa att det inte gjorde något, men vadå, fan heller att det jag gjorde var okej (?)

Dagen efter får jag en länk skickad till mig. En artikel om det som hänt. Det står om mackan i mikron, och allt jag varit med om dagen innan. Det fanns även bilder. Jag blev förvånad över den uppmärksamhet detta fall fick. Finns det inte mer intressanta saker att skriva om? Troligtvis inte.
Jag fick höra säkert flera hundra gånger av både personalen jag arbetade med och släktingar att 'jag fick till det.' Ja, det fick jag väl. Det håller jag med om. Jag fick till att uppehålla insatser som skulle behövt mer på andra ställen, jag fick tidningar att ha något att skriva om, jag fick till att skrämma ett helt bostadshus och jag fick till att förstöra företagets mikro. Dessutom fick jag till att skämma ut mig rejält! Alla skrattade, gav mig en dunk i ryggen och det kändes som att de gjorde lite narr av mig. Jag var inte helt bekväm...

Jag förstår att ingen av de ville mig illa, och jag tror heller inte att någon av dem förstod hur illa behandlad jag kände mig. Jag sa aldrig ifrån. Jag har alltid varit rädd för att säga ifrån, jag är rädd för personen i frågas reaktion. Men upplevelsen och känslorna kommer nog alltid sitta djupt inne i mig. Fasen alltså. Klumpiga mig!

Vad har jag lärt mig av detta?

1. Ta reda på hur länge maträtten i fråga ska vara inne i mikron.
2. Se till att alltid ha uppsikt över det du håller på med.

Anledningen till att jag berättar detta är för att kanske underlätta lite för er som också varit med om något extremt pinsamt/obehagligt. Att ta lärdom av varandra är aldrig fel. Och om jag kan få en ända av er att känna er mindre ensam i genansen eller ge er ett gott skratt för min klantighet är det värt att dela med mig av detta.

Likes

Comments

Jag känner mig rätt ledsen om jag ska vara ärlig, vilket jag vill vara här på bloggen till 110%.
Det är såhär:
Sommaren 2016 (förra året) tog jag studenten. Jag tog studenten med utbildningen 'hunddagis föreståndare' i handen och var verkligen så glad! Jag var trött på att plugga och ville inget hellre än att börja arbeta. Och med min utbildning kände jag mig säkrare för chansen till anställning. Men min familj tyckte då att jag skulle satsa på folkhögskola. De tyckte att jag skulle ta det steg för steg och ta igen betygen som jag inte fick från gymnasiet. Då fnös jag, gick till arbetsförmedlingen och strax efter fick jag praktik på hunddagis, mer tur kunde jag inte haft. Och det har jag sysslat med sedan dess.

Nu är jag på ett fantastiskt ställe där jag får så mycket uppskattning att jag går hem gråtandes varje dag av lycka. Jag får planera, ta egna initiativ. De litar på mig. Jag kan på många sätt inte klaga på just Den saken.

Det låter alldeles för bra, tycker ni inte? Framför mig ser jag era förvirrade ansiktsuttryck, och ni tänker säkert: vad är det som hon är ledsen för, det låter ju perfekt.

Fast nu kommer det som jag känner mig ledsen för: jag vet inte om det är rätt för mig just nu. Ända sedan augusti har jag praktiserat, och båda dagisen som jag varit på säger gång på gång: "ta lite längre praktik, vi är intresserade men kan inte anställa dig nu." Bara det gör mig less, kanske känns det lite hopplöshet. Hur länge ska man behöva praktisera på ett ställe innan man får ett svar? Dessutom är det såhär: tro det eller ej funderar jag på om det skulle vara roligt att börja plugga igen!
Jag har pratat med min familj om det skulle vara något, men reaktionen från dom förvånar mig och gör mig framförallt väldigt sorgsen. Mamma säger att hon tycker att jag ska satsa på jobb nu, och att hon inte tror på att jag skulle klara något annat. Hon har till och med hört av sig till min handläggare på arbetsförmedlingen angående om förlängd praktik även om jag sagt att jag vill höra av mig till honom själv... Kan det vara så att hon är osäker för att jag ska be honom att 'skriva ut' mig från stället där jag är?.... Många andra säger samma sak. Jag känner mig klämd. Jag är 19 år, borde jag inte få bestämma själv vad jag vill göra med mitt liv? Jag är 19 år, är det inte nu jag ska utforska vad det finns för möjligheter och se vad livet har att erbjuda?
Det känns som om att alla vänder motsatsen så fort jag yttrar mig. Efter studenten ville jag arbeta, men blev tillsagd att jag skulle börja plugga. Nu när jag faktiskt vill plugga sätter de sig på tvären och vill att jag ska satsa på jobbet. Hur vill dom ha det? På riktigt. Och nu har allt gått lite för långt. Det är en sak att försöka ge mig råd, en annan att faktiskt bestämma så som mamma gjorde när hon hörde av sig till min handläggare. Jag har inte ens fått chansen att tala om vad Jag vill! Klart att det finns en chans att kursen jag vill söka till inte passar mig, men om det är så kan jag ju bara avbryta. Det är inget misslyckande, bara en erfarenhet rikare man växer av. Jag vill inte sitta på ålderdomshemmet när jag är 90 år och ångra något. Eller behöva fundera på saker och ting. Varför kan inte min familj bara låta mig försöka studera om jag vill? Jag menar, de bryr sig ju om mig så varför inte? Dessutom har jag inte bestämt mig om jag vill plugga heltid eller halvtid, det kan man diskutera. Men att säga att jag inte kommer klara det för att få mig att inte ansöka är fel metod. Dem begränsar mig. Jag är 19 år och fast i andras beslut.

Likes

Comments