Nåjaa.. Joline fyller alltså 7 månader redan den 4:e december, tänk det! Nu när man går igenom bilder såhär konkret blir det ännu mer verkligt. Sommar har blivit vinter men i allmännhet känns det inte alls sådär länge sedan som vi satte oss i bilen och vänttade på att få ut vår lilla tjej.



Första festen hon gick på var en studentfest hos Malena. Miikis bror Dennis flickväns. (Och jag förbannade det fakto att jag äger 0 st. partyoutfittar i st. nyförlöst typ. Har alltid accepterat och varit tacksam åt kroppen för vad den åstadkommit efter en graviditet och inte alls varit speciellt obekväm med att ha kvar lite extra vikt men man längtar ju inte direkt efter att dra på sig strumpbyxor, klackar och festblåsa heller.) Hon sov sig genom hela festen och böt famn tills vi åkte hem typ.



Villan älskar vi ju alla och jag vill påstå att det är något av det bästa man kan hitta på med en spädis. Den friska luften söver och ifall det är jättevarmt så är det alltid lite svalare där då det blåser och fläktar från sjön. De äldre barnen har alltid nån lek eller något projekt pågång. Och bara hon fick ordentligt med mat innan så kunde hon sova en bra stund i vagnen. Det minst roliga minnet därifrån var kanske då Vanessa snubblade och tog emot sig på en petrolvärmare. Hela handen blev en enda stor blåsa ungefär och det blev kinkkigt med att få huden att läka.



Sen var vi på farmarimessut i seinäjoki där vi matade får bl.a medan Jolly drog en koma i vagnen. Jag inredde glasterassen och så blev det midsommar på villan.



Dinosaurierna i jeppis var en av sommarens höjdpunkter. William var lika i extas som på julafton. =) Först ville han inte ens gå nära dem men sen han såg att de inte rörde sig från marken blev det jyst så roligt som det kan bli med skräckblandad förtjusning.. Att dom hade en dinoshow var också pricken på i. Sen var det igen dags för ÖK’s grillfest. Och Jolly fick hänga med i allt vardags som tredje barnet i familjer oftst gör.. =) Och så var vi alla bjudna på bröllop. Litet och familjärt med sprigande barn som lekte bra tillsammans och bra program. Också ett bra minne från sommaren.



Det båtades en del även denna sommar och Tim slapp med denna gång. En traditionsenlig tur till Toivonens djurpark och leksällskap på vår egna gård. Och så hade vi en heldag på powerpark. Barnen börjar vara i den åldern så dom vågar lite mer än bara i de minsta karusellerna och en halvmulen dag som det var fanns nästan inga köer. Så vi hann med nästan mer än vi (läs jag och deras pappa skulle ha orkat med). Men belöningen var kanske att alla tre sov hela vägen hem.


Vi satte ett hallonland på gården och alla hjälpte till. Och sen drog Jolly och jag till frissan för att göra oss dopfina. (Har ingen aning om varför vissa bilder envisas att vara på tvären fast dom är rätt väg i telefonen!?)



Dopet firades på Miikis födelsedag för vår Joline Kristina Victoria. Så han fick praktiskt nog blåsa ljus på restena. =)


Och hon bara fortsatte att växa vår Jolly och vara sitt solskensglada jag. Jag hittade tillbaka till träningen och älskade långa vagnpromenader.


Sen var det dags för sommarens utflykt på pappans semester. Vi körde ner till Tammerfors och checkade in på sokos hotel Torni. vårt rum var på våning 21, så därifrån såg man ju allt och lite till. Blev en visit till Ikea innan vi drog oss tillbaka till hotellet. Kan rekommendera även detta hotell varmt till barnfamiljer. Jättespännande att se på alla tåg precis utanför fönstret så kan man (eventuellt) hinna vila lite själv.


Dagen därpå for Pappan och de större barnen till det enorma leklandet i Ideapark medan jag och Jolly drog på oss finklänning för att möta upp mammor och babys från vår Huhtivauva17 whatsappgrupp (Jolly var ju beräknad i april fast hon är född i maj). Eftetåt styrde vi kosan till..



