View tracker

- Sure. I will talk to you later. I love you!
Jag bet mig i läppen men det hjälpte inte. Jag kunde inte hålla det inne. Det kändes som att jag behövde få det ur mig och framför allt så tror jag Liam behövde få höra det.
- I love you too, sa jag och la på luren.

___________________________________________________________________________________________
Niall hade sagt att det gick bra att jag sov över hos honom i natt. Vi hade precis blivit klara med bäddningen i soffan när klockan slog över till 22:01.
Jag la huvudet på kudden och tog min mobil ifrån soffbordet. Jag klickade in på twitter och log när jag läste Louis senaste tweet.

@Louis_Tomlinson: ”I’m so excited! #TheFutureIsComing.”

Jag tyckte på retweet knappen innan jag byte till facebook appen, sedan bestämde jag mig för att släckte lampan. Det var tyst i hela lägenheten. Det ända som hördes var surret ifrån Nialls tv som var igång inne i hans sovrum. Jag kände hur mina ögonlock bara blev tyngre och tyngre sen dröjde det inte länge förens jag sov som en stock.
   - This is your entire fault!
- What are you talking about Liam?
- You decide to sleepover at Niall’s place and now you can read about it in all the newspapers.
- But that was nothing! And it shouldn’t have happened if you didn’t kissed Danielle. So actually all this is your fault!
- How dear you Emma?! You know it wasn’t me who start the kiss…

   - Emma, Emma?
- I know Liam, I know…
Jag vaknade upp med ett ryck då Niall knuffade till min i sidan ännu en gång. Jag flämtade till och kollade med förskräcklig blick upp mot Nialls frågande ansikte. Var var jag?
- Shh., it okey. You’re fine. It was just a dream.
Jag pustade ut och gnuggade mig I ögonen.
- What’s happening? Where am I?
- At my place. Have you already forget about that? frågade han och gav mig en orolig blick på köpet.
Niall ha sin hand på min panna och kunde då konstatera att jag hade lite feber. När han väl nämnt febern kom allt på en och samma gång. Magen kändes öm och den gjorde ont. Hela min kropp kändes matt men det var inte det värsta. Mitt huvud dunkade som om det utfördes explosioner om och om igen runt mina öron. Som att någon stod och slog en hammare i ens huvudet hela tiden.
- My head is killing me.
- I'll get an aspirin for you. Anyway, I've made breakfast for us if you want.
Niall log mot mig innan han reste sig för att gå till badrummet och hämta tabletten. Jag satte mig upp i soffan helt yrvaken. Jag reste mig antagligen lite för snabbt för både huvudet och bebisen protesterade och huvudet började dunka ännu mer samtidigt som barnet började sparka.
- Åhhå snälla sluta, mumlade jag för mig själv. Jag började lunka bort mot köket och satte mig sedan vid frukostbordet. Det var fullt av alla möjliga sorters flingor, bröd, olika pålägg och ägg och bacon. Tevattnet blev klart och jag hällde upp varmt vatten i dem två tekopparna so också stod framdukade på köksbordet. Niall kom in och la tabletten sidan om min tekopp innan även han slog sig ner vid bordet.
- Thanks, sa jag och han log till svars innan han vände blicken mot all mat som stod uppradad framför oss.
- Yeah, about that. I didn’t know what you want for breakfast and I didn’t want to wake you up so, yeah. I picked up a bit of everything.
Jag log tacksamt åt Niall innan jag tog en macka och började bre med smör. Jag kunde se i ögonvrån hur Niall kollade finurligt åt mitt håll innan han släppt den största bomben av alla:
- And factually, they’re saying that pregnant women eats a lot.
Jag kollade irriterat upp på Niall som satt och asgarvade men han tystnade lika fort igen när han träffades av mig mördarblick. Egentligen kunde han ju inte veta men jag hatade när folk kommenterade hur mycket jag åt nu förtiden. Herregud liksom. Jag är gravid, jag ska mätta två stycken magar. Liam visste om den lilla detaljen och nämnde aldrig någonting angående mitt mat intag. Han visste att jag mådde dåligt över min enorma storlek. Att jag inte längre kunde komma i mina egna kläder längre och att jag behövde handla allt på mammaavdelningen. Oavsett vad jag än tog på mig så såg man den stora klumpen som stack ut. Även om jag visste att klumpen skulle försvinna snart och istället skända oss något vackert och enastående så var det svårt att tänka positivt när man kollade sig i spegeln ibland, och det visste Liam. Han accepterade hur jag tänkte och kände och nämnde aldrig någonting om det. Min Liam… Jag såg hans vackra och bedårande ansikte framför mig. Jag undrade vad han gjorde I just detta nu. Han kanske satt och läste tidningen själv, vid köksbordet. Han kanske satt tyst och betraktade min tomma stol mitt emot honom. Eller så gjorde han ingenting av det utan ljöt istället bara av stillheten och att slippa höra mig klaga på att bebisen sparkade sönder mig inifrån och ut. Jag måste nog ha sett rätt konstigt ut där jag satt och tänkte för min själv. Niall sparkade till mig på benet under bordet vilket fick mig att komma tillbaka till verkligheten.
- Somethings wrong?
Jag ruskade lite på huvudet och svarande han med ett kort ”no, nothing” innan jag tog en klunk av mitt te. Niall såg bekymrad ut.
- So what was your dream about then?
- Nothing special, ljög jag efter att ha tänkt klart efter en stund.
- It didn’t sound like nothing to me when you were crying in your sleep.
Hade jag gråtit också? Åhå nej. Jag kollade ut genom köksfönstrets istället och lossades som att jag inte hade hört hans sista mening. Niall fattade vinken och frågade inte mer om det saken under resten av frukosten.

__________________________________________________________________________________________________
Kapitel 20! Hoppas ni gillar det :) Nu ska jag ta helg på riktigt och festa, outfit-tema: BAD CHIC ;) hihi
Kommentera,
Kärlek // E

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nialls perspektiv:
- … He loves love you too much to just let you go and I know that you two will fix this up. However, you’re going to be a perfect family, just you three. I mean, when this things comes out, of course, sa jag med ett smil på läpparna och klappade henne retfullt på magen.

För först gången sedan hon kom så kunde man skymta ett litet leende på Emmas läppar. Efter det bytte vi samtalsämne och stämningen lättades genast upp lite.
__________________________________________________________________________________________

Emmas perspektiv:
Harry frågade om inte Niall kunde hjälpa han med att sätta upp en tavla som skulle ha blivit upphängd för längesedan. Alla tre gick upp en trappa ute i trappuppgången för att komma till Harrys lägenhet. Gemma, Harrys syster som var på besök denna vecka, kom springande mot oss.
- Harry, OMG, have you seen Danielle’s last tweet? And look Liam has…
Hon stannade upp i sin mening när hon fick syn på mig.
- Ohh. Hello, Emma. I didn’t know that you were here.
- What did Danielle wrote?
- Ehee, nothing just…
Längre hann hon inte förens jag ryckte mobile ur handen på henne.

@DaniellePeazer: ”Can’t believe I kissed you. I’m sorry… But I need to say, I kind of like it ;)”

@Real_Liam_Payne: “@DaniellePeazer So did I ;)”

Jag sjönk ner på golvet och kände hur all luft gick ur mig på en och samma gång. Båda tweeten var skickade igår runt midnatt. Niall satte sig ner på huk och omfamnade mig bakifrån. Han lutade sig över min axel för att kunna läsa de två tweeten som lös upp hela skärmen. Naill suckade intill mitt öra och tog ett hårdare grepp runt om mig. Långt borta kunde jag höra Harrys röst som undrade vad som förse gick och Gemma som snabbt förklarade situationen. Jag kände hur tunga mina ögonlock blev. Det ända jag ville göra nu var att gråta men jag kunde inte. Vätskan i kroppen var slut så det fanns inte ner vatten som skulle kunna komma ut. Efter att vi suttit så där ett tag fick jag plötsligt alla mina krafter tillbaka och jag gjorde mig fri ifrån Nialls trycka grepp. Jag var frustrerad och ilsken. Jag behövde vara för mig själv nu och få tänka. Niall, Harry och Gemma satt tysta och granskade vart enda steg jag tog. Jag bestämde mig för att ge tillbaka mobilen till Gemma innan jag så lugnt så möjligt sa att jag väntade inne i Nialls lägenhet, medan de blev klara. Väl inne i den ljusa lägenheten satte jag mig ner i den beige/bruna soffan för att kunna tänka men det vart tomt. Jag satt och stirrade ut i tomma intet. Hur kunde han? Tänkte han inte på barnet över huvud taget? Jag kände hur bebisen började sparka mer och mer inne i magen desto längre mina tankebanor gick. Det gjorde lite ont men det var inget som jag brydde mig om nu. Jag fiskade upp mobilen ur fickan och klickade upp twitter rutan.

@EmmaEmise: ”The baby notices that something is wrong. You promised me that I would never feel alone any more. Guess what, I do now!”

Två minuter senare plingade det till I mobile och Liams twitter namn lös upp skärmen. Jag tvekande men tryckte ändå upp tweetet.

@Real_Liam_Payne: ”I will never drink alcohol aging in my entire life. I’m sorry L”

