Heejjjiii

De var ett bra tag sen är mitt mest vanligaste mening med att börja skriva här o sen alltid hahah! Nemen livet har bara kommit i mellan, har haft två veckors praktik i ett café i vår by här. Det har gått åt två håll, antingen bra o dåligt men det är ju mest för att jag är så himla envis när jag bakar. Jag vill att allt ska vara perfekt och oftast har jag inte mycket tålamod i vardagen men när jag bakar eller dekorerar så blir jag petig och min inre perfektionist kommer fram. De har ju inte gått så att det har blivit kaos men jag tror att mycket sitter just i mitt huvud, att man kunde gjort si o så och vad man kunde ha gjort bättre.

Nu har jag sportlov och snön har kommit tillbaks, en del av mig ville gråta när jag såg de första ´´flingorna´´. Jag har inte gjort så mycket förutom att varit ute och socialiserat mig rätt mycket för att vara mig, Kändes bra och hjälpa mamma o pappa ute trots vädret. Mitt lov kommer inte vara så planerat längre fram utan vi i familjen tar det som kommer.

PUSS

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Long time no see!

Jag har inte varit så upptagen men tiden har bara flugit iväg och helt plötsligt är det Februari av just året 2017 och jag hinner inte riktigt med. Jag fick nyss bekräftelsen inom mig att det var år 2015 men neei..!

Iaf så är jag fortfarande hemma i Västerviks kommun och chillar stort innan praktiken nästa vecka. Jag ska praktisera 2 veckor, sportlov, 1 vecka till praktik och sen börjar skolan igen. Jag visste inte att jag skulle vara hemma så länge när jag lämnade min lägenhet så då måste jag nån dag framöver åka till Örebro och hämta mycket mer kläder och min SYSTEMKAMERA! Har varit utan den i ca 3 veckor och vid massa tillfällen har jag velat ta kort ute och på mitt rum. Jag är väldigt intresserad av just inredning så det tänkte jag dra upp framöver. Älskar att dela med mig av just mina åsikter och höra andras, just för att vi alla är så himla olika...!

Likes

Comments

Hej bloggisssh!

Måste bara säga att det är verkligen en lättnad att uttrycka sig har utan att någon ska klanka ner på en, jag har sett andra blivit grymt utsatta för sånt och tycker verkligen synd om dom för vi alla är olika och med att vi är olika så har vi inte samma åsikter...

Jag är ju hörselskadad och självklart har det påverkat mitt liv mycket. Jag kan inte förstå att det krävs mer att få respekt inom min hörselskada än någon som har glasögon eller har adhd, just för att det anses att vara mer ´´normalt?´´ När jag flyttade ner till småland så blev jag förvånad av att så få visste om vad det var och innebar så det tog en tid och massa mod för att ta steget att berätta för sina klasser, en del förstod och en del ville bara inte.

Många tror att sålänge jag har mina hörapparater så är allt finemang men nej! Låt mig förklara hur det egentligen är för oss.

När jag sätter på hörapparaterna så förstärkts precis all ljud omkring mig, även de diskreta. Det kan tillochmed vara att jag hör av när någon skriver med en penna mer än när någon annan pratar samtidigt. Jag hoppas att det förslaget kan få er att förstå hur känsliga vår teknik kan vara. För hörapparaterna vet ibland inte vad de ska vara fokus på så kan allt vara en stor massa. Att ha den här handikappen har tagit / sugit åt en massa energi bara för att jag ska kunna höra vad ni säger till mig, jag har fått tinnitus 287 gånger och migrän 297 gånger bara för att jag ville vara som er. Höra som er.

Lärarna hade mic, och eleverna. Ändå var det kaos. För ingen förstod att jag hörde precis allt i dem, allt de sa, sjöng och skrek. Skit härligt. Lärarna såg hur jag reagera, men de lät mig att ta steget igen. Att berätta framför alla om min handikapp. Men ändå blev man inte tagen på allvar. Det var en stor orsak varför jag nu går i Riksgymnasium, Där jag har mer respekt och acceptans än någon annanstans i Sverige. Det som är skönt med mitt gymnasium är också att ingen frågesätter mina nedsättningar, ingen ser mig som en handikappad tjej.

Dem ser mig som en snäll tjej, tjejen som t.ex. bryr sig om andra.

Likes

Comments

Guess whaaat!? Idag har jag bakat semlor! Första gången själv fast ibland kom lillasystern in i köket då o då för att hon ville hjälpa till men neeei. Jag kan baka tillsammans me flera men jag fungerar bäst och resultaten blir oftas bättre när jag är ensam för att jag är väldigt petig och kritiskt av mig.

Lyckas jag inte med det jag bakar så är det som livets slut, lyckas jag så blir jag överlycklig. Haha det finns inget där mellan.
Aja semlorna blev ganska bra till slut men vi hade ont om grädde så de blev några utan, men ska se till att de får grädde de med! Så såg min lördag ut, den är inte slut än men det lär bli mys med familjen framför film och pressa oss i semlor och godiiiis❤

Likes

Comments

Det jag skrev igår fick så fina kommentarer, tack! Det var en ganska dramatiskt text men de är hur jag själv upplevde det. Nu är det inte alls så! Jag bor i Västerviks kommun med min familj, samtidigt som jag går första året i Riksgymnasiet som ligger i Örebro. Vilket betyder att jag bor i studentlägenhet, men är hemma då och då. Jag går inriktingen Konditori för att jag drömmer om att starta ett eget. Ingen dröm är för stor även om det krävs en hel del muskler och uthållighet inom det yrket. Mycket saker är tunga och man får ta i ganska ofta men sålänge jag har min dröm och mina förhoppningar så känner jag på mig att det kommer gå hur bra som helst.

