Nu tack.

Hela mig bara fylls av lycka när jag ser dessa bilder, så tacksam över att jag fått uppleva och sett alla dessa platser även om flera inte är speciellt märkvärdiga. Dessutom haft äran att fått spenderat flera månader totalt i mitt liv på vissa. Fått ett speciellt band och ett litet extra hem att känna mig lugn och bekväm i. Behöööööver detta nu.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Har du någonsin känt dig sådär fruktansvärt ensam, som om man lever i en osynlighet där alla andra bara susar förbi en men aldrig riktigt stannar helt? Känslan av inte känna att man har någonstans att vända sig när man sjunker igenom botten, för alla tidigare bara förminskat ens ångest och sagt "tänk positivt" innan man ens hunnit rycka av plåstret och visa sitt djupaste sår. Försöka att lätta på själen lite, bara i hopp om att få byta ut sina pjäxor mot tunga vinterkängor istället, inget krav eller förväntningar om ett par lätta sommarskor. Bara göra de lite lättare att andas. Men alla försök innan har alltid blivit ett bakslag, gjort en ännu tyngre, lagt på en extra vikt. Jag tror inte folk förstår, att för en person som krälar på botten som varje minut måste anstränga sig för inte tappa sina tankar helt. För att när man inte klarar att hålla i sitt psyke i det hårdaste greppet längre så brister allt, man får lägga sig ned och hyperventilera för det är som kroppen glömmer av hur man andas. Det värker inom en så mycket att man inte vet vad man ska ta vägen, som om hjärnan skjuter blixtrar mot hjärtat som bara träffar hårdare och hårdare, som bara gör ondare och ondare. Det är därför folk skadar sig själv, för att en smärta på utsidan är så mycket enklare att hantera än en smärta på insidan. Bara få ens huvud tänka på något annat för en sekund så man hinner ta ett andetag. Jag har själv aldrig skärt mig just på grund av att en av de sakerna jag tycker är jobbigast med mig själv är hur jag ser ut och vet att skulle få mer ytliga saker på min kropp att skämmas över så skulle sprickan i min själ bara blir djupare och blodigare än den redan är. För även om mitt utseende inte är det som utlöste ångesten så ältar den något fruktansvärt mycket när man väl faller hejdlöst, men skulle ljuga om jag inte säger att de varit nära. När det varit som värst har jag smugit in i badrummet och stirrat in i badrumsskåpet för att sedan vända eller falla ihop på mattan, skaffat ett blåmärke istället, något som hjälper för stunden men inte påverkar i framtiden. Badrummet är som en frizon, ingen som hör eller ser något, där man kan släppa och våga visa ens trasiga insida som ens fasad hela dagen försökt att dölja. Samma sak i skolan, när jag inte klarade av att hålla uppe det längre gick jag till toan fast jag inte var de minsta kissnödig. Bara sitta på toalocket och stirra in i dörren för att jag vet att om jag vänder mig mot spegeln kommer tankarna bli svårare att hantera, det kommer göra så det syns mer på mig att jag gråtit när jag vänder tillbaka till klassrummet med huvudet lätt nedsänkt mot marken och hårslingor framför hela ansiktet.

