Jag känner mig inte hemma, jag känner inte att jag passar in. De flesta andra tonåringars viktigaste grej i livet just då är att hångla eller ligga med någon på en fest, bli full eller att fokusera på skolan och få toppbetyg tillexempel.

Jag är kanske lite dömande nu, men för de flesta så är de det viktigaste. Eller något sånt liknade. Många tonåringars tankar och rädslor är att inte bli påkommen av sina föräldrar att man druckit eller kommit hem alldeles för sent, att man haft oskyddat sex osv..
Det är inget fel med det, de är ju trots allt tonåringar.

Men jag känner inte att jag passar in. Jag har många otroligt snälla vänner men var jag än kommer så passar jag inte in. För det viktigaste för mig är att kämpa igenom dagen, inte att ligga med någon på en fest. Jag känner mig annorlunda, är det något fel?

Det är kanske därför jag känner mig ensam, för jag är annorlunda. I mängden ser jag kanske ut som normen, "som alla andra". Inuti mig och mina tankar är allt annorlunda och olikt.

Att känna att man inte tillhör hos någon är svårt och jobbigt. Men jag ska fortsätta vara mig själv och kämpa. Att känna ensamhet är bland det värsta som finns..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments


Tiden har gått och livet har verkligen förändrats. Människor har försvunnit ur mitt liv, jag har blivit sårad, jag har sårat, fallit för killar och i sorgen, tagit skit, onödig skit, stressat ihjäl mig osv..

Jag kan rabbla upp en lång radda på saker som har hänt i mitt liv det senaste halvåret. Just nu är jag fast. Jag är öppen och ärlig. Helt fast i all skit. Saker och ting som spökat mig från flera månader tillbaka och saker som hänt de senaste dagarna.

Jag känner mig ensam, tom, ledsen, obrydd men ändå brydd och helt totalt förstörd.

Vad ska man göra när ingen annan förutom en enstaka bryr sig? Vilka är falska? Vilka är äkta? Hur ska man ta sig ur detta? Vilka bryr sig egentligen?

Detta kunde jag svaret på när mitt liv hade vänt efter mitt mörker. Men helt ärligt så har jag tappat det nu. Det gör vi alla ibland. Det är viktigt att vi alla är öppna om det, om att livet inte alltid är på topp. För alla mår dåligt ibland.

Likes

Comments


2016 .

2016 har varit den tuffaste och det sämsta året jag haft. Det jobbigaste året. Jag är otroligt glad över att jag kämpade mig igenom detta året. När väl 2016 kom, tänkte jag för mig själv: " Detta kommer bli året jag mår bättre. " Det slutade med att jag kom djupare ner i mörkret. Men vet ni vad? Jag har kämpat hela året, varit nära på att tappa allt, men tagit mig uppåt. Jag kämpar fortfarande, men en sak vet jag och det är att man aldrig ska ge upp. Även om sorgen ligger nära och allt är så mörkt. Så ska man inte ge upp. Det kommer en dag då allt är ljust igen. Glöm inte av att du är stark, otroligt stark. Skit i va de andra säger, de är inte värda energin.

Du som kämpar och mår dåligt just nu, fan vad du är bra. Fan vad du är stark. Ge inte upp!

Nu är det ett nytt år; 2017 och det känns skönt att lämna 2016 bakom. Nu blickar vi framåt och kämpar tillsammans!

Tack till familjen och mina vänner som jag skapat härliga och roliga minnen med trots mörkret. Tack till de människorna som funnits där för mig när jag behövde det. Tack, tack, tack! Ni är guldvärda<33

Gott nytt år! // Emma

Likes

Comments

Det finns alltid en vändpunkt.

Har du någonsin känt ångest?
Har du någonsin haft det svårt att andas när ångesten tagit över?
Har du någonsin mått dåligt?


Det har gått två år sedan allt hände, då all mörker väcktes till liv, då min demon inom mig tog över kroppen. Då jag bara låg liggandes i sängen och grät, grät och grät. För många andra var det höst, det var mysigt, de löven med fina olika färger som hade fallit ner till marken skulle nu fotas. Man skulle ha myskvällar med sina vänner, sin kärlekspartner eller familjen.

