View tracker

Jag önskar att jag kunde förklara. Jag önskar att jag kunde sätta ord på det kaos som försiggår i min hjärna och som har vänt upp och ner på min tillvaro.

Tidigare har jag sett mig själv som kvicktänkt, alert och med inga som helst problem att hålla många bollar i luften. Föreställ er sedan att era tankar går i slowmotion, att bara kunna fokusera på en sak i taget, men ändå tappa tråden. Att inte kunna komma till ett beslut, att bli helt tom. Tom i huvudet, jag kan inte förklara det på ett bättre sätt. De enklaste uppgifter tar så mycket energi, för att jag har så svårt att fokusera, och jag blir sedan så trött. Jag har svårt att komma ihåg vad jag gjorde igår, och det är enormt stressande. När var senaste läkarbesöket? Ingen aning.. När hade vi personalmöte? Har inte en blekaste. . Väldigt obehagligt kan jag lova.

Vaknade jag bara upp en dag och det var så här? Nej, självklart inte. En lång period av stress, att leva mer eller mindre för sina jobb, med ett tajt schema där minuter räknades från morgon till kväll. Så långt gick det faktiskt bra, men att sedan mötas av ifrågasättande från flera håll, och att ha känslan av att hela tiden göra sitt yttersta, utan att det räckte. Vara alla till lags, göra alla nöjda. En ekvation som trots en massa slit inte alls gick ihop sig. Mera krav, höga förväntningar. Press från mig själv, Skärpning Emma! Du klarar det här! Dina chefer ska vara nöjda! Du ska prestera på tävling. Visa dem som inte tror på dig! Å glöm för tusan inte att le samtidigt!!

Den dagen jag insåg att jag kommer få leva med viss värk slutade jag lyssna på min kropp. Jag bestämde mig för att inget skulle stoppa mig från att göra det jag ville och uppnå saker som jag drömt om. Tanken var väl på ett sätt god, men jag drev det kanske lite långt. Visst fanns det varningssignaler, men jag ignorerade dem. Kroppen försökte tala om för mig att det inte fanns balans - jag valde att inte lyssna. Kroppen fullkomligen skrek, och jag höll för öronen. Dumt, mycket dumt. Min egen styrka blev till min egen kryptonit. Tänk om jag bara hade förstått det tidigare.

Magnetröntgen. . En av de mest klaustrofobiska upplevelser jag varit med om, kunde visa att det inte fanns någon tumör i hjärnan. Lättnad såklart - men innebär det att jag har blivit galen på riktigt?

Minnesutredningar och andra tester som kontrollerar koncentration och fokus har gjorts, fler återstår. Jag kan inte annat än att beskriva det som förnedrande, att sitta där som om jag knappt vore sju år gammal, och inte kunna göra det enkla som de ber mig. Tårar rinner, jag ber om ursäkt. Möts av leenden och servetter, ingen fara - försök igen. Men jag minns inte. . En enkel berättelse som jag ska återberätta, och det är bara svart, helt blankt. . För tusan Emma - hur kunde du sjunka så här lågt?? Hur kunde du tillåta det här att ske?

Vad vill jag egentligen säga med allt. Var rädda om er. Gör saker som är roligt, gör saker för din egen skull. Var snäll och ödmjuk mot dig själv, man kan inte alltid vara på topp och man bör inte heller alltid vara det. Försök inte ens vara alla till lags - det är inte värt det.

Emma - du måste ingenting förutom en sak - att må bra! Det är mitt motto just nu. Jag planerar mina dagar utefter återhämtning. Tränar på avslappning och mindfulness, att vara i nuet. Att acceptera. Fler undersökningar väntar, och mycket arbete med mig själv ligger framför mig. För vem är jag om jag inte presterar? Vem är Emma om hon inte är den som alltid ger 100%, vad det än gäller? Det återstår att ta reda på.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hon sitter där, lugn och med ett tryggt leende. "Det är ingen fara, det är inget konstigt. Den press du har satt på dig själv är inte sund." Jag känner mig dålig, till och med nu känner jag mig dålig där jag sitter i stolen med darrande ben . Vad gör jag hos en kurator? Jag kan inte ens strukturera mitt eget liv på ett bra sätt, utan nu sitter jag här som ett fån. Psykisk ohälsa - jo, jag tackar. . Jag talar om att jag inte kan med den benämningen. Vi kommer överens om att inte sätta någon etikett på det hela. Jag nickar tacksamt.

