View tracker

Jag lider verkligen och dem jag älskar mest blir hårdast drabbade. Det är fruktansvärt att varje gång jag får mens så känns det som att hela jorden är påväg att gå under. Jag vill egentligen bara att någon kramar om mig och bara lysnnar och finns men istället så skrämmer jag bort alla som jag älskar. Saker jag gått och tryckt på bara exploderar och jag skulle kunna flytta ett berg för jag blir så arg. Varför ska man behöva må såhär? Det förstör ju mitt liv och jag gör ju folk ledsena och besvika på mig. Finns de något som kan hjälpa mig? Är PMS nått som en läkare typ tar på allvar? 

Annars då?

Jo jag är på fötter efter min sepration och är tillsammans med Robert (såvitt jag vet efter att jag vart en fitta hela morgonen). Känner mig lugn och trygg men han. Min dotter tycker också om honom otroligt mycket. Det har hänt så otroligt mycket i mitt liv 2014. Att efter tretton år bryta upp med någon som man har barn, hus och massa minnen med känns. Jag har vart så otroligt trött men känns som jag börjar repa mig. Alla vänner och Robert har vart ett stort stöd. Jag och Emil är inte osams utan alla fungerar på mellan oss med Tove osv. 

Har vart tugnt att göra sig av med saker. Det tuffaste är att min fina häst åker till Gävle i höst. Mitt hjärta som man alltid kan gå ner till i stallet och få bli lite glad av. Har en känsla av att hon kommer få det toppen hos hennes nya lillmatte Alva iaf. Hon kommer att ha henne på foder. Känns helt rätt men ändå konstigt och ledsamt att hon ska åka. Min fina prinsessa. 

tja!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

En klok kvinna lärde mig en bra sak. Man ska alltid lyssna på sin magkänsla och göra allt som känns rätt för en just i den stunden man är i. För det är ju faktiskt det man vill just då och det ÄR rätt just då. Visst kan man ångra saker men alla belsut man tar leder en in på nya vägar. Vad du en beslutar så påverkar det så mycket mer en den saken det handlar om just då. Många frågar mig om jag är rädd att jag inte ska klara mig, om jag kommer ångra mig och hur jag våga fatta så stora beslut som jag gjort. Jag svarar oftast att självklart har jag vart rädd. Jag har gråtit, jag har tvivlat, jag får sälja saker och göra mig av med djur som jag älskar otroligt mycket. Det gör så ont men jag tror att det leder till något bra som kommer göra mig till en lyckligare tjej. 

Mitt i allt så känner jag mig så jädra självsäker och stark. Hela mitt liv är totalt annorlunda mot vad det har vart. Det kommer vara ett sjukt tufft år att klara mig i huset själv. Tur jag har mina fina vänner och goa Robert som stöttar och finns för mig. Vet att Toves pappa också alltid finns och att vi har en dotter som måste få den bästa uppväxt ett barn kan få. 

Det har hänt så mycket saker och jag har aldrig upplevt mig så mycket känslomänniska som jag är nu. Jag säger till någon om jag är ledsen, arg eller glad. Jag låter folk veta precis var de har mig. Även om det är svårt att visa ibland så försöker jag. Men vad som en händer i framtiden, vem som en kommer såra mig och hur jävligt det än känns så kommer jag alltid att kunna stå på egna ben och kunna ta mig ur alla alla jobbiga situationer. Jag menar, vad finns det för alternativ liksom? 

Ska inte säga att det är första gången i mitt liv jag är glad att jag är jävligt envis. Det har hjälp mig många gånger. 

På fredag åker jag och Robert och köper lite nya möbler och han ska hjälpa mig få igång teven och så tänkte jag han kanske kunde skruva ihop någon lite tv möbel ;). 

