Ja ni, hur börjar man ens ett sådant här inlägg? Att bli mamma är det finaste och häftigaste jag någonsin kommer få uppleva, så det är såklart helt omöjligt att sätta ord på alla fantastiska känslor, men jag ska göra så gott jag kan här ❤️ Är ni beredda? Bra, då kör vi!

Här har vi sista bilden som togs på magen, tre dagar innan förlossningen.

Det var tisdag den 12 februari, jag hade alltså gått åtta dagar över tiden. Förmodligen de längsta åtta dagarna i mitt liv. Vi hade ett ultraljud inbokat kl 10 på förmiddagen för att kolla så allt stod rätt till med lille Mini i magen och det gjorde det. Pjuh! Barnmorskan sa att "han kan ju komma precis när som helst, kanske till och med ikväll! " Och tänk så rätt hon hade! Efter ultraljudet hade Maximilian lite dötid innan hans möte så vi satte oss och tog en kaffe. Och där satt vi och pratade pirrigt om framtiden, helt ovetandes om vad som skulle ske senare under kvällen.

Vi skiljdes åt, Maximilian åkte till sitt jobb och jag åkte hem för att få klart ett fotojobb som skulle in dagen efter. Det var skapligt tungt att fota åtta dagar över tiden, men envis som man är fick det helt enkelt bara gå. Kl 15:06 hämtade jag upp Rebecca vid pendeln för att sedan åka hem till mig igen och spela in ett nytt poddavsnitt. Vi babblade på som vanligt, skämtade om att vattnet skulle gå medan vi spelade in för att sedan inse att det inte blivit någon inspelning! Gaah, jag blev så frustrerad och stressad att jag ville börja gråta (hej gravidhormoner!). Plötsligt sa det klick i magen och jag trodde att det var bebis leder som knäckte som de hade gjort tidigare. Vi fortsatte att babbla på där i soffan tillsammans med Maximilian som precis hade kommit hem från jobbet. Kl 18:34 kände jag plötsligt hur det bara forsade ut vatten från mig. Rätt ut på filten som jag satt på, vidare ut på soffan och ner på viskosmattan. "Nu går mitt vatten" fick jag ur mig. Både Maximilian och Rebecca tittade på mig för att se om jag skämtade. Inte läge att skämta om det när man är på BF+8 va? 💁🏼

Kl 18:37 ringde Maximilian in till SÖS och berättade att vattnet hade gått. De frågade om vi kunde se färgen på vattnet och det var lite gul/grönt i färgen = Bebis har bajsat och är eventuellt stressad där inne. Jag kunde inte låta bli att få skuldkänslor, att jag stressade upp över ett poddavsnitt och kanske gjorde Mini så stressad att han bajsade i vattnet. Samtidigt var det ju faktiskt på tiden för den här lille killen att komma till världen 💁🏼 De frågade om vi hann in till kl 19 men det blev lite väl tight så vi bestämde att vi skulle vara där kl 19:30. Maximilian ringde vår vän och granne Anton som hade erbjudit sig att köra oss in. Sedan sprang Maximilian och Rebecca runt och packade det sista medan jag fixade håret och sminkade mig. Haha ja, jag hade ju inte ett dugg ont vid det här laget så jag passade på att fixa mig lite eftersom att jag skulle vlogga... Dessutom var jag nog ganska nervös och visste inte vad jag skulle ta mig till. Under bilresan in var jag bara så peppad! Jag satt och vloggade och hade inte förstått vad som precis hade hänt.

Kl 19:33 skrevs vi in på förlossningsmottagningen av en gullig barnmorska. Vid det här laget hade jag fortfarande inga värkar. Hon kollade färgen på vattnet och konstaterade att Mini hade bajsat, sedan kopplade hon upp bebis för att kolla hjärtljudet men glömde att sätta på ljudet på apparaten. Jag och Maximilian blev knäpptysta och jag tänkte direkt att Mini inte levde längre, att han hade stressat upp sig så mycket att han inte klarade mer. Jag var så säker på det att jag inte ens vågade fråga barnmorskan om allt stod rätt till. Tillslut frågade Maximilian varför vi inte hörde hans hjärtslag, varpå hon svarade att hon bara hade missat sätta på ljudet. TACK OCH LOV! Där stod både mitt och Maximilians hjärta helt stilla för ett tag vill jag lova!

Kl 20:03 fick vi vårt rum på förlossningen. Så häftig känsla att kliva in där. Där stod sängen som jag skulle förlösas i, bäddsoffan som Maximilian skulle ligga på, lustgasen som skulle bli min bästa vän och skärmen som skulle mäta mina värkar. Värkarna som skulle ta mig till vår son. Det var i det här rummet som vi skulle bli en familj ❤️

Vi fick träffa vår barnmorska och undersköterska som båda var helt fantastiska! Sen chillade vi typ, haha. Jag började få lite värkar men absolut inga starka. Runt kl 22 blev jag undersökt och var öppen 3 cm och då nästan utan värkar. Man tackar! Sen väntade vi mest på att värkarna skulle sätta igång och att jag skulle öppna mig mer. Det gjorde jag inte. Jag hade fruktansvärt ont i ryggen dock och fick en sackosäck att lägga upp benen på (den var heaven!). Vi vloggade lite, käkade mackor och jag testade på gåbordet för att jag fick så ont av att bara ligga på ryggen.

