När pappa med en utdragen suck tog sitt sista andetag på Karolinska sjukhuset den där vackra julimorgonen 2015 så var det tveklöst det värsta jag har upplevt i hela mitt liv.

Det går inte ens att försöka beskriva den bottenlösa sorgen och smärtan som jag och många med mig motvilligt tvingades igenom.

Man tänker kanske att den typen av upplevelse på något sätt fredar en från allt annat jobbigt en tid. Ungefär som när man lekte kull och hade ett pass. Här kan du inte ta mig, jag orkar inte mer, men livet erbjuder inget sådant.

När jag satt i kontorsrummet hemma för att sortera in viktiga papper i pärmar insåg jag hur ofantligt mycket papper som var relaterade till pappa. Där fanns tillstånd för gravsättning, bodelningspapper, dödsfallsintyg och mycket annat.

Man ska inte tro att det är över när någon går bort, då börjar istället en helt ny fas. Nämligen den där man på något vänster ska tackla en enorm sorg och samtidigt bli någon slags administratör och dessutom försöka hantera andra människors sorg som gör att de inte alltid handlar helt rationellt.

Viktiga och känslomässiga beslut ska fattas och diskuteras med människor som också är i sorg och som ibland har helt olika sätt att uttrycka den på.

Man tvingas bölande gå in på vårdcentralen några dagar efter dödsfallet för att be om en sjukskrivning av en läkare som säger att det är livets gång och tycker att det bästa är att gå tillbaka till sitt kundtjänstarbete så fort det bara går.

Det kan kännas ensamt i stormens öga och som att ingen riktigt förstår vad det är man kämpar med. Jag tror också det är en av anledningarna till att sorg kommer i omgångar.

Det finns varken tid eller möjlighet att påbörja en sorgeprocess direkt efteråt. Förutom alla praktiska göromål har vi också vardagen där det liksom inte fungerar att falla ihop gråtande i en hög även om vi behöver det. Istället är inställningen oftast att "tänk inte på det nu", "tänk på allt roligt ni haft tillsammans", en människa i sorg är obehagligt och jag tror att vi är lite carpe-diem-skadade av alla hurtiga livscoach-böcker och citat som skriker till oss att vi ska le och se det positiva i allt, vill man så kan man gå leende genom ett trauma för att sedan föreläsa om sin upplevelse.

"Man får inte fastna i sorgen" hör man ibland folk säga, men jag har hittills under mitt 27 åriga liv inte träffat någon som har "fastnat i sorgen" oavsett vem de förlorat och under vilka former, folk tar sig tillbaka på ett eller annat sätt, det ligger i vår vilja att överleva så jag anser att den förmodligen välmenande rädslan är obefogad.

Jag hade nästan velat ha en broschyr med vad som väntar efter någon går bort, vad som händer rent praktiskt steg för steg med begravningar, boupptäckningar och annat. Det kom istället som överraskningar där man fick ägna dagar åt att ringa runt, maila, prata, besluta och någonstans däremellan också försöka smälta och förstå vad som verkligen har inträffat.

Vad beträffar samhället i stort så vill jag bara säga att sorg är inget farligt. Inget smuts som man neurotiskt måste försöka gnugga bort med glada hejarop, det är en lika naturlig känsla som glädje, den fyller en viktig funktion och den måste få ha sin gång för att den sörjande i lugn och ro ska ta sig tillbaka till livet på sina egna villkor och kunskap om hur man lär sig leva med ett sår i hjärtat.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag skrev tidigare ett inlägg om hur det är att ha valp, detta är alltså en spinnoff på det inlägget om hur det är när hunden går från valp till unghund.

Ökad storlek = minskad popularitet

Från att ha erhållit rockstjärnestatus börjar din hunds popularitet dala i takt med att den växer, för att gå ner till en nivå likvärdig en avdankad dansbandsartist som endast får spelningar på Finlandsfärjor.

Förr kunde ni inte gå en meter utan att bli antastad av barn, tanter eller andra hundägare. "Får Lisa klappa?" "Får dom hälsa?" 30 kilo senare upptäcker du plötsligt att ungar istället bölar när ni gå förbi, vuxna går omvägar och hundrastgården blir märkbart tom när ni kommer dit och plötsligt får alla bråttom hem.

