Header
View tracker

Erfarenheter är det som hjälper oss i olika situationer, lättast och snabbast hela livet. Erfarenheter får man genom att gå ut genom ytterdörren, leva och lära. Av den anledningen är jag en utbytesstudent.


För många är det svårt att veta vad man vill bli när man blir äldre, vad man vill göra, befinna sig eller vara tillsammans med, men en sak har jag alltid varit säker på. Att vara förbered. Man förbereder sig på olika sätt. Jag började sommarjobba för första gången när jag var 12, dock inte så ofta och heller inte så länge. Jag har sommarjobbat på samma ställe enda sen dess. Jag visste inte vad jag riktigt behövde pengar till men jag visste att jag skulle behöva det i framtiden så jag sparade.


I skolan känns det oftast helt hopplöst och långtråkigt och det känns ibland som att livet passerar förbi en mitt i allt plugg och läsande, men då har jag även tänkt samma sak här, "jag kommer behöva detta i framtiden". Alla besvär och trötta dagar kommer jag aldrig att komma ihåg i mitt liv men jag kommer att komma ihåg mina bra betyg som kan ge mig ett val i framtiden.


Tack vare den uppfostran jag har fått har jag kunnat göra saker som jag för stunden kanske inte vill göra men jag jag ändå vet måste göras. Tack vare detta har jag lärt mig vad som är efterfrågat i arbetslivet, tack vare detta har jag många kontakter jorden runt, tack vare detta har jag oändligt med möjligheter.


Jag är på utbyte för det okända ger mig pirr i magen. Jag vill upptäcka och se på egen hand, vara självständig med vänner och familj i tankarna, för jag kommer aldrig att glömma vart jag kommer ifrån. Jag är som en levande svamp som suger åt sig alla små detaljer och intryck som det bara går. Jag tycker om att jämföra de saker jag sett/upplevt i Sverige jämfört med i andra länder. Jag vill lära mig, jag har ett öppet sinne och ett mål. Att skaffa erfarenheter. Jag vill förstå världen och människorna som lever i den, och det gör jag lättast genom att gå ut genom ytterdörren, lever och lär.




Utbyten är ett perfekt sätt att lära sig om människor och samhällen. Man inser hur viktigt det är med språk och vanor när man kommer från ett annat land och ska bo i landet en längre tid. Jag har, sedan ungefär 3 dagar tillbaka, precis börjat bli van vid att allting är på italienska. Allt som är ens livsstil omformas till en ny livsstil. Allt som var ens matvanor omformas till nya matvanor. Disciplin, artighet, utforskande, lärande, språk, tankar, människor allt förändras på något sätt. Det ger en ett öppet sinne och ett enormt perspektiv. Det är svårt att anpassa sig i början men man måste bara ta sig förbi den första kullen för att komma till nedförsbacken. Om du är kluven över att åka på utbytesresa eller inte. Så gör det. Om det inte är något för dig så kan du bara åka hem. Men utbytesresor är jätte kul, lärorikt och ett minne för livet! Man lär sig så mycket som man inte kan lära sig eller uppleva i Sverige. Dessutom om chansen ligger precis runt hörnet så ta den! En möjlighet leder till hundratals nya! Jag har genom mitt utbyte fått en bästa vän för livet. Det är mycket mer än vad jag hade begärt.om att ta möjlighet att vara utbytesstudent



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är inte rädd för så värst mycket. Det finns saker som jag är rädd för men älskar på samma gång. Jag är höjdrädd men älskar höjder. Det är en drogande mix mellan att vilja springa därifrån samtidigt som jag vill stanna och njuta. Det är som att mitt hjärta och mitt sinne inte kommer överens om vad jag ska frukta och beundra. Jag älskar att vara högt upp för den fantastiska synen. Men jag blir nervös och rädd då jag tänker att jag ska falla ner.

