Header

"Sometimes we get addicted. Some people are addicted to water, to feel the smooth, lukewarm liquid on their skin with their feet off the ground. The simple movement their arms and legs make while they're just floating there is like flying in thick air. But suddenly you lost your grip, like a bird with broken wings. The peaceful sea took away your ability to swim and turned into a cold, dark depth with no shame of dragging you down further beneath the surface. You're panicking and screaming for help but no one sees, no one hears. You feel like giving up, because what is the point of fighting if you know that you are gonna die? You see a boat, you want someone to notice you and you want to ask for their help but they can not hear you. Your breath got taken away by all the screams you made when you were all alone. You get tired from the efforts. You let go. You let yourself sink down in the black hole of cold darkness. You have already given up. But does that have to be the end of the story? Is that really you're faith? You clear your mind and suddenly the water feels warmer. You make an attempt to paddle your feet slowly and the surface gets closer. At last you are above it and you can breath again. What was your biggest enemy only a moment ago is now carrying you back on land. It takes you to a beach where you can catch you're breath and rest a while. After you have gotten yourself together you walk to the line where the shore meets the sea and you ask "why?". The water makes a little wave that is gently carresing your feet when it gets to the wet sand like an apololgize that it dragged you into a storm it didn't mean to cause. Because sometimes it feels like people is bringing you down on purpose but you can't always control your internal breakdowns. And even if you want it to be invisible you can not help but to bring your loved ones with you, and that is something we all should keep in mind."

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ibland brukar folk ge mig rådet "var bara dig själv så blir allt bra", jag önskar bara att jag visste det själv. Jag önskar att jag kunde beskriva vem jag är, vad jag vill... men det går bara inte. Därför klarar jag inte av att vara ensam, för varje gång jag spenderar tid med mig själv så blir jag rädd. Vem skulle vilja sitta fast ensam med en person dom inte känner och som inte går att lära känna?

Det är det som gör mig rädd. Jag är rädd för min egen åsikt, jag är rädd för att jag säger stopp till mig själv när jag försöker ta mig ett steg framåt. För någonting säger åt mig att inte våga vara annorlunda, någonting säger att folk kommer döma mig. Men vafan spelar det för jävla roll? Emmie, skärp dig förfan. Folk dömer dig redan oavsett vad du gör och vad du säger. Om någon inte håller med dig eller ser ner på dig så är det bara att säga "fuck off" och leva livet med personer som respekterar dig. Du behöver inte den sortens negativitet i ditt liv.

Jag önskar att jag kunde lyssna på den delen av mig själv som bara skriker "idiot". Men det är just "idioten" som har fått övertaget. Jag blir bara så jävla arg för på något sätt så har jag bara gett upp. Men varför ge upp på ett liv med de tillgångar som många inte har? Ni som kallar mig för dum och korkad, ni har fan helt jävla rätt. Jag sitter och åskådar mig själv förstöra mitt eget liv.

Och jag har bara en fråga, varför? Varför gör du såhär mot dig själv? Vad fan har du gjort för att förtjäna det här hatet mot dig själv? Du är så fucking bra på så jävla mycket så varför kan du inte äta? Varför kan du inte ta dig upp ur sängen på morgonen? Varför i hela helvete kan du inte vara stolt över att du försöker ditt bästa?

Misstaget jag gjorde från första början var att lära mig själv att alla andra går före. Jag spelade liksom ingen roll. Jag levde för andras skull. Men en vacker dag kommer jag inte finnas mer, och inte dom heller. Människor försvinner ur ditt liv hela tiden, ingenting varar för evigt. Så varför inte älska den människa som du aldrig kommer bli av med mest? Den personen som ALLTID kommer finnas där? För om man inte kan älska sig själv, hur fan ska man då kunna älska någon annan?

Så nästa gång du tror att du känner mig, tro inte det. För jag vet inte ens själv. Och nästa gång du påstår att jag är falsk och ändrar personlighet, nu vet du varför.

Likes

Comments

Ni vet när man har bäddat rent sängen, är nyduschad och bara sätter sig och kollar serier med en kopp te... finns det något bättre? (Svar: ja, men det hör inte hit).

Idag har varit en (relativt) händelselös dag. Jag vaknade vid 9 och jag kände hur jag ville dunka huvudet så hårt i väggen att jag inte skulle kunna vakna på minst 4 timmar till, men då det skulle anses som jävligt idiotiskt så valde jag att bara ligga i sängen och vara tjurig istället. När jag haft ett litet peptalk med mig själv i någon minut så kom jag fram till att det var lika bra att bara gå upp och gå till skolan, så får jag ett mail om att lektionen är inställd. (Lyckan?????). Bestämde mig då för att återvända till sömnen.