Det är förvisso ganska skönt eftersom du får vara ifred och dessutom är risken att bli överfallen ganska så liten eftersom till och med vuxna karlar avviker från rutten när ni passerar.

Storleken spelar roll

Som nämnt ovan förändras saker när din hund blir stor, en sak som blir särskilt märkbar är människors syn på små och stora hundar. En lös Rottweiler som går slickad mot husses vänsterben samt är trefaldig SM-mästare i lydnad kommer ändå orsaka en storm av samtal till polisen av människor som fruktar för sina liv.

Däremot är en lös chihuahua som försöker gnaga av hälsenor på förbipasserande bara gulligt och om den dessutom dundrar rakt in i en kopplad hund är det ingen större fara, du inser snart att små och stora hundar inte spelar på samma planhalva helt enkelt. Livet är orättvist och det är något du får leva med.

Vikten av aktivering

Det tog ett tag innan du förstod att allt som innebär avslappning för din egen del måste föregås av någon form av aktivering. Du insåg detta när du hade bullat upp med hämtmat, snacks och en grym serie du hade längtat så länge efter, nu skulle du bara sjunka ner i soffan och... Nej. Det skulle du inte alls för helt plötsligt dyker ett hundhuvud upp framför tv:n med pigga ögon och undrar vad för kul du har planerat.

Du försöker ihärdigt vifta bort byrackan som förstör allting genom att vanka av och an, börja dribbla med en PET-flaska, piper och är en allmän pain in the ass.

Efter att ha lärt dig den hårda vägen ser du till att gå en tvåtimmars skogsrunda eller drilla din hund i allehanda cirkuskonster så att kvällen blir harmonisk och trevlig. Det finns inget dåligt väder, däremot finns det en mentalt understimulerad hund och det är fan så mycket värre.

Playdates - räddaren i nöden

Man kan tänka sig att så kallade playdates med andra hundar är för att din solstråle ska få leka och ha kul, det är halva sanningen, den andra halvan är av rent egoistiska skäl. Det finns inget som gör hunden så utslagen som att leka med en annan hund.

Det finns få så lyckliga som två unghundsägare som träffar på varandra och vars hundar klickar. Medan dom springer omkring som vettvillingar och tuggar på varandras kinder som om det vore Hubbabubba står ägarna nöjt och tittar på eftersom dom vet att dom kommer kunna plöja en hel säsong av favoritserien när de kommer hem.

Det omysiga promenerandet

När du skaffade hund såg du alla mysiga promenader för ditt inre sinne. Du själv, lunkades fram med din bästa kompis vid din sida. En trevlig tur i skogen med en kaffetermos och smörgås i ryggsäcken. Du skulle sitta på en mossig sten och sörpla kaffe medan din kompis lyckligt struttade omkring i skogen.

Verkligheten visade sig vara en helt annan. Du far omkring som en vante med en axel som ständigt hoppar ur led, om inte hunden drar framåt så står den fastnaglad vid en pissfläck och vägrar röra sig framåt.

Allt är ju så kul och spännande. Andra hundar, joggare, koltrastar, harar, mögliga cheeseburgare, döda fåglar etc. Promenaderna påminner mer om "Mosters lilla kråka" - en slank du hit, en slank du dit och ville det sig riktigt illa slank du ner i diket.

Istället måste du gå bredbent med båda händerna i ett fast grepp om kopplet, ständigt beredd för en eventuell flygtur. Naiv som du är trodde du att hundar hade någon slags genetisk, inbyggd kunskap om koppelgående men du inser snart att bakom dom flesta lunkande jyckar du ser på stan ligger två saker:

1. Massor med träning

2. En högre ålder

Dock är detta inget att deppa över, du har bara 2 år kvar till hunden lugnar ner sig och har du extra tur får du även behålla båda armarna tills dess.