Jag visste att vi skulle åka zip-line idag och jag såg väldigt mycket fram emot det eftersom jag är väldigt äventyrlig av mig. Det finns saker som man ser andra göra och så tänker man: "Wow! Det måste jag göra!" Sen står man där och inser att man är rädd för det man så gärna vill göra. Dock så är jag mer äventyrlig än vad jag är rädd, det är alltid "mind over body". Om man tänker att man klarar det då gör man det oavsett hur mycket man försöker. Därför var jag säker med en stor osäkerhet.


Vi åkte med bil upp på ett berg, 1000 m över havsytan. Fantastisk utsikt. Som jag nämnde innan så har vi inte sådana utsikter i södra Sverige, där jag bor. Dessutom var det första gången jag fick se en sådan utsikt när jag fortfarande hade fötterna på marken. Vi åt lunch och sedan skulle klättringen börja. Alltså jag måste säga att det är mycket läskigare än vad det ser ut. Och sen är det inte alls lika läskigt som det ser ut. När man står där uppe och ska ta sig förbi olika typer av banor så är man(jag) nervös men sedan efteråt så tänker man: "Det var inte så farligt." Anledningen till att jag gav mig på det var för att jag är mycket mer äventyrlig än rädd. Så det händer att jag glömmer bort att jag är rädd för något eftersom jag blir så exalterad av tanken av att göra det. Så det är först när jag är uppe bland träden jag kommer på: "Åh juste, jag är höjdrädd." Men helt ärligt så var jag inställd på äventyrlig mer än rädsla så jag fokuserade på att inte dö. (Bra plan).

Den första banan var relativt enkel, den var som en start så att personalen kunde se att man klarade av resten på egen hand. De sista banorna var svåra för de banorna utmanade min rädsla rätt så rejält. Man skulle åka på en träcylinder-sak från ett träd till ett annat och endast hålla sig i två rep. Eller åka på en plast, bil liknande sak som lutade åt ett håll. Om min kära mor skulle varit där skulle hon inte varit vid liv efter att sett mig göra de grejerna (hon är mycket mer höjdrädd än mig). Mina hormoner var helt ur balans då jag både fick adrenalin av det hela samtidigt som jag ville springa där i från, samtidigt som jag tyckte det var kul. Haha allt var allmänt märkligt. MEN! Jag klarade alla banor, jag gjorde om en bana och jag dog inte så jag är nöjd. Dock så var jag väldigt andfådd och skakade, inte av fysisk ansträngning men av den psykiska, att jag var så nervös och rädd för att falla. Vill påpeka att jag var helt safe för vi hade på oss säkerhetslinor eller vad man vill kalla det. Så om jag skulle trampa fel och tro att jag skulle falla mot min död så skulle jag egentligen bara hänga i ett typ av metall rep och sen dra mig själv till nästa träd. Sen så hade jag världens bästa vän som kom till min station där det kändes helt omöjligt och bara förklarade för mig hur jag skulle göra innan jag bar mig av till nästa träd ovetande om jag skulle överleva eller inte.


Dagens utmaning: Att trotsa min höjdrädsla.

Dagens lärdom: Att jag kan trotsa min höjdrädsla.

Likes

Comments

View tracker

Idag har det varit en lugn dag. Jag hade två timmars prov i skolan då min franska lärare insisterade på att jag skulle göra två prov istället för ett. Eftersom att jag inte hade någon mer lektion efter franskan men var ändå tvungen att vänta på Ilaria så gjorde jag båda proven. Idag fanns det ett "evanemang" en 2 km bort från skolan. På vägen fick jag lära mig tongue-twisters på italienska och jag lärde även dem tongue-twisters som "packa pappas kappsäck" och sju sjuka sjuksköterskor. I och med att de inte kan uttala "sj" ljudet så blev det väldigt svårt för dem.😂


När vi kom fram såg man ett stort vitt tält. Jag, Ilaria och den största delen av hennes klass var där och åt lunch tillsammans. Det var supertrevligt. Jag fick träffa en massa nya människor. Jag fick lära mig att säga skål på italienska på ett "fult" sätt. Jag lärde mig att säga "É viva Dio un cane" (om jag minns rätt). Vilket betyder att gud är en hund, vilket är väldigt fult att säga speciellt i Italien, de gav mig rådet att inte säga det inför Ilarias föräldrar.😂 Och så "chin-chin" som är det vanliga sättet att säga skål på.