Muminlandet där vi även mötte upp Moffa och Katrinemommo. Vanessa kastade sig kring halsen på allt och alla medan William är lite mer reserverad. båten med rutchsbana var en hit och vi tänkte aldrig få bort dem därifrån. Teatern var jyst passligt lång för koncentrationen. Och pappas och moffas favorit var kanske huilupuisto. En jättefin resa tyckte vi nog alla. =)

Dethär blir såpass långt nu så avrundar del 1 här..


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Heej!! <3

Ett halvår blåste förbi såhär bara sen jag bloggat sist. Tänker inte ursäkta mig då orsaken fortfarande är densamma - det är tröttsamt med småbarn.. =) Och inte ett dugg mer utvilade är vi nu heller men fick plötsligt akut blogglust så här är vi..

Och vad gulliga ni är så många av er som tittar in här nu som då fast det inte finns något nytt. har blivit påmind ganska mycket den senste tiden via bloggens facebooksida om att det kanske är dags för en uppdatering och fått ett stort leénde på läpparna. Och ja, bloggen heter inget speciellt mera kanske ni märkte? Den har hetat en massa genom åren min blogg (vardagen i urskogen och en mammas betraktelset nu senast) men kände bara att den inte behöver något namn mera. Den är och förblir antagligen lika rörig som mitt liv så Totalkaos kan den kanske oskrivet heta. =)

En del bilder tänker jag lägga upp, men de flesta av er tror jag följer oss på instagram så ni har ju ändå redan sett dem, men ska uppdatera lite vad vi haft för oss nu sedan Jolly anslutit till klanen. Och som vanlit har massor hänt och inte precis påväg att lugna ner sig i temppo på ett bra tag ännu. (När ska jag lära mig att bara koppla av nångång?) Men gör ett eget inlägg för det. Tänkte bra säga Hej! och meddela att vi änn engång har blåst liv i bloggen och försé er med en uppdatering snarast.

En bilselfie på det som råkar vara det jag senast fotade med telefonen. Jag och Jollan har inte sovit alls i natt i pincip pga. stockad näsa och tandsprickning. Och jag kan kanske tillägga at hon helammar och vägrar alla flaskor och tuttar(nappar), så att. Bebis vaknar 40 gånger, du vaknar 40 gånger. Imorsse var jag så trött och less så jag gick i strejk och krävde att Miiki för de äldre till dagis så vi får vila lite fast han skulle till jobbet och antagligen fick lämna längre ikväll. (vilket ändå bara varade i en timme innan hon skrek av ilska igen). så att mer en timmes snuttar snoozar vi inte för tillfället.

Hon är nog utan tvekan den som sover sämst av alla vår barn. De andra har nog också gnällt över tänderna men inte vakat för dem ändå. att.. Snark! Och inga stora mängder mat går ner. Hon vill helst vara fast i mig at all times. mvh. betalade tre räkningar igår som krävde lika många nattningar för att få båda händerna lediga. Så antagligen får jag lust med sånthär av ren frustration. Det kan jag ju i allafall åstadkomma med en hand äver om jag har en bebis fastklistrad på mig. Ganska bra beskrivet hur min nuvarande livsstatus är. #neveralone#neverquiet

Förtillfället utövas det nånslags kampsport också i vardagsrummet som passar ypperligt med grötig och seg hjärna. Två halvvuxna mänskobyrjan uthyres omgående! Ska slänga ihop nån kvällsmat häremellan och sen börja ladda upp lite bilder. Roligt att ni som fortfarande hänger med gör det!

Likes

Comments

Förlossningsberättelser är nog någonting jag inte kan få nog av någonsin tror jag. Kanske för att de är så olika varann och för att det är så sjukt intressant att läsa om folks erfarenheter i jyst det ämnet. För mig är det kanske en slags mental förberedelse inför varje förlossning, och även om jag har upplevt det flera gånger tidigare är det ju en sån sak som alltid blir lite annorlunda än det man kanske tänkt sig eller minns att det var. Det blev det nog verkligen denhär gången då allt bara var nästan tvärtemot allt jag varit "van" med vid de två tidigare förlossningarna.