Skogsturerna

På tal om omysigt promenerande så är ju det absolut skönaste att låta hunden få springa fritt, mest för dig själv ärligt talat, men du får snart en smärre chock när du inser att Stockholms skogsområden är överbefolkade med korvgrillande barnfamiljer och motionärer. Du listar snart ut att det bästa sättet att få gå ifred är att hitta ett ställe som ingen normal människa vill beträda vilket oftast är fisluktande sumpmarker eller snåriga skogar med grenar som petar ut ögonen på dig.

Dock skiter i du i om dina fötter blir dyngsura av träskvatten eller om du förlorar synen på ena ögat. Du får en trevlig och fri promenad med din hund och det är mer värt.

Sviktande pedagogik

Ena stunden är du som Moder Theresa själv. Du har läst alla böcker av Anders Hallengren och Eva Bodfäldt, lyssnat på alla poddar, du är pedagogisk och ditt tålamod är oändligt.

Ibland blir det dock inte riktigt som du hade tänkt. När du har testat alla pedagogiska trick som inte alls fungerade som det stod i boken, förmodligen för att du själv gjort helt fel och när hunden kastat sig efter den fyrtiofjärde hunden på samma promenad flyger pedagogiken iväg tillsammans med spottet som bildas när du skriker diverse profaniteter.

Du skulle aldrig drömma om att göra din hund illa, däremot har du god lust att dunka ditt eget huvud mot en betongvägg för att sedan hyperventilera i en papperspåse samtidigt som du författar en lämplig bortskänkes annons i huvudet.

Det dåliga samvetet

Detta kommer oftast som en följd av den sviktande pedagogiken. När din hund ligger ihoprullad på soffan och snarkar värker det i hjärtat av kärlek när du tittar på kraken. Du förbannar dig själv för att du skrek "men vad faaa-an" åt den då den nästan drog omkull dig när du hade näven full med en inte ännu stängd bajspåse och du var en millisekund från att bli nerkletad med hundskit.

Hur kan du någonsin ens bli irriterad på denna lilla gudasända ängel? För att lindra ditt dåliga samvete måste du pussa på din vän och viska att matte bara hade lågt blodsocker men att du älskar din hund mest i hela världen.

Som tur var är hundar inte långsinta och du blir snabbt förlåten för dina tillkortakommanden.


Likes

Comments

I somras var jag på ett bröllop, ett idylliskt skärgårdsbröllop med trevliga gäster och god mat.

Vigseln var oerhört vacker, på en bergknalle med utsikt över havet. Just den dagen var det dessutom gassande sol hela dagen trots att väderleksrapporterna varslat om regn, jag ska erkänna att det var svårt att hålla tårarna tillbaka även om jag inte hade en nära relation till brudparet utan kom dit som en plus one.

Men än värre blev det på middagen när brudens far skulle hålla tal. Där och då gick det upp för mig - brudens far kommer inte hålla något tal på mitt bröllop. Han är död.

Jag stirrade stint ner i bordet och spände hela ansiktet för att inte tappa det fullständigt, men det kändes verkligen som någon vred en kniv rakt genom hjärtat.

På mitt bröllop kommer en plats i främre raden vara gapande tom. Vid honnörsbordet samma sak. Jag har redan bestämt att jag ska ha hans foto som en berlock i min brudbukett. Jag vet att han är med på något sätt, men han kommer inte vara där, livs levande.

Att uppleva en sådan stark, långvarig sorg är ungefär som att andas när man är väldigt sjuk. Man tar små ytliga andetag eftersom djupa lämnar en brännande smärta i hela bröstkorgen.

Man orkar inte djupdyka ner i det alla gånger eftersom man vet vad som väntar.

Det är som att jag, varje gång jag kommer på att pappa faktiskt är borta bryter ihop fullständigt. Det är nästan alltid på kvällen när tankarna inte är ockuperade av vardagslivet. Då sipprar minnen och tankar fram. Om pappa, om livet före, under och efter sjukdomen, allt det jobbiga.

Jag menar inte att jag går runt och är olycklig eller förtränger sorgen, för så är det verkligen inte. Men sorg är en stor, svart massa som ingen människa klarar av att hantera i sin råa form, utan den portioneras ut, små bitar i taget för att vi ska orka.