Jag brydde mig in om att svara någonting så jag stängde av mobilen. Precis när klick ljudet från mobilen hördes som medgav att mobilen låst sig fick jag en obehaglig känsla i kroppen. En känsla som sa att jag var den av oss som var taskig. Liam försökte få kontakt med mig igen men jag avböjde varje gång. Kanske var det jag som skulle ta kontakt i alla fall… Nej! Aldrig Emma! Det var han som hade svikit dig.
   Niall kom in genom ytterdörren med mobilen i högsta hugg.
- I saw your tweet. Don’t worry, you’re not alone any more, sa han roat.
Jag log åt honom och jag kramade om honom när han satt sig ner I soffan bredvid mig.
- I never thank you enough, Niall.
- For what?
- For being such a good friend tom me. You’re always here for me, my best friend and I’m glad you understand me.
- Ahho Emma, sa han och slog till mig lite lätt på armen.
- Haha. No ut I’m serious. Thank you.
- You’re welcome.
Vi kramades igen och satte oss sedan till rätta i soffan för att börja kolla på tv.
Efter kanske 45 minuter in i ett tv-program fick jag nog. Niall hade suttit och slängt obehagliga blickar på mig under hela tiden. Jag vände precis på huvudet då Niall tänkt göra samma sak.
- What?!
- Emma, does Liam know you’re here?
Vad menade han med det egentligen? Jag vände bort blicken mot tv:n igen och försökte ignorera honom så gott det gick. Då stängde Niall av tv:n och kollade med en allvarlig blick på mig.
- I think you should give him a call and tell him where you are.
- What? Why should I? He doesn’t care anyway…
- Yes he do. Louis text me and asked if I know where you were because Liam called him and was really worried. All sense you run out from the apartment Liam has been out and looking for you. Even in the park you used to go to before the baby.
Jag vart tyst och kollade ner I golvet. Jag kände mig dum och skyldig.
- Maybe you sholud call him?
- What, NO! I will never…
- Yes you will and you need to. Or else maybe he will come here and look for you and I guess you don’t want that, right?
Jag skakande långsamt på huvudet och Niall nöjde sig med det svaret.
- Then call him. Sooner or later he will come here. He knows that you that you have the most trust to me when it comes to us boys.
- I know… Alright then, I give him a call.
- Now!
- Yes…
- That’s my girl.
Niall blinkade med ena ögat åt mig innan han reste sig upp för att gå ut i köket. Jag tog upp mobilen igen och knappade in Liams nummer. Jag tvekade innan jag tryckte ner den gröna luren. Det tog två signaler innan en andfådd Liam svarade på andra sidan luren.
- Emma, Emma where are you?
- I’m fine. Calm down.
- Where are you? I’m so sorry I have been looking for you…
- I know, I know. Niall told me and I’m fine. I’m at Niall’s place.
-Good then I will pick you up right now. Emma we really need to talk. I’m so so sorry…
- No, don’t.
- What?
- Don’t pick me up.
- But we have to talk…
- I know and we will but not today. I need some time, Liam. I can ask Niall if I can sleep here tonight so you don’t have to worried about me. I will talk you tomorrow, okey?
Liams anfådda röst hade lugnat sig lite nu och han svarade lite mer avslappnat.
- Sure. I will talk to you later. I love you!
Jag bet mig i läppen men det hjälpte inte. Jag kunde inte hålla det inne. Det kändes som att jag behövde få det ur mig och framför allt så tror jag Liam behövde få höra det.
- I love you too, sa jag och la på luren.

__________________________________________________________________________________________________.
Kapitel 19. Kommentera! :)
Kärlek // E

Likes

Comments

View tracker

Liam började ropa efter mig inne från vardagsrummet och jag skyndade på så att han inte skulle hinna ifatt mig, Jag skulle bara ut genom dörren nu sen var jag fri. Fri till att uttrycka vilka känslor jag än ville. Jag tog mina skor i handen och rusade ut i trappuppgången och smällde igen dörren efter mig. Jag var ute!
_________________________________________________________________________________________________
Jag sprang upp en trappa och stod nu utanför Nialls lägenhet. Killarna bodde nämligen allihop i samma trappuppgång vilket hade varit smidigast då de flyttade in här. Jag sträckte ut armen för att knacka men hejdade mig i sista sekund. Hur skulle Niall kunna hjälpa mig? Jag kände mig trasig, sviken och ensam men samtidigt en liten smula taskig. Varför gjorde jag det? Det var ju inte jag som hade gjort fel. Jag var inte den av oss som hade gått och kysst en annan tjej, även om Liam försäkrat mig om att han aldrig kysst tillbaka. Jag ville tro på honom, det ville jag verkligen men det var någonting inom mig som sa emot. Det sved i hjärtat att veta att hans läppar nuddat vid någon annans förutom mina.
   Jag satte mig ner på det första trappsteget som ledde upp till fjärde våningen där Lou och Harry bodde. Tiden gick och jag satt säkert där i 20 minuter och snörvlade. Jag behövde en kram. Jag kände mig ensam och vilsen och jag behövde verkligen min bästa vän nu. Jag ställde mig upp och gick fram till dörren. Jag läste på dörren: ”N.Horan” Min hand föll handlöst mot dörrens matta träyta. Efter flera hårda knackningar hördes det äntligen fotsteg på andra sidan dörren. Låset vreds om och dörren öppnades och framför mig stod Harry.

Nialls perspektiv:
Jag och Harry satt och spelade FIFA när jag hörde ett svagt ljud ifrån någonstans. Efter ytterligare en liten stund hördes det igen och jag förstod att någon knackade på. Harry suckade och pausade spelet för att kunna gå och öppna. Jag la också ner min kontroll för att gå och ta ett glas vatten innan jag följde efter honom till hallen. När jag kom fram hade Harry precis öppnat upp dörren. Hur seg var han egentligen? Mitt leende försvann direkt när jag möttes av en bedrövad Emma på andra sidan dörrtröskeln. Jag såg inte hela henne bakom Harry men av det lilla jag kunde se så var hon helt rödgråten och hennes kinder var rödflammiga av alla tårarna som antagligen runnit ner. Harry och jag bytte ut några blickar. Vi båda tänkte på samma sak, hon visste. Tystnaden bröts när Emma snyftade till och det fick alla att komma tillbaka till verkligheten. Hennes tårar började rinna igen och hon gjorde ingenting för att stoppa dem.
- I geuss you know then, sa Harry tyst och vände upp blicken mot Emma.
Hon svarade inte utan flera tårar pressandes ut ur hennes ögon istället som att det ens var möjligt. Hon böjde sin långsamt in mot Harrys famn och Harry omfamnade henne på direkten. Efter en lång och behövlig kram vad det verkade som stod Emma nu och kollade på mig. Jag hade granskat henne under hela tiden hon kramat om Harry. Jag tyckte synd om henne. Jag hoppades bara nu på att det var Liam som sagt det så att hon inte hade fått reda på det genom andra håll. Jag sträckte ut armarna mot henne och hon nästan sprang in i min famn. Jag kramade om henne hårt, rädd för att hon vilken sekund som helst skulle försvinna. Hennes huvud vilade mot mitt bröst och jag kunde känna att hon började lugna ner sig. Vi avslutade kramen och jag tog tag i hennes hand istället och ledde in henne mot soffan där Harry nu redan satt och höll på att stänga av tv-spelet. Alla tre satt tysta och snart så sov Emma, lutad mot min axel.
- I hope it was Liam who tell her about it so she didn’t saw it on twitter or something.
Jag svarade inte Harry utan kollade istället ner på den slumrande Emma som sov djupt efter allt gråtande. Jag tog bort en ljusblond hårslinga ifrån hennes ansikte.
- I hope so too, sa jag i en viskning och placerade en lätt puss uppe på hennes huvud. Hon vaknade till och andades tungt några gånger innan hon spärrade upp ögonen igen i ren chock.
- Shh. Take it dicey. It’s just me. You don’t need to be scared.
Emma lugnade ner sig och efter ett tag började hon motvilligt att berätta alltihop för mig och Harry.
- I waked up and saw Liam beside me, sleeping in the same clothes that he had yesterday. We ate breakfast just like any other mornings together and then I logged into twitter. When Liam came out from the bathroom, he said he needed to tell me something but it was already too late for that. I had already seen the pictures all over twitter. There was nothing more to tell…
“I’m sorry” var allt jag fick fram och tittade ner I golvet framför mig. Jag la armen runt om henne och hon kröp närmare mig. Hon drog en djup suck och sa med tårar i ögonen:
- It fels like all is my fault.
Både jag och Harry var snabbt framme och började försäkra henne om att det absolut inte var hennes fel.
- Don’t never ever say that again, sa Harry tröstande.
- It wasn’t your or Liams fault. It was Danielle who kissed Liam. I saw it, you know, I sat next to them.
- Yeah, I saw it too, fick Haryy ur sig tyst.
Både jag och Harry vände blickarna mot Emma när hon började förbereda sig för att ta nästa mening.
- I know. I trust him, I really do, because he came to me and wanted to tell me about it and I could see that he wasn’t lying when he told me. But still, it feels so wrong. Everything feels like my fault, sa Emma och bröt ihop igen.
- Maybe we aren’t ready…
Både jag och Harry kollade frågande på den bleka tjejen emellan oss.
- Maybe we wasn’t ready for a child. I mean I decide to keep the baby because of Liam, and now we are arguing when it’s only two weeks left. I don’t want the baby to grove up without a father or a mother. And serious, I can’t take care of a child on my own, I don’t have that money. Liam doesn’t seem to be finish with the partylife yet so what should I do… You see it’s my entire fault! I shouldn’t had keep the baby from the beginning.
- Emma don’t say that, sa jag och torkade bort några få tårar som rullade ner för hennes kind.
-… I know that you love this baby and I also know that you did the right decision to keep it. And yes, you and Liam are ready to take care of a child together. And to be fear, Liam just went out yesterday because we all want him to. He has been with your side sense you told him about he was going to be a father. We have actually asked him before about partying but he has always said no because he wants to be able to take care of you and the child 24 hours, 7 days a week. He loves you so much and he will never do anything to hurt you, sa jag och gjorde en konstpaus så att Emma skulle få en chans att ta in allt som sades.
- … He loves love you too much to just let you go and I know that you two will fix this up. However, you’re going to be a perfect family, just you three. I mean, when this things comes out, of course, sa jag med ett smil på läpparna och klappade henne retfullt på magen.
För först gången sedan hon kom så kunde man skymta ett litet leende på Emmas läppar. Efter det bytte vi samtalsämne och stämningen lättades genast upp lite.

_________________________________________________________________________________________________
Sista kapitalet för IDAG! Kommentera :)
Kärlek // E