Under hösten hade även skolan börjat igen efter två månaders långt sommarlov. Skolan var för många inte en stor grej eller inget som man hade ångest för. Klart att de flesta inte gillade plugget, vem gör det? För mig var det en helt annan känsla, mina höga krav på mig själv och de människorna som kommenterade mig, de som frös ute mig och de textmeddelandena jag fick ta emot. Den klumpen jag hade i magen varje dag för att ta mig till skolan.
En dag gick det inte mer, jag sprang med paniken inom mig ut ur svensklektionen. Mitt hjärta dunkande så fort att jag knappast kunde andas, trycket över bröstet och de tunga, jobbiga andetagen. Det var då jag insåg att det var något som inte stämde, något som hade gått för långt.

Min mentor tvingade mig att gå till kuratorn, det var inget jag ville. Skulle jag prata om mitt privatliv med en främling? Skulle jag öppna upp mig för henne? Men det gjorde jag trots min rädsla och det var det bästa beslutet jag någonsin tagit.

Innan var det mesta frid och fröjd. Jag har alltid setts som den självsäkra, glada och positiva tjejen som alltid hade bra råd att ge när andra mådde dåligt. Nu hade vinden vänt. Nu var jag den ledsna och ensamma tjejen som mådde dåligt. Nu var det jag som behövde råden, råden som jag gav till andra.

Till slut mådde jag så dåligt att jag inte ville leva längre, ingenting i mitt liv betydde någonting, det fanns inget att kämpa för när det ändå inte blev bättre. Dessa tankar spökade i mitt huvud och tanken på självmord kom allt oftare. Min kurator såg allvaret i mitt mående och i mina mörka tankar. Hon kontaktade sjukhuset och jag fick tabletter utskrivna. Antidepressiva och ångestdämpande tabletter. Sjävklart var dessa tabletter starka vilket gav biverkningar.

Att mina föräldrar fick höra mig säga " jag vill inte leva längre ". Att de fick se mig lida, se mig må dåligt. Så att sedan mina föräldrar grät och mådde dåligt, det gjorde så ont. Att se dom lida gjorde att jag led. Att jag led ännu mer.


Det var sommaren 2015 och jag satt på ett plan på väg till södra Spanien för en solsemester med familjen. För att sysselsätta mig på flyget satte jag på en podd som jag laddade ned inför resan. Titeln på poddavsnittet löd " Om självmord med Ludmilla Rosengren " Podden handlade om självmord,självmordstankar och att vara anhörig till någon som vill ta sitt liv och känna någon som som begått självmord. Det var i just den stunden jag insåg att livet är värt att kämpa för, vad jag lämnar bakom mig om jag försvinner och hur mina anhöriga kommer att må.
Även om mina självmordstankar inte försvann, så var det då jag insåg att jag aldrig ska begå en handling och försvinna.


Det är inte bara jag som går igenom den inre smärtan. Det är 40% av Sveriges befolkning som lider av psykisk ohälsa. Trots att det är så många som mår dåligt är ändå tabubelagt. Det är inget man pratar om, du håller det mesta inom dig för att det är "skamligt" att må dåligt. Som om det är fel på en själv för att man mår dåligt, vilket det egentligen inte är. Det är aldrig fel på dig om du mår dåligt och du är aldrig ensam. Det anses av samhället om du mår dåligt så är du svag, men det är vad du inte är. Du är stark för att du kämpar varje dag mot din demon, du är stark för att du kämpar varje dag för att må bra igen.

Som sagt måste vi ändra på detta, ingen ska behöva känna skam eller ensamhet för så är inte fallet. Alla ska känna att det är okej att må dåligt, att det är okej att prata om det och att du inte är ensam. Tabun kring psykisk ohälsa måste bort!

Detta var en krönika som jag skrev i svenskan, dock har jag tagit bort och ändrat lite men det mesta är som det ska vara.

Ta hand om er,
Kram<33

Likes

Comments

Om en vecka början skolan. För många och för mig innebär det mycket ångest. Inte den ångesten över att börja plugga, som självklart också är tråkigt och jobbigt. Men det är ett måste, man måste plugga.

För mig handlar det mest om allt som hänt där, allt som fått mig att må dåligt har för det mesta skett där. Jag trivs inte i den skolan, att se de människorna, att sätta sig i skolbänken, att behöva prestera och vistas bland så mycket folk.