Jag drömmer ofta om pappa. Allt känns så verkligt. Hans omfamning. Härom natten drömde jag att vi åt en mysfrukost ihop som vi gjorde så ofta när jag bodde hemma. Han drack te ur en av sina enorma koppar, bredde mackor på sitt speciella sätt (hans mackor var alltid lite godare än dom man själv gjorde) och så satt vi tillsammans i vardagsrummet, tittade på typ landet runt eller någon skidtävling, kommenterade och garvade åt samma saker.

Vad hade jag inte gjort för att få uppleva det en endaste gång till? Dom tankarna är nog värst. Ältandet. Om jag ändå vetat. Då hade jag spenderat varenda ledig minut med pappa. Man måste snabbt knuffa dessa tankar åt sidan om man ska behålla vettet.

Men sorgen är stundvis som en 100-kilos sten, den är tung och fruktansvärt jobbig. Saknaden. Att sakna någon som aldrig mer kommer tillbaka (till jordelivet). Att älska någon som inte finns där och kan ta emot all kärlek. Att vilja säga saker men mottagaren finns inte där.

Sorgen är priset vi får betala för att älska. Den tanken klänger jag mig fast vid och försöker tänka på hur glad jag är att just jag fick en sådan fantastisk pappa. Men jag saknar honom, det ska gudarna veta.

Likes

Comments

På kvällen efter min födelsedag, precis innan jag skulle somna så slöt jag ögonen, knäppte händerna och pratade med pappa som jag gör ibland när jag saknar honom extra mycket.
Jag bad om att få drömma om honom för att jag saknade honom så mycket.
Den natten gjorde jag också det, jag kramade om honom, det kändes precis som det hände på riktigt, jag kände till och med hans speciella doft och sättet han kramade en på.
När vi lossat oss ur omfamningen tittade på honom och frågade förtvivlat:
"Men pappa hur ska jag klara mig utan dig?"
Han sträckte ut armarna, ryckte på axlarna som om det han skulle säga var en självklarhet och sa:
"Men jag ÄR ju här med dig hela tiden".

Likes

Comments

Vänligen notera att detta är skrivet med glimten i ögat ;) jag ångrar inte vår lilla korv.

Före valp: "Men gud vad mysigt, då kan jag gå mysiga skogspromenader i vårsolen..."

Verkligheten:

Står i buskaget bakom grillkiosken, Jackson har snurrat kopplat 42 varv runt buskarna, jag försöker trassla ut honom samtidigt som två grenar petar mig i vardera öga.

Före valp: "Jag kan sätta mig i solen med en kaffetermos och se det lilla livet rusa runt i lycka"

Verkligheten:

Tog med mig en take away kaffe. En gång. Han for runt som en yr höna, jag sprang runt bland stock sten med kaffen i stadigt grepp, sedan sket han, kopplet i ena handen, kaffet i andra. Försöka sätta ner kaffet samtidigt som Jackson leker indian, virar in mig i kopplet medan jag kämpar för att få upp hans skitkorv.

Före valp: "Man behöver inte vara låst, herregud det finns massor av ställen man kan gå med hund, finns till och med hundvänliga caféer"

Verkligheten:

Jag kan med nöd och näppe få honom till skogsdungen på andra sidan gatan, efter att han försökt gå åt 32 helt andra håll eller hoppat efter varje människa som passerat. Det är många i Älvsjö. Bära? 15 kg sprattlande valp, I think not.

Före valp: "Dom är väl praktiskt taget rumsrena när dom kommer från uppfödaren?"

5 minuter senare lägger han en fin korv inomhus. 10 minuter efter vi varit ute.

Före valp: "Hundar kan faktiskt nosa sig till cancer har jag läst, jag ska testa lite mer avancerat godissök"

Verkligheten:

Han kan med lite hjälp hitta en godis 10 cm ifrån hans nos.

Före valp: "Det blir ju perfekt nu när jag pluggar hemma att vara hemma med hunden"

Verkligheten:

"Nej, inte äta upp soffan, eller soffbordet, eller mattan, eller min sko" "VARFÖR ligger min BH på vardagsrumsgolvet?!" "Varför blev det så tyst?" Nej, nu ska jag bannemig göra lite lunch, jaha du har precis vaknat från tuppluren? Då måste vi ut fort som satan innan du pink... Försent. Torka piss. "

Före valp: "Tänk om han inte kommer tycka om mig?"