Likes

Comments

Ebba var inloggad och jag ringde upp. Hon svarade direkt och vi pratade i säkert två timmar innan det var dags för henne att åka till sin basketträning. Resten av kvällen fick jag också lite tid till att prata lite med min bror över telefonen innan jag bestämde mig för att krypa ner under täcket för att försöka få lite sömn.
   Jag hoppades att Liam hade kul. Det var han värd!
_______________________________________________________________
___________________________
Jag vaknad upp runt halv nio nästa morgon och kände mig helt utvilad. Efter att ha sträckt på mig några gånger vände jag mig om och möttes av en djupt sovande Liam. Jag fnissade till åt hans högljudda snarkningar. Jag lät Liam fortsätta sova eftersom jag antog att han var väldigt trött efter gårdagen. Tidningen låg framför dörren så jag tog upp den och gick för att sätta mig vid det uppdukade matbordet. Jag hade fixat Liams favorit frukost eftersom jag antog att han var rätt bakis idag. Han kom utefter ett tag och vi åt vår frukost under tystnad. Stämningen kändes spänd, varför visste jag inte. Jag avstod från att fråga hur han hade haft det igår eftersom det inte kändes som rätt läge just nu. Jag orkade inte med tystnaden längre så jag dukade istället av mina saker och gick in för att byta om och fixa mig. På tv bordet låg min mobil och i samma ögonblick som jag kom ut ifrån sovrummet lös skärmen upp. Jag plockade upp den och sjönk ner i soffan. Det var bara Katja som hade gillat min bild på Instagram som jag la upp igår. Jag fortsatte att skrolla på nyheterna men när jag inte hittade något av intresse skiftade jag app till twitter. Min blick flög upp från mobilen när Liam gick förbi på väg mot toaletten. Jag vände blicken mot mobilen och twitter igen och fortsatte att utforska. Några av killarnas fans hade lagt upp bilder sen festen igår. Jag klickade upp bild efter bild och mitt leende blev bara större och större. Till slut satt jag bara och skrattade åt bilderna. De var verkligen bara fem stycken knasbollar. De bryr sig inte om att dem är kändisstämplade de lever som om inget hade hänt. Däremot så var alla killarna hur lojala som helst mot sina fans och fansen mot dem. Det var som ett samarbete emellan de båda, vilket var underbart att få bevittna.
   Jag skrollade vidare neråt och fick speciellt upp ögonen för ett visst tweet. ”#RIPeima” stod det och så fanns det en bild med. Nyfiket klickade jag upp bilden och fick en stor klump i magen. Bilden visade hur Liam och en annan tjej kysstes. Klumpen växte sig ännu större när jag insåg vem det var. Danielle, Liams exflickvän.
Jag kände hur hela min kropp blev matt samtidigt som frustationen steg inom mig. Jag somade in så mycket jag kunde för att på något sätt kunna finna en avvikelse i bilden. En avvikelse som skulle bekräfta att fotot var photoshopat men en sådan avvikelse fanns inte. Ingenting tydde på att fotot var redigerat. Om och om igen granskade jag bilden in i minsta detalj. Jag hade varit med om sådana här saker för att fans gjorde allt för att skilja mig och Liam åt. Vi hade grälat några gånger men vi hade alltid löst det. Det var inte lätt i början men jag har lärt mig efterhand att kunna tyda foton. Kunna avgöra om dem är äkta eller inte och detta fotografiet var definitivt äkta. Liam som nu kommit ut ifrån badrummet igen harklade sig några gånger för att kunna få min uppmärksamhet.
- Emma… I need to tell you something about the party yesterday…Jag såg I ögonvrån hur han kollade upp på mig med ett bedrövat ansiktsuttryck. Jag satt fortfarande som fastklistrad och bara stirrade ner på bilden som visade på min mobilskärm. Jag kände hur tårarna började bildas. Liam insåg antagligen då att jag redan visste om det. Han gick fram till mig och tog mobilen ur hand på mig sedan svor han.
- Emma you have to believe me. It’s not what it looks like.
Jag svarade inte utan lätt istället tårarna tala för mig. Jag lät dem rinna ner för mina dystra kinder.
- Please Emma don’t… just… let me explain.
Fler tårar rann ner och Liam fortsatte prata:
- Yesterday when we were out we went to Funky Buddha and we start to drink. After a few hours Lina, Daily and Danielle turned up. We start to talk a little whit them and then Louis invite them to our table. We were all drunk and… When I finished my talk with Niall I just turned around to Danielle and then she kissed me. You have to believe me. I didn’t kissed her and when I didn’t kissed back she understand what was happening. She told me that she was sorry. After that I said goodbye to the others and went home.
Jag fnös till men Liam ville inte ge sig.
- Emma please, look at me, please, sa han och la en av sina händer på min mage.
Jag flög upp ur soffan och sprang bort ifrån honom.
- How dear you?!
- Emma please I said I was sorry and…
- Sorry? Really? We’re going to have a child in two weeks Liam and you’re sorry?!
Avståndet mellan oss hade hu ökat med två hela meter. Tårarna forsande ner för mina kinder medan jag skrek ut orden. Medan jag drog efter andan tog Liam sin chans att gå fram till mig. Han tog tag i min hand men jag drog snabbt åt mig den igen. Jag placerade båda mina händer på den stora magen och strök sakta upp och ner i förhoppning om att det skulle lugna ner mig en aning. Jag snyftade till och stängde ögonen för att försöka få stopp på alla tårarna. Tusentals tankar snurrade runt i huvudet på mig.
- Emma…
Liam satte två fingrar under min haka och lyfte sakta upp mitt huvud. Mina rödgråtna ögon fick ögonkontakt med Liams för en stund men jag valde att vika av och kollade ner i golvet igen istället. Han la långsamt sina händer över mina som fortfarande var utplacerade på min mage.
- Please don’t, sa jag knappt hörbart.
- What? viskade Liam tyst tillbaka.
- I SAID DON’T!!
Det kändes som om blixtar for ut ur ögonen på mig och jag förflyttade mig snabbt två steg bakåt, bort från Liam.
- I…
- Don’t ever touch me again!
- Come on Emma, we can fix this.
- Really? Liam I've been carrying your child now for almost nine months and this is the way you treat me?
- It wasn’t my fault…
- It never is!
- Emma…
Liam sträckte sig efter min hand men jag backade undan ännu en gång.
- Leave me alone, fick jag till slut fram.
- Come on now…
- I said LEAVE ME ALONE!
- So now it's me who had to leave? Have you forgotten that this is my apartment?
Min blick for upp mot Liams och jag blängde surt på honom. Man kunde se att han ångrade sig men det var försent för det nu. Jag trängde mig förbi honom och greppade tag i min mobil innan jag vände på klacken igen för att gå mot ytterdörren. ”Please I didn’t mean it like that. Stay, just please stay Emma” kunde jag höra efter mig. Ingenting som han sa skulle kunna få mig att vända om, ingenting! Liam började ropa efter mig inne från vardagsrummet och jag skyndade på så att han inte skulle hinna ifatt mig, Jag skulle bara ut genom dörren nu sen var jag fri. Fri till att uttrycka vilka känslor jag än ville. Jag tog mina skor i handen och rusade ut i trappuppgången och smällde igen dörren efter mig. Jag var ute!

___________________________________________________________________________________________________
Kapitel 17 här då! Ska börja skriva på kapitel 18 nu med så får se om jag hinner skriva klar det annars kommer det upp imorgon förmiddag :) Kommentera!
Kärlek // E

Likes

Comments

Eleanor log ett varmt och harmoniskt leende mot mig. Jag sprack upp i ett lika stort leende tillbaka. Hon behövde inte uttrycka sig med ord för jag visste redan vilka känslor som bubblade upp inom henne. Det var ren lycka. Hon, precis som jag gjorde, kände sig nu som världens lyckligaste tjej!
   Och precis som jag så var Eleanor redo för nya äventyr i livet!
____________________________________________________________________________________________

De senaste veckorna hade flugit iväg och nu var det bara två ynka veckor kvar tills vår lilla bebis skulle komma. 23 oktober var det beräknade datumet. Jag och Liam stod och vek tvätt tillsammans. Om en timme skulle killarna åka till studion för att spela in det sista till det nya albumet. Allt som allt var One Direction uppe i två släppta filmer, 13 böcker och höll på att spela in sitt fjärde album. De kunde även skriva upp fyra stycken världsturnéer på sitt cv. Med andra ord, deras karriärer blomstrade än.
   Efter att ha vikit klart all tvätt gick Liam in och tog en snabb dusch medan jag satte mig på en av köksstolarna för att läsa det sista av morgontidningen. Jag kände hur bebisen började röra på sig där inne i magen och jag log ett urfånigt leende för mig själv. Jag strök handen över magen och slöt ögonen. Jag var så fruktansvärt trött. Hela natten hade jag ägnat åt att springa upp på toaletten för att kräkas om och om igen. Ingen sömn överhuvudtaget hade jag fått men jag tyckte mest synd om Liam. Han var den utav oss som skulle upp och jobba, åka till studion och behöva prestera. Själv satt jag bara här hemma och gjorde i princip ingenting. Varje gång som jag flugit upp ur sängen och rusat mot toaletten hade jag haft honom strax bakom mig. Liam satt på badkarskanten och höll upp mitt hår medan jag klamrade mig fast över toastolen. Han hade suttit där tyst och strukit mig lugnade över ryggen, allt för att visa att han fanns där för mig.
   Jag satt djupt försjunken i mina tankar och märkte inte ens att Liam kommit ut ur sovrummet.
- Are you sure about this? I can stay home if you like.
Jag öppnade ögonen som varit slutna och kollade bort på honom och möttes av en medlidande blick. Jag log och nickade tillbaks.
- Go. I will be fine. See you in a few hours.
- Call me if you need something.
Jag nickade ännu en gång och Liam tog tag I mobile och bilnycklarna som låg på byrån bredvid honom. Han gick mot hallen för att sätta på sig skorna och sedan hörde jag hur ytterdörren öppnades och sedan hur den stängdes långsamt igen. Nyckeln vreds om i låset och sedan var han borta. Jag suckade djupt för mig själv men sedan gick den över till en stor gäspning. Liam skulle inte komma hem förens vid fem tiden och nu var klockan runt ett snåret. Efter mycket velande så blev det ändå att jag gick in i sovrummet för att vila upp mig och det tog inte många sekunder för mig att somna.
   Jag vaknade upp av att något pressande mot min nacke. Jag rullade runt och möttes av ett glatt ansikte. Liam var hemma. Han tog bort en hårslinga som trillat ner i mitt ansikte och pussade mig sedan lätt i pannan.
- Hey, sa jag med en hes röst.
- Hey, sorry for waking you up.
- I’m glad you’re home. How did it go?
- Really good. We only got one more day in the studio, I think.
- That’s great news.
Liam höll nu om mig jag låg ihopkurad I hans famn. Jag betraktade våra ihop flätade fingrar. Det kändes bra, allt ihop.
- How do you fell, honey?
- I’m much better now.
- Good to hear.
Vi blev avbrutna av att det plötsligt plingade på dörren. Liam reste på sig och motvilligt släppte jag hans hand. Jag hörde hur han hälsade på någon. Jag hörde bara mummel utifrån hallen men jag antog att det var någon av killarna som kom över för att låna något. Jag suckade och reste mig för att gå ut och hälsa. Det var Harry. Han såg mig komma ut ur sovrummet och log stort åt mig.
- Hello there sweetie!
- Hey Harry.
- How do you feel? Liam said that you didn’t feel well today.
- Yeah, I’m really tired but I guess that’s a normal thing.
- I guess so.
- And how do you feel?
- Really good. I’m excited. We almost finished the album today so yeah.
- Yes, I heard about that, sa jag och vände blacken från Harry till Liam.
- So, what are you saying men? Are you coming?
- I don’t know. I need to take cear of Emma.
- What’s going on?
- Me, the boys and some people from the record company are going out tonight because we’re celebrating the new album. And I just asked if Liam wants to enjoy us.
Jag vände blacken mot Liam som såg oskäer ut i frågan.
- Of course you should go!
- But you then? I can’t just live you here alone.
- I will be fine, Liam. I can take care of myself you know.
- So you’re coming? frågade Harry igen ännu en gång.
- Yes he will! Liam you need a night of. Go out with the boys and have fun. You’ve just been sitting here with me all the time so take this evening to celebrate with the guys. I'll be fine, I promise.
- Okey then. When should I be ready?
Harry svarade att de skulle åka om 35 minuter till nattklubben Funky Buddha, som låg mitt inne i London.
Jag bestämde mig för att gå och handla lite kvällsmat till mig själv så länge medan Liam för andra gången idag gick in i duschen. Inne i mataffären hade det varit lång kö till kassan så när jag väl var hemma igen var det dags för Liam att gå. Han drog gelen genom håret och frågade hur han såg ut. Jag kramade om honom och sa att han såg perfekt ut som vanligt och att det skulle krylla om tjejer runt om honom. Han skrattade till och gav mig en puss i pannan för att sedan gå och öppna dörren då det plingade till. Utanför stod alla killarna uppklädda och redo för party. Jag hälsade på alla lite snabbt medan Liam satte på sin sina vita converse. Han kände efter så att han hade mobil och nycklar med sig och gick sedan fram till mig igen.
- Are you sure about this now? I can stay…
- No, go! It just one night right? I think I survive. Go and have fun with the boys now. Älskar dig!
- Ealskar deaj!
Han la armarna om min midja och placerade en snabb kyss på mina läppar innan började stöna och klagade på att han var seg. Han vände i dörren igen och sa:
- Don’t forget to call me if you need something.
- I promise.
- Or if you just feel alone or…
- Go now!
Han log stort och vände sig om för att hinna ikapp de andra killarna som var på väg ut genom porten nu. Jag ställde mig i dörren och vinkade efter dem. Dörrlåset vred jag om innan jag fortsatte mot köket för att ta fram den färdiggjorda salladen som jag tidigare hade köpt i affären. Jag tog bestick och ett glas med vatten och gick ut och satte mig vid matplatsen. Datorn stod påslagen bredvid på köksbordet och jag klickade in på skype. Ebba var inloggad och jag ringde upp. Hon svarade direkt och vi pratade i säkert två timmar innan det var dags för henne att åka till sin basketträning. Resten av kvällen fick jag också lite tid till att prata lite med min bror över telefonen innan jag bestämde mig för att krypa ner under täcket för att försöka få lite sömn.
   Jag hoppades att Liam hade kul. Det var han värd!