Den där Robert är en kille som jag gick i samma klass som åk 7-9. Råka bli lite kär mitt i allt kaos. Tycker om han mycket och jag duger nog åt han med verkar det som. Jätte nytt och konstigt sånt där också. Inte alla som orkar med yrväder som mig. Tur man har massa bra sidor också. Blir sällan tråkigt med mig iaf samt att jag inte är den enda som är lite speciell i det här förhållandet. haha 


 Två dagar kvar till semester! Fan va nice! Puss!


:D

Likes

Comments

View tracker

Vad det gäller framtid och kärlek så tänker jag inte släppa någon nära. Jag tror på ensam är stark teorin. Jag är inte dum och jag vet vad alla "män" som hör av sig och frågar hur jag mår har för avsikter. Vill ni knulla så kan ni släpa hem något lättfotat kvart i två ragg från krogen. Jag är 27 år och om jag kommer bli intresserad av någon så är det på riktigt.
Jag är i första hand en mamma och ber er med avsikter att ta hänsyn till det. Lekar, spel och falska leenden går bort. När jag kommit över och igenom denna seperation så kommer jag ha mig och min dotter på en delad första plats. Tveksam att jag tänker låta någon annan få njuta av min närvaro.
Jag har massor med kärlek att ge men "det är lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot".
Allt som jag har varit med om och den erfarenheten jag har av människor så kommer det är krävas en hel del för att någon ska vinna mitt förtroende.

" livet, en känd sexuellt överförbar sjukdom som alltid slutar med döden"

  • 660 readers

Likes

Comments

I elva år har jag levt med Emil. Vi gifte oss 2006 och jag har älskat han under alla år och älskar honom fortfarande. Men någonstans på vägen under de sista två åren så tappade vi bort varandra. Båda förändras och livet prövar en ständigt. Vi har försökt det mesta man kan för att hitta tillbaka. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Gråtit, skrikit, älskat, skrattat och stöttat varandra genom mycket jobbiga saker. 

Nu har vi beslutat att flytta isär och det är inte lätt. Vet att många tycker att det är en dålig lösning och att vi inte kämpat tillräckligt med tanke på att det finns en tredje liten person inblandad, våran underbara dotter. Men nu talar jag för mig själv. Så dåligt jag mått sista tiden så blir jag bara en dålig mamma. Samt att det inte är ärligt att stanna hos någon som jag inte är helt säker på att jag vill fortsätta leva med. Det är ett gemensamt beslut och vi är inte osams, vi älskar varandra som bästa vänner och kommer alltid stötta varandra när det behövs. 

Jag vet att det kommer pratas. En vanlig människa skulle väl skriva att "jag skiter i allt skitsnack". Men det gör inte jag. Jag kommer nog få höra och det kommer att göra ont. Men sånt är livet och det är bara att hålla huvudet högt och bita ihop. Jag kommer bo kvar i huset själv och Tove får vi ha varannan vecka var. Det kommer bli grymt tufft både ekonomiskt, fysiskt och psykiskt. Men jag vet, jag bara VET att jag klarar precis vad som helst om jag gett mig fan på det. 

Man kan inte köpa lycka. Kommer få leva ett helt annat liv mot vad jag gör nu men livet ska gå upp och ner. När jag tagit mig igenom allt jobbigt som jag gör nu och kommer att göra så kan jag se tillbaka, flina och tänka att "fan jag klarade av det där också"

Måste tacka alla mina fina vänner för allt otroligt stöd jag får. Det får mig att orka lite mer en vad jag borde. Önskar mamma kunde få vara frisk bara :(. En del saker kan man inte påverka. Ett helt nytt liv väntar mig nu. Det är lite otäckt, många tårar rinner i tid och otid och jag grubblar på många saker. Det viktigaste i allt är att jag orkar vara en stark mamma för Toves skull. 