Jag besökte skolan för första gången idag sedan jag fick sommarlov. Det var inga elever där, utan bara lärare, kuratorer och andra som jobbar där. Skulle nämligen på möte och planera upp den nya skolgången. Det kändes konstigt och skrämmande. Om en vecka kommer jag vara där bland massa olika klasser, med massa folk. Att se dom, att se allt. Att vara där.

Jag vet att många känner som jag, den ångesten. Men vi kommer klara det här. Vi klarade förra terminen, då kan vi kämpa oss igenom denna. Vi är starka och kommer klara det här. Prata med någon du har tillit till så blir allt ännu lättare.

Nu ska vi leva i nuet och ta vara på sista veckan!

TA HAND OM ER,
KRAM<333

Likes

Comments

Det är så himla bra att det finns låtar som peppar upp självförtroendet. Det är så viktigt och bra! För vi alla är så himla bra och fina.

Här kommer 5 pepplåtar, som är grymma att pusha upp sitt självförtroende.

" You wake up like this, with flawless. "

" I woke up like this,
We flawless, ladies tell 'em
Say I look so good tonight... "

" You don't have to try, try, try.. "

" Take your make-up off
Let your hair down
Take a breath
Look into the mirror, at yourself
Don't you like you?
'Cause I like you "

" Gonna love myself, no I don't need anybody else.
( I love me ) "


" I'm feelin' myself, I'm feelin' myself"

" Male or female, it make no difference
I stop the world, world stop
Carry on "

" Pretty, pretty please, don't you ever, ever feel
Like you're less than fucking perfect
Pretty, pretty please, if you ever, ever feel
Like you're nothing, you're fucking perfect to me..."

Likes

Comments

Tacksamhet.

Att vara tacksam för de man har, för vännerna, familj och de sakerna man har. Man som människa blir aldrig nöjd, utan bara vill ha mer. Men det är viktigt att också vara tacksam. Inte bara vilja ha mer hela tiden eller få som man alltid vill.

Jag försöker att skriva ner och läsa de saker jag är tacksam över varje kväll. Då mår jag bättre, blir gladare och känner mig nöjd.

Det händer så hemska saker som sker i andra delar av världen och så klagar vi om i-landsproblem. Genom att vara tacksam, försvinner klagandet.

Var tacksam för de du står nära och för att du bor i ett land utan krig. Det finns människor därute som kämpar för att överleva och slippa kriget. De är människor som förlorar sina nära och kära.

Tacksamhet hjälper oss att må bättre, tacksamhet är viktigt.


TA HAND OM DIG,
KRAM>33

Likes

Comments

Alla känner sig ensam någon gång, att man är den enda som känner som man gör just nu. Att det är ingen som förstår hur man mår, att det inte är någon som bryr sig eller finns där. Men sanningen är att det finns personer som förstår och bryr sig. Det finns massa människor som går igenom samma som du. Glöm inte av det, du är inte ensam. Även om det kan kännas så ibland, så lovar jag dig att du inte är det. 

All smärta och motgång du går igenom just nu, kommer du kämpa dig igenom. Du är så stark och en sån fin människa. Visa all respekt och förståelse för de människor du möter, man vet aldrig vad folk går igenom. Var snäll,visa respekt och förståelse.



TA HAND OM DIG,

KRAM<33

Likes

Comments

​På den senaste tiden har jag totalt blivit kär i off shoulder klädesplagg. Festtoppar, festklänningar eller bara vardagliga, älskar jag när de är off shoulder på. Man ser så himla stilren och snygg ut.  Så jag gjorde ett collage med mina wanties, alltså klädesplagg jag vill ha som har off shoulder. Alla dessa plagg finns på nelly.com. Om ni trycker på plaggen kan ni få direktlänk till de. 


​TA HAND OM ER,

KRAM<3333

Likes

Comments

När jag skriver detta är det torsdag och idag har jag träffat min vän Nora. Vi har gått på stan och kikat i butiker. För min del blev det inget, har ju shoppat i Stockholm. Vi åt lunch på stan, vi åt baguett. Mums! Efter några timmar på stan, tog vi bussen hem till henne. Har nämligen aldrig varit här, så hon visade runt lite. Vi har ätit en super god pizza och handlat lite godis, som vi skulle ha som snacks.

Jag ska sova hos henne inatt och jag tar bussen hem imorgon. Sedan på eftermiddagen blir det ett besök i Hjo, hos en släkting. Mysigt!

Hoppas allt är bra med er<33

TA HAND OM ER,
KRAM<33

Likes

Comments