_____________________________________________________________________________________________________
Kännd´de att jag hade ett flyt nu så det blev ett kapitel idag med. Eftersom det är helg nu också så kan ni nog vänta er flera nu både lördag, söndag :) Kommentera, tack!
Kärlek // E

Likes

Comments

Det var ju bara killarna som skulle komma så det gjorde inte så mycket och det såg stökigt ut. Det var bara att gå hem till någon av Harry eller Louis så kändes ens egna hem som ett lyxigt paradis. För oavsett och det var fest hos dem eller inte - det låg alltid saker överallt!
   Jag hjälpte Liam med att duka fram tallrikar och glas. Vi blev precis klara då det plingade till på dörren. Då var middagen igång!
____________________________________________________________________________________________

Den första personen att komma var Niall. Jag välkomnade honom och han sträckte fram en bukett rosor. Jag borrade ner huvudet nog rosorna och en stark men underbar doft slog emot mig.
- Thanks, Nialler! They’re beautiful.
- So how does my girl feel today?
- Your girl? sa Liam sarkastisk när han gick mot oss.
Liam kramade mig bakifrån medan jag vände blicken tillbaks mot Niall igen.
- Pretty good actually.
- That’s good to hear.
Mer hann vi inte säga förens det plingade till för andra gång på dörren. Jag slet mig los ifrån Liams fasta grepp som han hade runt min midja för att kunna gå och öppna ytterdörren. Det var Louis som höll ett stadigt grepp om sin flickvän, Eleanors hand, och bakom de kunde man skymta lite av Harry. Louis kastade sig över mig och sa:
- Hello there, Big Mama!
- Louis!!!
Eleanor smällde till Louis på armen och himlade med ögonen.
- She is carring around a child. Don’t call her staff like that then!
Jag log och skakade lite på huvudet innan jag gick över för att krama om Eleanor.
- Haha. It’s okey.
- So how do you feel, I mean it’s only a month left, right?
- Yes. Only one month. Then I can drink and eat normal again, haha.
- Wait, you can’t it food? How are you supposed to survive?!
Jag stirrade häpet på Louis som såg rätt allvarlig ut medan Eleanor bara rullade irriterat med ögonen.
- Hellloo? Forget about me?
Harry som stått bakom viftade nu häftigt med händerna i luften. Louis och Eleanor gick förbi mig och vidare in i hallen för att kunna ta av sig skorna och hälsa på dem andra. Harry sträckte fram en chokladask mot mig.
- I heard this would be good for pregnant women.
Jag gjorde en grimasch åt honom innan vi också kramades och gick in till de andra som samlats i vardagsrummets soffa. Zayn och Perrie dök också upp senare och nu satt alla åtta och småpratade med varandra. Jag hade dukat fram lite snacks åt oss som nu stod på soffbordet. Harry, Louis, Zayn och Liam satt och diskuterade vilken som var den bästa tränings aktiviteten medan Perrie och Eleanor pratade om någon slags ny manikyr som dem skulle prova på. Niall och jag satt och småpratade med varandra vilket var skönt. Han var den utav killarna som jag hade kommit närmast under denna tid om man bortser från Liam. Speciellt nu under den tiden jag burit runder på barnet hade han varit extra hjälpsam och stöttande på alla sätt och vis, vilket var skönt. Liam trodde att det var för att båda nu var helt uppslukade av mat. Niall för att han alltid älskat mat och jag på grund av graviditeten. Jag visste att Liam hade varit sarkastisk när han sagt det men jag trodde nog ändå att det låg någonting i det. Vi spenderade mycket tid tillsammans när bara vi två gick för att äta då ingen annan var hungrig.
   Äggklockan plingade till ifrån köket och förklarade då för oss att maten var färdig. Jag reste mig upp för att gå och fixa med serveringen när Liam stoppade mig.
- I got this, honey
Jag log tacksamt till svars och följde sedan efter de andra till matbordet där dem redan höll på att välja platser. Det gick ju inte lika smidigt att ta sig fram nu mera så när jag väl var framme vid det fin dukade bordet satt alla redan ner. Jag skulle precis slå mig ner när jag såg det. Det var dukat till ytterligare tre personer. Varför? Liam kom ut ifrån köket med ett fat med rykande het kyckling på. Jag gav honom en frågande blick angångne dukning men fick ändas ett leende tillbaka. Precis då ringde det på dörren igen. Jag kollade hastigt mot dörren och sedan tillbaka på Liam igen. Han rörde inte en minn och det verkade inte som om någon av dem andra hade hört något heller. Jag var förvirrad. Vad var det som hände egentligen? Liam satte ner fatet med kycklingen på och självklart var Niall framme först med gaffeln för att rycka åt sig några bitar. Efter det mimade Liam ett ”I take it” och började gå mot hallen. Jag stod kvar lutad över min stol och försökte lyssna intensivt på vad som sas i hallen men jag kunde bara höra mummel. Liams huvud dök upp igen i dörröppningen men inte ensam. Det var några som gick efter men vilka? Vi hade väl inte bjudit fler än killarna?
- Babe, some people are here to see you.
Min tveksamhet var som bortblåst när jag såg vilka det var. Molly, Ebba och min älskade bror Ian. Jag kollade häpet på Liam som log ett kärleksfullt leende tillbaka. Jag satte av i världens fart och slängde mig över mina bästa vänner samt min bror. De andra reste också på sig och det blev världens kramkalas men sedan var vi tvungna att sätta oss och börja äta för att maten inte skulle bli allt för kall. Just nu var jag världens lyckligaste människa! Nästan alla människor som jag älskade satt runt detta bordet ikväll. Inom kort skulle jag också få lov att hålla i en underbar liten skapelse. En skapelse som kommit igenom moder natur och som skulle delas tillsammans med världens absolut bästa pojkvän som jag även fick lov att kalla min.
   När alla ätit upp förutom Niall som tog ytterligare någon kyckling bit till, satt alla och småpratade med alla. Under middagen hade jag Molly och Ebba pratat jättemycket och skrattat desto mer. Jag hade saknat dem enormt mycket och det var fem månader sedan vi sågs sist. Även om vi inte hade setts så mycket hade det inte gått en dag utan att vi pratat på telefon eller över skype. Min bror däremot hade jag träffat för bara några veckor sedan, när jag och Liam hade varit på snabbesök i Sverige för att kunna vara med på min fars 45 års firande. Men Ian var en sådan person som man saknade bara genom att man lämnat huset i 10 minuter. Hans härliga utstrålning och hans glada attityd gjorde alla i närheten på bra humör. När jag flyttade ihop med Liam här i London för två år sedan, hade bara min och Ians relation byggt sig starkare och starkare för varje dag som gick. Detta var jag såklart väldigt glad över.
   Jag tog ett djupt andetag och andades in den underbara atmosfären. Jag kände hur Liam, som att till höger om mig, greppade tag om min hand. Våra blickar möttes och jag mimade ett ”thank you”. Han log och böjde sig fram för att ge mig en lätt puss. Vi blev avbrutna av Perrie som harklade sig och frågade:
- So guys, had you decide a name yet?
- Yes we have. If we get a baby-gril we decide to name her to either Ellie, Destiny or Melody.
- And if we get a baby-boy we will call him Lukas or Philip, fyllde Liam i.
- That’s sounds great, sa Molly och alla instämde, alla förutom Louis.
- Why don’t you call him Junior-Lou? hojtade en ironsik Louis.
Med en belåten min fick han alla att börja skratta. Efter det hjälptes vi åt att plocka undan disken.
   Kvällen fortsatte hur bra som helst och stämningen var på topp. Vi hade förflyttat oss ifrån köksbordet till sofforna och jag satt nu och höll handen men min älskade Liam medan jag lutade mig mot min brors axel.
- Jag har saknat min lilla pratkamrat dessa två månaderna.
En viskning hördes från Ian innan han la armen om mig. Efter OS hade Ians karriär bara fortsatt uppåt. Han hade varit över mycket i USA eftersom det tydligen gick väldigt bra för hans musik där borta, vilket var kul! Så bra att han till och med hade flyttat till New York tillsammans med Paulina för ett halvår sedan. Jag var så klart jätteglad för hans skull men den ända nackdelen som ställde till det lite, var tidsskillnaden. Vi hade inte kunnat samtala så mycket på sistone eftersom jag oftast sov när han vaknade och tvärtom. Ibland hände det att vi var vakna under samma timmar men då hade oftast Ian soundcheck eller något liknande eller så ringde han när jag var på något av alla mina läkarbesök.
   - Jag har saknat dig, jättemycket! Fick jag tillslut fram.
- Jag har saknat dig med, Emy.
Jag blev varm inombords. Ian var den ända i hela världen som kallade mig för Emy och så ville jag också att det skulle förbli. Det var liksom speciellt. Ian tog ett hårdare grepp runt mig och jag burrade in mig i Ians stora famn.
- Ja tänk! Om mindre än en månad så blir jag morbror till antingen en mini Emma eller en mini Liam.
Jag tittade mot Liams håll i smyg. Han hade verkat höra vad det var vi samtalade om och man såg hur han drog lite på smilbanden. Jag log också. Liam kunde både prata och förstå sig på svenska nu. Även om han fortfarande hade sin lilla brittiska betoning på allt han sa så var han otroligt duktigt. Däremot så var hans brytning rätt charmig och absolut ingenting som jag gick och störde mig på. Jag skrattade till:
- Haha ja, tänk att jag ska bli förälder innan dig, rätt komiskt va?
- Haha, jättekul Emma. Dra inte upp den historian.
- Men du är ju så gullig på den filmen. Haha. Hur gammal var du nu igen, två? ”Hej, jag heter Ian och när jag blir stor så ska jag ha 49 barn innan jag blir tjugo”. DU är så söt!
- Ha-Ha-Ha. Jag var två okej? Jag trodde bara att man blev 50 år ungefär…
- Haha, men 49 ungar är ändå helt normal eller? Haha.
- Kom här, sa Ian och rufsade till mig i håret som han alltid brukade göra när vi var mindre.
- Nej, kanske inte så värst normalt. Men på tal om det… Paulina är helt crazy där hemma nu, tack vara dig.
- Va?
- Ja, sen vi fick beskedet av dig och Liam att vi skulle få en nykomling till familjen så är det det ända som Paulina snackar om. Hon har blivit helt makalös och hon tänker nu mera bara på barn och att skaffa familj…