Verkligheten:

Kommer ut från toan där jag har varit i 3 minuter, Jackson helt utom sig av lycka <3

Likes

Comments

Det är snart april, din födelsedag. Du skulle ha fyllt 60 år, det tänker jag fira även om du inte finns här.

Jag var på landet i påskas, varje gång jag satt i skolsalen kändes det som att du när som helst skulle öppna dörren, som du alltid gjorde iklädd blåställ och arbetsskor och säga

"Vad gör ni ungdomar?". Vi hade så kul när du var där. Vi såg Järnjätten, en av dina favoritfilmer och jag förstår varför. Jag hade glömt bort hur bra den var och jag grinade på slutet.

Men du öppnade aldrig dörren, du kom aldrig yrvaket efter en tupplur och frågade om någon gjort kaffe. Inga torra skämt, inga fisketurer eller någon som körde i 180km/h på en moppe genom byn.

Jag drömde förresten om dig inatt. Jag drömde att du levde och att jag bodde hos dig igen, jag skulle ut på krogen och det enda jag ville göra var att åka hem, helst innan du somnade men det gick inga tunnelbanor mot Farsta förrän om flera timmar. Jag kände mig stressad.

Det låter på mig som livet är helt meningslöst utan dig, så är det inte och jag vet att du hade blivit sur om jag hade haft den inställningen. Det absolut sista du ville var att jag eller någon av dina barn var olyckliga. Det var din första prioritet och är fortfarande, från var du nu än är.

Det går bra för mig pappa, våren är här som vi båda älskar. Ljuset är tillbaka och jag har fullt upp med en livfull liten valp som tvingar mig ut i vårsolen varje dag. Jag skrev fel prov och svarade på alla frågor, jag har fått näst högsta betyg i alla avslutade skolämnen hittills.

Jag är inte olycklig men fan vad jag saknar dig pappa. Saknaden känns ibland avgrundslös.

Då och då kommer jag på mig själv att försöka minnas konversationer vi har haft. Det är en omöjlighet att minnas varje samtal vi har haft under 25 års tid, det är för att jag saknar våra samtal så mycket.

Det fanns saker som jag bara kunde prata med dig om, du förstod precis, vi kunde prata om allt och lugnt resonera kring de tyngsta ämnena. Det är så många saker jag hade behövt prata med dig om, i synnerlighet nu. Jag var inte redo att möta världen utan dig, jag förstår inte hur det kunde gå så fort. 4 månader tog det innan du var borta.

Jag försöker minnas våra samtal, jag funderar över vad du hade sagt.

Å pappa, det finns ingen som du och kommer aldrig att finnas. Det känns så ensamt utan dig.

Likes

Comments

​Hej pappa, det är jag som skriver.

Hoppas att du har du bra där du är nu. Jag tror att det är i båten på Fagra sjö med ett kastspö i handen, på grusvägarna där vi gick när månen lyste som en sol, minns du?

På gårdsplanen och meckar moppe, eller vid stället vid trehörningen där det alltid växte kantareller som en sommar hux flux vad utbytta mot taggsvampar.

Jag kom nyss hem från Thailand, där har du också varit. Jag hade sådan lust att ringa dig och berätta att jag såg vad som liknande en liten näbbgädda i en stor våg in mot stranden. Eller om alla vackra orkidéer. Du älskade orkidéer. Sådana triviala saker hade du blivit lika uppspelt över som jag.

Överallt såg jag din hatt, pappa, den som mamma fick efter att du gått bort och som du köpte när ni var i Thailand, du var väldigt stilig i den. 

Jag hade frågat dig hur det var när du var i Thailand, jag får fråga mamma istället, hon har nog många roliga historier att berätta. Jag minns att du sa till en trädgårdsmästare att ni hade samma yrke, men han trodde dig inte.

Jag börjar förresten tro att dom där drömmarna jag drömmer var och varannan natt om att din död är ett misstag, att du bara fick ett långt hjärtstillestånd, hamnade på en annan vårdavdelning och blev frisk är ditt sätt att försöka säga till mig att du inte är död.