Min första förlossning (med William) skulle jag inte ändra på nånting direkt. Vattnet gick hemma en vecka innan bf. Det gick rätt snabbt, lite på 4 timmar och förlossnigen motsvarade mina förvänttningar kan man säga (förutom att jag aldrig fick några krystvärkar och en indre blödning som visade sig då moderkakan kom ut och gjorde den till en "riskförlossning" p.g.a nästan två liter tappad blod så det hade vi ju klarat oss utan, men vi hade kunnig och trevlig personal på plats så det redde upp sig snabbt). Det jobbiga där var att han fick gulsot och behövde sola nån dag efter. Det tänkte nästan aldrig ge med sig och var rätt påfrestande med alla hormoner då dagarna gick ut på att äta och sola för babyn och vi inte kunde ha honom nära förutom då han åt. En massa blodprover togs också dagligen så det var något av en bergodalbana. Amningen blev "störd" då han flaskmatats hela veckan vi var på BB och blev svårt att ta upp och fortsätta med hemma. Men det är ju sånt man inte kan något åt och vi hade familjerum så vi fick vara tillsammans alla tre, så det är nog mest ett positivt minne för mig.

Min andra förlossning med Vanessa var nog något av en cirkus i jämförelse och är inte alls lika positivt minne. Den förlossningen startade två veckor innan bf med vattenavgång hemma i vanlig ordning och var ännu snabbare på 3 timmar och 6 minuter. I början hade jag en jättetrevlig barnmorska och jag höll mig mest för mig själv med min älskade lustgas. 😊 När jag var fullt öppen och färdig att krysta bytte de skift och in kommer en jättesur barnmorska som såg ut att börja ha fyllnad av sitt jobb och liv också för den delen så det blev inte alls nån trevlig stämning mer. Hon förklarade inte alls vad hon höll på med, peppade inte alls utan kände mest att jag blev tillsagd hela tiden. För att krona allt kan jag nästan svära på att hon hade sönder min moderkaka då hon försökte få ut den genom att hoppa på min mage med hela sin kroppstyngd typ.. och efteråt var hon inte heller muntrare.. så att oprofessionell personal finns ju tyvärr i alla branscher om man har oturen att råka ut för dem. Den förlossningen hade all potential att vara en ännu positivare upplevelse för mig om inte bara en människa hade bestämt sig för att förstöra det. Den innehöll inga större risker, gick ännu snabbare och tiden efter var det man normalt brukar väntta sig att få åka hem tre dagar efter med ok stämpel. Tyvärr fick jag inga krystvärkar den gången heller så på så sätt var den ganska identisk med den första, minus blodförlusten då. Men barnmorskan fick mig att känna som att min insats inte var "tillräckligt bra", och fast hur man försöker att inte påverkas så blir man ändå det. Speciellt i en forlossningssal där man delvis är starkast i världen, men dels är mest sårbar där också. Det tog ganska länge att processera det psykiskt faktiskt. Så naturligtvis hoppades jag på att det skulle bli en positiv och helande upplevelse denhär gången. Och det blev det verkligen.. Thank god!

Hela denhär graviditeten har varit så annorlunda än det jag förvänttat mig. förvärkar flera veckor på förhand en gång i 10 timmar som jag redan skrev om här i bloggen, och kroppsligt bara jättetungt. Kroppen förberedde sig i vanlig normal ordning i god tid innan bf. Om jag inte kände av någonting innan vattenavgången med William så kände jag precis allt denhär gången. Alla muskler i och utanpå bäckenet var trötta för länge sedan och ryggen började bli mer och mer färdig att säga upp kontraktet i takt med att vi närmade oss bf. Plussa på två trotsiga ungar som vägrar sammarbeta även om du är lika pigg som en zombie och en helsikes halsbränna varje gång du intar vågrät ställning så har ni min sista tid som gravid denhär gången i ett nötskal. Man blev verkligen förbannad att vakna upp varje morgon och inse att inget antagligen händer idag heller. Och det var verkligen inte en otålighet endast att vilja träffa denhär lilla människan (som vi inte visste om var en kille eller tjej), utan mer en stark längtan om att slippa ur dendär kroppen som var större och klumppigare än jag någonsin upplevt tidigare.

Då ingenting hänt två dagar efter bf så meddelade jag rådgivningen att jag tänker åka vidare till BB efter min kontroll. Ser man på födselvikten på de andra två födda 1-2 veckor tidigare och ändå vägt 4120g och 4340g så tycker jag man borde kolla vikten tidigare än 10 dagar efter bf som man normalt gör då jag upplevde att jag inte har råd att väntta så länge och det faktiskt kan bli risk för vidare komplikationer om man släpper mig till vecka 42 och bebisen då är långt över 5 kilo.😬Och så tyckte jag att bebisen inte rörde på sig lika mycket även om jag kände av den så att jag visste att den var i liv, men ändå en märkbar förändring.

