igår var sista tävlingen på 2012. Vi åkte til Sissi och Nina Liljas anläggning i Gottlösa där Mantorpsryttarna hade sina hopptävlingar. Vi hade med oss många hästar. Både lastbil och släp. 8 hästar var med totalt. Jag hade att rida, Remember Me och Marco Luxe. Milla hade Louisdor, Tarasca och Caletto. Linnea red Vilda Viges, Ovation och Guido Ask.
Vi hoppade alla klasser från 90 till 120. Det var Sara Brink som byggde. Banorna var bra, underlaget höll.
Vi hade inte direkt bra förutsättningar inför denna tävling. Vädret har varit så himla dåligt att vi inte har kunnat riskera att åka till ridhuset för att träna, så vi har bara ridit ute i snön varje dag. I snökaos. haha.
Men vad gjorde det? När hästarna hoppade något så fantastiskt bra! Alla hästar skötte sig och hoppade fint :) Verkligen jättekul!

Min första start var med Rut. Vi var lite sena. När jag kom till framhoppningen skulle jag egentligen varit nere mot banan för att hålla mig redo! Så det blev snabba puckar, hoppade ett hinder sen travade jag ner mot banan. Hon var väldigt tittig och pigg! Men hon kändes jättefin och hoppade kanon. Petade ett plankhinder, lite retligt. Men jag var nöjd. I nästa klass fick vi en bättre framridning och banan kändes bra. Hon var så pigg och glad när hon hoppade att jag nästan flög av i sprången :)haha.
Petade dock samma hinder som klassen innan? Jobbigt. Men jaja.

Sen var det Marcos tur. Han kändes lugn och fin, som han har varit de sista tävlingarna. Inte lika PÅ och stark som innan. Hoppade fram lugnt och fint, sen gick jag ner mot banan. När jag står utanför känner jag hur jag helt plötsligt får ont och får svårt att andas. Brukar få så när jag ätit någonting som jag inte tål. Väldigt olämplig tidpunkt kände jag! Det gick heller inte över. Så jag fick bita ihop och försöka hoppa så bra som möjligt inne på banan. Envis ryttare och makalös häst hoppade runt och gick dubbelnolla. Sen var det bara hoppa av snabbt som satan och upp i cafét för att dricka vatten.. Blev heller inte bättre...
Brukar gå över efter någon timme eller så.. Så ja det var ju inte allt för roligt.
Sen var det dags för sista klassen. Jag mådde bättre och var ypperligt laddad.
Eftersom det var många strukna så kunde vi inte direkt hjälpa varandra då alla skulle rida. Sara Brink hjälpte mig att höja och sänka hinder på framhoppningen, vilket var väldigt tacksamt :) Så det kändes bra. Ner till banan, väldigt taggad! In på banan, nu kör vi. Det är vinna eller försvinna! Bra tempo redan från början. Hästen hoppade otroligt bra. Han har ju varit lite i och touchat räcken, men inte alls nu. Dags för omhoppning. Då fick jag hjärnsläpp. VART SKA JAG!?!?!? Jag kom inte ihåg. Jag svängde då en försent. Styrde mot en oxer. Tanken slog mig: Har jag inte redan hoppat det här hindret?? Jovisst. Det var hinder nummer 7 jag var påväg emot. Hoppade det. Saktade av till skritt och klappade min häst. Alla såg helt fundersamma ut, vad gör hon nu? Varför väljer hon att gå ut?! Uppe i domartornet var det helt tyst. Ingen verkade förstå. Då skrattade jag och sa att jag hade hoppat fel hinder. Vilket kändes sjukt retligt då allt kändes så perfekt och tempot var jättebra. Men det är sånt som händer tyvärr. Nöjd iallafall med att han fick en placering med sig i första klassen. Duktiga häst!

