Nu har jag ingen att fjanta mig med på all hjärtans dag, men jag har ändå aldrig riktigt gillat den här dagen.
Jag tycker det är helt idiotiskt att man ska va så jävla kärleksfull just idag.
Det ska man väl alltid vara i ett förhållande?
Och tänk om man aldrig nånsin får blommor av sin partner.
Sen kommer han hem med ett gäng rosor idag, och man blir såååå glad.
Då har han ju köpt det för han "måste" idag!
Nej.
Jag tror på ren kärlek varje dag.


Idag skällde jag ut en tjej i Apotekets växel när hon försökte förklara för mig att man inte kan ringa Apoteket för receptförnyelse.
"Joho, det har jag ALLTID gjort så det måste vara ändrat nu."
Jag la på i örat på henne.
(Mina atarax är snart slut.
Jag har ju en ask 10mg kvar, men de hjälper inte så jag behöver 2x25mg.)
Sen kom jag på att man ringer ju vårdcentralens automatiska växel för receptförnyelse.
Herregud, förlåt mig. 🙈
Jag vet inte vad som tagit åt mig riktigt.


Duscha skulle jag behöva göra men det är stopp i avloppet i duschen.
Jag har ett skitgammalt badrum så det är bara som ett gjutet, smalt rör ner i golvet.
Finns ingen sil eller liknande så allt hår å sånt, åker rakt ner i golvet.
Och nu har det blivit stopp.
Två gånger propplösare funkar inte, och jag vet inte var man ringer för att fixa det.
Just nu orkar jag inte heller.

Snart blir det att åka till jobbet och hoppas att jag får lite ny energi då.
Känner mig allt annat än energisk och pigg.

Jag åt pizza till frukost. Med Cola till. Och en Latte efteråt.
Jag är allt annat än hälsosam och just nu bryr jag mig inte riktigt.

Jag verkar ändå gå ner i vikt hela tiden och jag förstår inte varför.

Nu har jag gnällt lite idag oxå. 🙊

Jag mår absolut inte dåligt, men ångesten gör sig påmind ibland.
Meeeen det är i alla fall sol ute, på denna helt vanliga tisdag!
Det var ju härligt. 👍

Over and out!

Likes

Comments

Här ser ni hur min nya frisyr blev efter besöket hos frisören häromdagen.
Kapade typ två decimeter.
Jag är skitnöjd.

Använde ett filter från snapchat för jag är så tömd på energi och ser ut som jag ramlat ur "fula trädet" och träffat varenda gren på vägen ner. 😂

Idag är det ingen bra dag.
Jag har ett litet depp, men känner att jag kommer må bättre imorn.
Behöver verkligen den här dagen.
Jag är barnledig och ledig från jobbet och även om jag älskar mitt barn och trivs bra på jobbet, har jag verkligen behövt en sån här dag.
Bara göra ingenting (jag borde plugga).

Jag funderar på saker jag kunde gjort annorlunda.
Man ska inte ångra saker, för alla val och händelser har gjort mig till den jag är idag, men ibland kan jag inte hjälpa det när tankarna kommer.

När man saknar vissa personer i sitt förflutna, som man inte kan ta kontakt med alls.
Vissa vänner som bara slutar höra av sig, så man undrar vad man gjort för fel osv.
Men det finns framförallt en sak som jag verkligen ångrar, men det kan jag inte ta här, för då får jag gängstryk av alla jag känner. 😂😘

Färdigdeppat.

Ikväll ska jag och världens bästa Zandra gå på bio.
Jag behöver kanske inte säga vilken film vi ska se.
Just det: 50 Shades.
Jag ska äta popcorn tills jag kräks, skratta åt olika händelser i filmen som inte alls är roliga, dricka läsk och rapa högt.
Bara för att jag kan.

