Header
View tracker

Jag har inte skrivit på ett tag,i hopp om att det ska bli bättre. I hopp om att sluta tänka. Men jag är här igen,som alla andra kvällar - I ångest och hyperventilation. Jag skakar i hopp och förtvivlan,förpestar mina lungor och försöker undvika tanken av döden. Jag har förlorat respekten mot så många människor och vill bara krama om dom jag förlorat. Känns som om jag drunknar, smärtan dunkar och jag vill bara bedöva den - men jag kan inte , får inte,ska inte. Men de lockar något enormt - kanske bara för just ikväll.  Jag vet att jag skapat situationen helt själv, jag satte mig i den här sitsen - tankarna yr och allting har varit mitt fel jag vet de nu. Men jag kan inte ändra mig,hur mycket jag än ber till gud. Jag ser på mig själv,så som hon ser mig nu. Den enda människan jag behöver i mitt liv har jag fördärvat,sårat och plågat med tårar. Det är hemskt. 

"Så många gånger hon funnits där,genom ångest och missär,så har allting tagit slut."


Jag vill bara se livet ur ett ljusare perspektiv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade en människa just nu. Samtidigt har jag lovat mig själv att inte skriva något mer om den personen. Jag förlorade något så stort,att jag inte vet hur jag ska vinna tillbaka den. Jag lyckades en gång,men jag kan inte nu. Aldrig igen. Det finns alltid någon person i någons liv som hur mycket den än sårar dig så säger du tillbaka att du älskar den. Jag ville ha dens stöd,och jag ville vara alltet. Jag förlorade den enda som lyckades få alla min inre bitar på plats igen,och det kändes som om att inget någonsin hade gått sönder. Inte ens ärren kändes,jag var hel igen i varenda kram.

Likes

Comments

View tracker

Jag vaknade upp i natt utav ångesten som hade kommit över min kropp,och känslan att vara trygg försvann igen. Jag försökte få dom att försvinna genom att gömma mig under täcket,på något sätt har demonerna nästan bemästrat täckets funktion och ångesten har tagit över. Jag gråter och skriker. Att rymma hemifrån har varit mitt rop på hjälp,att komma tillbaka har varit mitt sätt att säga att jag älskar dig,mitt sätt att stanna har varit mitt förlåt,men det har inte funkat,ingen har sett eller hört och min frustration kommer tillbaka i ilska. Jag somnade om i fruktan att dom kom tillbaka och hopp att inte vakna mer, det finns minnen som aldrig suddas ut,hur mycket jag än vill och försöker. Samma ord i mitt huvud gnager, jag vill inte mer.  Men jag lät kroppen skaka ifred,i utmattning och hjälplöshet,drog täcket över huvudet och lät demonerna äta upp mig inifrån ännu en gång.

Likes

Comments

Och nu var vi här igen,ännu ett "hot" ifrån systemet. Och ärligt talat vet jag inte vad som är bäst eller vad jag ska göra. Jag försöker förstå,göra rätt men det är svårare än jag trott. Det känns som om jag är tvungen att ge mig,men inte på det sättet jag vill. Det här har brutit ner mig,och hela familjen. Jag har förstört allt och jag känner mig så hjälplös. Det var inte meningen att det skulle gå så långt. Jag har tappat facklan och jag vill bara skrika. Det är kaos och jag vill bara ha en person här,en som jag vet skulle förstå och hjälpa mig ut ifrån det här,hjälpa mig att förstå och rädda mig själv. Men som förut så försvann den,utan att jag vet varför. Jag finns inte längre och jag vill bara försvinna. Jag är död inombords och faller samman för ingenting. Jag tar ut min ilska,men jag är trött och utmattad. Jag orkar inte mer.