"Utmattning är inte att leka med". Nej, det har jag ju förstått. Att stå som ett fån och inte veta vad jag gjorde eller vad jag skulle göra är liksom. . . förnedrande. . Ja, jag känner det så. Att inte komma ihåg hur man gör saker som man gjort tusen gånger förut, och att se hur någon pratar utan att kunna ta in det personen säger är. . . skrämmande. "Det kommer inte alltid vara så här, du har lyssnat på din kropp i tid" Jo, det låter ju positivt i alla fall. Samtidigt som det gör lite ont i mig, hur länge har jag inte känt kroppen skrika i falsett åt mig? Men jag är ju jag. Man biter ihop och kör på.


"Fortsätt skriva, fortsätt sätta ord på tankar och känslor och om din vardag. Det gör inget att det inte är som förut". Nej, det är det sannerligen inte. Orden forsar inte fram som rinnande vatten längre, utan nu tar det tid att få fram text. Men det får vara så nu, det kommer bli bättre.

"När perfekt inte duger" - bara en titel på en bok för somliga, för mig är det min vardag. Visst har man press överallt ifrån i samhället, så är det ju. Men i mitt fall är den största kritikern jag själv. Jag är aldrig nöjd. Jag kunde alltid gjort något bättre. Nu ska jag lära mig att få tyst på den kritiska rösten.

Detta är min resa, mina tankar. Det finns inget rätt eller fel, bara en enkel människa som gör en programuppdatering, Emma 2.0. På ett sätt känns det bra, det kommer bli bra.


Likes

Comments

View tracker

Jag är så kluven. Blogga som tidigare om hästarna och min vardag, eller lägga ner. Det är ju ingen annan än jag som kan ta det beslutet, det förstår jag. Men insikten om att alla, verkligen alla, kan läsa om mig och mitt liv känns inte så jätte roligt längre.

Jag vet, det är ju det som är hela grejen med en blogg, att alla kan ta del av någons tankar, vardag och drömmar. Men att det kan användas för att ta reda på mer om mig, om hästarna och om vad jag gör, trodde jag verkligen aldrig. Jag vet, jag har sagt det tusen gånger förr, jag är naiv. Men jag vill här verkligen poängtera detta - tänk på vad ni skriver på Facebook, instagram, och bloggar. För min del var det egentligen inget negativt, jag har inte gjort något fel och när bloggen användes för att ta reda på mer bekräftade den bara precis det. Men det är själva grejen - att man kan använda internet för att luska fram saker om mig. Det känns obehagligt, trots att jag har helt rena händer, jag har inget att dölja. Jag känner mig ändå lite. . . kränkt? Kan det vara så? Är det inte så att vi är lite lättkränkta i Sverige? 😉

Samtidigt tycker jag ju att det är så roligt att skriva, och jätte kul att ha och gå tillbaka och läsa. Att dela med mig av min vardag, i både med och motgång, har känts naturligt, och att så många hört av sig till mig och berättat att de inspireras har verkligen varit en morot. Så många med andra hästraser, än halvblodshästen, som har motiverats att träna på och kanske till och med vågat ge sig ut på tävlingsbanorna. Att lilla jag har kunnat inspirera och motivera, har känts svindlande - och så berikande!

Kanske kan jag bara släppa detta. . ? Bara acceptera att bloggar och sociala medier är på både gott och ont. I mitt fall var ju ändå bloggen, i slutändan, något som bekräftade den jag är och vad jag gör.

Hmmm. . Så mycket tankar. . Man får inte fastna i dem. Livet är en ständigt pågående resa där man hela tiden lär sig något nytt. Jag VET att jag måste ta med mig mina nya insikter och baka in dem i mig, och min personlighet - utan att låta dem ta över. Bara för att några få har betett sig illa betyder ju inte det att hela världen är likadan. Släppa och gå vidare - så lätt att säga, men svårare att göra. Men jag jobbar på det.

Det var morgonens tankar. Nu dags att göra färdigt resten av stalljobbet, sedan väntar jobb i Linköping. Ha en bra dag alla!

Likes

Comments

Nej, efter lite mer funderande så är det tyvärr så att jag kommit fram till att jag inte kan skriva och berätta om de olika enskilda händelser som lett fram till min nedstämdhet. Det handlar om att jag känner mig kränkt, ifrågasätt, aningen utnyttjad och överkörd. Mina värderingar om att ett stort hjärta och hederligt arbete lönar sig har visat sig vara aningen naiva och faktiskt - ganska idiotiska. Det har satt min värld i gungning, jag kan ärligt säga att jag emellanåt mått riktigt dåligt.