- Men?
- Men… Jag vet inte.
Ian skrattade till men blev genast allvarlig igen och spände blicken i mig.
- Emma, du och Liam är verkligen gjorda för varandra. Det vet både du, jag och alla runt omkring er. Så håll ihop. Jag menar, ett barn, speciellt nyfödda småttingar kommer behöva mycket tid och omsorg och ni kommer vara trötta jämnt och ständigt men låt inte… ett litet bråk få bli något stort, okej? Stanna tillsammans. Du vet hur många polare till mig som har skilt sig så fort de har skaffat barn eftersom verkligheten har kommit ikapp dem. Lova mig att ni håller ihop. Jag vill att du ska vara lycklig och jag ser att Liam är den rätta personen. Han får dig att le även i dem mest mörkaste stunderna.
- Jag lovar. Ingen ska få stoppa oss, sa jag och vände blicken mot Liams, som redan satt och kollade ner på mig.
- Och du min unge man får se efter den här lilla dammen i vått och tort! Speciellt nu när hon är lika stor som ett hus, avslutade Ian med och brast ut i skratt.
Jag slog till Ian på armen och skrattade till lite jag med men Liam satt helt tyst.
- Jag lovar dej, Ian. Jag skae, fick Ian till svars från en mycket seriös Liam.
- Bra! Så, jag får väl komma och hälsa på sen när bebisen har kommit antar…
Längre hann Ian inte komma med meningen innan Eleanor avbröt honom med en harkling. Allas blickar vändes mot Eleanor som genast såg osäker ut och vände och vred på sig. Hon hatade att tala inför flera personer samtidigt. Hon var väldigt lik mig – gillade inte för mycket uppmärksamhet. Men vad jag kunde läsa av hennes ansiktsuttryck så var detta tydligen nödvändigt att få alla att lyssna.
-Ehee, yeah… Ehe. Since all are together now I thought it would be a good idea to tell everyone. Even if I’m speaking are directed to you Louis… Anyway. I should have told you this before but I wasn’t 100 % sure so I decided to wait. But yesterday I got my suspicions confirmed. However, I didn’t get the chance to tell you yesterday because you guys were in the studio and I was fall asleep before you got home...
Louis och vi andra satt spänt och lyssnade och väntade ivrigt på den stora finalen. Medan Eleanor tog en konstgjord paus passade Louis på att bre sig ett kex med lite paprika ost på, innan han lutade sig tillbaka i soffan igen.

- … So yeah, I just decided to tell the story when everyone was around, which is now.
Alla tog varsitt sista andetag och väntade otåligt på Eleanors fortsättning.
- … Louis? I… I’m pregnent.
Louis som nyss stoppat in ost kexet i munnen började hosta som en galning. Zayn hällde upp ett glas vatten åt honom medan Harry dunkade honom lite lätt i ryggen. Stakars Eleanor glömdes snabbt bort i kaoset och man kunde se hur ledsen hon blev då hon inte fick någon direkt respons från Louis, mer än bara massa hostningar. Ebba la en tröstande hand på hennes arm men hon verkade inte lägga märke till det. Louis hostningar började avta och han vände upp blicken ifrån golvet. Han fick ögonkontakt med en gråtfärdigt Eleanor. Hon såg förkrossad ut och jag kunde se hur hon kämpade för att hålla tårarna inne.
- That is… *host host* wonderful news, my love! fick Louis tillslut fram med en väldigt hes röst.
Eleanors bedrövliga uttryck försvann på mindre än en mikrodels sekund och hon kastade sig runt Louis hals men han hejdade henne, för han hade siktet inställt på hennes hallonröda läppar. Vi andra började jubla och klappa händerna.
- For how long did you known, frågade Liam.
- Like I said. I wasn’t 100 % sure until yesterday, but I’ve feel sick for weeks now.
- However, we are so happy for you, guys! The same happy that we have for Liam and Emma as well, sa Harry och reste sig upp för att kunna karma om dem båda. Jag och resten ut av gänget häng på Harry och så var kramkalaset i full gång igen.
   Harry, Perrie och Zayn samt Ebba hade nu gått hem eftersom alla fyra skulle upp tidigt imorgon bitti. Zayn skulle köra Perrie till flygplatsen imorgon då hon skulle vidare på turné med hennes band Little Mix, Harry skulle till studion och Ebba skulle ta flyget hem till lilla Sverige. Resterande av gästerna satt kvar i våra soffor och vi småpratade alla lite med varandra. Jag kollade bort mot Eleanor som satt och höll handen med Louis samtidigt som hon djupt granskade sin mage. Jag log. Jag visste exakt hur hon kände sig. För cirka åtta månader sedan var det jag som hade suttit så där och skannat av var enda centimeter av min då så platta mage. Risken fanns ju att magen skulle kunna ha växt lite medan jag kollat bort, även om jag mycket väl visste att det var omöjligt
. Men känslan man fick i kroppen var obeskrivlig. Du blev varm av bara tanken på att någonting faktiskt höll på att växa inuti dig, just i detta nu. Det var skämmande och härligt på samma gång. Jag log åt alla minnen som ploppade upp i huvudet och vände upp blicken mot Eleanor igen. Även hon vände upp blicken och vi fick ögonkontakt med detsamma. Eleanor log ett varmt och harmoniskt leende mot mig. Jag sprack upp i ett lika stort leende tillbaka. Hon behövde inte uttrycka sig med ord för jag visste redan vilka känslor som bubblade upp inom henne. Det var ren lycka. Hon, precis som jag gjorde, kände sig nu som världens lyckligaste tjej!
   Och precis som jag så var Eleanor redo för nya äventyr i livet!

____________________________________________________________________________________________________
Kapitel 15. Sorry för uppdateringen (som alltid) ^^ Men skolan tar mycket tid  nu. Det är ju som sagt var inte sommarlov längre :/ ;))
Aja, hade bra! Kärlek // E

Likes

Comments

Liams perspektiv:
Hennes vackra leende syntes nu och jag förstod då att det var en glädjetår. Jag log åt den fina tjejen framför mig och innan jag själv visste ordet av det så var jag på väg för att böja mig ner efter hennes ljus röda läppar. Vi möttes på mitten i en fantastik kyss. En kyss som sa: ”Jag älskar dig för den nu är!”
   Det var henne jag väntat på. Helsingborgstjejen var helt klart den som jag hade väntat på i hela mitt 19 år långa liv.
__________________________________________________________________________________________

Emmas perspektiv:
Jag kollade på klockan, 16:41. Jag stängde av tv:n och kravlande mig upp ur soffan för att gå ut till Liam i köket. Han lade märkte till att jag kom mot honom för han vände sig om gör att kunna gå och möta mig i en kram. Vi kunde inte ens kramas normalt längre för att min stora mage tog emot.
- How do you feel, my little angel?
- Are you talkning with me or the baby, bacuse I don’t think I’m that little anymore, sa jag och strök mig själv över den stora magen.
Liam skrattade till och kysste mig sedan i pannan innan han fortsatte med maten.
- I’m talking to both of my angels of course, sa han och vände sig om igen för att pussa på min stora mage.
Jag log. Kunde jag ens ha hittat en bättre pojkvän än detta. Han var perfekt på alla tänkbara sätt. Det var det som hade fått mig att behålla barnet från första början, trots min unga ålder. Jag hade övervägt länge att göra en abort delvis för att jag bara var 23 år då graviditetstestet hade visat positivt och för att jag inte hade någon fast inkomst själv. En annan orsak hade också varit för att Liam och resten av killarna i One Direction ofta var ute på turné och jag var inte helt säker på om jag skulle klara det under de långa perioderna, även om både min och Liams familj hade sagt att dem ställde upp när det behövdes. Men det hade kommit en vändpunkt då Liam hade fått mig på andra tankar. Han hade varit så underbar och sagt att han skulle stötta mig i vilket beslut jag än tog, eftersom beslutet faktiskt enbart bara var mitt. När jag sedan hade berättat för honom att jag ville behålla barnet kunde man se en lättnad i Liams ögon
. När jag sedan frågade honom om hur han stod till det erkände han att han hela tiden ville ha behållit barnet. Han hade känt från dag ett att vi var redo för detta och att han speciellt kände sig helt klart redo för papparollen. Där av övervägde fördelarna nackdelarna och jag bestämde mig för att behålla det mest älskvärda i världen.
   Jag lämnade köket och började gå mot vårt sovrum. Det skulle inte bara vara jag och Liam ikväll. Killarna och deras flickvänner skulle komma över på middag. Jag hoppade in i duschen och lätt det varma vattnet rinna ner längs min kropp. Jag kände hur barnet i magen började sparka. Leendet spred sig på mina läppar innan jag viskade tyst:
- En månad kvar sen får jag äran att hålla dig i min famn.
   Jag satte på min ett par vita tights under min blommiga mammaklänning. Jag suckade högt när jag såg min egen spegelbild framför mig. Magen gick inte att dölja längre. Jag kände mig verkligen som en fet kossa hela tiden. Liams fina gestalt uppenbarade sig när han kramade om mig bakifrån.
- You ARE beautiful, sweetie.
Jag log mot hans spegelbild innan jag snurrade runt för att möta honom i en kyss.
- Can you belivie that we’re going to be a family?
- I know, lovely isen’t it?
- Of course, viskade jag mot hans bara överkropp som jag lutade huvudet mot.
- You should get some clothes on. The boys are coming soon.
- I know, babe, svarade han och placerade en lätt puss på min näsa innan han gick vidare mot byrån.
Jag började sminka mig och satte upp håret i en snygg uppsättning, efter att jag lockat det. 20 minuter senare stod både jag och Liam klara och jag började treva ut över alla lådorna mot vardagsrummet, ihop om att inte snubbla över något. Vi skulle få nycklarna till vårt nya hus om tre veckor men vi hade redan börjat rensa i hyllorna där.
Men det var lugnt. Det var ju bara killarna som skulle komma så det gjorde inte så mycket och det såg stökigt ut. Det var bara att gå hem till någon av Harry eller Louis så kändes ens egna hem som ett lyxigt paradis. För oavsett och det var fest hos dem eller inte - det låg alltid saker överallt!
   Jag hjälpte Liam med att duka fram tallrikar och glas. Vi blev precis klara då det plingade till på dörren. Då var middagen igång!
____________________________________________________________________________________________