Efter en liten stund vaknade jag och bestämde mig för att åka ner till skolan ändå eftersom jag ändå skulle ha möte klockan 3. Så jag följde med mamma när hon skulle in till stan och gick och träffade Selma och Hampus, mina babes. Jag kom dit vid 12 ungefär och var där till halv 3 för då var jag tvungen att gå till mitt möte på barn-och ungdomshälsan. Mötet tog lite mer än en timme så efter det gick jag hem till min syster som bor nästan bredvid BUH, för att ladda min telefon en stund.

När jag gick till bussen så ringde jag min pojkvän för att prata med honom på vägen och det slutade med att vi pratade i över en timme typ. Tycker ärligt att det är jävligt mysigt att prata i telefon länge, vet inte riktigt varför men det är bara mysigt haha. Efter det tog jag en snabb dusch och nu sitter jag här. Som sagt, ganska händelselös dag haha.

Helgen var lite mysigare dock. I fredags i skolan så hade vi värsta mysdagen och efter skolan var jag med Selma hela eftermiddagen, ingen förstår hur bäst den tjejen är alltså. Mot kvällen så gick jag och Selma och träffade Netima (min andra babe) och efter det så åkte jag till Noah och sov hos honom. Fredagen var nog den mysigaste dagen på länge alltså. På lördagen så skulle jag på middag med min systers familj och jäävlar vad god mat det var. Fick ju även champagne så jag klagar absolut inte ;) (alkoholfri, no worries). Söndagen var inte speciell. Vaknade sent, somnade sent. Gjorde absolut ingenting alls på hela dagen förutom att köpa godis att sitta och trycka i mig som kur mot den berömda söndagsångesten.

För övrigt så vill jag fan ta upp det här med appen "wish"... fyfan vad jag hatar människan som skapat iden med den appen. Blir så fucking shoppinggalen så det är inte sant. Var fan tvungen att beställa 2 tröjor därifrån, kunde fan inte låta bli så dessa två skickade jag efter

Alltså ärligt dock, hur jävla tumblr är dom inte haha. Hoppas bara att dom kommer i rätt storlek annars blir jag fan ledsen.

Finns så jävla mycket mer jag vill ha därifrån men jag måste fan tänka på min ekonomi och att jag är en fattig snorunge utan inkomst. Livet leker inte alla gånger.

Nu ska jag inte längre uppehålla er med mitt jävla tjat om onödiga händelser, i mitt tråkiga liv så ni får må bäst tills vi hörs igen.

Likes

Comments

Det enda jag kan tänka på just nu är, fyfaan vad jag vill flytta utomlands. Tänk att bara skippa kyla, äckelsnö, vinter och allt annat skit... vilket underbart liv man hade haft.

Igår så gjorde jag min redovisning och det var nog det mest stela jag någonsin gjort. Jag är en så allmänt awkward människa så det är sjukt men jag fick det gjort iallafall så det var ju skönt. Efter det åt jag lunch men det hände inget speciellt då så det känns ganska värdelöst att ens skriva om det. Anyways, jag satt kvar med Hampus och Selma (mina babes) ett ganska bra tag efter skolan och vi var bara autistiska som vanligt.

Efter jag varit där ett tag drog jag hem till min pojkvän och bara umgicks typ haha, ni vet sådär som man gör ibland osv. Kollade film, var bara allmänt mysiga innan vi gick och kollade ishockey (VIK mot Skövde). Vi vann (såklart) med 7-1 så det kändes bra att ha den kunskapen innan man skulle hem. När jag väl kom hem så gick jag nog bara och lade mig om jag inte minns helt fel men jag är fan inte säker haha.

Idag hursomhelst, så vaknade jag med den grövsta huvudvärken man kan tänka sig. Nej fan, det var typ migrän deluxe. Så när mammsen kom in och väckte mig så sa jag bara åt henne att gå och lägga sig igen för jag tänkte fan inte flytta på mig. Fyra timmar senare vaknar jag igen och denna gången beslutade jag mig för att gå och ta en iprenjävel, så jag åtminstone skulle kunna tänka klart. Jag satte mig och plattade håret, slängde på mig mjukisbyxor och en tjocktröja, sedan gick jag ut i köket för att försöka äta något innan jag och mamma skulle iväg på ett möte med skolan.

Vi kom iväg vid 20 i 12 ungefär, vilket nästan var lite sent då mötet började 12 och vi bor en bit utanför stan. På mötet pratade vi om skolan för jag ligger efter i allt och ska få typ "specialundervisning". Fick även byta mentor till min favoritlärare så det kändes riktigt bra. Det kändes iallafall bra när dom sa att min närvaro ökat med nästan 100%, kändes som jag iallafall åstadkommit nånting då, haha.