Det här året har varit underbart. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle gå så bra som det har gjort iår.
Från att inte tävlat mycket alls på storhäst, pga dålig motivation efter pappas bortgång. Till att köpa en häst som vänder allting. Mina mål var att hoppa Sveland Cup (110) och sedan hoppa 120 under året. Jag insåg ganska snabbt att de målen var förbi. I januari hoppade jag första tävlingen tillsammans med Marco i Mantorp, på samma ställe som vi nu avslutade. Då hoppade vi 1m och 110. Han körde sitt egna race och jag hade inte mycket att säga till om. Det var för lågt och jag hade ingen kontroll, men ändå 2 placeringar. Nästa tävling startade vi istället 110, 120 i Eken, där vi tog 2 placeringar. Så har året fortsatt. Kadri, min kära vän från ridlärarutbildningen, och jag anmälde oss för skojs skull till Amatör Touren i Falsterbo. Vi fokuserade oss på att åka på tävlingar som hade 120 och 125 klasser, så vi kunde räkna dem placeringarna till touren. Rosettplockare som han är Marco, kammade han hem placering efter placering och poängen till Falsterbo rullade in nästan varje tävling. I Örebro red vi mitt första meeting. Första dagen var elitomgång för allsvenskan. Vi hoppade en förklass. Dagen efter var det division 1 omgång. Vi hoppade mellanklasserna 120. Där vi tog 2 st 5e placeringar. I Kumla red jag min första 125 klass där det var väldigt svårt byggt, men det var nyttigt. I Tranås skulle jag ha hoppat 130 men eftersom det var för få anmälda i klassen så ställdes den in. Istället hoppade jag då 110 och 120. 110 var kval till Sveland Cup. Där vi kom 7a. När jag då tänkte på var mina mål hade varit när jag köpte honom, så log jag. Jag hade inte samma mål längre, utan nu var det Falsterbo som gällde. Emelie följde med mig till Kiladalen där jag hoppade två 120 klasser. Det var första gången jag red riktigt kontrollerat och lugnt. I första klassen tog jag en andra plats. Komma 2a utan att ens försöka gasa? Vad lustigt tänkte jag. Om jag gasar i nästa klass lite grann så vinner jag. Nästa klass gasade jag lite, och visst. Vi vann vår första klass. Det var då det var klart, jag hade kvalat till Falsterbo!!! Även om tiden inte var ute för att plocka poäng så visste jag att jag hade tillräckligt mycket för att komma dit. Folkungabygden annordnade tävlingar innan Flasterbo, det var sista helgen man kunde plocka poäng. Jag skulle starta 120, 125 ena dagen och 120 andra dagen. Det hade regnat något så enormt att de fick flytta hela tävlingen till sandbanan istället. Jag och Marco gjorde en prickfri runda med en bra tid, Yes tänkte jag. Vi kom mot sista hindret i omhoppningen. Där gick allt snett. En lagom stor vattenpöl innan hindret gjorde att han missbedömde och trodde att det var ett vattenhinder. Hoppade av alldeles för tidigt och vi landade i oxern och gick omkull. Jag skadade ett redan tidigare brutet revben och kunde inte starta andra klassen. Ledsen, förtvivlad och helt förstörd åkte vi hem igen. Marco fick inte en skråma, men jag själv kunde knappt röra mig. Men eftersom jag är så fruktansvärt envis bestämde jag mig för att åka tillbaka dagen efter och hoppa den klassen jag var anmäld till. Jag var nervös, nervös för att fallet skulle sitta kvar i bakhuvudet. Men det gjorde det inte. Efter ett språng på framhoppningen kändes allt som vanligt igen. Helt mörbultad gick jag in taggad till tusen. Nu var det min tur! Jag kunde inte röra på huvudet ordentligt för jag hade sträckt nacken. Bit ihop! Vi red och gjorde en super runda och slutade på en 3e plats. LYCKA!