Kl 23:59 undersöktes jag igen och var fortfarande 3 cm öppen. Då bestämde de sig för att sätta igång mig med värkstimulerande dropp. Jag bad direkt om epidural i förebyggande syfte. Minns att jag kände mig lite dum och frågade om man ens kunde ta den utan värkar. Men hej vad snabbt det gick sen! Efter knappt 15 min kom värkarna med besked och jag tackade mig själv för att jag hade bett om epiduralen på en gång. I samma veva fick jag börja med lustgasen och tack och lov för den! Den kan ha varit det bästa som hänt mig där och då. Inte för att den tog bort smärtan men den fick mig att behålla lugnet.

Läkaren skulle komma ganska snabbt och sätta bedövningen men efter ett tag kom barnmorskan in och berättade att hon var upptagen med ett akut kejsarsnitt och att det skulle dröja ett tag innan hon fick tid till mig. (Jag kanske ska nämna att det var babyboom där här dagen, så personalen hade det inte lätt). Här var värkarna så intensiva att jag knappt kunde ta in det hon sa. Jag låg bara och andades mig igenom dem. Följde med kroppen. Maximilian var vid min sida vid varenda värk och utan honom hade jag aldrig klarat mig igenom förlossningen. Hans stöd var så viktigt. Vi var ett så bra team.

Kl 01:15 kom läkaren ÄNTLIGEN in för att sätta epiduralen! Tyvärr hade jag så intensiva värkar att det blev svårt för läkaren att sätta bedövningen. Man ska ju kuta väldigt mycket med ryggen när den sätts, vilket i princip är omöjligt att göra mitt i en värk (iaf för mig). Och jag hade ju värkar nästan hela tiden så hon hade inte lång tid på sig. Detta resulterade i att den första hamnade fel och började gå ut i mitt högerben vilket den inte får göra. Då var det bara att börja om. Här ville jag ge upp. Kasta in handduken och åka hem. Tur var väl då att jag inte visste vilken smärta som komma skulle. Efter något som kändes som en evighet satt äntligen epiduralen och smärtan började sakta avta. Nu var det fest igen!

Barnmorskan släckte ner på vårt rum och bad oss försöka vila. Efter en stund lyckades Maximilian somna till lite men jag låg helt klarvaken och värkarna började sakta men säkert bli intensiva igen, ca 1-1,5 h efter bedövningen. Nu var det jag och lustgasen mot världen!

Kl 02:45 började jag få ett rejält tryck neråt och jag låg bara där och andades in och ut i masken. Världen utanför mig, andningen och lustgasen existerade inte. Det var så intensivt att jag inte ens orkade väcka Maximilian. Haha men med de ljud jag gav ifrån mig här var det väl ingen på hela BB som kunde sova sig igenom dem. Maximilian vaknade och tryckte direkt på knappen och efter en stund kom vår undersköterska in och berättade att vår barnmorska var upptagen med att förlösa en annan. "DET HÄR HÄNDER INTE!!" tänkte jag. "NU DÖR JAG", "Jag får föda ut honom själv". "Eller så får vi stoppa detta nu, avbryta och ta det här en annan dag", "De kan ju tusan inte var upptagna med någon annan när jag ska föda!" Men jodå, så var det den här dagen, den 13 februari på SÖS. Stackarna, vilken stressig natt de måste ha haft.

Kl 03:30 kom äntligen vår barnmorska in och undersökte mig. "Emma du är 10 cm öppen. Du ska föda nu!" sa hon och började förbereda för vårt första möte med vår SON ❤️ Här var jag knappt vid medvetande. Det var jag och lustgasen och jag fokuserade enbart på att ANDAS och att... överleva.

De bad mig lägga mig på sidan och det fanns ett handtag på sidan av sängen som jag tog ett rejält grepp om med ena handen och den andra handen hade ett stadigt grepp om lustgasen. Sen krystade jag. Så in i helvete. De vrål som kom ut från mig är ljud jag aldrig någonsin kommer kunna efterlikna. Haha herregud! Maximilian måste ha varit i chock.