Min familj har hjälpt mig med att få min motivation och fått igång mina tankar som jag har nu.
Men nu är jag hemma och solen är framme igen men något dåligt som har hänt är mitt öga.

Ungefär för 2 veckor sen började mitt högra öga bli rött vid iriset, jag tänkte först att de kunde vara något med min sömn och göra eller att de var irreterad men dagarna gick och jag försökte med olika rutiner. Sov mycket, lagom och sen för lite men det var samma resultat i ögat. Jag kände senare att  jag var så mycket tröttare i det ögat och det började göra ont för varje dag som gick. Tillslut gjorde det så ont att jag inte kunde göra något när vi bakade och jag blev helt yr så de var nästan sjukt! Så jag bestämde att ta upp det med mamma efter att ha problemet i en vecka och dagen efter åkte jag till sjukhuset. Det visade sig att det inte var något smuts eller något sånt utan läkaren sa att det var ett sår i ögat som jag nu behandlar med ögondroppar och salva. Idag är det lördag så på onsdag så ska jag till sjukhuset för då har de gått en vecka och hoppas på att det har blivit mer resultat än nu.
Men trots det så får jag extra tid med familjen och hundarna. Jag är verkligen en hundmänniska ska ni veta! Att vara utom dem är så tomt.  Aja nu ska jag äta frukost. Kram på er

Likes

Comments

Jag vet, världen kan va vääldigt grym! Jag anser inte att jag har upplevt de värsta och att mitt liv bara varit kaos men den har verkligen inte varit en dans på rosor. Många nu i samhället har haft det svårt i sin familj, min uppväxt har påverkat mig mycket till den jag är idag på grund av skolan. Jag vill bara förtydliga att jag älskar min familj och dem har alltid funnits för mig men nu kommer handla mer hur jag har upplevt grundskolan. Nu låter de också som om jag är 30 år men nej jag är bara 16 år men trots min ålder idag så betyder det inte att jag har upplevt lite.

Jag är född hörselskadad vilket innebär att jag hör dåligt och använder teknik för att höra bättre just för min skull och de omkring mig. Jag har även också muskelnedsättning och har opererat mina ben/fötter 3 gånger, som gör att jag är inte lika frisk, stark och uthållig som alla andra i min ålder. Men jag är inte svag utan svagaRE. Det var en kort sammanfattning om mina nedsättningar som har blivit så grymt utsatta sen jag började förskolan. Jag började i Alviksskolan som ligger i Stockholm och det är en skola för hörselskadade och döva, jag gick där från förskolan till 7an. Åren där var jobbiga som bara den. Jag kommer ihåg hur mycket jag avskydde idrotten under grundskolan redan från början. Jag vet inte hur jag ska förklara hur allt började men under de här åren i Alvik så hade jag ca 6836 nya idrottslärare och ingen av dem kunde acceptera och förstå mina nedsättningar.

De tvingade mig att göra saker jag inte ens nära kunde klara av pga mina muskler och speciellt mina ben. De satte krav på mig gång efter gång. Jag kommer ihåg att jag inte kunde göra något utav det utan att ramla eller ja misslyckas. Jag såg besvikelserna i mina egna ögon som jag kommer ihåg då kanske i 2an. Att jag inte kunde springa ute för att jag hade verkligen ont i mina ben men läraren då tyckte att det inte var någon ytlig skada på mig så det var bara fortsätta och springa trots att jag alltid hamnade efter, trots att jag visste att jag inte kunde vara med på kull så satt jag på bänken först. Jag hade vänner som fanns för mig då och då. Under de åren, benkrok efter benkrok, skratt efter skratt som ekade i mitt huvud, klagomål för att man var orsaken till att mitt lag alltid förlorade. Antingen var jag långsam och svag. Jag kommer ihåg blickarna då vi blev indelade i lag och de som hamnade i samma lag som mig gav mig blicken att de redan visste att de skulle förlora tack vare mig.

Min mamma och pappa var medveten om att jag inte hade det så lätt inom idrotten och att vartenda idrottslärare var nästan desamma. Det var som om de inte ville förstå mig och mina föräldrar för det tog aldrig stopp. I 8an började jag i en ny skola, alla var hörande. Där försökte idrottsläraren fråga mig vad som passade mig bäst. Den friheten la en sån stor lättnad hos mig.

Under de åren ( förskolan-8an) så slutade jag efter ett tag att anstränga mig för att jag vågade inte visa vad jag kunde och inte så jag stod oftast i hörnet och försökte undvika från att ialla fall springa och så. Men en dag i 8an så hade vi friidrottsdag då alla i högstadiet var ute och hade olika grenar inom idrott. Vet ni vad jag gjorde? Jag kämpade och sprang först 100 m, sen stafett eller vad det var... Jag fick sån grym berömd. Alla var positiva! Min lilla syster såg mig springa för första gången och hon grät av glädje. Jag kände mig stark för en gångs skull. Visst jag var långsam men det sket alla i. De var inga konstiga blickar längre utan det förvandlades till beröm och kramar.

Världen är grym, både positivt och negativt. Vänta inte på att världen ska ta dig med storm, du kan välja att ta världen med storm. Mitt motto

Likes

Comments