Imorgon ska vi kanske ut och vandra runt bergen vilket jag hoppas att vi ska.😍 Sverige är så platt jämfört med Italien som är så "kurvig" och fin, och jag hade aldrig sett berg förrän jag kom hit första gången. 


Cred för bilderna: 

Instagram: Monicahahahah

Likes

Comments

Igår var jag hos Ilarias och Sofias mormor och vi pluggade och åt mat. Efter ett tag bestämde jag och Sofia oss för att vandra en bit. Vi gick runt bland alla vinrankor, på höjder där man kunde se den största delen av Valdobbiadene. Deras mormor (nonna) bor på en kulle som är omgiven av andra kullar, täckta av vinrankor. Vid horisonten finns det berg med snö på topparna. Vi gick 4 km och pratade, både italienska och engelska.


Senare mot kvällen, efter kvällsmat, åkte jag och Ilaria till gymmet och körde ett pass. Jag fick testa nya maskiner och nya tekniker vilket var kul. Efter det pluggade vi inför dagens presentation i engelska.


Likes

Comments

Dag 4/60

Alla i Sverige kan vara glada, idag har det varit kallt i Italien.😲 Det har hållit sig runt 10-15 grader och molnigt. Men trots detta så bjuder landskapet på ett vackert skådespel. Jag tog en springtur med min värdinnas (Ilaria) lillasyster Sofia. Jag sprang 5,5 km. Det har varit kyligt hela dagen men i morgon ska det bli fint. Jag skrev aldrig något igår för jag trodde att jag skulle ha test i konsthistoria så jag fick Ilarias papper om Giovanni Bellini som var på italienska... Så jag satt och översatte 4 A4 sidor faktatext om Giovanni Bellini till svenska och sedan skulle jag komma ihåg allt och kunna säga det på italienska... 😂 Jag frågade läraren idag om jag skulle ha test i det och hon sa nej så det var lugnt trots allt.


Mitt schema i skolan är inte helt klart än. Så jag hänger bara på Ilaria när jag inte har egna lektioner och läser under hennes lektion eller försöker förstå vad läraren säger. Alla i skolan börjar samtidigt och alla har rast samtidigt, då ringer skolklockan. I tisdags så ringde klockan mitt i en lektion då alla reste sig och hade en tyst minut för alla som föll offer för jordbävningarna i Italien ganska nyligen. Man går i skolan i Italien från måndag till lördag. De räknar hur många timmar de ska ha max i veckan. De har som högst 6 timmar skola på en dag men då snackar vi 6 timmar konstant skriva allt läraren säger och sedan gå hem och plugga. De "arbetar" inte i skolan som vi i Sverige gör. De samlar fakta i skolan från lärarna och arbetar hemma. Så stackars Ilaria har än så länge har bara pluggat.


Men som tur är så håller hennes kära syster mig gärna sällskap! Hon följde med mig som sällskap när jag sprang bl.a för att hon gärna ville men mest för hennes mamma var rädd för att jag skulle springa vilse. Efteråt frågade jag henne om hon brukar springa men hon sa att hon springer inte alls ofta och när hon gör det är det inte som när jag springer. Hon springer kanske 1-2km sen är hon klar. Hon förklarade att barn i Italien (enligt studier och statistik) var så pass dåligt tränade så skolan fick införa springtävling för alla elever. Då ska de tävla om att ens få komma med i "huvud-springtävlingen" som är 4 km. Så förklarade hon att det loppet består mest utav sportkillar osv. Så tyckte hon att jag skulle vara med i loppet nästa månad. Nej tack, jag är nöjd. 😂


Men allting är fortfarande toppen! Jag längtar till skolan varje dag eftersom det är så annorlunda där och jag får träffa alla snälla människor.