Att du finns här hos oss, att du vakar över oss och skyddar oss än. Jag trodde redan innan du gick bort att bortgångna kunde kommunicera via drömmar. Nu är jag än mer övertygad.

Just den drömmen jag drömde i Thailand var det samma dröm, igen. Läkarna sa att du hade "hjärta starkt som en oxe", ditt stjärntecken är ju faktiskt oxe. Så lustigt. Var det ett meddelande till mig? Att du ser? Att du är med?

Jag grät morgonen efter. Jag grät för att jag saknar dig så förbannat och för att tanken på att jag aldrig mer - åtminstone inte i detta jordelivet, kommer att få träffa dig igen.

Den tanken gör så ont att jag knappast kan beskriva den smärtan. Det känns som någon sliter ur själen ur min kropp. Som om jag kunde känna varenda nerv som våldsamt rycks loss. Det blir tungt att andas.

Du vet hur det är pappa, du måste gått igenom den sorgen när din bröder gick bort. 

Ibland blir jag arg också, över hur livet kan vara så grymt och jävligt mot folk som inte förtjänar det. Du hann inte bli få barnbarn här på jorden, du som tjatade i så många år på oss. Jag försöker att inte bli ledsen över det, eftersom det är lönlöst. 

När jag låg i de klarblå vågorna i Thailand och guppade tänkte jag på dig. Alla resor du gjort, vilket härligt liv du hade, som vi hade. Minnesbilder flög förbi, jag såg mamma på en filt vid Åva, i sin pagefrisyr och svartvita tunika från videon vi har hemma som du filmade med kameran du fick låna. Tänk allt kul vi har haft tillsammans, vilken härlig uppväxt jag fått med dig och min övriga fina familj, alla minnen som sprider sig som en sprakade, mysig brasa i hjärtat. En sådan vi tände i kakelugnen på landet.

Jag torkade snabbt bort tårarna, den där morgonen i Thailand och jag sa till Christoffer att du nog hade blivit galen på mig om jag hade gråtit över dig på semestern, du klarade inte av att se mig gråta och du hade sagt åt mig att ha kul och njuta av semestern, så det gjorde jag.

Det är svårt ibland, pappa. Tårarna stockar i halsen och saknaden känns som en oändlig avgrund. 

Men jag ville bara skriva till dig och berätta. Du vet säkert redan, men ändå. Detta är mitt vykort till himlen, till grusvägarna på landet, till roddbåten i Fagra sjö där jag vet att vi ses igen någon gång. 

Vi har det bra här nere, det är bara så väldigt tomt utan dig och jag saknar dig något fruktansvärt.

Pussar och kramar

//Din dotter.

Likes

Comments

Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i uttrycket att "gå vidare" när man sörjer en person. Jag vet att det sägs i all välmening men i andra situationer, till exempel vid ett uppbrott antyder det att man ska utesluta personen ur sitt liv och starta ett nytt.

Och ja, det är ju kanske det som händer när man förlorar någon, men högst ofrivilligt. Livet "går vidare" oavsett vad man gör. Jorden fortsätter snurra, vinter blir till vår, minutrarna tickar, dagarna går och hur mycket man än ibland önskat har man aldrig riktigt kunnat lägga sig ner på marken för att dö. Det alternativet finns inte, så man tuffar på.

En sorgeprocess är verkligen en myriad av känslor, vissa horribla som man aldrig ens visste existerade, vissa som man inte förväntade sig att man skulle känna just i detta sammanhanget.

Nu har det gått snart 7 månader sedan pappa gick bort. Jag gråter inte lika ofta längre, det betyder inte att jag inte längre är ledsen, men tårarna och chocken börjar sakta bytas ut mot helt andra känslor. En otrolig, oerhörd saknat som jag aldrig upplevt tidigare.

Jag tänker på pappa varje dag, framförallt innan jag somnar. Jag drömmer om honom flera gånger i veckan, alltid att han återuppstår.