Men visst har jag ändå lärt mig en del, att jag måste hitta balansen mellan att vara snäll utan att bli för snäll. Att stå på mig, och stå för det som är rätt och riktigt. Att vara mer kritisk gentemot andra människor, inte bara utgå ifrån att andra vill väl och är ärliga. Att inse mitt eget värde, och att de som inte är redo att betala för det - ja, det är faktiskt de som går miste om något.

Men vet ni - jag kommer delvis fortsätta vara en idiot, för jag är den jag är. En öppenhjärtlig, omtänksam, ärlig, hårt arbetande och kanske aningen naiv människa. För hur skulle världen se ut om alla bara tänkte på sig själva, såg till att utnyttja systemen för sin egen räkning, körde över andra, utnyttjade andra och nedvärderade andra? En sådan värld vill inte jag leva i. Så om jag kan få om så bara en enda människa att bli glad, känna glädje och stolthet för vem hen är, och om jag med min glädje och mitt driv kan motivera andra att vara den bästa versionen av sig själv - då får jag väl helt enkelt vara den dumma, naiva tjej som jag är. Jag är fortfarande jag, men med lite mer skinn på näsan, och med lite mer kritiska glasögon.

Likes

Comments

Det börjar komma tillbaka. . Jo, det är så. Sakta men säkert kommer en kittlande längtan efter att få uttrycka mig i skrift här på bloggen igen. Vissa delar av min tillvaro är fortfarande kaos, jag har verkligen skakats om från grunden, och mina tidigare värdegrunder har fått sig en rejäl törn. Men så sakteligen börjar den gamla Emma, den vanliga Emma, den glada och energiska Emma, krypa fram igen. Kanske kan jag någon gång tala om vad som grävde mitt stora, svarta hål som jag föll handlöst ner i. Kanske kan jag tala om de olika faktorer som tillsammans blev för mycket för mig att hantera. Kanske kan jag berätta om de svek, de lögner, insikten om min dumma naivitet, och om kampen mot en oövervinnerlig motståndare. Eller så kommer jag inte berätta något alls, utan bara fortsätta. Fortsätta vara samma glada Emma, men som är något klokare, och inte fullt så naiv som tidigare. Jag kommer fortsätta behandla andra såsom jag själv vill bli behandlad, men med vissa reservationer. Jag försöker nu lära mig dessa, och att hitta balansen mellan att vara snäll, utan att vara alltför korkad. Jag jobbar på det helt enkelt.

Så kanske blir det lite aktivitet här igen, om hästarna, om träning, och om min vardag. Vi får helt enkelt se. .

Likes

Comments

Tack snälla ni 🙏🏼 Tack för att ni bryr er och engagerar er! Jag kommer att fundera vidare, känna efter, och fundera lite till. Om jag ska jobba vidare i denna bransch måste jag förändra mig, jag måste bli tuffare, tänka mer på mig själv och sluta vara så galet godhjärtad. Men att ändra den man är är inte helt enkelt. . . När man nu har blivit lite bränd kanske jag ska pussla ihop mig själv och omvända denna besvikelse och misströstan till ett jäklar anamma? Eller ser jag detta som ett tillfälle att inleda en ny fas i mitt liv. Vi får se. Hästar kommer givetvis alltid finnas där, men på vilken nivå får framtiden utvisa.

Det var tävling igår och jag var inte så värst sugen ska erkännas. Dessutom var Wish svullen i mankamen och lite bakom ganascherna på grund av det lilla gräs som börjat spira. Hon är sockerkänslig, och rötterna är ju fyllda av sånt elände nu. . Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa vardagen för henne för tillfället. Jag får fundera vidare på det.

Hon kändes fin på framridningen, lite seg, lite matt - men fin. Jag borde ha agerat på att hon var seg, ridit ännu mera framåt innan, men jag var nog också lite loj. Så in på tävlingsbanan och inledde med en fin uppridning, halt och hälsning (vilket belönades med en 8:a) sedan hände något och det fanns ingen energi kvar alls. . Då är det svårt att utföra något. 63,39% blev det och känslan var usel. Men så är det, det går upp och det går ner. Kanske kände hon av min sinnesstämning.

Vi laddar om och satsar vidare.