Dagens utmaning: För italienarna när de skulle förklara för mig, på engelska, om Aristoteles och hans tankar..😂

Dagens lärdom: Lärarna är inte så stränga som man tror så länge man sköter sig.

Likes

Comments

Idag hade jag min första skoldag här i Italien. Jag var nervös i morse. Bland annat för att det är ovanligt med italienska lärare som pratar engelska, om de inte undervisar i engelska, därför skulle jag inte bara lära mig saker om ett ämne men också försöka förstå vad läraren säger. I Italien så pratar läraren och eleverna sitter och skriver allt de säger. Det lärarna säger ska de ha prov eller förhör på senare.


Vi kom till skolan och mötte en kille som jag känner sedan innan, han tillsammans med min värdinna insisterade på att visa mig runt i skolan. Jag träffade mina utbytesvänner där. Vi gick sen till klassrummet men när vi närmade oss så viftade en italiensk tjej till mina "guider" att gå och då sa killen plötligt: "Eeehm, do you know what? You don't know where the toilet is! Let me show you the way."😂 Så vände han mig om och vi gick mot toaletterna. Haha, jag förstod då vad de höll på med men jag sa inget.

Efter att ha stått 5 min utanför toaletterna och pratat om de konstiga italienska toaletterna så återvände vi till klassrummet. Där står alla i kanten av klassrummet, bord är uppdukade med plastmuggar, fika och dricka och i hörnet står en kamera. De hade även gjort en plansch, som är bild nr 1, där det står "Välkommen Emelie" på Italienska. Så himla snälla! Min nervositet sjönk flera meter efter det.

Sen kom delen då varenda en av dem skulle hälsa. I Italien så är det hyfs att pussa på varje kind när man hälsar men eftersom att de vet att jag är utbytesstudent så var det svårt att avgöra om de ville skaka hand eller pussas. Lite pinsamma, "tvek-rörelser", inträffade med de flesta av dem. Rörelser som innefattade att dra fram handen medan man ser att den andre sträcker sig efter en kram så man ångrar sig och sedan ångrar den personen sig tills sist man enas.😂 Men det var en jätte fin gest och jag blev jätte glad för deras vänlighet.


Efter det skulle jag skriva upp mina förväntningar på den svarta tavlan. Sedan bestämde den italienska killen sig för att jag och han skulle gå runt i skolan och säga en mening. "Livio, prendi mi un chiodo e un martello" som betyder "Livio, kan du ge mig spik och en hammare." Blev väldigt förvirrad när jag fick översättningen. Den här killen ville att jag skulle hamra en spik i stenväggen så att de kan knyta fast fönstret i den. Han själv misslyckades alltid med det så han ville att jag skulle göra det?😂 Så vi tränade och sedan skulle jag fråga. Jag skulle även fråga mannen Livio på svenska. Livio är vaktmästare och de anser att han är snäll och rolig för han säger roliga saker som är helt spontana. Därför skulle jag fråga på svenska också för de ville se hans reaktion.😂 Men när man tänker efter så var det väl ett förträffligt sätt för mig att prata italienska om vardagliga saker.


Allt som allt så var jag glad att den italienska killen var med mig för då kunde vi göra grammatiska och ordagranna fel tillsammans. Hans engelska är mycket bättre än min italienska men han kan säga helt fel ord ibland vilket får mina fel att bli mindre. Det höll han med om. 😂


Lektionerna var lite halvläskiga eftersom lärarna bara pratade italienska medan man skulle anteckna. I övrigt var det en lyckad dag och jag ser fram emot imorgon igen då jag får träffa alla igen och prata italienska med dem. Och göra massa fel tillsammans med min vän. 


