Minns min första skoldag när jag var 6 år och mamma följde mig till skolan, det starkaste minnet jag har den dagen är hur nervös jag var för att börja skolan, att träffa andra barn. Har ett vagt minne av att vi skulle presentera oss med namn och jag minns hur jag repeterade det jag skulle säga om mig själv så det inte blev fel.

Ett annat starkt tidigt minne av skoltiden är när jag var runt 12 år och skulle göra en redovisning om älgen, hur den levde osv. Jag var sist i klassen att redovisa och när läraren sa - är det någon fler som ska redovisa? Då satt jag bara tyst för att jag ville så gärna slippa. Men då kom läraren på att jag inte hade redovisat. Jag genomförde redovisningen under stor ångest. Jag blev alldeles svettig, rodnade, hade hjärtklappning samtidigt som jag tänkte negativa tankar som att ingen ville lyssna på mig, att jag var värdelös och alla tyckte att jag var sämst.

Skoltiden fortsatte och under högstadiet så kom jag in i ett kompisgäng och vi blev ganska tajta men gick i olika klasser. I min egen klass hade jag en vän som också var med i kompisgänget. På raster kunde jag vara ganska avslappnad när jag umgicks med gänget men under lektionerna var jag fortsatt spänd och tyst.

Gymnasiet så splittrades detta gäng då vi valde olika linjer och nya vänner skapades. Gymnasietiden var väldigt tuff till en början. Jag började må väldigt dåligt psykiskt och började skära mig. Började skolka väldigt mycket då redovisningarna och grupparbeten blev allt för jobbiga och jag trodde att alla ogillade mig bara för jag var så tyst.
Jag började tänka illa om alla, "varför ska de ha så lätt att prata", "varför är de så populära" var tankar som dök upp hela tiden. Under första året tappade jag massor av kunskap då jag skolkade en hel del men under våren i ettan så började jag ta tag i skolan igen och fick godkänt i de flesta ämnen. Jag hittade kärleken och mådde allt bättre. Tvåan och trean fortskred och jag kämpade på med min ångest och lyckades ta studenten med godkända ämnen samtidigt som jag fick ett stipendium för att jag kämpat så bra att vända mina betyg.

Efter gymnasiet så flyttade jag ihop med min sambo i en ort dit flera av mina vänner också flyttade, jag började läsa på universitet men seminarier och redovisningar blev för mycket och jag hoppade av studierna. Började istället söka jobb och gick länge arbetslös. Blev kallad till intervjuer men vågade inte gå på dem, tillslut tog jag mod till mig och gick på en intervju och fick det jobbet. Där stannade jag i 3 år tills jag sa upp mig och vi flyttade.

Då är vi i nutid. Sedan jag sa upp mig har jag haft lite olika ströjobb, hade under sommaren ett sommarjobb som jag inte trodde att jag skulle klara av men det gick riktigt bra ändå. Så nu fortsätter jag söka jobb och peppar mig själv att gå på intervjuerna för att utvecklas.

Likes

Comments

Hej!

Jag har startat denna blogg för att skriva om mitt liv, de utmaningar och upplevelser som jag dagligen upplever.


I denna blogg kommer olika ämnen få ta plats, till stor del kommer jag skriva om min sociala fobi och hur jag tacklas med den, ni kommer även få följa vår kamp till att bli gravid och jag kommer dela med mig av sådant som gör mig glad, sånt som inspirerar mig och gör mig lycklig.

Hoppas ni vill följa med på min resa och lämna gärna en kommentar så blir jag glad :-)

Likes

Comments