Här är kapitel 14. Hoppas ni tycker om det! Blev lite kort idag men jag försöker att lägga upp så många så möjligt nu varje dag. Kan dock inte lova något eftersom jag nu har börjat skolan igen och för att den är prio Ett. MenMen,, ska försöka! Kommentera, Kärlek // E

Likes

Comments

Vi var på väg mot restaurang torget efter att Liam insisterat på att få bjuda mig på en fika efter att han hört min mage kura som en hel flock rusande elefanter. Jag hade ett fler tal gånger sagt att det var okej och att vi kunde gå och hämta min plånbok på hotellrummet men han hade hela tiden avvisat mig. Han insisterade på att få bjuda och efter mång om och men så gav jag med mig.
   Han var så gullig, och jag utsvulten!
_________________________________________________________________________________________
5
år senare:
Jag satt i vardagsrummet bland alla flyttkartonger och zappade emellan dem olika tv kanalerna. Liam stod i köket och höll på med kvällsmaten. Jag sneglade på honom där han stod och skar upp grönsakerna. Kan man tänka sig va? 5 år senare sitter lilla jag här, Emma ifrån Helsingborg på 24 år och just nu höggravid. Detta skulle aldrig ha hänt om inte Liam hade kommit och knackat på min hotelldörr den kvällen under OS-veckorna. Efter den fikan kunde värken jag eller Liam slita oss ifrån varandra. Vi var som en person. Ditt han gick, gick jag och tvärtom. Ändå tog det ett halvår innan vi blev ett par. Det var så uppenbart för alla förutom oss själva att det hade varit kärlek vid första ögonkastet för oss båda. Däremot så tyckte jag att det var skönt att jag och Liam inte hade hastat oss in i något. Faktum är att vi hade blivit så goda vänner att ingen av oss egentligen vågade ta det sista steget för vi var rädda att det skulle förstöra vår fina vänskap. Det var Louis förtjänst att jag satt här idag. Han hade tillslut inte orkat med längre att vi bara satt och slängde blickar på varandra lite då och då. Så under en filmkväll sa han ifrån. Louis hade sagt det rakt ut så alla killarna plus Louis och Zayns flickvänner också kunde hört det, vilket hade varit fruktansvärt pinsamt.
- Men kom igen! Vet ni två inte hur man kysser varandra, eller? Liam, ta befälet mannen!
Zayn och Harry hade börjat fnissa och Niall som satt bredvid mig kollade med en intensiv blick som brände i nacken. Jag hade bara suttit där i soffan och låtit mig slukas av allt det pinsamma som hände på en och samma gång. Jag kände mig så generad och satt och stirrade ner i golvet framför mig, rädd för att möta Liams blick. När ingen av oss två svarade hade Louis tagit ton igen och sagt ”så här gör man…” och sedan kysst Eleanor. Jag sneglade på Louis och Eleanor.
De såg så lyckliga ut tillsammans. Efter ett tag lutade dem sig tillbaka i soffan och fortsatte att kolla på filmen, då möttes min och Liams blick. Han var lika röd i huvudet som jag antagligen också var. Vi log lite osäkert mot varandra innan vi ursäktade oss med att vi skulle gå ut i köket och fixa mer popcorn. Det var då det hände. Vi hade kysst varandra och all kärlek som vi hållit inne på så länge släpptes lös på en och samma gång. Vi hade till och med glömt att poppa nya popcorn. Vi hade bara ögonen för varandra. Dock hade dem andra märkt vad vi nyss hade gjort när vi kom ut ur köket igen tomhänta. Direkt började dem att göra retfulla miner åt oss och busvisslat för att göra sig märkvärdiga. Men det hjälpte inte. Jag drunknade i Liams ögon och vi släppte inte blickarna ifrån varandra under hela resten av den där kvällen.
   Någon vecka senare hade vi bestämt oss – det var han och jag nu. Eller bestämt och bestämt. Det hade kommit naturligt mer eller mindre, efter den kvällen i köket. Killarna sa ofta till oss att vi betedde oss som att det inte hade funnits något annat. Att vi hade varit ett par under hela tiden vi känt varandra. Men sanningen var den att ingen av mig och Liam ville hålla tillbaka längre, vi ville vara tillsammans. Vi hade pratat några dagar om att faktiskt bli ett par för verkligheten också. Men det var inte förens vi satt på ett tåg i Sverige på väg mot Helsingborg för lite släktkalas på min sida som Liam hade frågat rakt ut. Han hade flätat ihop våra fingrar och sedan vänt upp blicken mot mig:
- So it’s you and me now?
Jag ville så gärna säga ”ja”. Jag ville skrika ut ett högt ja men så enkelt visste jag att det inte var. Ett ”ja” skulle göra allt så mycket enklare men jag visste ju också vilka konsekvenser det skulle medfölja. Att svara ”ja” skulle betyda offentlighet, offentlighet skulle betyda pressen, pressen skulle betyda rykten och rykten skulle betyda hat, massor av hat!
   Jag hade med en osäker blick kollat upp på Liams entusiastiska ansiktsuttryck. Han såg nog att jag tvekade för hans grepp om min hand blev lösare. Med det samma fattade jag ett hårdare grepp om hans hand och försäkrade om att jag gärna ville men att jag också tänkte ett steg längre. Jag visste inte riktigt om jag var redo för att möta hela världen som Liams flickvän.
- Liam you know how much I love you and have done seens day one…
- But…
- But I don’t know if I’m ready for this yet. I mean I’m ready for you but not all this, you know, the famous part. I have seen myself a few times now in different newspapers in Sweden and London and it feels so strange. It feels weird and I only get in there because I am a "friend" of yours. What would happen then if we go out like a couple?!
Liam såg lite besviken ut och kollade ner i sitt knä. Det gjorde ont när jag såg honom nere så innan jag kunde hejda mig själv hade jag sagt:
- But I guess that’s something you have to take if you’re going to date one of the biggest superstars on this planet…
Vi fick ögonkontakt och mitt stora leende spreds till Liams läppar.
- … I want to live and be happy like everyone else, and for me that's when I’m around you. Ever since that kiss in the kitchen I’ve waked up every single morning with a smile on my face, sa jag och pausade lite.
- Think about it like this; My love for you is like a package that you have long looked forward to having in your arms. When you get home after taking the package with you,  you just want to tear it up. You get very happy when you finally find the thing you are looking for in the box. The advertising that you specilly asked to not get, is in there also even then you clearly said that you didn’t want it. You get annoyed because you said that you didn’t want that stupid advertising, but still you get it. Do you understad? The paparazzi are like the advertised! They continue taking photos even if you don’t want them to. Got it?
Liam kollade frågandes på mig.
- So… You compare our love with a package and advertisement?
Det blev tyst i några sekunder innan båda två brasst ut i skratt. Det var det här jag gillade med att vara med Liam. Han tog inte mig för givet och inte heller allt för seriöst. Vilket var bra för en annan hade väl tagit min jämförelse som ett rop på hjälp, att jag var psykisk störd eller något men inte Liam. Han tog mig för den jag var och inte efter vilka kläder jag hade eller hur mycket smink jag smetade på. Han såg min insida och jag gjorde det samma med honom även om det hade var konstigt att hänga med ett par superstjärnor i början... Liam avbröt mig mitt i tänkandet och fortsatte som om han hade läst mina tankar:
- I’m so happy that you didn’t chose me because I'm Liam Payne, and just because you wanted all the attention. And I understand if you're afraid of what the paparazzi can do. But still I want to be able to show my girl for the whole world because I’m proud of calling you mine, my beautiful girl. I want to show people that you aren’t like all those horrible and nasty things they’ve been called you lately. You are perfect and none should be called such of things just because you hang out with me and the boys.

Liams perspektiv: On the train
Jag såg på Emma hur hon kollade ner med en orolig blick. Hon hade inte visat det så tydligt innan men jag förstod att alla elaka kommentarer hade tagit hårt på henne. Ingen i världen skulle kunna leva i harmoni i paradiset om det hela tiden fanns människor där som påminde en om den tragiska verkligheten. Jag såg på Emma att och kämpade för att hålla tillbaka dem få tårarna som hade börjat bildas under hennes ögonlock. Jag borde kanske inte ha nämnt kommentarerna. Jag hade själv läst några få tweet på Twitter och efter att bara ha läst två, tre stycken satt jag själv med vattniga ögon. Det var hemska saker som sades om min underbara Emma.
- Emma you know you're beautiful. I want you to know that whenever you feel ready for a relationship, then I’m also ready. We don’t need to hurry up, we got a whole lifetime so why scuttle, sa jag försäkrande även om det tog emot.
Hennes vackra ögon var blanka och en tår föll ner för hennes kind. Jag var snabbt framme med min hand för att kunna torka bort den men hon bad mig att låta bli. Hennes vackra leende syntes nu och jag förstod då att det var en glädjetår. Jag log åt den fina tjejen framför mig och innan jag själv visste ordet av det så var jag på väg för att böja mig ner efter hennes ljus röda läppar. Vi möttes på mitten i en fantastik kyss. En kyss som sa: ”Jag älskar dig för den nu är!”
___________________________________________________________________________________________

Ja, det var kapitel 13 det... Jag antar att jag kommer att lägga upp ytterligare ett kapitel idag men jag får se. Min dator har börjat sega sig lite så får se om jag får igång den sen igen. Annars har ni detta kapitlet och så kommer det fler imorgon! ;) Kärlek // E
   Det var henne jag väntat på. Helsingborgstjejen var helt klart den som jag hade väntat på i hela mitt 19 år långa liv.