Det jag försöker att säga är att när någon är så fruktansvärt långt ned på marken, när de känns som någon konstant trycker på dina axlar så är det jobbigaste steget att säga att man vill prata, försöka få någon ta en på allvar, se en.. För de orden kräver så galet mycket energi samtidigt som man själv är helt energilös, det tar lång tid att försöka samla ihop till den mängden. Det går inte på en vecka, det tar tid. Det kan ta flera månader. Det tar många försök att bara försöka uttala orden om att man behöver hjälp utan att tungan viker sig. Så när man har samlat ihop den mängden energi och modet till att prata, berätta om vad som egentligen pågår inom en. Snälla jag ber dig lyssna, lyssna hela vägen fram. Säg inget om att man har gjort fel, inget om att man överdriver, inget om att man har för bra liv för att ha ångest, inget om att ens ångest inte är på riktigt för din faktiskt är värre, för det är samma sak som bara förminska mig utan att du vet varför jag mår dåligt, det gör så att all energi man samlat på sig i månader bara varit förjäves. För man orkar inte höra de orden då. Ta det när ens sår har en skorpa och inte blöder fritt, ta det när ens kropp kan orka lyssna ut att man bara ser svart. För har man gjort fel så är man så in i helvete medveten om de, det är man. Man vill inte få sympati för det, man vill bara ha någon som lyssnar hela vägen. Du behöver inte säga något, låt bara mig få det ur mig utan att du ska börja prata om dig. För oftast finns de en anledning innan det, oftast är såret djupare och inte att man gjort fel som är källan till ångesten utan alla tankar runt om kring. Tankar som att man inte duger till något och ens hjärnspöken bara ständigt bara viskar om scenarion där man gjort fel, där man svikit någon eller sig själv "inte ens det där kunde du göra rätt, inte ens det där dög du till, du är värdelös". Det är det jag försöker säga med att lyssna hela vägen, för att erkänna att man har ångest över en handling är ganska smärtfritt eftersom det anses som naturlig, men handlingen är en sån liten del i det. Lyssna till när personen faktiskt tar sig ork att berätta källan även om det tar tid och när hen väl lyckas få ut orden på tungan omfamna hen. För man söker inte sympati eller komplimanger, man söker trygghet och en känsla om att man inte är själv. En känsla om att man kan sluta spela stark för det är okej att vara svag framför den personen nu, för hen vet allt, att bara släppa ett antal stenar från sitt hjärta. För att bära upp en fasad är tungt, fruktansvärt tungt och jag är svag. Alldeles för svag...

Likes

Comments

Jag blir så jävla trött, så jävla trött på att nu när väl frågan lyft till tals så tar ni ändå inte åt er. Har ni inte fattat ett enda dugg? Jag var ute och gick en promenad i torsdags i solen för min rygg tillåter mig inte att dra ut på en löptur ännu. Men på vägen tillbaka hem igen sätter jag mig på en bänk vid vägen för faktiskt njuta av solen lite (överdrivet inte när jag säger att det typ var 18° i solen) men bara efter en liten stund blir jag catcallad av en bil som åker förbi. Några minuten senare kommer det en jättetrevlig farbror och sätter sig bredvid mig på bänken och då är allt lugnt igen, jag lyssnar på min podcast medans han läser sin tidning samtidigt som vi båda njuter av solens strålar som träffar våra ansikten. Men direkt efter han sagt adjö och gått så händer det igen, en ny bil som åker förbi tutar lite lätt och vinkar till mig. Trots de i bilen är trippla min ålder, trots de inte känner mig så har inget behov av att hälsa på och varför inte vinka till de som satt på bänkarna lite längre bort om de nu är så kul att vinka och tuta på random personer.

Detta är verkligen ingen stor grej egentligen, störde mig inte mer än de lyckades få mig på aningen sämre humör på vägen tillbaka hem. Men känner bara varför? Varför kan jag inte bara få sitta på bänken och sola ansiktet? Varför vågar ni aldrig göra det när det är någon annan i närheten (om de inte är en tjejkompis vill säga)? Det är sånnahär små saker som är så jävla onödiga, så jävla fel och alldeles för mycket vardag. OCH varför ska jag känna mig lättad och tacksam över att skåpbilarna bara åkte förbi och inte stannade?