Jag kom in och sattes i kurva och efter kanske en kvart konstaterades det att rörelserna nog var normala. Men även barnmorskan tyckte att vi nog borde kolla vikten för att vara på den säkra sidan. Och sådär bara klämde de in ett ultraljud i sina tidtabeller så att vi kunde kolla vikten direkt (vilket jag tyckte var superbra service). Ultramaskinen uppskattade vikten till 4800g, och barnmorskan kallade på förlossningsläkaren eller vad hon nu heter som bestämmer om igångsättningar och sånt för en andra bedömning och vidare utlåtande om hur vi ska fortsätta. Hon trodde inte att bebisen var så stor. 4 kilo är den nog sa hon, men hur mycket över kan hon inte säga. Jag sa själv att jag bra kan åka hem och väntta lite till, men att jag vill att någon tar det på sitt ansvar att det går att föda vaginalt även om två veckor ifall den inte vill ut innan dess. Kroppen var SÅ färdig att föda, men bebisen ville bara inte ut. Det gav mig också lite blandade känslor eftersom jag inte har behövt fundera på sånthär tidigare. Jag ville att det skulle ske naturligt att bebisen ville ut, och inte "tvingas" ut.. Men ifall det innebär vidare komplikationer som det kan göra med såhär stora barn oberoende så behöver man ju dra en gräns nånstans. Och vi var nog alla överens om att det ska ske så fort som möjligt.

Om bebisen varit helt fixerad (vilket den tydligen inte var) så hade man kunnat ta hål på hinnorna direkt sa hon. Men eftersom den behöver sjunka ner lite till innan man gör det så börjar vi med oxytocin, går det bra om två dagar? -Javisst! Verkligen blandade känslor där. Skrämmande att få reda på hur stor bebisen faktiskt var och att man ska få ut den levande liksom, men också en lättnad. De lyssnade på mig, jag förstod själv att komma in i tid och nu har jag äntligen en ändpunkt för dethär lidandet. Väldigt spända styrde vi oss till BB kl.08:00 två dagar senare. Jag fick ligga i kurva igen och sen satte vi oss och vänttade (första gången jag kommit in till BB utan värkar så det var en konstig känsla, ska jag liksom föda idag!?) Det var ganska fullt så vi hann bra med en "brunch" i kafeterian innan vi fick en förlossningssal och kunde börja på med värkstimulerande dropp.



Sen fick jag byta om, kanylen sattes på plats och oxytocinet började droppa.



Jag hade haft kanske två fjuttiga värkar på hela morgonen då innan 12 då jag fick första dosen så knappast hade det blivit något på naturlig väg den dagen heller. Önskade nog innerligt ännu hela tiden då vi var på väg och ännu vid BB att vattnet skulle gå så det inte skulle vara nödvändigt att sätta igång, men nej.

Oxytocin börjar man med 10mg/timme och kan bara höjas med 10mg varje halvtimme för att inte stressa babyn för mycket. Det är alltså dropp som pumppar in i snabbare och snabbare värkstimulerande dropp enligt den dos man behöver som ju då är väldigt individuellt. Jag var öppen 3 cm med liten tapp kvar då jag undersöktes på morgonen så då var det ingen idè mera med ballong (som ska öppna de första centimetrarna) eller cytotec (som förbereder kroppen mera kanske?) utan vi hann från 10- 40mg innan babyn hade sjunkit tillräckligt för att ta hål på hinnorna.

Och fostervatten hade jag minsann, det tänkte liksom aldrig ta slut. Läkaren fick byta kläder, städpersonal kallades på för mellanstädning och jag fick den efterlängtade lustgasen. Under tiden jag var i dropp räckte det bra med att bara undas djupt under värkarna, men nu började det kännas som att jag ville ha något starkare. 😊 Och där var också startskottet på den högst aktiva förlossningsfasen denhär gången. I något skede brakar det alltså loss och jag har typ inget mellanrum alls mellan värkarna mer än två sekunder. Och jag öppnas rätt snabbt och allt går undan. Men denhär gången hade jag blivit undersökt tre gånger med samma rapport typ 6-7cm då jag verkligen ville börja ha bedövning.