Förväxla inte min godhet med svaghet ;)


Likes

Comments

Går på stora gatan i Köping med min fyra åriga dotter Tove. Hon springer och busar lite bland cykelställen. Hon är i någon "kan allt själv" ålder och skiter fullständigt i vad jag säger. Hon springer upp bakom gamla Lekia affären och ut mitt i vägen. Jag blir så rädd, arg och frustrerad. Hon är snabb och springer ner mot ån som rinner genom Köping. Brunt äckligt farligt vatten som är lite strömt.

Hon klättrar in på andra sidan staketet och halkar. Hon trillar rakt ner i vattnet och jag springer allt vad jag kan för att hinna rädda henne. När jag är framme så ser jag inte henne och vet att strömmen tagit ner henne en bit. Panik och förtvivlan. Men längre ner står min mamma på en bro som går över ån och får tag i Toves armar. Hon sliter upp henne ur vattnet. Det äckliga bruna vattnet sprutar ur hennes mun och när jag får tag i hennes armar och lägger henne på marken är det enda jag tänker är att hon måste andas.

Jag gör hjärt och lung räddning om och om igen. Mamma gråter och jag kämpar. Ingen annan kommer och jag får henne inte att andas. Det slutar med att jag lyfter upp hennes lilla kalla stilla kropp och bär iväg henne. Tankarna som far genom mitt huvud är "jag klarar mig inte utan henne  i mitt liv" "hur kunde jag misslyckas att rädda mitt eget barn?". 

Jag gråter, skriker, får panik och vaknar helt genomsvettig i min säng. Det var den värsta mardröm jag någonsin haft och jag kan inte med ord beskriva kärleken mellan mor och dotter. Eftersom hon ligger bredvid mig var natt så kryper jag nära henne, luktar på hennes hår och stryker lite på hennes varma, mjuka lilla arm. Hon vaknar till och tar sin hand och börjar snurra med fingarna i mitt  hår. Detta har hon gjort sen hon var liten bebis. 

Fan den som någonsin gör henne illa! Jag offrar ALLT som bara går bara hon får ett bra liv. Det finns inte något eller någon som kan få mig att sluta älska henne!

Likes

Comments

Idag var veterinären ut och kikade igenom hästarna. Jag har haft en känsla av att något vart fel med Mizan. Inte tyckt hon har rört sig riktigt hundra med höger bakben. En halv grads hälta hade hon. Kommer alltid lita på min magkänsla och petigheten med hästarna är inte överdriven. Det var ju faktiskt nått! Var inget farligt som tur var men blir metacam och tio dagars jobb i skritt. Så där äre..

Annars har jag haft en dag med mindfulness. Vila är ju inte fel, känner mig lite piggare en för ett par dagar sen. Lilla fröken envis (Tove) kunde visst komma i en värre trottsålder än hon redan var. Hon är hård som sten och jag bemöter inte det med bomull direkt och ändå har vi konflikter flera gånger om dagen. Men att vara mamma slår fortfarande inte när Nelly tröck ur sig nio hundvalpar i utbrändhets VM. haha

För alla är deras egna problem de största. Som vän måste men acceptera det och lyssna när någon har det svårt. Det finns självklart gränser och man ska aldrig ta på sig för mycket. Idag fick jag höra något från en kompis som fan slår mina egna bekymmer. Men inget ont som inte har något gott med sig. Det får en att tänka till vad man själv har och proportionerna på ens egna problem blir lite mindre. 

"Det är lättare att få förlåtelse en tillåtelse"

Likes

Comments

Jag har efter egen forskning med bland annat min egen hjärna, böcker och föreläsningar som källa kommit på en vettig förklaring på "sambofällan":