Jag kan fortfarande känna att det känns helt overkligt, det är som att verkligheten lite bryskt lappar till en ibland då man inser att "vänta lite nu... han är verkligen, borta", det är så sjukt och går knappt att beskriva.

Sakerna man saknar är de vardagliga.

Jag saknar ljudet av pappas tofflor som släpar i golvet på ett speciellt sätt när han vaknat efter att ha tagit en tupplur, öppnar dörren och säger "har någon satt på kaffe?", jag bad alltid honom brygga kaffe, det blev extra gott när han gjorde det och jag vet än idag inte varför.

Jag saknar uppsynen då han satt med sin grå-rutiga favoitkeps och solglasögonen ovanpå när vi var på landet och frågade om jag skulle med till Alsterbro och handla, jag älskade att göra det, oavsett hur gammal jag var. Vi åkte dit, köpte mat, godis, alltid en Aftonbladet och varsin glass som vi ofta åt utanför innan vi begav oss tillbaka igen.

Jag saknar våra samtal och allt och inget, dom interna och hans öppen-och ärlighet om allting. Det finns saker som han förstod precis, det är också en utmaning - vad gör man av dom känslorna och samtalsämnena? Dom får aldrig komma ut och blir liksom mumifierade därinne.

Jag saknar att kunna fråga honom om saker. Hur får man en Amaryllis att överleva till nästa år? Sådant visste han, jag vet att man kan Googla, det är inte samma sak.

Jag saknar hans torra skämt som jag själv sitter och småskrattar åt när de ploppar fram i huvudet.

Jag saknar hans innerliga garv som bara det gjorde att man skrattade med.

Jag saknar att sitta i samma rum som honom som när han läste tidningen, glasögon på näsan och hans lite torra fingertoppar som han alltid fick fukta för att få tag på tidningssidan och prasslet när han bläddrade. Jag gillade att sitta nära med en egen tidning och läsa till ljudet av hans närvaro eller när han läste upp något som var extra intressant.

Jag saknar att spela plump med honom, han körde alltid feglir på låga tal men så vann han också ofta.

Den saknaden är obeskrivlig, att tänka att man aldrig mer kommer att få vara med om något utav dessa gör nästan för ont för att ens tänka, även om man vet att det är verkligheten.

Det är verkligen dom små detaljerna man älskar och saknar så oerhört mycket hos en människa. Sådant som de själva knappt tänker på.

Likes

Comments


1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Flyttade (jag har bara flyttat till folk, aldrig in i något eget)

2. Höll du några av dina nyårslöften? Hade inga.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Bekanta

4. Dog någon som stod dig nära? Min älskade, underbara pappa...

5. Vilka länder besökte du? Gran Canaria (tillhör Spanien iofs)

6. Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016? Min pappa

7. Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Den 3/7 då pappa lämnade oss

8. Vad var din största framgång 2015? Jag började plugga, jag slutade röka

9. Största misstaget? ​Fel energi på fel saker kanske

10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Rent själsligt - helt sargad.

11. Bästa köpet? Vår lägenhet! (Vilket tekniskt sett inte var jag som köpte men det är ju ändå vårt hem :)

12. Vad spenderade du mest pengar på? Möbler

13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Att flytta och åka till landet

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015? "Serenade" med Steve Miller Band, "For You" med Manfred Manns Earth Band, "Now you're gone" med Whitesnake, "Differently" med Neil Young och "Ain't Nobody" med Felix Jaehn

15. Är du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare, helt fruktansvärt mycket ledsnare.

16. Vad önskar du att du gjort mer? Umgåtts med pappa, hade jag vetat vad som skulle hända skulle jag spendera nästan varje dag med honom.

17. Vad önskar du att du gjort mindre? Onödiga saker, jobbat över.

18. Hur tillbringar du nyår? Det har jag inte den blekaste aning om faktiskt, förhoppningsvis med en flaska skumpa och trevligt sällskap (givetvis min älskade med också)

19. Blev du kär i år? Jag blir alltid lite mer kär i min karl för varje år som går

20. Favoritprogram på TV? Återupptäckten av Modern Family, Better call Saul

21. Bästa boken du läste? Lejontämjaren

22. Största musikaliska upptäckten? Pappas favoriter

23. Något du önskade dig och fick? Ja, en SPA-helg och det fick jag med råge av min älskling!

24. Något du önskade dig men inte fick? Jag önskade att pappa skulle klara sin battle mot cancern såklart, den önskan gick aldrig i uppfyllelse...

25. Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Åt på O'learys och drack Strawberry Daquiri med syskonen, Christoffer och systers man

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om pappa hade överlevt.

27. Hur skulle du beskriva din stil år 2015? Mer vuxen och enfärgad, mycket mörkblått och vitt.

28. Vad fick dig att må bra? Vänner, familj och min sambo.

29. Vem saknade du? Pappa, saknar fortfarande, kommer alltid att sakna.

Likes

Comments

​I söndags gjorde jag min vanliga utflykt till Skogskyrkogården. Jag gick ensam och det var alldeles kolsvart, rädslan över att gå ensam på en kyrkogård i mörkret försvinner när man själv har en anhörig där. Pappa är ju där, då är det en fin och trygg plats.

Med mig hade jag som vanligt en bukett rosor och ljus. Jag gör alltid samma sak, jag sätter mig på marken med pappas favoritmusik i öronen, snittar rosorna i sakta mak, sätter ner dom i vasen och tänder ljusen. 

Jag tänkte på allt som händer i världen och att varje människa som dör har anhöriga som hamnar i samma sits som jag själv. För någon utomstående är det kanske bara en tidningsnotis eller en dödsannons, men för den som mister personen är det hela ens värld som rasar samman till beståndsdelar. 

En del av ens hjärta blir ofrivilligt och på ett fasansfullt sätt utslitet ur kroppen, att se någon försvinna är något jag faktiskt inte ens kan beskriva i ord, men jag skulle tro att det är ungefär så det känns att bli nedputtad från en skyskrapa. Skräcken, hjälplösheten och det meningslösa fäktandet med armarna. Ingenting kan man göra åt saken.

Och saknaden som följer, ett blödande sår och en frustration bortom denna värld.

För mig var pappa en av få personer på denna jord som förstod mig helt och hållet. Allt det vi pratade om, sättet vi pratade på finns inte längre. Jag kommer på saker jag vill berätta för honom, diskutera med honom och fråga honom om. Men alla dessa frågor blir bara en utandning, jag får inget svar, pappa finns inte längre här, han kan inte prata med mig mer.

Jag saknar hans röst, jag ringde senast igår till hans telefonsvarare. "Numret har ingen abonnent", numret är nersläckt nu.

En gång hittade jag en handskriven lapp. Pappas söta fina, underbara handstil. Saker han planerat, datum framåt i tiden med saker som aldrig fick bli. Något ont tog hans liv ifrån inte bara honom utan från oss också. 

Det måhända att man inte dygnets alla timmar går omkring och gråter. Det måhända att man på något underligt sätt lyckas sätta en fot framför den andra och fortsätta med sitt liv, men saknaden finns där som ett skriande, bottenlöst gap i själen. 

Hjärnans alla avancerade mekanismer verkar inte kunna begripa döden. Varje dag är en sorgsen förvåning. Död? Borta? MIN pappa? Nej, den klarar liksom inte av den slutsatsen, jag vet bara att han inte är hos mig och det finns inget jag kan göra åt saken, den frustrationen äter upp en inifrån ibland, man har lust att lägga sig på golvet och skrika, vem fan är du och komma och ta MIN pappa din satans cancerjävel?! Ge honom tillbaka!

Det tjänar heller inget till, man ger upp, och så håller det på. 

Jag är ledsen för alla människor som måste uppleva detta. Vi alla vet att livet någon gång tar slut, men i så fall kan det väl få vara när man är gammal och somnar för att sedan aldrig vakna? För varje människa därute som dör när han eller hon inte borde, vare sig det är av bomber, kulsprutor, cancer eller någon annan vedervärdig sjukdom så lämnar det ett stort hål hos de som blir kvar. 

Skulle var och en som tar livet av någon annan tvingas plöja sig igenom alla de känslor som de anhöriga lämnas med kan jag lova att inte en levande själ skulle klara av göra det.

Likes

Comments