Likes

Comments

Jag finns fortfarande kvar men andas knappt.
Bara ber till en gud som jag inte tror på.
För jag har tid medans hon har frihet.
För när ett hjärta krossas går inte sprickan hela vägen igenom.
Hennes bästa dagar kommer bli några av mina värsta.
Hon har tillslut hittat en man som kommer sätta henne framför allt.
Medan jag är klarvaken sover hon djupt.
För när ett hjärta krossas går inte sprickan hela vägen igenom, nej.
För vad förväntas jag göra när den bästa delen av mig alltid varit dig.
Och vad förväntas jag göra när jag har tårarna upp i halsen medans du är okej.
Jag faller ned och krossas till bitar.
Jag går sönder.
Men de säger att dåliga saker händer av en anledning.
Men inga visa ord stoppar mig från att förblöda.
För hon har gått vidare medans jag fortfarande ältar.
För när ett hjärta krossas går inte sprickan hela vägen igenom.


Likes

Comments

"Vi följde med de upp till deras rum där hela deras lag hängde och där var han, killen min blick konstant fastnat på varje morgon vid frukosten. Jag hälsade på den snyggaste killen jag sett i hela mitt liv, att någon kan gör så alla andra ser så färglösa ut efter ett första ögonkast."

"oj fel person, Emil förresten" Jag var aldrig fel person, det var planerat från första början.

"Hade du velat komma hit?" -"Lite lång resväg..." "Men om man bortser från resevägen, hade du velat komma hit om det inte fanns några hinder i vägen mellan oss?" Ja det hade jag.

"Men man älskar inte någon som är värdelös..."

"Han gick bara fram och omfamnade mig och sa " hoppas verkligen du har en bra kväll, vill verkligen att du ska ha det.". Han är ingen person som brukar krama personer..."

"Jag går till mitt skåp, fyra meter därifrån står han och viskar till sina kompisar. Jesper går emot de och frågar "vem?" och jag hör han sakta svara "Emmie"." Undrar än idag vad han sa.

"När jag hade tänkt släppa sa han "Emmie tycker verkligen du är en jättefin person, vill verkligen att du ska veta det". Visste inte vad jag skulle svara."

"Det ända jag tänkte var hur fan kommer han ihåg mitt namn"

"Jag tänker hälsa på han i skolan, hoppas att han hälsar på mig."

"Hur vet du hela mitt namn..?" -"För X har sagt att du är den snyggaste tjejen på hela klubben"



Likes

Comments

Planen med denna är egentligen bara att få ett ställe att skriva av mig, skriva om exakt vad jag känner och tänker utan att ha någon anledning för det. Få alla tusentals nerkladdade ord som knappt är läsbara från min dagbok att skrivas här istället, för tårar och bläck göra bara så att meningarna sakta suddas ut till blåa sjöar på sidorna. Vill helt ärligt bara hitta tillbaka till motivationen för skriva ned hur jag mår och vad jag gjort, hur oväsentligt det än är. För just nu ekar sidorna tomma fast att några av mitt livs största händelser och besluts tagits iår. Trots det finns det bara en händelse som är lite hastigt nedkladdad för jag känt att "det är sånt man måste skriva om" som om det är någonting som alla gör när de väl hunnit smälta det. Den dagen är studenten. Mitt livs gladaste ögonblick på väldigt längre. Jag tror väldigt många ljuger när de säger att "det var ens livs bästa dag", på grund av att det finns en röst som viskat i våra bakhuvuden sedan vi satte vår första osäkra fot på gymnasiet att det ska vara din mest fantastiska dag någonsin, annars hade du en misslyckad student. Men jag ljuger inte när jag säger det utan tvekan var en av mina bästa dagar jag upplevt än så länge, sådan lättnad över att känna att jag kan njuta i nuet. Känna att jag kan skratta utan anledning. Bara stå still och känna hur min kropp blir helt varm av lycka, samma effekt som en nyförälskelse kan ha.

Hade egentligen tänkt sätta på lösenord men vad spelar lösenord för roll när ingen vet om att den existerar. Om jag aldrig berättar för folk att jag faktiskt har startat en blogg men en dag kanske ni får läsa detta, bara inte än. Det är jag inte redo för.

Bild från sommaren innan gymnasiet, så liten och så ovetande om så mycket.

Likes

Comments