Jag tror bestämt att det är som en väldigt klok kvinna sa till mig för typ 10 år sen:
Du är för stor för en liten stad.
Det här med att jobba, sköta sysslor, plugga, laga mat, sova, vakna för att sedan göra om samma sak, inte är till för mig.
Jag behöver mer i livet.
Jag vill skratta, göra galna saker och bara flumma.
Låta kreativiteten flöda fritt och skriva böcker, sjunga och spela musik.
Men det går ju inte.
Jag kan inte sjunga. 😉🙈

Nu skiter vi i detta.
Jag har fått skriva av mig lite.
Nu ska jag upp å duscha å försöka bli människa.

Over and out. 🙉

Likes

Comments

"Snön låg som ett irriterande täcke över, den redan så kalla, staden.
Här går alla klädda i svart eller grått.
De är trötta och osminkade och om de ens har borstat håret eller inte, är ingen som vet.
Ingen bryr sig heller, om jag ska vara helt ärlig.
Själv känner jag mig som en färgklick.
En svart färgklick i den gråsvarta, kalla staden.
En frisk fläkt, som inte har sagt ett ord på flera veckor.
Jag var instängd.
Instängd i min egen kropp, även fast den fungerade till hundra procent.
Jag ville skrika.
Jag ville skrika så högt så de halvt ihjälsvultna kråkorna flög sin väg, och aldrig mera vågade komma tillbaka.

Jag grät inombords när jag förstod hur ensam jag var.
Jag var ensam i min svarta färgklick.
Kylan var värre.
Ensamheten och kylan slog ut mig och jag ville krypa ner under det kalla, frusna, irriterande snötäcket, och försvinna.
Det kunde jag göra.
Det enda som skulle saknas i den kalla, gråsvarta staden, var endast en svart färgklick.
Min fullt fungerande kropp, som ändå inte gjorde som jag ville, verkade vara så trött.
Den var trött på att vara ensam och kall.
Den ville också skrika.
Värken var värre.
Kylan gjorde värken värre.
Kylan gjorde huden tjock och lila, och då värkte den ännu mera.

Min värkande, kalla, lila kropp satt vid fönstret, medan jag tittade på alla gråsvarta människor som inte gick förbi utanför.
Det var helt tomt.
Kanske de också satt i sina kroppar vid fönstret och värkte?
Jag visste inte.

Några bilar åkte förbi utanför mitt fönster.
De var täckta av is och rutorna var immiga av de gråsvarta människornas apatiska andetag.
Strålkastarna gav ett svagt sken genom den tjocka dimman som lagt sig i samband med gryningen.
En katt satt hopkrupen under ett avklätt träd.
Jag tror den var meningslös.
Den kanske ville skrika.
Den meningslösa katten ville skrika.
Men den kunde inte.
Kanske den inte visste att den borde."




Likes

Comments

"Åh, vilken lycka!" tänker säkert de flesta av er.
Men det beror lite på hur man vrider omkring det. 😉
Det är väl kanon att håret växer fort, så att det växer ut ifall man klippt för kort osv.

Jag slänger in en bild här nedanför.
Den är tagen i september 2016.
Jag kapar av en decimeter på håret.
Det syns inte ens.


Tre månader efter den här bilden togs, alltså i december 2016, kapade en kompis av det en decimeter till.
(Har ingen bild från det.)

Nu, mindre än två månader senare:

Så alltså från första till sista bilden, har det gått fem månader och det är kapat 2 decimeter på den tiden.
Är det ens möjligt?


Ialla fall:
När jag fyllde nu i fredags, fick jag ett presentkort av mamma och Ingemar.
Hos en frisör.
Så jag ska alltså kapa av hårhelvetet igen!

Men jag vet inte riktigt hur...
På bilden här nedanför har jag lite idéer om vad jag är liten sugen på.
Vad tror ni?

Kom med förslag eller råd eller tips.

Tar givetvis en före- och efterbild imorgon så ni får se vad jag bestämde mig för. 🤔😏

Over and out.