Idag väntar en pysseldag. Jag ska tömma det gamla stallet på grejer. Tänkte tömköra Wish över bommar, Ture ska få ha träns på sig, allt vanligt stalljobb förstås, och framåt kvällen kommer de som köpt Megan och hämtar hem henne. Ska bli soligt och fint idag, bara att passa på att njuta. Ha en fin dag!

Likes

Comments

Känns lite som ett vägskäl med det mesta just nu. Funderar på om jag är lite schizofren... Kan man ha en släng av det? Ena delen av mig älskar hästlivet och känner mig lycklig och privilegierad över att ha mina hästar, jobba i en hästbutik och ha så många som vill rida för mig att jag får säga nej till en del då tiden inte räcker till. En annan del av mig känner sig matt och ledsen över hästfolket, över skitsnack, över missunnsamhet och över en "jag-vet-bäst" attityd som får mig att vilja kräkas. . Jag känner mig trygg i min kunskap och erfarenhet, har inget behov att ständigt ösa ur mig det eller på något sätt hävda mig. Jag känner mig ödmjuk inför vetskapen att det finns så mycket att lära och ju mer jag tränar och umgås med hästarna desto större blir denna fantastiska hästvärld där man ständigt utvecklas - OM man inser att det är just så det är, att man aldrig riktigt blir fullärd.

Jag är äckligt ärlig, jag har insett att jag är så snäll att jag är dum. Jag står alltid där som en hjälpande hand för andra, sätter andras välbefinnande framför mitt eget, är alldeles för dålig på att ta betalt och gör dåliga affärer bara för att andra ska kunna förverkliga sina mål och drömmar. Insikten om att jag är så naiv, så dum, om att man har inget för att vara ärlig och verkligen vilja göra rätt för sig har dödat min glöd, min passion. Jag funderar på att lägga ner mitt företag, och därmed sluta ha lektioner då det här med att jobba svart inte är min grej. Minska hästantalet ordentligt, trots att ångesten över att välja vilka som ska behållas nästan kväver mig. Jag är inte en tillräcklig businessmänniska för att pyssla med det jag gör, istället för att se till att ta rätt betalt för det jobb jag gör, har jag alltid känt och velat att alla ska ha råd. Hur många företagare resonerar så? Jag är nog ensam om det. . Det tycker Skatteverket också. . Jag lyckas inte heller vara den säljare jag borde vara vilket gör att det jobbet också känns som ett misslyckande.

Därav detta vägskäl. Vill jag fortsätta jobba i hästbranschen? En tuff miljö där det lönar sig att armbåga sig fram och se till att höras, och att vara hård som stål och låta skitsnack rinna av sig som vatten. Jag som person kanske inte passar in i detta. Jag har jobbat med detta i 15 år - 15 år är ganska länge trots att det ibland känns som igår som jag trevande började ha mina första lektioner. Kanske är det dags för något nytt? Att bara ha 2-3 hästar att träna och tävla lite, och ha ett annat - inte hästrelaterat - jobb. Jag är så identifierad med häst, hästarna är jag. Men kanske är det dags för en annan version av Emma? En annan miljö där jag kan börja om, sätta mina egna behov främst och inte låta mig bli överkörd eller låta den här snälla Emma ta överhand. Ta mig ur hästsvängen på det yrkesmässiga planet och kanske hitta ett område där jag kan hitta mer uppskattning och skilja på jobb och hobby.

Jag har nog sett mig själv som en frisk fläkt i ridsporten, en ambassadör för de som kämpar med det material man har, som känner lycka för de små framgångarna för man vet att det är man själv som gjort att man kommit dit. Att göra godkända ritter i LA, och ibland med placering på en häst som man utvecklat själv. En som kämpar med en envishet, stark som synden, med alla sina hästar. Som mockar och sköter allt själv OCH försöker hinna rida så mycket som möjligt. Om ni bara visste hur mycket meddelanden, mail, PM och annat, jag får från andra som tackar mig för att vara en sådan inspirationskälla. Det är grymt, det är verkligen det.

Så nu vet ni anledningen till min bloggtystnad. Det har blivit en del krångel med mitt företagande, det ihop med insikten om att jag är en riktigt korkad jävel som andra faktiskt emellanåt utnyttjar har släckt min glöd. Kanske stannar sagan om HästEmma här, kanske inleder jag en ny episod av mitt liv så småningom, även om det känns skrämmande. För vem är jag utan att ständigt vara i hästrelaterade sammanhang? Kanske är det dags att ta reda på det?