Innan sket jag i skolan totalt. Det var mycket problem med soc, mina föräldrar, min boendesituation mm. Det resulterade till att jag helt enkelt mådde piss. Det gör jag ju iofs fortfarande men nu känns mitt liv lite mer stabilt då jag faktiskt har någonstans att bo och jag faktiskt får pengar. Hur mitt liv har sett ut orkar jag inte skriva om nu men om någon vill att ska skriva om det kan jag göra det någon gång i framtiden.

"Ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt" HAH, brukar ju låta så men fan heller att det blir av. Idag har vart en jävla humörsvängningsdag för mig. I morse så var min tanke "fuck allt jag bryr mig inte", i skolan var de mer "mina vänner är så jävla grymma jag älskar mitt liv". På bussen på väg hem så fick jag nån jävla deppimpuls och helt plötsligt så vart allt "vad är det ens för mening att leva, allt suger, jag hoppas bussen kraschar", och just nu är den typ "allt suger men det är okej because that's life". Liksom, okej att man kan ha olika känslor under en dag men dehär, I can sense that lingonveckan är på G.

Med dessa tankar tänker jag nu lämna er för dagen för nu är jag trött i huvudet av alla ord. Godnatt guys.

Likes

Comments

Just nu sitter jag i köket och äter frukost. Om jag ska vara ärlig är det nog första gången i mitt liv som jag faktiskt gör det, haha. Men idag kände jag för att försöka komma upp tidigt och skaffa mig en sån där jävla rutin som man behöver ha för att inte bli stressad och tillslut gå in i väggen.

Igår när jag skulle gå och lägga mig så gick det ju inte att sova som vanligt, så de blev youtube, snapchat och annat skit istället för att bara lägga bort mobilen. Men tillslut när klockan gått över halv 12 så kände jag fan att det var dags då jag skulle upp 6 idag. Jag sökte på youtube efter någon typ av lugnande ljud och jag hittade en video med typ vatten och fåglar. Är fan överraskad hur bra det faktiskt funkade om jag ska vara ärlig. Rätt mysigt att vakna upp till dessutom.

Senare idag ska jag ha en presentation vilket jag typ ish ser fram emot men ändå inte. Kul att höra på andras arbete men jag får sån jävla stressångest (är det ens ett ord?) av att stå framför människor och prata. Kommer inte ens kunna ta skiten seriöst då jag skriver om hasch och cannabis men de är skitsamma, cringe är kul antar jag.

Nu är klockan 07.34, inte för att ni bryr er men ändå. Tänkte bara säga tack till alla som skrev till mig igår kväll efter att jag postade förra inlägget, ni är så sjukt fina människor allihopa. Nu ska jag iallafall dricka upp mitt te och sen gå till bussen.

Likes

Comments

Något jag ofta tänker på är varför man ska behöva må dåligt. Det liksom bara kommer från ingenstans. I skolan, på bussen, på stan. Men framför allt hemma, på kvällarna. Att spendera tid med mig själv är bland det värsta jag vet. Jag kan liksom inte njuta av min egen närvaro för det känns som att det är ett evigt krig inuti mig, som endast har vapenvila när allt måste samarbeta för att kunna bemöta människor under dagen. Det som är jobbigast är att detta inte syns utåt. Alla ser mig som en jävligt glad person, kanske lite tillbakadragen ibland men det är väl alla. Nej jag ångrade mig, det som är ALLRA jobbigast är att jag själv tror att allt faktiskt är bra när jag väl har dessa små stunder då jag är glad. Jag har liksom bara plats med en känsla i taget.

Jag önskar att mitt liv kunde ha någon sorts gråskala men allt är antingen kolsvart eller kritvitt, bäst eller sämst. Just nu medan jag skriver det här så vet jag inte riktigt hur jag känner. Ni vet den där känslan i magen som man får när man känner att ångesten är på väg? Så känner jag. Man vet liksom inte hur, varför eller vart ifrån den kommer. Den bara liksom, är där. Allt jag vill veta är bara "Vart i hela helvete kom allt ifrån?", "vad har fått mig att må såhär dåligt?". Det är svårt att jobba med och försöka förbättra ett mående som man inte alls vet vad som det skapats av.

En sak jag har svårt med är att säga "jag älskar dig". Det är ur lätt som helst att bara skriva det till kompisar i en lite skämtsam situation. Men att på riktigt bara titta på något och seriöst säga "jag älskar dig", är någonting jag inte klarar av. Jag är så jävla rädd att öppna mig själv för någon och verkligen prata ut för jag är skräckslagen att bli lämnad. Jag har alltid stått på mina egna ben och klarat allting själv så därför är det svårt av mig att ta hjälp från andra. Det är så mycket som jag dolt under hela min uppväxt för att inte göra folk besvikna. Jag har alltid brytt mig om alla andra, mitt mål i livet har varit att vara allas vän och hjälpa alla istället för att ta hand om mig själv.