Barnmorskorna hade bytt skift också i samband med att vi spräkte hinnorna och oftast minns jag bäst den som varit med ända till mål. Denhär gången var det Camilla som får 1000 poäng och var verkligen allt det som den sura jag hade med Vanessa inte var. Även hon jag hade medan jag var i dropp var underbart empatisk så där har jag bara positiva minnen denna gång.

Nu ville jag verkligen alltså ha bedövning och vrålade att vi måste sätta PCB eller epidural eller något om det fortfarande inte är mer än 7 cm!! Och där kommer han igen gynekologen som jag tycker liknar Sean banan (Fesiuk som han heter och jag vrålskrattade åt i min lustgasfylla då han satte in min PCB med William, nu tyckte jag inte det var lika lustigt). Ännu mindre lustigt var det då han berättde att jag var 9 1/2 cm öppen och att det inte går att sätta nån PCB (livmoderhalsbedövnig) mera då det inte finns nån kant kvar, men han la nån annan bedövning som man lägger då man är fullt öppen och med bra tur hinner den verka. Men det hinner den naturligtvis inte för sekunden senare kommer första krystvärken följt av nästa utan mellanrum, och 5 minuter senare är hon ute. Det blev en tjej!!



Hon föddes kl.19:20, vägde 4970g och var 52 cm lång.

Sen fick hon amma lite, moderkakan kom ut hel utan problem och så var det dags att sy. En andra gradens bristning blev resultatet denhär gången, men mestadels av stygnen är på insidan så det kändes knappt alls ens då jag satt och allt har nu läkt fint. Största barnet hittills men minst eftervärkar och efterblödning och den första som har nerver att amma.

Sen kunde vi äntligen äta något. Jag hade inte ätit sen kl. 12 där i kafeterian. Miiki hämttade nån smörgås i något skede åt sig själv i allafall, för nu var klockan kanske 10 på kvällen och allt var stängt.



Glupsk som jag var slukade jag smörgåsen och alla kex, Miiki fick vara utan.. 😊 Sen duschade jag och ammade lill-damen för natten och så gick vi till avdelningen runt 12. tolv timmar var vi alltså i förlossningssalen sen de började med dropp.

Hon hade svalt fostervatten under förlossningen, vilket är rätt farligt ifall babyn "kakkat i fostervattnet" då det behövs antibiotika, men eftersom det var klart spydde hon helt enkelt ut det under första dygnet. Följande natt hann jag aldrig ens somna då det gör att babyn får jättemycket magknip då vattnet passerar i tarmsystemet så det enda man kan göra är att bara vagga och försöka byta ställning för att underlätta.

Vikten ska ju helst inte gå under 10%, och eftersom vi förlorade ett dygn med magknipen så fick hon tilläggsmjölk för att bromsa viktförlusten lite. Gul i hudfärgen var även denhär damen men bilirubinprovet såg helt bra ut så inget avvikande denhär gången heller.



Vår lilla vrå på BB denna gång. 😊 och knapptavlan.. 4.5 är hon alltså född som 5 andra.



Och sen fick vi åka hem. Hem till förvänttansfulla syskon och påbörja nån sorts vardag.



Mest hår av alla hade hon verkligen. Har försökt tvätta det med en babywash man ska sätta i badvattnet, och det funkkar fint.



Vår pappa är ledig ännu denna vecka, vilket passar utmärkt då det är sista veckan av dagis så behöver inte försöka mig på att krångla iväg tre barn om morgonen innan hösten. Å andra sidan lämnar de ju hemma då han börjar jobba så då blir det lite kontrast att hantera 3 barn själv om dagarna. (Alla frivilliga att umgås med oss som leksällskap kan anmäla sig, tack!) 😊

Vi undviker fortfarande större folkmassor då barnavdelningen med en 3 månaders med RS virus är fortfarande i färskt minne sen Vanessas tid, men lite folk börjar vi nog vilja se av här småningom.

Vad har vi gjort då första tiden hemma?



Vi har badat, testat vagnen och byggt lego..



Varit ut en sväng, tissat och luftat små gulliga tår..