Likes

Comments

Även om jag mår mycket bättre nuförtiden och känner mig självsäker och trygg i mig själv, kan jag ändå tänka tillbaka och bli arg när jag tänker på hur mycket min jävla ångest har förstört.

Det handlar om vänskap och förhållanden som jag förstört pga att jag mådde så dåligt.
Det är saker som jag inte kan göra ogjort.
Hur gör man för att bli bekväm med tanken att man förstört så mycket?

Det kanske inte var meningen att den vänskapen eller de förhållandena skulle funka, eller så var det de vännerna eller dejterna, som gav mig ångest.
Men det kan jag inte veta.

Det enda jag tänker är att det är mitt mående och beteende som förstört det.

Jag hade heller inte velat leva med mig, eller vara min vän.
Men det är sjukt jobbigt att tänka så.
Jag älskar alla mina vänner och vill dem bara väl.

Men ibland orkar man bara inte vara där till hundra procent.
Och det är för att jag kanske inte ens orkar mes mig själv vissa dagar och då kan jag omöjligt finnas där för er.

Tror att det är samma med mitt minne.
Ni som känner mig vet att jag inte har något. 😂

2004 var jag i Bryssel och jag har inte ett enda minne därifrån.
Kan inte minnas att jag åkt flygplan två gånger.
Inget minne av det alls!
Hur sjukt är det?!

Det sägs att om man är i det förflutna, har man ångest.
Och är man i framtiden, har man panik.
Och är man i nuet, är man lycklig.

Kan va så.

Bara lite kvällspladder nu när jag är bakis och hungrig och inte kan sova 😘😂

Puss på er alla som stod ut med mig under alla de åren då jag mådde så himla dåligt.
Ni är klippor.


Over and out!

Likes

Comments

Okej bejbs, nu är det såhär:

Ni som läst min blogg tidigare, vet att jag fajtades rejält med ångest och depression.
Ni som följer min blogg, vet att jag inte skrivit här på väldigt länge.
Det var säkert två-tre månader sen jag gjorde ett inlägg.

Ännywejz, efter 10 jävla år, var det något som hände.
Jag vaknade upp och mådde bra!
Jaja, jag vet att det kan gå i vågor det där, men nu råkar jag känna mig själv och jag har inte varit det minsta deppig på ett par månader.

Jag blev lite nere under nån timme, och bara under den timmen, frågade jag mig själv hur fan jag orkade må såhär i flera år!

Jag borde varit död.

Jag har fått ett skitnajs jobb.
På Solbacken.
På en BPSD-avdelning.
Jag har börjat plugga till undersköterska.
Jag har träffat någon... ;)

Livet börjar hända nu!

Så därför, mina hjärtan, har jag raderat min ångestfyllda, tragiska gnällblogg, och kommer numera att skriva berättelser i denna.

Jag lovar, det vill ni inte missa.
Läs nästa inlägg som kommer under kvällen, så kommer ni förstå vad jag menar med "berättelser".

Over and out!

Likes

Comments

Här kommer min första berättelse som jag bara skrev planlöst.
Ingen skiss eller kladd, jag bara skrev.
Skitroligt.
Ris och ros och bu eller bä eller blä eller HURRA! är välkommet vilket som.
Man lär så länge man lever. 

(​Bara under tiden jag skriver den här meningen, har jag kommit på massa bra ändringar och tillägg/avdrag) 



Here ya go!

Jag jobbar natt som vårdare på ett äldreboende.
Det är ett väldigt viktigt jobb, men nätterna brukar gå ganska sakta, då de flesta sover gott och behöver oftast inte hjälp med något, förutom toalettbesök eller omvårdnad i sängen.
Det är 10 boende på den här avdelningen jag jobbar på.
2 damer och 8 herrar.

När morgonpersonalen dyker upp och jag har överlämnat rapporten om hur natten varit, brukar jag vara väldigt trött, och vill oftast bara hem och sova direkt.
Den här morgonen var inte annorlunda.

Jag sov länge och hann inte med så mycket annat än att äta, städa lite och göra ordning mig, innan det var dags för ännu en natt på jobbet.