Men sen kom det en punkt då jag slutade bry mig. Jag sket i vad jag sa om och till folk, jag sket i skolan och jag sket fullständigt i vad folk tyckte om mig. Jag orkade liksom inte vara den omtänksamma personen mer för när jag stod där på kanten och tänkte hoppa så var det ingen som brydde sig. Ingen skrev, ingen frågade hur jag mådde trots att dom visste. Varför jag inte hoppade vet jag inte men det dröjde inte länge förrän tanken slog mig igen, några månader senare. Då satt jag där med kniven i högerhanden och var beredd på att go down the road istället för across the street. Men ännu en gång ångrade jag mig så det slutade med att min vänstra överarm fick lida istället.

De flesta brukar fråga "varför skär du dig?", ungefär som att de som har ett självskadebeteende skulle vara idioter på något sätt. Men sanningen är att vi inte är idioter, det är snarare ni som är för blåögda för att se världen ur andra perspektiv än just erat. Jag kan förstå att ni inte begriper er på hur man kan vilja skada sig själv, då ni aldrig haft behovet. Men att sitta och trycka ner någon som har levt ett helt annat liv är bara vidrigt beteende. När jag väl skar mig förr så var det inte för att känna smärtan. Delvis var det för den anledningen men huvudanledningen var för att jag ville se blod. Jag vet att det låter jävligt skumt men när jag hade mått dåligt så länge att jag inte längre kunde gråta så var jag bara tom. Jag kände mig icke-existerande, som om jag redan var död. Därför ville jag se blod, för en död människa blöder inte.

Nu har jag gråtit färdigt för ikväll för nu varken orkar eller vill jag skriva något mer. Jag förväntar mig inte att någon ska läsa detta, vill bara skriva av mig då jag inte orkade ha de här tankarna för mig själv just ikväll. Men till er som faktiskt visar omtanke och som faktiskt får mig på bra humör, ni anar inte hur fucking grymma ni är.

Likes

Comments

Hej igen, efter ungefär ett och ett halvt år.

Känner att det var jävligt längesedan jag faktiskt bara satt ner och skrev. Förstår dock inte varför jag slutade, då skrivandet alltid har varit ett stort intresse för mig. Menmen, man tröttnar väl på allt lite då och då.

För tillfället känner jag inte att jag vill börja med allt på en gång, utan detta är mest bara ett ställe där jag kan skriva av mig om lite skit som jag går runt med i huvudet hela dagarna. Sedan får vi se vart jag tar mig. Om det fortsätter så eller om jag kommer igång som förut igen. Det blir ju roligare att skriva ett inlägg för andras skull om man faktiskt har några som läser ;)

Anyways, idag vaknade jag vid 11 ungefär, men det enda jag hann göra var att svara på några snaps innan jag somnade igen. Nästa gång jag vaknade var klockan mellan 12 och halv 1, blev lite smått förvirrad av att se datorn, fortfarande stå uppfälld bredvid kudden. Då insåg jag att jag hade grov-däckat kvällen innan och att youtube hade stått och spelat upp massvis med videor under tiden. Lite förvånad över att jag inte vaknade då jag alltid ska ha så jävla högt ljud så fort jag lyssnar/tittar på något.

Lite senare gick jag upp och tog en ipren för jag hade en sån jävla huvudvärk. Kanske börjar bli sjuk igen, vad vet jag. Det är väl "säsong" för sjukdomarna att komma och härja så det är väl inte mer än förväntat haha. Efter en stund ringde min pojkvän mig och frågade om jag ville träffas en stund så det gjorde vi. Kändes lite sisådär att gå ut med mjukiskläder, inget smink och oduschad sedan igår men äsch, ibland får man.

Nu ska jag snart äta om jag kan. Har ätit jättedåligt de senaste 2 veckorna och har inte ätit något alls de senaste 2 dagarna. Jag vet inte riktigt vad som är fel faktiskt. Om det är för att jag är stressad eller något. Om det inte löser sig får jag väl ringa till min läkare och fråga vad som är problemet med min aptit, är inte alls sugen på någon typ av ätstörning.

Imorgon börjar jag klockan 12, fyfan vad skönt. Behöver inte gå upp förrän vid halv 9 vilket jag typ tackar gudarna för. Vi får se vad som händer imorgon. Slutar egentligen 3 men läraren på den lektionen vi ska ha låter oss alltid gå ungefär 30-40 minuter tidigare. Det kanske dyker upp något skoj att göra, kanske inte. Vi får helt enkelt se.

Nu har jag skrivit längre än nödvändigt så vi hörs av imorgon istället. :)

Likes

Comments