Detdär tissandet förrästen.. Alltså dethär med helamning är nog verkligen ett projekt det. Men ett projekt jag velat få att fungera innan och nu bestämt att jag helt enkelt inte ska ge upp för något i världen om det verkar finnas det minsta potential att fortsätta. Har haft det som min huvudsakliga uppgift om dagarna nu och kan verkligen känna att det lönat sig. Då William var baby hade jag med mig en enorm skötväska för att få plats med allt som beövdes, nu har jag en liten axelväska typ. 😊 En omgång byteskläder, blöijor, våtservetter och en trasa, that's it! Inga flaskor, ersättning eller microproblem. Hon vill inte ens ha tutt och spyr inte upp nästan något alls. En skötväska i bilen har vi alltid ändå med nödvändigheter, byteskläder till alla barn och extra blöijor, det kommer vi ju inte undan. Men praktiskare såhär tycker jag. 🙂



På Torsdag blir hon en månad och har redan utvecklats massor. Hon är redan så medveten om denna värld och lika ampper som sina syskon vill jag nog påstå. 😊

Hon vill inte vara ensam alls, och känner helt säkert av inom en kvartee att jag smitit om jag lagt henne i vagnen. Och här räcker det inte bara med att ta upp henne utan hon vill ha full uppärksamhet. Vi betalar INTE räkningar eller knapprar på telefonen (dethär tog mig 3 dagar att få ihop) 😊 och natten för oss börjar då hon säger det. I bärselen kan hon möjligen gå med på att jag får göra mat eller hänga tvätt. Som tur börjar små spår av rutiner arta sig och då hon väl sover, sover vi hela nätter med två tankningar precis som sina syskon så det tackar vi verkligen för. Tydligen kan det vara möjligt att få 3 barn som alla sover oförskämt bra. Det gör redan mycket för humöret och orkken.

Och hela den första tiden har varit mer stabil denhär gången tycker jag. Man vet ganska bra vad man ska förväntta sig tredje varvet förståss, men vår pappa har verkligen kavlat upp ärmarna och varit mer närvarande och bara gjort det vi behövt mest. Verkligen ovärderlig kvalitetstid och oväntat då han normalt har 58 000 projekt pågång samtidigt. Men bra har han klarat av att bara noisa på med barnen, och nödvändigt har det ju varit med flest barn denna bebistid.



5.8 (På Miikis födelsedag) blir dopet. Och lillasyster ska heta Joline Kristina Victoria. Joline, för att vi båda tyckte det var finast efter mycket funderande fram och tillbaka, och Kristina och Victoria är släktnamn från Miikis sida.

Nu ska jag se ifall lillchefen tillåter mig ta itu med den ytterst tråkiga men högst nödvändiga sysslan att vika in tvätt. 😊

Ha en bra fortsatt vecka! Skulle vädret orka värma upp sig lite skulle det ju vara finemang, men det kanske är lite för mycket att hoppas på.


Likes

Comments

Halloj!

Här har det ju inte hänt något på en evighet.. Och egentligen blev det ju inte bloggat så mycket under denhär graviditeten alls.. Livet äro ganska hektiskt, och bättre lär det väl knappast bli.. 😊

Men ni är fler som kikar in här nästan dagligen så en snabb lägesrapport ska jag ändå
bidra med. Jag antar att det kanske beror på den stundande förlossningen och förståss det som är mest relevant i vår familj just nu också.

Ja.. Det börjar verkligen vara så nära det kan bli förlossning.. Idag har vi 37+3 på mätaren, vilket betyder att det är 3 dagar tills då min förra förlossning starttade och 10 dagar till samma siffror som för Williams ankomst.

Har en väldigt lugn men ändå stark lugnet före stormen känsla. Så får se när det river igång. Var in på förlossningsavdelningen en natt p.g.a väldigt starka sammandragningar som varade i 10 timmar!? Förlorade lite hoppet för att dom skulle gå över där på slutet men efter att jag varit i kurva, blivit undersökt och konstaterats att babyn inte då var fixerad.. men att tappen var uppmjukad och att jag var öppen ca 3 cm där under så ville de att jag skulle stanna över natten. Eller tills sammandragningarna slutat och vattnet ännu inte gått. Så jag fick ett rum och en panadol och kanske en timme senare ca 5 på morgonen avtog de äntligen.