Likes

Comments

Glad påsk på er! Hoppas ni har haft en fin dag i det fantastiska vårvädret!

På förmiddag red jag galoppintervaller med Wish i solskenet. Brukar rida varje intervall i 3 min, skritta 1 min, galoppera 3 min, etc. En bra, stark, rund galopp med fin energi och mycket tryck, och med mig i lätt sits. Blev sammanlagt 8 intervaller. Sen var vi båda svettiga. Avslutade med att trava av i låg, rund form där vi även stretchade hals och nacke enligt Osteopatens order. Efteråt blev det kylning av benen och massage med liniment. Wish njöt för fulla muggar. Hur gjorde jag för att ta hand om mina värkande muskler då? Haha, eller hur va? Mockade 9 boxar, strödde upp rejält och sopade så kvasten ven. 😂 Typiskt oss hästtjejer eller?

Jag har en tråkig magkänsla tyvärr. Så på tisdag ska jag ringa kliniken för att boka tid för en genomgång av Vickan. Jag har en gnagande känsla att hon inte är helt ok. Jag kan inte sätta fingret på vad, men vill göra en check innan jag fortsätter att sätta igång henne. Vi hoppas att jag bara är nojig i onödan.

Nu ska jag fortsätta njuta av kvällen och ladda för morgondagen - vilket innebär ytterligare en ledig dag. 😍 Vi hörs!

Likes

Comments

Eller, det vet jag ju att det är. Men varför vara som alla andra när man kan vara sig själv? Nu är ett nytt beslut taget, inget permanent, men som gäller tills vidare.

Jag och Johan smider alla planer med hästarna tillsammans. Han är delaktig i varenda beslut. (Det kan dock hända att Johan inte är delaktig i min nya investering i ett anatomiskt tränis till Wish. . . 😝 så det kan vi ju hålla för oss själva! 😉)

I alla fall, efter att ha vänt och vridit på det, pratat med flera spekulanter som är intresserade, och vänt och vridit lite till. Har vi nu kommit fram till att Ture kommer stanna i vår ägo tills vidare. Han är alldeles för snygg helt enkelt! Dessutom har han en oerhört charmig personlighet som gör det svårt att släppa taget om honom.

När han var ett dygn gammal fick han åka till hästsjukhuset Strömsholm då hans mamma var dålig. (Förgiftning, men det visste vi inte då.) När vi kom för att hämta hem dem några dagar senare var personalen så nöjda! - De slapp ju TokTure och alla hans upptåg. 😜 Han la ribban direkt när han föddes, och fortfarande finns det ingen häst som vi skrattar så mycket åt, som Ture.

Hans underbara energi, nyfikenhet och framåtanda fascinerar mig. Jag måste ta reda på om han kan bli så bra som jag tror. Så beslutet är taget - han blir kvar tills vidare. På tid och sikt varken hinner eller orkar jag med tre unghästar, men så länge jag gör det får alla vara kvar.

Likes

Comments

Okej, jag erkänner. . Bloggen har blivit utbytt mot ett nytt beroende i mitt liv - Candy crush! Jag är fast! ...

Det händer så mycket hela tiden, så saker att skriva om saknas verkligen inte. Allt från Mossenbergbehandlingar (helt seriöst, om jag inte redan vore gift med mitt livs kärlek hade jag vrållimmat på den mannen. Han är fantastisk!) till Bo Jenå träning (som jag är såååå nöjd med! Att få bekräftat från dressyrgurun himself att vi är på väg mot högre klasser kan ju inte leda till annat än ren eufori!) Att jag dessutom lagt ner en hel del tid att fördjupa mig i de anatomiska tränsens värld med målet att hitta det absolut optimala till Wish är ju en historia för sig. Jag lovar att återkomma till vilket träns jag nu inväntar med spänning, och sedan ett omdöme.

Men vet ni det bästa av allt!!? Igår kom det - intyget från länsstyrelsen att vårt fina stall nu är godkänt! En underbart, härlig känsla efter allt slit!

Så igår när jag kom hem från jobbet mötte jag denna syn, ett inramat intyg och ett glas vin! Min man känner mig alltför väl! 😉 Vi har förstås lite jobb kvar, det största är sadelkammaren. Men att själva stalldelen är klar och att dialogen med LS nu är ett avslutat kapitel är så underbart!!

Nu dags för lite jobb, både på Hööks och lektioner ikväll. Ha en helt fantastisk dag - för det tänker jag se till att ha!

Likes

Comments