Likes

Comments

Jag tryckte mig förbi Ian och där var den. Väskan stod på samma ställe och jag rotade snabbt fram mobilen. Han öppnade dörren lite till och vi gick ut för att gå mot restaurang torget på plan två. På vägen skickade jag snabbt iväg ett sms till både Ebba och Molly:

”Ni kommer aldrig tro min när jag berättar allt som hänt mig idag! Xx.”
___________________________________________________________________________________________

- You are kidding me right?!
   Det var dag 2 på London resan och jag och Ian var på flygplatsen för att hämta upp Paulina som kommit med flyget för 20 minuter sedan. Paulina skrattade tills hon inte fick luft längre när jag berättat klart om incidenten med Louis igår. När vi hade varit och hämtat upp Paulina tog jag också chansen att gå och checka ut min andra väska som kommit under natten till Heathrow. Det kändes skönt att väskan kommit så fort som den gjorde för nu slapp jag i alla fall gå runder i dessa kläder i tre veckor. Och att gå och shoppa en helt ny garderob för tre veckor kändes inte som någon bra idé. Verkligen inte nu när jag sparat ihop så mycket pengar som jag faktiskt lagt undan till Australien resan som jag, Ebba och Molly planerat in efter studenten.
   - Men träffade du någon utav dem andra killarna i bandet då? Frågade Paulina när hon lugnat ner sig lite.
   Ja, jag hade hjärntvättat Paulina med allt prat om One Direction, vilket jag var väldigt glad över. Ingen av mina kompisar där hemma gillade killarna lika mycket som jag. De kunde lyssna på låtar av dem och tycka om musiken men sen var det liksom inget mer. Därför var det skönt att kunna prata med Paulina om dem. Dock var Ian inte lika glad över det. Han tyckte vårt ”fangirlande” började gå överstyr, även om han visste att jag aldrig för hade varit så stort fan av fangirling. Jag och Paulina skrattade ofta åt det komiska i att hon snart fyllde 24 år och satt och dreglade över killarna, som till och med var yngre än henne vilket var lite mysko. Efter alla pratstunder om One Direction var hon nu mera besatt och kollade upp allt dem gjorde genom att stalka 20 000 konton i minuten på twitter.
   Vi svängde in på parkeringen bakom arenan och parkerade på 453 som sist och gick ur bilen. Ian och Paulina gick för att fixa backstage-pass åt henne så jag bestämde mig för att gå upp på mitt hotellrum för att lämna av min andra väska, innan vi alla tre skulle luncha på Starbrucks.
Jag gick in i den vita långa korridoren och skulle precis svänga höger runt hörnet när det plötsligt tog stopp. Jag ramlade omkull samtidigt som min resväska for iväg åt ett håll.
- Aj mitt huvud, muttrade jag och tog handen för pannan.
- Oh My God, I’m sorry. I didn’t saw you. Come on, I help you up.
Jag kunde känna hur en arm tog tag I mig och hjälpte mig upp på benen igen. Det snurrade till lite och jag tappade balansen men killen höll ett stadigt tag om mig så att jag inte skulle ramla igen. Jag blickade några gånger för att kunna se bättre. Jag vände upp huvudet mot killens ansikte och chockades över att det var Harry jag såg. Harry Styles. Han kollade ner på mig och log ett snett leende. Bara helt perfekt stod han där med sitt lockiga glänsande hår, och leendet som fick alla tjejer att smälta.
- Are you okey?
- Yes. It’s okey. I’m fine, thanks.
   Mer hann jag inte säga förens resten av killarna rundade hörnet. Dem kollade frågande först på Harry sedan på mig efter som han fortfarande höll i mig så jag inte skulle trilla igen. Jag kände hur rodnaden smög sig fram och jag drog mig snabbt ur Harrys grepp.
- Harry, come on. We are away for two seconds and you've already picked up a girl.
- Yes, of course Zayn, but this time I didn’t…
Längre hann Harry inte grimasera fram till Zayn förens en ny röst hördes.
- But hey, it’s you! You got lost yesterday, right?
Jag kollade generat upp på Louis som flinade åt mig.
- Yes, sa jag knappt hörbart.
- You live here?
- Yes, that’s right. By the way, Harry, I’m sorry that I went into you.
Jag banade vägen bort mot min resväska som låg slängd någon meter bort och skulle just börja gå.
- Wait, you know my name?
Harry samt resten ut av killarna stirrade konstigt på mig.
- Yes, of course. Who deosn’t? I know all of your names. Harry, Zayn, Louis, Niall and Liam, sa jag och pekade på dem i tur och ordning. Min blick stannade på Liam lite extra länge innan jag började rodna igen. Liam Payne, min kändis crush sedan dag Ett.
- I guess you’re a Directioner then?
- Yes, I love your music! Sa jag log generat.
- Cool, fick Harry fram.
- Which is your favorite food?
- What?
Alla vände blickarna mot Niall som såg oskyldig ut.
- What? I just asked…
- But hey, which member is your favorite?
- Yes, and which song do you liked the most? fyllde Zayn i.
Jag svarade på Zayns fråga först att min favoriter låt  var ”Little Things” samt deras första singeln ”What makes you beautiful” vilket Niall tyckte var ett bra val. För att vara lite ironisk så svarade jag på Nialls fråga också och sa att jag gillade pizza och kyckling.
- And your favorite member? envisades Louis med.
Skulle jag svara? Jag bestämde mig snabbt för att låta bli och sa istället:
- Ye, about that… Ehee I like all of you, guys, sa jag men kunde ändå inte låta bli att vända upp blicken mot Liam som gav ifrån sig ett litet leende när våra blickar möttes.
- Haha, I see that you’re lieing, sa Louis och klappade Liam på axeln, som stod på vänster sida om honom. Alla killarna gav ifrån sig varsitt litet fnitter utom Liam som himlade med ögonen åt Louis innan han möte min blick igen. Harry avbröt den pinsamma tystnaden med att fråga om jag ville hitta på något med dem. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Ville killarna i One Direction verkligen hänga med mig?

- I don’t… I think I should.. Ehe I really need to go now.
Jag dog ett stadigt grepp om handtaget runt min resväska och gjorde vägen klar för mig för att kunna små springa för att hinna med hissen som nyss kommit ner. Herregud Emma, vad har du gjort? Du har precis tackat nej till att få hänga med självaste One Direction.
   Klockan var nu 20:05 och jag hade legat och deppat hela eftermiddagen enda tills nu. Varför lätt jag alltid min blyghet ta över hela tiden? Fast egentligen, varför skulle jag tacka ja? Dem ville väl inte vara med mig egentligen. Harry hade väl bara frågat för att kunna gottgöra mig för att han gick in i mig. Annars hade de aldrig frågat fattar du väl.
Jag vände på mig i sängen så att jag låg och kollade upp i taket. Jag hade till och med skippat lunchen med Ian och Paulina för att jag inte hade någon lust att behöva stötta ihop med killarna igen. För andra gången idag så avbröts mina tankar ut av en knackning på hotelldörren. Hanna, Ians stylist hade inte anlänt ännu så jag antog att det var hon. Jag släpade mig upp ur sängen, stannade till framför spegeln och kollade in en färdig gråten tjej med smink ut kletat i hela ansiktet. Jag drog snabbt med handen under ögonen så att jag fick bort det mesta av den ut smetade mascaran. Jag satte upp håret snabbt i en tofs och drog en djup suck innan jag skyndade vidare mot dörren. Jag drog på ett fejkat leende på läpparna och drog ner handtaget och öppnade långsamt dörren. Liam?
- Hey there Emma.
Jag stirrade häpet på honom. Visste han mitt namn? Glädjen bubblade upp inom mig men jag höll mig sansad och frågade istället:
- You know my name?
- Yes I read it on your backstage pass before.
- Åhå, yes sure, sa jag och kände mig riktigt dum.
- I just come over to ask if you wanted to do something?
- Now?
- Ehe, yes if you want to?
- But we can do it tomorrow also, I mean, maybe it’s too late now… I just…
Liam blev osäker när jag inte svarade på hans fråga och förklarade att vi lika gärna kunde hitta på något imorgon om jag tyckte det var för sent ikväll. Hade Liam frågat mig, MIG, om vi skulle hitta på något? Jag visste inte riktigt vad jag skulle vara men tillslut ruskade jag lite på huvudet för att kunna komma tillbaka till verkligheten.
- Yes sorry, I just was thinking about… Do you know what, forgot it. I will love to do something with you… now, sa jag oskyldigt och jag kände hur mina kinder ändrade färg till skär rosa.
Liam såg antagligen att jag rodnade för han log och sedan kollade han ner i marken som om man inte visste vart han skulle göra av sin blick. Vi stod tysta en stund innan jag harklade mig och sa att jag bara skulle hämta en munkjacka sen kunde vi gå. Vi var på väg mot restaurang torget efter att Liam insisterat på att få bjuda mig på en fika efter att han hört min mage kura som en hel flock rusande elefanter. Jag hade ett fler tal gånger sagt att det var okej och att vi kunde gå och hämta min plånbok på hotellrummet men han hade hela tiden sagt nej. Han insisterade på att få bjuda och efter mång om och men så gav jag med mig.
   Han var så gullig, och jag utsvulten!
___________________________________________________________________________________________

Det blev ytterligare ett till, enjoy!
Kapitel 12, Kärlek // E

Likes

Comments

- Du menar inte allvar?!!
Ian nickade bara till svars men ett stort leende på läpparna. Jag lutade mig tillbaka i det mjuka sätet och försökte tänka klart. Jag var alltså på väg till samma arena som mina största idoler befann sig i just i detta ögonblick. En varm känsla spred sig i min kropp då det gick upp för mig att det inte längre var omöjligt att få prata med en av dem fem urgulligaste killarna i världen.
   One Direction, here I come!
______________________________________________________________________________________________

Vi parkerade bilen på nummer 453. Ian tog fram mina väskor ur bagageutrymmet på BMW:n och erbjöd sig sedan att bära dem. Självklart så tackade jag inte nej till ett sådant erbjudande så med Ian som släpade runder på min resväska, jag som tog tag i mitt handbagage begav vi oss den massiva ingången som låg framför oss. Ingången var bara till för personalen samt artisterna vilket var skönt för då slapp jag bli fotograferad, vilket jag hatade efter alla dessa år min bror varit i rampljuset. När vi kom in igenom svängdörrana var det första man såg en gigantisk kristallkrona som hängde ner ifrån taket och lyste upp den stora mörka lobbyn. Vi svängde av till höger lite längre in i den stora salen och kom in till ett mindre rum där jag skulle fotograferas och fylla i lite papper. Några minuter senare fick jag ta emot mitt alldeles egna Backstage-pass så att jag kunde röra mig fritt i hela arenan. Känslan som flög igenom kroppen när jag trädde passet över huvudet var magiskt. Det gick äntligen upp för mig av jag var här, i London. Jag ville skrika av glädje så att alla runt omkring skulle först hur lycklig jag var, men naturligtvis hejdade jag mig själv. Det hade varit en aning pinsamt att skämma ut sig själv efter bara 10 minuter på plats. Vi tackade personalen som hjälp oss och fortsatte sedan vår vandring längre in i arenan. Vi möttes upp av Tomas, Ians maneger efter en liten stund. Han ville ha lite hjälp av Ian att bära några lådor upp till hans rum. Ian ställde upp och han lämnade över min resväska till mig medan man höll upp dörren för Tomas som hämtade lådorna som stod inne i ett förvaringsrum. Vi stod tysta ett tag medan vi väntade innan Ian tog ton och sa medlidande:
- Du vet att jag älskar dig Emma, men snälla om vi skulle av någon som helt anledning råka stötta ihop med killarna i bandet. Snälla skrik inte öronen av dem eller gör något annat pinsamt…
Hans allvarliga ansiktsuttryck försvann och han gav ifrån sig en retfullt flin. Jag räckte ut tungan mot honom innan jag svarade:
- Jag lovar. Tror inte ens att jag kommer våga säga någonting till dem om jag ser de.
- Nej snälla stå inte bara och stirra för allt i världen. Då är det bättre att skrika eller vad som helst. Stå inte bara och kolla på dem rakt upp och ner. Det är det värsta som finns när man försöker prata med fans och det ända dem gör är att stå och stirra eller flämta. När det händer mig i Sverige så känner jag mig som ett fån, ungefär som att jag pratar med en betongvägg. Så vad du än gör stå inte bara still utan att göra någonting. Ett ”hej” räcker men stå inte bara där.
Efter Ians långa bedjande nickade jag till svars och vi båda brast ut i skratt.
-Tack ännu en gång Ian för att du fixade hit mig. Du är verkligen bäst.
Jag gav honom en hastig kram innan Tomas kom ut och började lasta lådor i alla dess storlek i Ians famn. Vi började röra oss mot det hållet logen låg åt där några av lådorna skulle lämnas av.

Väl inne i den väl pyntade logen lämnade vi av några lådor sedan fortsatte vi ut genom dörren igen med sikte mot hisshallen.
- Skulle jag inte ha lämnat min resväska i din loge? Eller ska vi vidare till hotellet efter detta? Frågade jag Ian medan jag förgäves försökte få över den tunga resväskan för tröskeln.
- Du är redan på hotellet, syrran!
Jag fick väskan i rörelse och den for över tröskeln. Jag var inte riktigt med på den snabba rörelsen så jag svajade till och tappade balansen. En sekund senare låg jag på golvet med hela resväskan över mig. När jag kravlat mig upp på benen igen kollade jag häpet på Ian. Ian mumlade något som lätt som ”alltid lika klumpig” innan han svarade mig:
- Du är på hotellet redan, upprepade Ian som om han trodde att jag inte hört.
- Ja, jag hörde men nu sa ju i telefonen häromdagen att du bodde på Greace-Town hotell.
- Det gjorde jag också tills igår. Alla artister plus deras crow fick flygga in här på arenan igår. Alla har fått varsitt eget hotell rum men dem flesta delar två och två. Vi i Team-Nixsson har alla sina rum på våning sju.
Hissen plingade till och dörrarna öppnades och vi tre gick in plus två andra som skulle åka till tredje våningen. Efter att ytterligare släppt av några på våning sex var vi nu ute ur hissen och gick igenom en av korridorerna på våning sju. Vi kom fram till rum nummer 791 vilket var Ians rum. Han stoppade in kortet och dörren låstes upp. Vi gick in i rummet och jag drog efter andan. Det flotta rummet var hur lyxigt som helst. Jag kände mig som en prinsessa där jag stod under den enorma kristallkronan som hängde i hallen, innan man kom in i sovrummet. Ian som nu var inne vid sängen smällde igen ett av nattduksborden och fick mig att vakan upp ur mitt dagdrömmande. Han räckte över ett hotellkort med nummer 720 på samt ett papper med några namn och telefonnummer på.
- Här är ditt kort till hotellrummet och här är lite nummer om det skulle vara något. Ja, det är ju Tomas och Annas nummer där och så… Ja du vet vilka dem andra är.
Jag nickade ivrigt till svars medan jag fortfarande försökte ta in alla nya intryck runt omkring mig.
- Just det, du kommer att bo med Hanna, min stylist du vet. Men hon kommer inte förens på torsdag så till dess har du rummet för dig själv. Är det okej?
- Visst.
- Ska vi gå bort och spana in ditt rum då? Så kan du lämna dina väskor där och göra dig hemmastadd. Du ska ju ändå bo här nu i några veckor trots allt.
Jag tog ett stadigt grepp om min resväska och vi gick ut i korridoren igen. Ian följde med mig till rummet och visade mig lite vart jag kunde hänga mina saker och var allt fanns. Han började även rabbla upp lite dörrnummer där dem olika i teamet bodde med jag lyssnade bara med ett halvt öra. Jag var i full gång med att springa rumt i hotellrummet för att spana in utsikten och prova sängen. Mina ögon tindrade som små diamanter. Rummet såg precis likadant ut som inne hos Ian förutom att jag hade lila vägar och han ljusblå. Annars var rummen identiska.
- Här ska jag nog trivas, ropade jag ut och avbröt Ian mitt i meningen.
- Har du ens lyssnat på mig? sa han förvånat.
- Ooppss. Såg inte att du stod där och pratade, sa jag sarkastiskt.
- Haha du kommer då aldrig att förändras… I alla fall packa upp nu och så kom och knacka på mig sen så kan vi gå och ta något att äta och sen kan jag visa dig runt lite.
- Absolut. Har inte ätit sedan jag stack hemifrån i morse.
- Bra. Okej men då går jag. Glöm nu inte att jag bor på 791, det står ju på lappen också som jag gav dig.
Jag svarade Ian med ett kort ”ja” innan jag föste ut honom ur hotellrummet. Nu var det dags för att packa upp, något jag hade blandade känslor för. Vilken väska var det jag hade fått med mig egentligen?
   35 minuter senare var jag klar och nu såg det faktiskt ut som om någon bodde här. Jag satte ner tandborsten och tandkrämen i glaset som stod inne på vasten i det stora badrummet. Jag kollade upp och suckade djupt åt min spegelbild. Helt osminkad och med håret som stod åt alla håll. Jag antar att det inte var någon som brytt sig på flyget men här gjorde alla det. Jag drog åt mig borsten och kammade igenom håret några gånger innan jag gick ut för att sätta på mig lite mascara. Kläderna kunde jag inte byta ut eftersom jag oturligt nog hade fått med mig sko väskan istället för väskan med alla kläder i. Men det fick duga. Jag hade ett para slitna jeansshorts och en vit Hollister t-shirt med blått tryck på. Jag kollade mig en sista gång i spegeln innan jag drog på mig mina vita Converse och skulle gick mot dörren. Jag kom ut i hallen men kunde inte se mitt handbagage. Min mobil låg där i och jag skulle gärna vilja ha den med när vi åt eftersom jag tänkte ringa Ebba och Molly sedan och berätta att jag kommit fram. Då kom jag på det. Jag hade glömt min handväska inne i Ians rum i all hast. Jag suckade och tog rumskortet och gick ut i korridoren. Jag kollade mig omkring. Överallt var det korridorer som ledde till andra. Hur skulle jag någonsin kunna hitta här? Jag började sakta gå längs dörr raderna. Vilket nummer var det nu han bodde på? Sjuhundra nio något… Eller var nian sist? Var det inte en etta med också? Jo. Jo, det var det. Jag gick ytterligare förbi fyra dörrar och läste samtidigt numren högt för mig själv. 713… 715… 717... & 719. Här är det ju! Det var ju inte så svårt. Eller jo det var det ju. Dörrarna låg huller om buller och ingenting gick i nummerordning på det här stället. Jag ställde mig framför dörren och knackade på och strax där efter öppnade en brun hårig kille. Det var inte min bror med jag kände direkt igen honom. Hans lite spretiga hår, hans grå gröna ögon och hans stora fina leende som kunde smittas av till alla som vistades runt om honom. Det var Louis, ja den Louis från det bandet.
- Hello, can I help you with something?
Medan Louis kollade på mig med sitt fina leende stod jag som ett fån med hakan nere vid knäna. Ians röst ekade i mitt huvud: ”PRATA, PRATA…” Efter några sekunder som kändes som en evighet ruskade jag lite lätt på huvudet och började be om ursäkt.
- Gud! Förlåt! Det var absolut inte meningen att störa. Jag letade efter min brors rum och så…
Längre hann jag inte förens Louis avbröt mig.
-Ehee english, please?
Jag stannade upp i min hastiga mening och kollade frågande på honom. Jag måste ha sett ut som en idiot för Louis fnissade till lite innan han upprepade det han sagt:
- Can you talk english please because I don’t understand what you’re saying…
EMMA?! Din idiot! Prata svenska med en engelsman, skämtar du?
- Sorry… I…
Louis tittade lite på mig med en frågande blick men fortfarande med ett stort leende på läpparna. Jag tog ett djupt andetag och drog på ett fejkat leende på läpparna, jag med.
- I’m sorry I didn’t mean to... I mean… I went to the wrong door, sa jag på skakig engelska.
Han log ett varmt leende åt mig och sa att det inte gjorde något. Jag bad om ursäkt ännu en gång innan vi sa ”hejdå” och jag skyndade tillbaka till mitt hotellrum. Herregud, tänkte jag för mig själv. Hur kunde jag vara så dum? Tummen upp för dig Emma, du lyckades just med tidernas absoluta värsta intryck, någonsin! Och till råga på allt; på en av dina idoler!
Min mage avbröt ännu en gång mina tankar och jag funderade på om jag skulle våga mig ut igen. Jag kunde ju inte sitta här inne på rummet i tre veckor. Nej, men skulle jag inte kunna vänta tills Ian kommer och hämtar mig istället. Jag kan ju låsas att jag fortfarande packar upp. Nej, det har gått över en timme sedan Ian lämnade mig här jag måste ut igen. På darriga ben reste jag mig uppifrån min mjuka säng och gick långsamt ut genom dörren igen. Denna gång testade jag att gå mot andra hållet i korridoren och sedan svänga av till vänster. Där!
791, numret Ian sa att han bodde på. Jag hejdade mig precis innan jag skulle knacka på. Tänk om detta också var fel. Jag började räcka tyst för att se om det fanns något annat nummer som hade nio och ett med. Sluta larva mig nu, Emma. Det finns bara två stycken olika kombinationer, det här koller gå bra. Och så knackade jag på. Till min stora lättnad så var det Ian som öppnade den här gången.
- Tjenare, klar nu? Ska vi gå och äta då?
- Ja, jag ska bara ta min mobil i min väska som jag glömde här. Jag tryckte mig förbi Ian och där var den. Väskan stod på samma ställe och jag rotade snabbt fram mobilen. Han öppnade dörren lite till och vi gick ut för att gå mot restaurang torget på plan två. På vägen skickade jag snabbt iväg ett sms till både Ebba och Molly:

”Ni kommer aldrig tro min när jag berättar allt som hänt mig idag! Xx.”
______________________________________________________________________________________________
Kapitel 11!
Kommentera; Kärlek // E

Likes

Comments