Igår var det dags för rådgivning igen och där kunde vi konstatera att babyn nog fixerat sig nu så hoppas vi att den behagar att ställa sig ut snart. Det börjar ju onekligen bli tungt med en fixerad bebis som borrar sig ner i bäckenet och två högst energiska kids på utsidan.
Och så svettas jag som en gris så fort jag anstränger mig med något över huvudtaget så mest sitter jag nog i soffan och stickar på babysockor.. 😊

Har ju haft turen att må rätt bra i helhet även denna gång.. men dethär slutet alltså!! och speciellt det kombinerat med fler barn sen innan och en kropp som ställer sig för en tredje förlossning. Tidigare har jag inte känt av så mycket. Har mest bara varit klumpig och så har vattnet gått och sen har det brakat loss. Nu känner jag typ allt! Det ilar och molar och värker lite överallt i alla möjliga fogar och ryggen tröttas. nu sen bebisen fixerat sig borrar den mot min blåsa så jag får kissa konstant. och så har jag även denna gång turen att få nån nerv ikläm i höger lår så det pittrar och domnar bort ibland. Och så måste jag bara vila varje dag här mot kvällen ifall både min ork och humor ska räcka hela dagen ut.

I måndags var min faster och kusiner här på besök och plötsligt hör jag hur det kapplar på vinden och att Miiki har upp balkong dörren.. När jag kikar upp ser jag att han bär in ett bubbelbadkar med sin bror!? Det enda vi alltså inte köpt hit till huset fast vi bott här 5 år och det jag levt utan sen jag bodde med mina föräldrar. Alltså va? Har vi liksom ett badkar nu helt ofattbart..😊

Har alltså nog letat på nätet efter ett men de flesta är såna som man har ute eller såna som ska vara i hörn. Vi sökte ett fyrkantigt lite större för typ två vuxna och för en tid sen var det omöjligt att hitta. Det enda som fanns var från estland nånstans och transporteras alltså hit, men funderade på ifall något sen går sönder hur man får tag på delar då man inte har någon mellanhand.. Så dethär blev ju perfekt från ett finskt spaföretag till rätt så rabbatterat pris.

Och att det kan vara himmelskt för en höggravid människa ska jag tala om! all vikt försvinner då man flyter och ryggen får vila lite. Dessutom är det rätt behagligt att parkera sig framför en bubbelstråle med ländryggen så man känner av vattentrycket rejält.. Jaja! man ska inte massera sig då man är gravid.. Förutom då man börja tröttna rejält och kunde inte bry sig mindre ifall det skulle startta förlossningen. Babyn är fullgången så det är nog bara att söka sig ut.. 😊

Gör ju i allafall att jag orkar lalla på här utan vetskap om framtiden aningens bättre. Ibland irriterar han vettet ur mig dendär mannen som jag nu levt med i snart 13 år, men detdär må jag säga var något av de bästa dragen han gjort. funderade nog på ifall jag ens kände sån lycka på bröllopsdagen.. 😄 Då vardagen som höggravid börjar smaka trä och man fullproppad av hormoner ser någon bära in ett badkar kan man inte vara så säker. Men att det var just det jag behövde är jag säker på i allafall.


Hoppeligen sista magbilden. Väskan äro packad, kläderna tvättade och sängen bäddad så nu är det bara att sätta sig och väntta vidare.. 🙂


Idag åt vi bulle till mellanmål för att fira att påsklovet börjat. Vi ska nog så påskgräset nu (i tid som alltid) och hänga det sista påskpyntet tror jag..

Barnen är nog också spända på när bebisen kommer, men för dem har vi pratat om det så länge så de fattar nog inte riktigt. Mycket frågor hade de ju förståss då jag sov på sjukhuset om bebisen kommt ut nu? Så positiva verkar de ju vara till den i allafall så. 😊 De får komma med bebisens snuttetrasa sen då de hälsar på så det tycker de ska blir roligt.

Jahapp.. Det är bara att knalla vidare nu då..
kolla min instagram @emmaskuthalla för mer regelbundna rapporter.. 😊

Hoppas ni får en fin påskhelg!

