Header

Postad i: Vardag

Äntligen kom mitt paket från Hööks med fleecetäcken! 2st, en till vardera hund. Doris fick ju ett förra vintern och jag älskade det! Snabbt att sätta på, torkade ultrasnabbt och hon höll sig varm i den. Så fick bli ett par till :) Så nu har Alice ett med, som "underställ" eller efter bad/dusch.

Hittade ett superfräscht Hurrta "summit parka" begagnat på en facebooksida som jag köpte till Doris som växte ur alla sina vintertäcken förra vintern. Så nu är hon fullutrustad inför vintern. Enda jag skulle vilja ha är ett reflextäcke till våra höst/vinter-skogspromenader. Men det finns ju tid att köpa det med...

Likes

Comments

Postad i: Vardag

Jag är jag. Snart 25 år gammal och helt jävla trasig. Mitt liv är inte som erat liv, min hjärna fungerar inte som era och mina känslor är så mycket starkare.
Men det är inte okej - för jag borde bara ta tag i mitt liv.

"Det blir aldrig bättre om du inte gör någonting åt det själv. Det finns ingen som kan göra det åt dig. Vill du må bra så är det ju bara att göra det. Inget blir bättre när du klagar."

Ibland funderar jag om dessa människor som säger sig vara "deprimerade" ha "ångest" och "har också mått dåligt", om ni verkligen har det?
Har ni verkligen varit på botten, den riktiga botten?

I dagens läge hade jag gjort allt för att få ha ett jobb att gå till, en meningsfull vardag som inte kantas av ångest och panik. En vardag där allt bara går på rutin och fungerar.
Men det är ju bara att ta tag i sitt liv och söka jobb!

Ja, jo... Om det inte varit så att jag inte kan sova på nätterna för att tankarna snurrar i huvudet. Sover så lätt att jag vaknar för minsta ljud eller om jag själv vänder mig i sängen. Om det vore så lätt att bara klä på sig och gå upp.
Att jag inte föll ihop i en ful hög varje gång jag misslyckades. Misslyckades med så enkla saker som att vara social, handla, laga mat, läsa, gå ut med hundarna. Sådant som är normalt att göra, utan att falla ihop i en ful hög av ångest och tårar.

Jag kan också må bra. Dom dagarna mår jag så bra att jag inte känner att jag kan ha mått dåligt - någonsin. Jag sätter upp mål och planer. Söker jobb, utbildningar och skriver med mina vänner.
Jag kan bli nöjd över saker jag gör, jag kan tycka om att gå på stan. Göra helt normala saker.

Dagen efter kan jag vara på botten igen. Det behöver inte ens gå en dag. Ibland kan det vara så ombytligt att jag kan vara glad och ledsen flera gånger samma dag.
Det är inget jag styr över, det är mina känslor som just den sekunden tar överhanden över mitt liv. Känslor som ibland är helt ologiska och kanske inte alls hör ihop med situationen. Känslor som kanske bara behövde komma ut, för att jag hållt inne dom för länge.

Hade jag fått välja så hade jag alla dagar i veckan, alla månader om året varit ER, istället för mig. Istället för en söndertrasad hög av ångest som ger upp innan jag ens börjat. med er, precis när som helst.


Säg bara till när du vill byta liv med mig...


Likes

Comments

Postad i: Alice

Utan dig är jag ingenting. Du får mig att kämpa, gråta och skratta. Du får mina dagar att bli lite bättre när jag inte riktigt orkar. Du gör allt värt att kämpa lite till för. Du har visat mig vad riktig, ovillkorlig kärlek är.

Alice <3

  • Alice
  • 31 readers

Likes

Comments

Postad i: Doris

Idag, för exakt ett år sedan. Så hämtade vi en liten, liten staffe i Örebro.

Bilder från dagen vi hämtade henne <3

  • Doris
  • 29 readers

Likes

Comments

Postad i: Vardag

Wall of text här nedan.


Jag vet att många stör sig på mig. På att jag kan pendla både i humör och vilja. Att jag är lat för att jag inte jobbar, att jag ljuger om mitt mående och mina diagnoser. Att jag vill ha folks medömkan och få höra hur synd det är om mig.

Jag hoppas NI läser detta.

Jag är 24 år gammal. I mitt liv har jag utåt sett inte gjort mycket alls, faktiskt ingenting värt att nämnas i alla fall.
I mitt liv har jag däremot gått igenom mängder av trauman som satt djupa spår i mig. Känslan av att aldrig passa in, vara mer känslig än alla andra... Utanförskapet och känslan av tomhet som medföljer känslan av ensamhet. En ofrivillig ensamhet.
Jag gillar att vara ensam, när jag själv väljer det. Jag trivs bäst i mitt eget sällskap utan folk som dömer mig, dessutom slipper jag oroa mig för vad folk tycker om mig. Jag kan bara vara JAG.
Men den ständigt gnagande känslan av utanförskap övergick till ångest, ångest som utlöste en social fobi. Nu var jag ännu mer konstig... Hur kan man inte tycka om att umgås? Varför klagade jag över min ensamhet när jag ändå inte ville umgås?
Frågorna som lämnades obesvarade gnager i mig ofta. Jag har inga svar. Jag vet inte varför jag vissa dagar kan umgås med människor och andra dagar vilja låsa in mig och aldrig mer gå ut. Jag förstår att det verkar konstigt. Men det är en del av mig. Som jag ständigt jobbar på att förbättra.

Jag har alltid velat prestera. Bra betyg i skolan, försöka vara den bra och stöttande vännen, ställa upp när folk behöver. Ställa orimligt höga krav på var enda prestation som jag utför. Allt från koka kaffe till proven i skolan.
Aldrig nöjd. Alltid besviken över en misslyckad prestation.
Ibland var jag nöjd, över en bild, ett ridpass, ett träningspass med hundarna. Nöjd över att jag klarat sociala situationer bra. - Tills jag jämför mig med andra, ser andras prestation och ser en chans att se ner på mig själv och det jag gjort.
Att då börja argumentera med mig varför jag inte är med och spelar sällskapsspel eller annat som kräver en prestation för att "alla andra kan ju göra det" är ju osmart. Jag vill inte av olika anledningar, mestadels den ovan skriven. Då ska jag väl ha rätten att slippa.

Jag kan få ångest av i princip allt. Det är inget konstigt i min värld, men något jag kämpar med för att slippa. Jag kan få ångest över att jag har ångest exempelvis.
Ångest av att jag inte just nu har ett jobb, att jag inte tränar mina hundar varje dag. Helt obetydliga saker som betyder massor för mig.


Det enda jag vill är att inte bli dömd, att folk ska se ner på mig bara för att jag kanske inte gör som ni, är som ni eller vill göra "normala" saker.
Jag kämpar var enda jävla dag, fast ni inte ser det.
Tänk på det innan ni tycker att det är konstigt att jag inte vill umgås eller göra vanliga saker.

Likes

Comments