Kvällspersonalen rapporterade till mig att en av de boende inte hade somnat än.
Hon verkade orolig och låg och grubblade i sin säng.
Vid tillsyn såg jag att hon var vaken och jag satte mig på en pall bredvid hennes säng och pratade lugnt med henne.
Jag sjöng också en liten melodi, vilket verkade lugna henne.
Efter en halvtimme var det dags att se till, och hjälpa, de andra brukarna.
Jag gjorde extra tillsyner hos henne den natten, och när morgonpersonalen kom, hade hon fortfarande inte somnat.

Följande natt var likadan, förutom att den här natten, berättade damen att det var någon som hade talat med henne.
Eftersom jag var den enda nattpersonalen på den avdelningen, och de andra brukarna sov, visste jag att det inte kunde ha varit någon i hennes rum.
Hon berättade att hon bara hade hört en röst som sa:
"Sov du, det är ingen fara."
Vilket, såklart, gjorde henne ännu mera orolig.

Jag gissade på att hon hade somnat till en stund och kanske drömt att någon sagt så till henne.
Eftersom det nu var andra natten hon varit helt utan sömn.
Hon hade inte sovit nånting på dagen heller.
Väldigt ovanligt.

Jag rapporterade till morgonpersonalen att damen i rum 2 inte hade sovit inatt heller.
Hon hade varit orolig och sa att någon talat till henne.
"Sov du, det är ingen fara."

När jag kom till jobbet senare samma kväll, fick jag höra att hon gått bort under dagen.
Jag visste inte hur jag skulle reagera.
Det är ju ett äldreboende så det är inte ovanligt att folk avlider här.
Men hon var ju så frisk!
Förutom sömnbristen nu i två dygn, var hon ju frisk?


Några dagar gick och nattarbetet pågick som vanligt.
När jag en kväll dök upp på jobbet, rapporterade nattpersonalen till mig att damen i rum 8 inte hade somnat än.
Hon var orolig och grubblade på lite allt möjligt.
Jag kom genast att tänka på damen i rum 2, som gått bort några dagar tidigare.
Jag gick in till damen i rum 8 och satt hos henne en stund.
Det verkade lugna henne.
Jag gjorde extra tillsyner och när det var dags för mig att gå hem, hade hon ännu inte somnat.
Hon var fortfarande orolig över någonting, men kunde inte säga vad.

Följande natt var inte annorlunda än andra vakna natten för damen som bott i rum nummer 2.
Damen i rum 8, förklarade för mig att hon hört någon säga:
"Sov du, det är ingen fara"

Det gick som en kall, isande kår längs min ryggrad och jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag gav henne vätska och en smörgås, vilket hon fick i sig efter en stund.
"Måste hålla henne vid liv" tänkte jag för mig själv.

Även denna gång rapporterade jag till morgonpersonalen att damen i rum 8, inte hade somnat än.
Jag åkte hem och sov.

När jag vaknade, drack jag mitt morgonkaffe och funderade länge på damen i rum nummer 8.
Jag skulle inte jobba just den här kvällen, men jag ringde till dagpersonalen för att höra hur det var med henne.
Hon hade avlidit en timme innan jag ringde.
Inte heller hon hade några allvarliga sjukdomar.
"Vad fan" sa jag för mig själv när jag lagt på luren.

Jag hade tvättstugan den här dagen, men kunde inte riktigt fokusera på det, för jag gick och tänkte på de här två damerna.
Jag skulle vara ledig några dagar nu, för när man arbetar som nattpersonal, arbetar man tre nätter i rad, sen är man ledig tre osv...

Den natten kunde jag inte sova, för jag låg och funderade på det här.
"Det är så jävla konstigt."