Likes

Comments

Nåjaa. Lite pintaremonttia har vi hunnit med alltså. Hos oss sitter hallen, vardagsrummet och hallen på vinden ihop i ett. Och egentligen finns det inget bra ställe att skarva på, men det måste man ju göra då det är så stort område. Jag valde att göra färdigt allt på nedrevåningen, för det var mest det jag ville ha klart. Och sen var det andra kanske inte så viktigt. =)

Nu känns det ändå viktigt igen eftersom det är bra mycket krångligare att ta sig an sådana projekt med en bebis. Och så bör jag vispa upp kalklitiren jag målade med senast som börjar närma sig sitt bäst före datum. och så är det ju inte så snyggt heller med två olika färger fler år till, så nu ska vi få det undan. Förutom att få allt i samma färg har vi bestämt för en tid sen att hallen där man kommmer in nog behöver lite halvpanel. Kalklitir, kladdiga barnhänder och skitiga gubbhänder är ingen lysande kombination precis. Och så drar vagnarna och ytterkläderna in en del rapa och hunder äter grisigt mot väggen så halvpanel blev nog perfekt i vår aktiva hall. Jag började alltså med sovrummet, Miiki med panelen och Miikis bror Dennis med att måla i trappen där jag inte kommer åt. Och såhär blev resultaten:



Enklare att torka av och mycket snyggare enligt mig i allafall. Väggarna är målade med kalklitirs "Palladio" ifall nån undrar.



Trappen blev ljusare och vitmålad så att det täcker i väntan på fortsättningen.



Där det ser ut såhär.. Har tejpat men inte hunnit börja änn. Sovrummet är färdigt så var tvungen att paus en vecka här emellan för att inte lägga igång förlossningen eller nåt. Hb:t var ju heller inte så bra och jag fick starka rekommendationer att vila så i lagom lugn takt hinner vi nog med dethär också.

Sovrummet före:



Jag måste säga att jag nog gillade tapeten innan också, men den är bara orolig på nått sätt. Efter fem år som vi bott här i huset har jag mer och mer börjat sukta efter ljusa nyanser, betong, linne och bara nån slags zen. =)



Sovrummet under arbete:



Väggarna målade två varv med kalklitirs "Ivory". Fondtapeten målade jag för att täcka så mycket av mönstren som möjligt så ytan under blir jämnare och Sidoväggarna för att få bort den ljusblåa nyansen som jag inte tycker passar något vidare med fondfärgen jag valde ut på nätet. Hade räknat med att det skulle räcka med ett varv på sidoväggarna, men de var nog lite för randiga då ännu så fick skicka Miiki och hämta en påse till en dag innan han styrde hem från jobbet.



Fondväggen första varvet med färgen "Emma". <3 Vad roligt det ser ut då det torkar förresten. =)


And oh do I love it! Tillochmed Miiki tyckte att "Vallt no bossit hitt" så jag antar att vi trivs bra nu där vi sover. =)



Och let me present, Sovrummet totalt färdigt:



Babyhörnet börjar ta form. Ännu saknar vi en vit sänghimmel och en enkel mobil av nåt slag, men det hinner vi fixa med Linda då det bär av mot Umeå om nån vecka. Ännu är inte allt uppe på väggarna jag tänkt men nästan.



Busens garderob. Har inte plats med något helstort klädskåp då sängen liksom lämnar bakom då, men denhär lösningen blev ju helt perfekt! Byrån kommer från jysk och jag tog bara bort hyllan och skruvade dit en stång till ytterkläder och lite finare kläder. Allt annat får åka i förvaringslådor i hjälpköket så de är nära tillhands om man får byta ofta. Barnens kläder är där nu, och det har varit så bekvämt att få vika in allt på arbetsbänkken ovanför torktumlaren och bara föra upp mina och Miikis kläder. Det är det negativa med att bo på två plan. Att springa upp med tvätten jämt. Och kolla tvättkorgen här uppe innan man startar maskinen, även om det mesta ändå hamnar i hjälpköket.

Gillar förresten de sexkantiga hyllorna från jysk samt denhär ljusslingan som blev pricken på i:et.



Denhär lilla fåtöljen ska eventuellt flytta in nånstans vid de stora fönstren hade jag tänkt. Om vi får in den i bilen från Ikea. =) nånstans att sätta sig upp om det behövs med bebisen sen.

Ja. I helhet är jag verkligen skitnöjd! och bra är väl det ifall det blir spenderat många timmar ammandes där sen i början. Sovrummet är nu en plats där jag känner att jag kan varva ner och bara låta dagen rinna av mig. Där jag kan borra ner mig med en bra bok ifall möjlighet ges och bara tankka ny energi. Vi har sovit där snart en vecka och det är lika roligt att vakna där varje morgon. Omväxling förnöjer! =)


Likes

Comments