När man blir kär behöver man inte äta, sova eller knappt andas. Det leder till viktminskning och den brukar ske ganska snabbt. Kroppen ställer sig då in på svält. Enligt forskning varar en förälskelse i ca 6 månader. Alltså om människan inte hade ett förstånd så skulle vi byta partner var sjätte månad. Men de flesta håller ju ihop lite längre en så och när nykärheten lägger sig så brukar man börja äta, andas och sova igen. Eftersom kroppen är inställd på svält så suger den åt sig all näring den kan och man blir oftast fetare en innan man blev kär. När man gått upp i vikt så kan man inte ha sina snygga brallor och man har inte råd att köpa nya efter alla pengar man lagt på inredning till lägenheten/huset man flyttat ihop i. När alla leggings man äger är urtvättade så går man på mjukisbrallan. När ändå mjukisbrallan är på så tappar man til slut sista av värdigheten och går runt i en one piece. Eftersom man inte har snygga kläder behöver man inte fixa håret eller sminka sig för allt är ändå kört. Men trotts detta så finns det någon som älskar dig och inte bryr sig även om du kliver in i sovrummet iklädd simmfötter dränkt i överkokt pasta. 

Inget ont som inte har nått gott med sig :)

Kram

Likes

Comments

Det jag inte visar:

Funderar på om det är värt att jobba heltid. Det är jäkligt tungt att göra det i våden. Känner att man är slut i både huvud och kropp när jag kommer hem. Jag hade en period för ett tag sen när jag kände fullständig frid i hela kroppen och sov som en prinsessa om nätterna. Nu vaknar jag, vrider, vänder och svettas jag genom nätterna. Mardrömmar och folk jag inte vill ska vara med i drömmarna är där och stör. Jag trodde äntligen jag hade landat och skulle slippa känna ständig kaos både i kroppen och huvet. 

Men jag har ju allt? Vad är det jag behöver? Jag är älskad av många, jag har allt jag drömde om när jag var liten. En fin liten familj och alla möjligheter i världen att bli eller göra vad jag vill. Vad vill jag? Varför blir jag aldrig nöjd? Jag vill ständigt se till att alla andra är nöjda runt mig och att dem mår bra. Som en riktigt god vän sa idag så är det bara jag själv som kan styra mitt liv så jag mår bra. Vet bara inte vart jag ska börja. Kanske ställa mig i spegeln och se mig själv i ögonen och sedan gå efter det. Det fattas något och jag vill veta vad det är. Satt och funderade på lite folk i bilen idag.  Även om ingen tror det så läser jag av folk hela tiden runt mig och jag vet precis vilka ni är även om någon försöker klistra på en fasad. Kör samma spel tillbaka bara ;). Inte så rätt men jag orkar inte börja härja heller. Inte så många runt mig som inte är sig själva iaf.

Det ni ser ;) :

Jobbade till tre idag sen skulle jag ta en powernap hos Carran men det gick ju då fanken inte. Det blev småprat och iof många härliga skratt med henne och Ida istället. Dock för trött nu istället. Sen var det stallmöte vilket gick strålande. Tror alla fick fram det dem ville. Tog hem Mizan igår och det var lite sorgligt att åka där ifrån. Men jag kommer ju tillbaka till hösten igen :). Sen hem och på bordet stod det tacos. Så skönt att slippa laga mat. Bra överrasking :) Ska bli så skönt med sommar. Jag tror alla behöver vila, värme och sol nu. Jobbar förmiddag i morgon sen ska jag träffa Pia och snacka skit över en kopp kaffe! Ledig på tisdag och då tänker jag ha en dag med in lilla Tove. Vi får se vad hon vill hitta p :)

Kasst inlägg, jag vet..

Puss eller nått :P

Likes

Comments



Alla de gånger livet vart som tuffast så kan jag bara tacka det. För utan livserfarenhet kan jag aldrig vägleda denna dam när hon växer upp :). Inte katten nu då för hon är hård som sten. Talar om min underbara dotter som jag gör precis vad som helst för. En vilja av stål, stark, vacker och smart. Ska ge henne allt hon behöver för att lyckas. Det kan vara pengar, skäll, kärlek eller en axel att gråta mot. Mamma finns alltid här för dig mitt dyrbaraste lilla mirakel till dotter.


Likes

Comments