Jag gick upp och satte mig vid datorn för att se om jag kunde googla fram något om just den här rösten som sa:
"Sov du, det är ingen fara"

Efter några timmars letande, utan resultat, gick jag tillbaka till sängen för att sova.
Men det gick inte.
Jag grubblade på om det skulle hända igen.
Vem var nästa person som skulle falla offer för vad det nu var som viskade till, och kanske till och med dödade de här damerna?

Jag hade inte ro att ligga kvar i sängen, så jag gick upp och gjorde kaffe och försökte varva ner genom att lösa lite korsord.

Efter en sömnlös natt, åkte jag och en vän till Ullared.
Mest för att försöka hålla mig vaken till kvällen, men också för att tänka på annat.
Jag berättade om händelserna för min vän och jag kunde inte riktigt släppa den där oroliga känslan om vad rösten var, och om de verkligen hade hört den.
Jag skulle vara ledig inatt med och jag tyckte bättre om att sova på natten, när det var mörkt, så jag vände på dygnen hej vilt.

Äntligen hemma, trött, hungrig och betydligt fattigare, värmde jag lite lasagne som blivit över från dagen innan.
Jag orkade inte packa upp det jag hade köpt på Ullared, jag tog bara en dusch, borstade tänderna och bäddade ner mig i sängen och satte igång en film att somna till.
Filmen var väldigt bra, så jag somnade inte ifrån den.
Men jag var hemskt trött och klockan hade hunnit bli efter midnatt.
Jag kände mig lite orolig i kroppen och kunde inte riktigt komma till ro.
Men jag visste ju att jag måste sova, så jag stängde av tv:n, la mig tillrätta och tog ett djupt andetag, för att slappna av, när jag hörde en röst som sa:

"Sov du, det är ingen fara".

Likes

Comments

Idag vaknade jag 5:22 och kunde inte somna om.
Det är absolut inte likt mig 😉
Jag börjar jobba kl 8:00 idag, så jag tänkte gått upp 6:30.
Nu har jag plockat ordning i hela lägenheten och sitter nu och dricker kaffe.

Jag fyller år på fredag och skulle vilja hitta på nåt riktigt roligt, galet, oförglömligt, eftersom det är första året nånsin som jag sett fram emot min födelsedag! ☺️️
Har ni några idéer/förslag så hojta till! 🤓

34 år blir jag.

Tänkte på hur jag mått alla dessa år och bara helt plötsligt så mår jag som man ska, antar jag.
Kanske en månad efter min mormor gick bort, började min ångest försvinna.
Nu låter det som att det var hon som gav mig all denna ångest jag kämpat med i sjukt många år.
Men så menar jag absolut inte.
Tvärtom!
Jag tror däremot, att hon är med mig och gör så jag mår bättre.
När hon levde, visste hon inte att jag mådde dåligt.

Att ha levt med en grym ångest som förstört så mycket för mig, är idag ett minne blott.
Var lite deppig för ett tag sen och jag stod inte ut!
Det varade bara nån timme, men jag kunde inte förstå hur man orkat må så, under flera år!
Nu var det ju bara nån timme.
Det är ju ett under att man lever, känns det som.

Alla som kämpar med psykisk ohälsa borde få så mycket mer än bara lama uppmuntrande ord, som ändå inte hjälper.
De borde få mer.
Det borde lyftas fram och tas på allvar, för fy helvete vad svårt det är för de som lever med det. 💕

Jag vet att många som läser min blogg, lider av samma känslor som jag levde med, och ni får mer än gärna skriva privat till mig om ni behöver ventilera!
Jag finns här för er alla! Alltid!

Numera älskar jag mitt liv och har hittat precis den vägen jag vill gå.
Jag har många nya vänner, många nya gamla vänner, några som tyvärr fallit bort, men då är det inte meningen att vi ska vara vänner.
Jag är rik.
Inte pengamässigt, men på många andra sätt!

Värst vad känslosam man kan va såhär i svinottan! 😆

Dags att göra sig redo för ännu en dag på världens bästa arbetsplats. 😘

Over and out!


Latte Macchiato Caramel!