Jag krystade och krystade men kände liksom inte att han tog sig neråt. Jag låg där och tänkte "det här går inte", "han är för stor", "ni anar inte hur stort huvud han har" och jag sa till dem "Jag är ledsen att göra er besvikna men jag är för liten och han är för stor, det här kommer aldrig att gå". Men de peppade mig som tusan och sa att det här kommer gå Emma, det är bara lite kvar nu. Efter ytterligare någon krystvärk sa de "Oj så mycket går han har!" och Maximilian bröt ihop och förstod hur nära vi var vår son ❤️ För honom var det ju annan upplevelse såklart och han var mycket mer "med" i stunden. Jag var ju bara så inne i mina krystningar att jag inte kunde ta till mig någonting. De frågade om jag ville känna och nej, det enda jag ville var att få ut honom.

Sedan bad de mig att vända på mig och lägga mig på rygg. Då fanns det ett handtag på varje sida som jag tog tag i och jäklar vilken kraft jag fick av dessa två (tips tips!). Krafter som i princip är övernaturliga! Jag krystade och krystade. Maximilian och barnmorskorna peppade och peppade. Jag upplevde fortfarande inte att han tog sig neråt men sen kände jag "the ring of fire" (och ja, fy fan för den smärtan!), de bad mig pausa för att sedan krysta 1-2 gånger till.

03:55 föds vår Frans, 4130 gram och 52 cm. Han skriker och får komma upp på mitt bröst. Smärtan är över och vår efterlängtade och älskade lille son är här. Värd all smärta i hela universum. Hur ont det än gjorde skulle jag kunna göra om det om och om igen för att få bli mamma till den här lille skatten. Frans, du är så älskad av mamma och pappa ❤️

Haha, älskar ändå den här bilden! Skapligt taggad Pappa som ska klippa navelsträngen. En mindre taggad mamma 😄

Det här ögonblicket ❤️

Den här bilden togs exakt en timme efter att Frans kom ut. Där låg jag som den lyckligaste i hela världen. Livet har aldrig känts mer komplett som där och då. Vad som hände utanför dörren till rum 204 på SÖS kunde jag inte ha brytt mig mindre om. Här låg vi, jag och MIN familj. Ögonblicket som jag så länge har drömt om ❤️

En timme gammal Frans ❤️

We made it!! Jag och min fantastiska kropp. Den är helt AMAZING och jag kommer alltid tacka den för vad den har givit mig. Och Maximilians stöd, utan det hade inte Frans varit här nu. Han var så fantastisk. Vilket jävla DREAM TEAM vi är, jag och min lilla familj ❤️

Gillar

Kommentarer

Vi börjar lite smått landa här hemma i nya livet som föräldrar och jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva alla känslor. Den här lille killen har tagit oss med storm och det svämmar över av kärlek här hemma ❤️ Det finns ingenting som betyder så mycket som han gör för oss och livet har verkligen fått en helt annan mening. Trots många sömnlösa nätter är vi höga på energi och det finns inget viktigare än att se till att vår lille Frans mår bra.

Min lilla skatt, att få vara din mamma är den finaste gåvan jag någonsin fått ❤️ Att få bära på dig i 9 månader med alla krämpor det medförde och att klämma ut dig med en smärta som inte går beskriva, är det bästa som har hänt. Den finaste och bästa smärtan jag någonsin upplevt. Lille, lille älskade Frans, mamma och pappa kommer göra allt och lite till för dig. Vi älskar dig så det gör ont!

När vi landat lite mer här tänkte jag dela med mig av min förlossningsberättelse. Jag tyckte själv att det var så spännande och intressant att läsa när jag var gravid. Vi har även filmat en hel del så jag tänkte klippa ihop en liten video också. Skulle ni uppskatta det? Men innan det ska jag njuta lite till av min underbara lilla familj ❤️😊 Kram, E

Gillar

Kommentarer

Inlägget innehåller adlink

Hej godingar! Hoppas att ni haft en härlig lördag trots detta grå och regninga väder. Men en sak som är positiv i det är ju att dagarna bara blir ljusare och ljusare. Det blir inte längre mörkt redan vid två utan ljuset håller i sig till klockan nästan närmar sig fem och det är ju bara så skönt! Nu är inte våren långt borta hörrni :) Ni är många som har frågat om den här tröjan som ni skymtade i mitt Instagram-flöde häromdagen och ni hittar den här :) (adlink)
Så mysig! Och jag kan verkligen längta efter att få använda den till ett par ljusa höga jeans eller beige byxor. Även om den såklart är fin till magen också :)
Fem dagar förbi BF nu och som ni förstår har ingen bebbe tittat ut än trots att jag har haft väldigt många känningar. Jag tror att han trivs lite väl bra där inne i mammas mage Det tror jag det, för vem vill komma ut till grått och slask liksom? Jag längtar något ofantligt efter att han ska titta ut nu och kroppen börjar bli riktigt trött. MEN jag påminner mig själv hela tiden om att han KOMMER komma ut och jag är bara så galet tacksam över detta lilla mirakel som ligger i min mage och gottar till sig. En bebis i magen är inte en självklarhet någonstans och jag känner bara så mycket tacksamhet ❤️ Snart ses vi lille Mini, när DU är redo!

Gillar

Kommentarer