Dagens utmaning: Prata italienska och hälsa på klasskompisar.

Dagens lärdom: Kakor och juice till frukost.





Likes

Comments

Jag har i mitt liv rest lagom mycket. Men det senaste året har jag rest mycket. Under mina resor har jag upptäckt en viss förkärlek till kulturskillnader och upplevelser. Under mina resor bestämde jag mig för att jag ville jobba med något som innebär att jag får resa mycket så jag kan se vad resten av världen har att erbjuda. Jag är 17 år och pluggar i humanistiska programmet i gymnasieskolan. Programmet erbjuder språk och plugg i mer än bara böcker. Som variation mot att bara sitta och läsa om det som går att uppleva i ett land så erbjuder programmet chansen att åka iväg till länder som utbytesstudent och få uppleva det själv. Varför lära sig i skolan om att man i Italien gestikulerar som bara den om inte för att åka dit och använda sina kunskaper? Och lära sig mer än vad skolan någonsin kan erbjuda!

I våras var jag på semester i Australien i 3 veckor då mina föräldrar gifte sig. Efter det var jag på utbyte i en vecka till Italien. Det var den bästa start på året jag någonsin haft. Efter det besökte vi varandra under sommaren, jag en vecka hos henne och hon en vecka hos mig. Mina mål med sådana här resor är att lära mig otroligt mycket, skaffa många vänner och ha kul. Allt det vann jag definitivt, speciellt under utbytet då jag fick en vän för livet.


Och nu ligger jag här. På min gästsäng i hennes rum i Italien. I en vacker liten stad/by på ca 3000 människor som heter Valdobbiadene. Denna gången blir jag kvar i två månader. Jag är pirrig och nyfiken även om jag varit här två gånger innan. I morgon ska jag få uppleva den italienska skolan vilket är min största rädsla med att vara här. I Sverige har vi det hur lugnt som helst som kan behandla våra lärare som vänner och vissa behandla dem som ovänner. I Italien är det annorlunda. Man ska tala till lärarna på ett sätt vi svenskar inte ens gör med främlingar. Jag måste tala till dem i tredje-person vilket innebär att när jag tilltalar läraren så kan jag inte säga "du". Om jag vill säga "Kan jag få låna din bok?" så måste jag i princip säga "Kan Emelie få låna hennes bok?" Åh herregud vad jag kommer göra bort mig.


Så jag åkte hemifrån vid 9 på morgonen och åkte med det första planet klockan 12 mot Amsterdam. Det som är bland det svåraste i alla fall för blödiga personer som jag är avskedet. Jag har så många otroligt fina vänner som jag gärna hade tagit med mig till min livsupplevelse. De som säger att de väntar på mig och ska sakna mig. Finare vänner får man leta länge efter. Och så är det familjen också såklart. Mamma som både är flygrädd och inte litar på allt som har hänt på flygplatser i alla år är väl den personen som tar det hårdast. Pappa tar det ganska lugnt och även min syster. Men de kommer nog smälta lite efter tre veckor eller så. Mitt nästa flyg gick 14:30 från Amsterdam till Venedig. 


När man åker väg så här så känns det som en nystart. Man kommer till ett annat land där man inte varit innan så får man en ny identitet. Inte minst efter man varit där då man har ett helt nytt perspektiv på saker och ting. Genom att lära sig andras perspektiv vinner man förståelse om varför världen är som den, ser ut som den gör och varför människor beter sig som de gör. Med mer förståelse medföljer ett öppet sinne, acceptans och chans till att bli vänner med många nya, olika människor.

Dagens utmaning: Att packa väskan så att den inte skulle väga över 23 kg.
Dagens lärdom: Jag kan inte packa. Det går bara inte.


​Bilder från mitt första utbyte och när jag hälsade på under sommarlovet. 

Likes

Comments

Nouw Magazine