I helgen var vi i Mellbystrand. Mysigare, perfektare och bättre miniresa får man leta efter. Allt var så galet mysig. Liten stuga precis vid havet, strandtennis vid strandkanten, hämtmat på altanen och framförallt SOL.

Finns inte mycket mer att tillägga. Det ska göras om.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hoppla.

Nästan ett år tog det att hitta tillbaka hit. Det året har varit händelserikt, minst sagt. Mitt i allt skrev jag, vad jag trodde, mitt sista inlägg, For Good.

Men i ärlighetens namn vill jag ha ett ställe att skriva ner saker, bomba med bilder. Men kanske mer för min egna skull. Att kunna hoppa tillbaka och läsa vad man gjorde då, hur det kändes och sedan se förändringen. Jag saknade att vara kreativ i mitt skrivande.

Jag tänker att jag inte skriver så mycket, utan att jag kör pang på, så får vi se vad som händer. Låter väl ändå helt okej?


Vi hörs!

Likes

Comments

Hej på er.

Håll i hatten, här kommer en bibel.

Nu har det varit dött här ett tag. Riktigt dött. Men jag har liksom inte vetat vad jag ska skriva, sätta ord på det som hänt eller något som hör där till. Men jag tänker att jag är skyldig er en förklaring. Jag har dock inte en aning om hur jag ska börja, utan att det ska låta konstigt, taget ur luften och bara så annorlunda.

Men såhär är det. Det är bäst att bara säga det, dra plåstret fort istället för att dra långsamt och plågsamt. Men jag gjorde ett val för ett par månader sen, ett val jag önskat jag aldrig behövt göra och säga ord jag aldrig velat säga till någon. Någonsin. Men jag valde att göra slut med David. Ursäkta språket, men fy i helvetet vad jobbigt det var. Grät nog minst tre oceaner under loppet av en vecka och haft, som jag skrev i det tidigare inlägget fysiskt ont i hela kroppen och nästan trott att jag ska gå sönder. Jag har aldrig hatat mig själv på det sättet innan. Att hata ett val så mycket har jag heller aldrig gjort. Men jag gjorde det för min skull. Jag måste må bra, jag måste få sätta mig själv i centrum och stanna upp och känna en stund. Men det kändes inte bra längre och då var det bara mer elakt att stanna. Men jag tänker inte gå in mer på det. Det känns bättre nu, trots omständigheterna.

Sanningen är att detta val som jag kanske då hatade mer än allt, kan ha varit ett av de bästa jag gjort. Det kan så här i efterhand kännas hemskt att säga. Men det var inte menat. Jag har fått det berättat i efterhand att jag dolde det som hände bra, och jag håller med, jag lurade mig själv till och med. Nog om det.

Jag trodde att efter uppbrottet med David, så skulle jag vara singel länge. Jag var liksom lite trött på killar generellt och ville hitta mig själv. Tji fick jag.
Hejsan hoppsan tänker ni nog nu. Det gör jag fortfarande. Mina närmsta brukar kalla allt detta för "that escalated quickly", och jag är beredd att hålla med.

Vi tar det från början.

När jag och David gjorde slut flyttade jag hem till mamma och pappa, vilket blev helgen efter innebandyturneringen i Bollnäs. Sov hos arbetskamrater dagar då buss eller liknande inte matchade mina jobbtider. Det blev ett väldans körande fram och tillbaka, sena nätter och lite sömn. Mitt i allt blåsväder berättade ett par stjärnor på jobbet, fantastiska Ida och Kevin att jag fick bo i deras lägenhet från och med den 1a November till den sista Januari. Mitt i stan, svincentralt och svinbehövligt. Så den 1a November packade jag och katterna ihop våra allra viktigaste saker och flyttade in till Alingsås. Jag mådde bättre, bättre än vad någonsin skulle kunna önska mig. Jag var gladare, och valet jag gjort månaden innan kändes mer rätt än någonsin. (Värt att nämnas är att jag och David har väldigt bra kontakt idag och är bra vänner. No hard feelings.)

Men innan jag tar händelserna i förväg.

Den 28:e Oktober var jag på dejt. Det kan verka tidigt, men det kändes bra, rent utav fantastiskt. Men att det skulle leda till samboskap och allt däremellan hade jag aldrig ens kunnat drömma om. Eftersom vi jobbar på samma jobb var han inte en främling. Jag föll pladask. Som en käftsmäll. Att man kunde falla så lätt för ett par bruna ögon och lockigt hår är för mig en vetenskap, som en olösbar jävla uppgift. Men egentligen bryr jag mig inte alls. Jag var lyckligare, gladare och superkär. Det var nytt och läskigt, spännande och skrämmande. Jag ville inte hoppa in i något direkt. Jag ville veta vad som hände. Allt gick för fort.

Men jag chansade.

Kan ha varit den bästa chansningen jag gjort. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Men jag fick sambo, det som brukar vara fjärilar i magen visade sig vara ett jäkla zoo och en partner som visade sig vara så rätt att det nästan är löjligt. Det är ingen idé att jag ursäktar mig. Men jag älskar honom. Att det kan kännas så rätt efter en så kort period är ett stort frågetecken och det är som att jag får nypa mig i armen varje morgon jag vaknar. Att något som gjorde så ont i hela min kropp kunde bli något som lagade alla dessa tusen bitar det kändes som jag var.

Man kan tycka att jag inte hann hitta mig själv, men jag tror inte att jag kunnat gjort det utan honom. Jag har fått andra insikter här i livet. För många att ens nämna här. Till exempel den har bloggen. Jag tror jag aldrig kommer kunna hålla mig till en blogg då jag helt enkelt inte är gjord för att blogga. Precis som att jag inte är menad för att sjunga då jag låter helt förfärlig när jag försöker sjunga med i musiken. Insikter jag dock kanske skulle kommit till insikt med tidigare, hehe.

Så varför det ekat tomt på bloggen i månader och egentligen bara varit en stor blackout, har sina förklaringar. Jag har levt mitt utan att skriva om det. Jag har varit fullständigt askär, vilket jag fortfarande är och umgåtts med alla i min närhet. Jag har jobbat rumpan av mig och tagit vara på näst intill varenda minut av min tid. Jag har tagit allt som det kommer, gjort spontana saker, valt att inte hänga upp mig på så mycket. Precis så som jag vill att det ska vara.

Saken är den att jag avslutar det här. Jag har inte en aning hur jag ska göra med bloggandet. Jag kanske fortsätter, kanske inte. Mitt brinnande intresse för foto och bild finns fortfarande kvar och jag lär vilja visa det någonstans. Men vi får se, vi tar det som det kommer helt enkelt.

Over and out.

-E


Likes

Comments