Likes

Comments

Jaa, det är faktiskt sant.
Jag tänkte skriva ner allt jag är rädd för här så får ni se själva.
Kanske nån är lika knäpp som jag. 😆😱

Rädd för:
*Att nån ska bryta sig in när jag sover.
*Att dotterns nattlampa ska börja brinna.
*Att nån elkabel ska börja brinna på natten.
Jag drar ut alla kablar innan jag går och lägger mig.
*Höjder
*Att bli sjuk och dö.
*Höga farter.
*Köra på motorväg.
*Krocka.
*Mörker.
*Att nåt ska hända mitt barn.
Jag låter henne aldrig gå ensam nånstans.
*Att sätta i halsen.
*Att folk ska ogilla mig.
*Att göra bort mig inför andra.
*Att försova mig.
*Att dejta någon ny.
*Att bli lämnad.
(Därför jag lämnade först 😔)
*Att äta med andra.
(Ifall jag sätter i halsen eller får ont i magen.)

Har säkert glömt massor.

Det kanske inte var att va rädd för ALLT men det kändes så.
Det jag är allra mest rädd för, kommer jag inte lägga ut här.
Om jag övervinner den rädslan, först då kan jag berätta vad det är. 😆

Vad är ni rädda för?
Finns det något som kanske stör i er vardag pga detta?
Tell me tell me!

Jag jobbar stenhårt med detta hela tiden, och jag kanske borde ta en sak i taget på den här listan och beta av.
Övervinna.
Vissa saker går kanske inte övervinna, men kanske lätta på det lite. 👍

Nu ska jag sova så jag inte försover mig imorn. 😘

Over and out!


Likes

Comments

Jaa, ni läste rätt.
Och ni som läst min blogg tidigare kommer säkert att tänka:
"Men herregud, hur många problem har människan?"

Jaa, det är en del faktiskt.
Många som sitter i mitt huvud, som bara jag själv kan bearbeta och försöka bli av med.
Men även många som jag inte kan göra något åt.

Som min hudsjukdom.
Den är väldigt liten om man jämför med många andra.
Men den är här och jag kan inte göra något åt det.
Den heter Keratosis Pilaris.

Jag har inte satt mig in i varför man har det eller vad det är som orsakar det.
Jag har mest försökt hitta lösningar på att få bort det, men det går tydligen inte.
Man kan hitta bodyscrubs och lotions som kan mildra det.
Och det är inga billiga krämer, det ska ni inte tro 😂😂

Man har det vanligtvis på låren, överarmarna, skinkorna, och kinderna.


Men med mitt nya tänk så måste jag tänka att jag har det bara på låren och armarna.
Thank God att jag inte har det i ansiktet.

Det ser ut som på bilden.
Det är som gåshud.
Ibland lite inflammerat.
Mitt är lite inflammerat hela tiden, men när man tittar på bilder på nätet på just detta, ser man vilken tur jag egentligen har.

Visst kan jag inte få fina och lena ben och armar, men det kunde varit hundra gånger värre.
Det kliar och gör ont ofta, så det gäller att smörja två till tre gånger om dagen med mjukgörande.
Vilket jag INTE gör. 🙈

Skyll dig själv.

Ibland stoppar den här hudsjukdomen mig i vardagen.
Jag hatar att ha linne och kjol på mig till exempel.
Döljer alltid mina lår och överarmar.
Dessutom om någon ska röra mina ben är det som att tafsa på ett rivjärn. 😂😂
Sexigt värre va?!

Nej, nu struntar vi i att babbla mer om detta.

Lider ni av detta, och/eller har något tips på hur man kan lindra detta, bara skriv till mig!

Vet att man inte ska skrubba med en sån duschvante (som jag gjort massa gånger innan jag visste det) för då lämnar det ärr. 🙄

Jaja.
Nu vet ni att jag har ångest, IBS-mage och en mild hudsjukdom.
Ett riktigt kap, om jag får säga det själv. 😆😂😜

OVER AND OUT!

Likes

Comments