Likes

Comments

Jag kommer ge allt,som en käftsmäll kom konsekvenserna för mina egna handlingar och livet gav mig en ren jävla snyting för att jag bet i fel sida av kakan. Det blev ett uppvaknade från min empatilösa kropp och apatifyllda själ. På något underligt sätt har jag aldrig sett när någon försökt hjälpa mig,för det var som ett järnrör som träffade mitt bakhuvud när jag insåg att mamma alltid stod vid min sida som jag på något under vägrade se. Och trots att jag inte sett det har hon bärt mig där det bara finns ett par fotspår i sanden.Vi har kommit på en plan,och trots att jag inte riktigt förstod så är det första gången jag tycker om de och lägger min själ i det. Jag har nog aldrig blivit så rädd över ett sådant besked som snarare är ett hot i mina ögon. Jag har aldrig tyckt om när någon försökt bestämma men just nu behövs det en stadig hand,och jag själv tänker ta kontrollen för hela situationen,annars vet jag vart jag själv hamnar. Livet verkar reda upp sig på olika plan och snart är garnystandet bara en rak tråd. 

Så jag borstar av dammet från axeln och gör mig redo för fight.

Likes

Comments

Ångesten äter upp min inifrån,och jag kan inte hindra tårarna från att rulla ner från min kind, jag brister och faller itu. Jag vill så gärna berätta men jag kan inte bilda ett tal med de få ord jag har. Jag kan inte beskriva smärtan. 

Jag tar mina piller,dricker mitt te och begraver mig under täcket,jag gör det jag är bäst på.   Blundar och Flyr...


Likes

Comments

Jag drar upp fasaden,och trots att jag vet att mötet ligger och väntar,går jag ändå ifrån,för ångesten tynger mig och jag vill helst bara ligga under täcket. Där det är mörkt,ingen genomskådar mig. Jag får hyperventilera ifred och täcket skyddar mig från det monster som finns under sängen och i mitt huvud. Jag kan andas,kontrollerbart. Jag kan se,trots att det är mörkt. Jag får sova,när jag inte längre orkar stå. Jag kan blunda,utan att vara rädd för se de som finns inuti mig eller utanför mig. Jag blir ett barn igen,som tror på fullaste allvar att täcket skyddar,skyddar från främlingar som kanske bryter sig in i huset,men i mitt fall - Skyddar mig ifrån mig själv,mina tankar och handlingar.  För jag har alltid varit den som flytt ifrån mina problem,men dom har jagat ikapp mig nu och garnnystanet vägrar att redas ut. Men jag har inte kraft längre till att fly ifrån det här,utan jag ligger här och bara ser på. 

Likes

Comments

Allting förvrids, jag skakar med klumpen i halsen. Kramen jag nyss fick och orden som sa's ekar fortfarande. Det känns så hopplöst,trots att vi ska ställa dom mot väggen. Jag har inte längre orken till att trycka dom mot sanningen, få dom att inse att hjälp är ett måste nu. Men samtidigt tror jag att det finns ett litet hopp kvar,något som kan få mig att stå på benen igen, i morgon kommer svaret på den frågan. Men jag vågar inte hoppas. Allt har satt sina spår,och jag är rädd. Tänk ifall det blir ett "Ja" för att sedan bryta ner mig totalt och det blir som i somras igen.. Mitt rum är stökigt,men jag finner ingen ork till att städa,göra rent och få det som det brukar se ut. Halva garderoben ligger på golvet och mina byrålådor,sminket ligger på golvet,gitarren med.. Det är lika mycket kaos i mitt rum som inuti i mig. Men snart är det dags att ta min tablett,så jag somnar och infinner ett lugn bara för ett tag,då är jag borta för natten för att sedan vakna upp i morgon bitti och känna samma sak igen. 

Jag hatar mänskligheten, jag äcklas utav den och jag äcklas utav mig själv, jag undviker spegeln helst. För jag vill inte se, jag vill inte se mina ärr,jag vill inte se vad jag har gjort mot mig själv,samtidigt så äcklas jag utav mitt egna utseende. Det är sjukt. Äckligt. Och jag tror inte på orden jag får,orden som sa's.

Likes

Comments

 Ångesten blir tyngre och jag får mera piller,jag borde men är inte redo att bearbeta minnen. Och istället för att bli bättre isolerar jag mig istället, för det bästa jag vet är att begrava mig under täcket.

Likes

Comments