Falsterbo Horse Show. Allt närmade sig. Spännande och väldigt roligt. Då kom beskedet. Min familj som bokat en resa i juli hade lyckats boka att de kom hem samma helg som jag skulle hoppa kvalet. Panik! Så det blev så att jag fick ta min lilla häst och åka ner dit själv. Som hästskötare hade jag med mig Madde Åström och Filip Åberg. Perfekta hästskötare som fixade så att hästen var snygg, var ute och gick med honom. Och som taggade mig till tusen. Allt under horse showen var häftigt. Att ha varit bland de bästa som kvalat och få komma dit och rida kändes helt fantastiskt. Det var inte någonting som jag hade räknat med alls. Det var hur många som helst som försökte kvala, och jag tog en plats! Bara det var stort för mig. Kadri och hennes fina Nils hade också lyckats kvala dit, Team Work på hög nivå!! :) Så Nils och Marco stod bredvid varandra i stallet.
Då var det dags, bangång lördagmorgon. Vi var nervösa. Jag ställde mig, kollade på banan och intalade mig själv: GO HARD OR GO HOME! Nu j*vlar. Det är annorlunda att åka till en sån stor tävling och hoppa när man bara har hoppat runt 120 banorna hemma här omkring. ETT förargligt pet i första klassen. SÅ irriterande. Men jag var ändå väldigt glad över att det hade gått så bra. Dag två, 125. Det var stort. Den dagen hade många också börjat komma ner till Falsterbo så läktarna var ganska fulla. Det var häftigt att rida in på arenan när man visste att så många satt och kollade. Marco var också taggad. Precis innan jag skulle in på banan gick en tjej omkull med sin häst över ett hinder på framhoppningen, så att sjukvårdare fick komma dit. Det förstörde fokus lite då man blev orolig för hennes skull. Men väl inne på banan försvann allt. Jag gav allt! Jag red i bra tempo och han hoppade jättebra! Vi fick 2 skitpet på räcke till räcke. Det har varit hans svaghet, att han droppar bakbenen lite så han snuddar bommen så den rullar ner. Ingen hård rivning, men det räcker ju för att få fel. Men alla andra svåra linjer var busenkla, vilken underbar känsla. När jag red ut strålande jag som en sol, det kändes som att jag hade vunnit. Även fast jag inte hade det ;) Sen började den 5,5h långa resan hem. Madde och Filip stannade kvar i Falsterbo, så jag åkte ensam hela vägen hem. Kanske inte det smartaste, men jag var så lycklig så det gjorde inte så mycket. Snäll häst! Jag sov hemma en natt, sen bar det iväg ner till falsterbo igen. Denna gång för en veckas semester, med emelie och matilda :)

Efter Falsterbo fortsatte höstens tävlingar. Vi fick en liten svacka med ett ner i 120 vissa klasser vilket var tråkigt och irriterande. Men Det vände sedan igen. I nykyrka var det väldigt många startande. Marcos förra ägare Izabelle hade gått in och ridit en snabb runda på 56 sekunder i en A:0. Ingen annan red så snabbt. Jag kunde stå och kolla på 50 starter så att jag kunde banan utan och innan. Jag funderade på hur fasen man kunde slå hennes tid, den var sjuk. Jag vill, jag kan, jag ska. Det var det som ekade i mitt huvud när jag hoppade upp på hästen. In på banan, rid, sväng, kapa 1 galoppsprång, sväng ett snävare. Jag kände att det var ganska snabbt. I mål! Jag stannade upp utanför för jag hörde inte vad de sa för tid. Det hade inte mamma eller milla heller hört. Sen kom det, 54 sekunder! Ingen annan lyckades ta den tiden, så där kom en till vinst! 
Nu de senaste tävlingarna har jag inte velat gasa alls, utan bara ridit för att få bra lugna rundor. Inte för att det har varit okontrollerat när vi var snabbast, utan mest för att jag velat ha stabila rundor. Så ett par placeringar till har rullat in, mestadels vita rosetter.
 

Så jag vill säga att det här har varit mitt bästa år hittills. Att en häst kan ge så mycket lycka. Att en människa kan älska ett djur så mycket som jag älskar min Marco Luxe. Att jag blivit den jag är just idag, mer självsäker och lugn, är tack vare denna underbara häst. Alla som vill utvecklas borde verkligen ha en sådan häst som Marco, som alltid ställer upp. Men som också är lite speciell så man vet när man gör rätt eller fel. Jag är så tacksam att Karin R från min ridlärarklass tjatade lite på mig att komma och provrida denna häst. Och tacksam för att Izabelle ville sälja honom just till mig. Jag är 21 år, men känner mig som 15 när jag tänker på hur mycket denna häst betyder för mig. TACK Marco Luxe för ett underbart tävlingsår. Och hoppas på att nästa år blir minst lika bra! Tack också till alla snälla människor runt omkring för all hjälp. Och tack till alla snälla som kommit fram och sagt så fina saker, det värmer!

Då Marco börjar bli till åren så är målen för nästa år detsamma som det blev detta år. Amatör touren i Falsterbo och ST i Globen (som jag iår råkade anmäla mig försent till), annars hade vi varit farliga ;)

/Love Emma 

 

  

 

 

 

 

 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments