Idag lämnade jag den här underbara familjen och deras farm. Vi blev klara med skörden igårkväll, exakt 31 dagar efter start, var vi färdiga med 2500 hektar åkermark. Och jag hade tjänat mer pengar än jag gör på två månader hemma.
Jag måste erkänna att jag är lite ledsen. Jag trivdes så bra på det här stället, därför längtar jag tills jag är klar med östkusten för då åker jag tillbaka till Dumbleyung med mina föräldrar och hälsar på de här fantastiska människorna igen. Jag tror att det handlar om att jag för första gången sedan jag kom till Australien känt mig riktigt hemma. Hela familjen och situationen påminde så mycket om min egen.
Efter ungefär tre timmar i min bil är jag i alla fall nu tillbaka i Perth för att fira jul. Imorgon blir det shopping som jag nämnt tidigare. Det är en massa saker jag skulle behöva ordna innan jag och irländaren påbörjar färden till Sydney.
Hur som helst, har jag aldrig mått bättre. Jag känner idag hur lyckligt lottad jag är. Jag har ofta tänkt på, när jag suttit där i traktorn, vad som hade hänt om jag gjort annorlunda val i livet. Vissa ångrar man, och vissa är de bästa man kunnat göra. Idag känner jag hur bra det här valet var. Vad hade hänt om jag pluggat vidare innan jag åkt hit? Vart hade jag hamnat då? Hur hade livet sett ut? Mina historier och minnen från den här månaden hade definitivt inte varit desamma.
Jag vet att man inte ska tänka så mycket men jag tror också att det är bra att reflektera ibland!
Ha en god jul, alla ni som kikar in här ibland och läser om mina äventyr. Snart börjar det på riktigt - östkusten och allt som hör där till.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • Filed under: Resor, Bilder, Vardagen

Likes

Comments

Jag älskar alla de här bilderna. De visar precis hur bra jag har det, och vad jag gör.

Annars då?
Färsk vitkål har kommit att hamna på topplistan över mina favorit-grönsaker, och broccoli är inte heller så farligt. Smakar mest gräsmatta, om något. Äter mest det för att det ligger på tallriken. Detta kanske är ganska bra i och för sig, eftersom jag inte varit på gymmet på sex veckor och jag har garanterat gått upp minst två kilo. Missförstå mig rätt, för jag har absolut ingen ångest utan det är en hälsosam viktuppgång men det är också viktigt för mig att hålla mig någorlunda i form eftersom att jag mår bra av det. Läs alltså att jag har det väldigt bra på den här bondgården, med den här familjen. Dem behandlar mig som sin egen, ungefär.
Jag insåg också redan första veckan här att det jag sagt tidigare om att det inte finns några snygga killar här inte är hundra procent sant. Nyhetskillen på TV skulle lika gärna kunna vara Channing Tatums bror. Givetvis är de alltså i rutan, och dubbelt min ålder men jag får dra tillbaka mitt envisa påstående något.
Iskaffe är också ett farligt beroende, sedan dag ett. I och för sig är det nog inte farligt egentligen eftersom att det inte är riktigt kaffe, utan endast smaksatt mjölk och saknar därför koffein. Men det är så himla gott! Och dyrt ... Men på mammas födelsedag, boxing-day eller dagen efter jul den 26 december på det här stället, kommer det att behövas många förpackningar. Då börjar nämligen en tre-dagars roadtrip, där 400 mil ska avverkas. Tidsoptimist som man är, kommer jag givetvis vara stressad hela resan igenom, men det blir kul. Och spännande.
För övrigt har jag vant mig vid att köra på fel sida vägen, i en bakvänd bil. Något rädd för att det ska kännas lika konstigt som det här var i början, när jag kommer tillbaka hem och kör på rätt sida igen. Och eftersom att allting är bakvänt utom växlarna, är jag förvånad över hur duktig jag som nykomling Down Under varit med att inte starta vindrutetorkarna varje gång jag ska blinka, i stället för blinkersen. Det är tydligen ett vanligt problem för européer.
Jag har också fått lära mig att min definition av "aussie-boy" inte alls är sann. Det finns en av dem, som stöter på mig. Första gången jag såg honom passade han in på min definition - långt hår, något krulligt, basketlinne och flip-flops. Skämdes givetvis röven av mig när han fick veta hur jag hade utmärkt honom. Men jag uppskattar uppmärksamheten, såklart.

  • Filed under: Resor, Bilder

Likes

Comments

Ovan är alltså vad jag tycker om att kalla mitt kontor. I den här traktorn spenderar jag +/- 14 timmar om dagen för att underlätta tröskans arbete, och trots att det låter tråkigt njuter jag av varje timme. De solnedgångar jag får se varje dag, och alla kängurur som hoppar runt på åkrarna är helt fantastiskt för mig som turist.

Jag tänker alltid välja att vara helt ärlig här, för även om jag befinner mig på en sådan här plats är det inte bara paradis-känslor alltid. Vid senaste tillfället jag publicerade var det en dans i rosenbusken, men just för tillfället mår jag hur bra som helst. Jag bor hos en fantastisk familj i sydvästra Australien och här kommer fortsatt vara här och arbeta för dem tills strax innan jul. De har barn i min ålder, och jag får alltid bra med mat - levererat till traktorn.

Vad jag egentligen gör, fjorton timmar dagligen i en traktor är att lyssna på podcasts, alla nedladdade listor på Spotify, eller så läser jag en bok. Eftersom det snart är jul försökt jag desperat att lyssna på jullistan för att hitta den där julkänslan som jag håller så kärt, men det har inte fungerat. Det känns helt enkelt inte som december. Visserligen är det inte särskilt konstigt med tanke på min position på jordklotet, men ändå. Julmusiken behöver jag för övrigt om kvällarna när jag har skrämt upp mig själv. De podcasts jag främst lyssnar på är nämligen Mordpodden och Creepypodden, vilka jag måste stänga av när solen går ner för att våga sätta mig i bilen och köra tillbaka hem till huset där jag bor. Jag tänker mig att lite julmusik är bra där för att lätta upp stämningen när jag har slut på avsnitt av de glada poddarna - Frågar åt en kompis med Keyyo och Hampus Hedström, Har du sagt A får du säga B med Alice och Bianca, eller David Batras podcast - och för att någonstans trots omständigheterna försöka hitta den där känslan.

För övrigt känns det ganska sjukt att vi redan passerat halvvägs genom december. Jag håller inte ens koll på veckodagarna just nu, också det av ganska självklara skäl. Det blir väl så när i stort sett vartenda vaken timme av dagarna då det inte regnar, spenderas på åkern. Vanligtvis brukar jag vara tokig och räkna ner till jul. Jag älskar den högtiden av hela mitt hjärta, men samma besvikelse blir det också varje år när snön inte infinner sig. I år har jag gjort detta valet själv, men sist jag var här vart också över jul och då var det minsann snö hemma även på julafton. Jag är nästan beredd att satsa pengar på att det blir lika dant i år igen.

Fördelarna för mig som är här, är givetvis att det blir en betydligt billigare jul i år, eftersom att jag inte behöver köpa några julklappar till familjen hemma - om man väljer att se det så. Det räcker med en flaska alkohol till familjerna jag spenderar högtiden hos och att laga dem lite tomtegröt på dagen, som tack för att de tar hand om mig - och för maten. Förstås tänker jag även av ren desperation åka till Ikea när jag lämnar farmen, och köpa mig lussebullar från frysdisken, glögg och julmust. Jag har starka cravings till allt förutom det sistnämnda. Jag tycker inte om must, men jag tänker köpa det ändå för att låta australiensarna smaka.

Likes

Comments

Självmord - avsiktlig självdestruktiv handling som leder till döden (Nationalencyklopedin, 2017).

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag har skrivit om det här gång på gång i mitt eget huvud flera gånger under kvällar jag har haft svårt att komma till ro.

Det som inträffade för de veckorna som börjar övergå till månader sedan, är fruktansvärt. Och jag vet att det kan låta konstigt för andra att sörja någon man inte känner men när jag fick veta vad som hade hänt kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag gråter i skrivande stund, för varje gång jag tänker på henne sköljer de känslorna hon kände den kvällen hon inte orkade leva mer, över mig. För jag har varit där själv. Jag kom att minnas alla nätter jag gråtit mig själv till sömns, och inte vågat blunda för att faktiskt kunna somna i rädsla för demonernas vistelse som då verkade fysisk. Jag kom att minnas alla gånger jag stod i duschen och använde rakhyveln i en vågrät vinkel och drog den mot min hud för att någonstans finna känslan av hur ångesten rann ut från själen tillsammans med blodet. Jag kom att minnas alla gånger jag lämnat hemmet mitt i natten och funderat på vilket sätt som snabbast skulle ta mig ifrån det miserabla livet. Familjen fortsatte att undra varför jag alltid tog så lång tid på mig i duschen. Svaret var att det där självskadebeteendet hade eskalerat. Det var ett självskadebeteende som tog mig totalt tre år att ta mig ifrån. Beroendet som skapades av att försöka dämpa ångesten om den rann ut genom såren med blodet. Jag utsatte min kropp för tiosiffriga sår varje gång jag gick in i duschen. Sår på sår - ärr på ärr. Värst kändes just då att ingen såg vad som hände med mig, och att ingen tvingade mig till hjälp. Idag vet jag att jag inte kan klandra någon, för jag gjorde ju mitt bästa för att dölja det jag höll på med.

Trigger varning;

För närmre fyra år sedan rasade mitt liv och jag kunde inte ens drömma om hur jag lever idag, för hur skulle jag ta mig igenom allting ensam? När jag var 16 år var jag övertygad om att jag inte skulle leva så här länge. Jag kunde inte se varken 18-årsdag eller student framför mig. Men någonstans fann kraften mig, och jag stod på egna ben för att låta livet bevisa att det faktiskt blir bättre. Det tar tid, flera år faktiskt, och det är smärtsamt så in i helvete på vägen - men det blir bättre!

Redan innan jag började gymnasiet hade jag hunnit se saker ett barn inte ska behöva se, och jag hade varit med om saker inget barn någonsin ska behöva utsättas för. Jag har utstått fruktansvärt psykisk smärta, och tagit mig igenom fysisk. Allting skedde mitt under den del av tonåren där jag skulle hitta mig själv och allt vad det nu än innebär. Jag har blivit sviken gång på gång, av både familj och vänner. Jag vet hur det känns att vilja dö. Att inte orka leva och att känna att man inte duger. Jag är alldeles för välbekant med både panikångest och depression och jag kommer aldrig glömma den där natten i början på februari för snart tre år sedan när jag sa hejdå till alla som betydde något och över-konsumerade den rekommenderade mängden ångestdämpande. Lyckligtvis blev det inte som tänkt då, utan jag mådde ärligt enbart fysiskt sämre än någonsin förut och kontaktade väldigt få personer de kommande tre dygnen för att jag helt enkelt inte orkade.

Jag har känt samma dödslängtan även efter det, men jag har på något sätt alltid funnit den där kraften som berättat för mig att det faktiskt inte är min tur än och att jag har mer att leva för än vad jag tror. Idag mår jag fortfarande dåligt ibland. Jag äter fortfarande ångestdämpande ibland när det helt enkelt blir för mycket för mig att ta mig igenom, men jag har också lärt mig på vägen att det är okej att må dåligt och framför allt att det är okej att be om hjälp! Man är inte jobbig, och man lägger inte problemen på någon annan för att man behöver hjälp att fortsätta leva sitt liv och för att ta sig igenom vardagen. Man är inte heller egoistisk eller modig som "vågar" ta sitt liv. Man lider av en fruktansvärd sjukdom som i många fall har just en dödlig utgång.

Människan behöver bekräftelse för att leva, men det ordet misstolkas ofta. Idag har många av mina ärr blivit allt mindre synliga i takt med att jag har växt och jag fick hjälp av BUP över det sista året innan jag blev myndig och lite till, och jag har inte ätit antidepressiva sedan strax efter jag slutade gå dit. Jag vågar tro att det är min målmedvetenhet och drivkraft som hållit mig vid liv. Jag visste vad jag ville med livet efter skolan, det kändes bara alldeles för långt bort när jag mådde som jag mådde.

Vi måste våga prata om självmord och sluta tabubelägga det. Och vi måste framför allt våga tala om när vi mår dåligt eller om det är någonting som inte känns rätt. Denna nyblivna ängelns demoner hade vi kunnat stoppa från att ta hennes älskade liv ifrån henne. Jag tänker på henne och hennes familj varje dag, älskade ängel. Jag tänker hälsa på henne igen när jag är hemma från Australien - resan som mer eller mindre räddade mitt liv. Jag visste att jag skulle åka hit och lämna verkligheten i Sverige redan innan helvetet bröt ut och jag är så glad att jag lät livet bevisa att det faktiskt blir bättre, trots att jag fortfarande har dåliga dagar, men här är jag - i landet Down Under och jag har lämnat ifrån mig verkligheten flera tusen mil här ifrån. Jag är inget annat än mänsklig och därför bär jag på känslor. Väldigt många, och väldigt starka för min del. Precis som denna ängelns var.

Om vi vågat tala om självmord och psykisk ohälsa, hade även offren för det vågat öppna sig.

UMO har sammanställt en lista med adresser och nummer till organisationer och myndigheter man kan höra av sig till om man mår dåligt och/eller går i självmordstankar.

Hos Suicide Zero kan du läsa mer om att förlora någon i självmord, och ingå samarbeten och stöttning.

Det är så jävla viktigt att vi uppmärksammar det här, och försöker se tecken på någons självdestruktivitet och depression. Det är så jävla viktigt att minska och allra helst stoppa självmorden. Jag är tacksam över livet idag, och allting gott som kommer med det. Och jag önskar att den här ängeln också orkat fortsätta och få känna samma sak när hon tagit sig ur sitt helvete. Det tar hårt på mig. Därför hoppas jag också att alla andra i samma situation orkar ge livet en chans att bevisa att det faktiskt blir bättre! <3

Likes

Comments

Efter lunch igår, lördag, fick jag skjuts till galopp-banan i Perth. Resten av dagen spenderades sedan där med svindyra drinkar och 'bettande' människor med många känslor.

Jag har aldrig varit på någonting liknande, så spännande är bara förnamnet men till själva ridsports-grenen har jag svårt att ställa mig. Jag har alltid uppfattat att de riktigt stora galopptävlingarna är ganska brutala. Rätta mig om jag har fel om sporten, men jag tycker verkligen inte om hur hästarna piskas. Givetvis får man mana på dem om man vill vinna, men det krävs också att hästen tycker om att faktiskt delta.

Förutom det var det en intressant dag och en spännande upplevelse, då "racing" verkligen är lika stort här som jag sett förut på TV och hört om från mina föräldrar. Männen i kostym och många av kvinnorna med lustiga hattar och hårband. Och fulla människor, såklart.

Likes

Comments

I brist på andra bilder får det bli ytterligare några mobilbilder publicerade.

För att uppdatera de där hemma som jag vet vill ha uppdatering ska jag vara ärlig och erkänna att jag faktiskt inte gör särskilt mycket om dagarna.
Det har regnat söderut så skörden blir försenad ytterligare, vilket betyder: inget jobb för mig förrän vädret bättrar sig.
Jag pluggar min naturkunskap 2 på distans och äter, medan familjemedlemmarna här är på respektive jobb, och väntar in helgerna.
Hade jag vetat att skörden skulle bli försenad innan jag åkte, hade jag troligtvis fortfarande varit i Sverige. Ärligt.
För övrigt känner jag mig mest stressad över hela livet. Hur ska jag hinna med allt jag vill göra, och matcha det med karriär och framtida familj?
Jag antar att det är ett problem att hantera som det kommer (om det går att räkna som problem, över huvud taget). Just nu är mitt största dilemma att jag inte kan sova och fortfarande är lite småfull efter en härlig dagsfylla på galopp-banan.
Det började stelt, för jag har aldrig varit på något liknande innan och det är verkligen en big deal som man sett på TV. För den delen var jag på dåligt humör hela första timmen för de ville inte ta mitt svenska körkort som ID så jag fick åka hem igen och hämta mitt pass och in till australiensarna som jag inte visste hur jag skulle hantera. Men när aussies förtär alkohol blir de ännu go'are än vanligt och allting var till slut så värt det.

Övrigt? Jag har hunnit gå igenom den där icke-omtalade veckan i månaden och stort minus är att de inte har några soptunnor på toaletterna. De har visserligen inte badrum och toaletter i samma rum över huvud taget, men det hade varit en fördel alltså! Och det där med alkoholen och bilkörningen är som sagt ett minus som alltid. Annars har inget större negativt utmärkt sig särskilt.
Dock har jag också upplevt sjuka cravings efter pizza och chips (vilket de givetvis har här men inte lika goda som hemma), samt efter Haribos lakritsnappar - sponsra mig -, det bästa godiset jag vet.
Så, här sitter jag pigg som en mört i soffan strax efter klockan 22 och tittar på julfilmer. Helt ok lördagskväll ändå.

  • Filed under: Resor, Vardagen

Likes

Comments

Tog en tur till Fremantle, strax utanför Perth idag vid lunch. Fish'n'Chips och Rosévin stod på menyn, innan vi kikade på en inomhusmarknad i centrum. Sjukt spännande saker, faktiskt.
Utanför pågick en show på gatan med någon fruktansvärt rolig snubbe som försökte föreställa en magiker.

Ikväll blev jag även bilägare. Vuxenpoäng till mig och gratulerar. Den blir bra att göra roadtrips i, tills jag ska hem igen och säljer den.
Här får man inte lov att hyra bil förrän man är 21 år, men visserligen är fördelen med att köpa att man får tillbaka en del av pengarna. Gött säger min reskassa - i alla fall när det är dags att sälja igen. Just nu får jag vara ärlig och säga att det svider!

Tilläggas ska göras att jag inte är helt nöjd med hur människorna här dricker något glas vin eller några öl innan de sedan sätter sig bakom ratten.
Av någon anledning känner jag inte samma ilska över det här dock, som hemma. Kan ha att göra med att jag bara precis försöker leva och inte tänka så mycket under min tid här.

Ha det fint tills ny uppdatering från Down Under kommer, vänner.

Likes

Comments

Nedan följer några snapshots med mobilen från resan hit och min tid här.

Att resa ensam är verkligen inte en dans på rosor alltid. Snarare en dans i rosenbusken. Jag må ha privilegiet att känna folk här nere, och där med vara mindre ensam men det är fortfarande ett helt nytt ställe med annat språk, annorlunda regler och främmande kulturer. Mycket påminner mig om både Sverige och främst Amerika, men det är ändå fruktansvärt många intryck och nya saker att hela tiden ta in.
Jag har hunnit ha ångest och gråta två gånger, men jag har också hunnit le och njuta av tillvaron mer än någonting annat.
Hemlängtan och saknaden av alla människor har inte riktigt kommit än. Det smög sig på när jag ringde mamma och grät för att jag tappade kontrollen över en situation här om dagen - och det är det som kommer hända fler gånger på den här resan, garanterat. Det är det som händer när man reser själv. Ibland vet man inte riktigt vad man ska ta sig till, eller hur man ska lösa en situation och i alla fall jag drabbas lätt av panik då.
För övrigt är det ändå ganska fett. Värmen är till och med lite för mycket ibland & jag har hunnit överhettas och nästan kräkas både två och tre gånger men jag antar att man vänjer sig. Jag är åtminstone på semestern jag planerat att göra sedan högstadiet, och tillbaka på platsen jag älskar efter 7 års längtan.

Likes

Comments

För 14 dagar sedan lämnade min familj mig på flygplatsen i Köpenhamn och på fredagskvällen lokal tid landade jag i Perth, Australien. För att vara ärlig har jag inte hunnit med speciellt mycket.

Den första natten sov jag 14 timmar. Den helgen vart alltså inte speciellt produktiv. Jag hann med ett besök i Kings Park, skaffa ett australiensiskt simkort och köpa solkräm innan jag åkte vidare till nästa ställe.

Hos nästa par familjevänner, hjälpte jag till en del på deras farm och träffade två underbara backpackers från Tyskland som jobbade sin sista vecka där.

Tillsammans med min familjevän som äger farmen, åkte vi till en annan farm utanför Mukinbudin för att hämta en silo och dess innehåll, samt ta hem deras skördetröska därifrån. Alarmet ringde klockan fyra morgonen där på, och vi påbörjade en färd på 8 timmar. Bra träning för mig eftersom att det är höger-styrt och vänstertrafik här. Knäppte endast en bild med kameran då jag helt enkelt inte hade tillfälle för mer, tyvärr.

Tyvärr åkte tyskarna sedan vidare norrut till ett nytt jobb, och jag stannade kvar. Visserligen fick jag spendera helgen i Mullaloo, som är en del av Perth och alltså inte ute på landet. Om ni minns förra sommaren, så hade vi två par från Australien på besök hemma i Sverige. Det äldre paret är de som jag spenderade helgen hos vid stranden utanför stan. Eftersom att stranden var ett knappt kvarter från ytterdörren, passade jag på att traska ner i de kalla vindarna och ta lite bilder.


Nu befinner jag mig hos de vänner jag började min resa hos, igen. Nästa vecka har jag förhoppningsvis införskaffat mig en bil och begett mig söderut för jobb tills jul. Efter det blir det äntligen semester på riktigt och roadtrips.

Likes

Comments