View tracker

Jag brukar känna att jag har fullt upp och glömma bloggen ibland i perioder. Men nu skriver jag, ska försöka bättre mig på uppdatera. Klockan är så sent som halv tolv och vi håller på att packa inför våran semester vi ska på imorgon. Typiskt oss att vara tidsoptimister. Till min ursäkt så somnade Nils först tio och det var ju så mysigt och bara ligga där tätt intill honom och stryka han i håret. Så ja.. Jag fastnade där en stund. Men iallafall. Nu packar vi. Jag och Nils fick dela en stor väska och fick jag bestämma så hade jag gärna tagit med dubbelt så mycket kläder. Niklas trodde allvarligt talat att väskan skulle räcka till oss alla tre. Haha typiskt män alltså 😍

Imorgon åker vi alltså till våran stuga som vi har i Falkenberg. Jag älskar verkligen att vara där, man får liksom ett pirr i magen. Fick jag bestämma skulle jag nog bo där under hela sommaren.
Det blir iallafall jag, Nils, Niklas och min pappa. Det kommer bli minst lika mysigt som sist tror ja.

Falkenberg onsdag-lördag och sen på söndag fyller våran lilla Nils 1 år. Det går så jävla fort. Då har vi hyrt en lokal och då ska vi fira hans födelsedag samtidigt som vi ska ha namngivning, jag tror det kommer bli riktigt bra. Nästan 50 personer har tackat ja till att komma. Vi har även hyrt en en officiant som ska hålla i själva namngivningen, ungefär som ett dop fast inte kyrkligt då vi inte är troende. Och sen blir det tårta, paket och min gamla musiklärare ska spela gitarr och sjunga forever young av bob Dylan och sen ska även han spela piano och då ska jag sjunga den svenska versionen av låten i Tarzanfilmen. Jag tror det kommer bli göööörbra det här 😁 Nu har vi mycket skoj att se fram emot!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu kom den där känslan igen. Jag är värdelös. Vilken dålig mamma jag är. Titta på henne, hon är säkert världens bästa mamma, med det renaste och mest felfria hemmet och sen har hon säkert ett jättestort tålamod också. Hon är bättre än mig. Alla är bättre än mig. Jag är sämst.

Mitt självförtroende har blivit mycket bättre men jag har fortfarande dagar då det börjar svikta igen. Helt plötsligt är jag värdelös. Precis när jag kom hem från min promenad med hunden och Nils och något inte gått som jag tänkt mig så satte jag mig på balkongen och grät. Vilken dålig mamma jag är. Nils har varit sur hela dagen och sen ser hemmet äckligt ut också. Ostädat. SKITIGT. Tänk alla andra mammor som har så städat. Hur orkar dom? Hur orkar dom städa när en bebis hänger dom på benet och gallskriker? Jag klarar det inte. Jag väljer bort städningen. Nästan alla dagar i veckan. Enda gången jag orkar plocka undan är när pappan kommer hem. Usch vilken dålig mamma jag är. Skulle vilja ha städhjälp, vad skulle alla andra säga om mig då?

Så skriker Nils och jag blir irriterad. Ångesten växer ännu mer, vilken dålig mamma jag är som blir irriterad på en liten bebis som inte ens vet vad han vill. Usch vad jag är dålig.

Jag skriver inte ofta och när jag väl gör det så blir det ofta ett gnälligt inlägg. Ber om ursäkt för det. Jag vill bara att denna bloggen ska vara personlig. Och därför skriver jag inte om mina promenader till Konsum eller tankarna kring om jag ska sola solarium ikväll eller inte. Det ska vara äkta. Så här har ni. Ett deprimerande inlägg om hur det känns när min kropp svämmar över av ångest och jag känner mig som en kass morsa. Enjoy.

Likes

Comments

View tracker

Imorgon är äntligen dagen här som jag har väntat på. Jag ska utredas och jag är faktiskt lite nervös. Den här frågan, varför är du här? (som dom ofta ställer) Så jävla svårt fråga men ändå ganska enkel egentligen. Jag har velat ha chansen till att bli utredd sen jag var 16 år och nu är det äntligen min tur. Förstår ni hur jag menar om jag säger att jag är nervös över att få en diagnos samtidigt som jag är lite rädd att jag INTE ska ha en diagnos. Jag menar, om jag inte har en diagnos är det bara att acceptera att jag är sån här och fortsätta leva med det, även om jag redan gjort det i 23 år..
Men det känns extra viktigt nu. Nu har jag ju inte bara en sambo utan även ett barn som ska orka stå ut med mig. Och det känns inte roligt när jag känner att jag behöver ta 5 djupa andetag bara av att jag kanske sätter strumpan ut och in på han. Jag behöver tygla mitt humör och jag behöver lära mig att jorden inte går under för att jag bränner såsen vid spisen.
Så iallafall. Nu ska det ordnas. Och jag ska sitta där med en gubbe och berätta allt från början. Lite läskigt.

Likes

Comments

I Juli fyller Nils år så då ska vi ha kalas och även en liten namngivning. Haft lite panik över hela grejen då jag vill att själva namngivningen ska bli till en ceremoni och att allt inte bara ska bli ett vanligt ettårskalas.. 

Och.. Jag fick äntligen tag i en "officiant" som det heter. En person som håller tal och håller i allt och ser till att det blir som en ceremoni. Lite som ett dop minus dravvlet dom tjatar om. Så det var precis vad jag ville så jag är jättenöjd! 😀 Och så har jag köpt alla vimplar till kalaset, beställt inbjudningskort, ballonger och fixat en tjej som ska sjunga. Inte långt kvar till allt är fixat och jag tror faktiskt att det blir ett väldigt mysigt kalas. Ångesten har lagt sig och nu längtar jag istället 😍

( och tack allihopa för hjälpen 😂 pfft )

Likes

Comments

Idag precis som de flesta dagar somnade denna killen vid 22.. 😥 Numera får han inte sova senare än klockan tre på dagarna och någon dag så kunde han lägga sig sju halv åtta men det var nog bara slumpen. Det är inte det att han är pigg på kvällen, han är trött men förstår inte riktigt att det är dags att sova. Jag har skrivit på media och frågat om tips och jag har frågat vänner men det funkar inte... Vi gör det mörkt, borstar tänderna, jag sjunger, buffar han på rumpan, kliar han på ryggen, stryker han i ansiktet. Men nej han lägger sig runt 22. Och det får mig på dåligt humör och ger mig dåligt tålamod. När Niklas kommer hem då är det min enda chans till att någon gång lägga mig i soffan och slappna av, men nä. Då ska vi rasta hund, laga mat, äta och sen är det helt plötsligt sent och Nils ska sova sen behöver jag duscha och sen ska jag också SOVA? Antingen NOLL egentid eller så får jag vara uppe länge och vara en dö sill till morgonen? Jag behöver en timme i soffan framför desperate housewives med en göttapåse i näven. Snälla hjälp mig 😅

Likes

Comments

Fick precis en flashback i huvudet av behandlingshemmet. Jag gick ut för att röka och helt plötsligt fick jag känslan av hur det kändes när man tog på sig skorna för att gå ut och ta morgonciggen på behandlingshemmet. Det började med att jag tänkte, åh jag saknar det stället.. Sen blev det jobbigt istället. Som en stor klump i magen. Fick precis lite ångest. Ibland glömmer jag bort att jag har suttit där. Att jag haft de där problemen och att jag har bott i ett hus med tio andra ungdomar och personal som hela tiden vakar över oss. En larmad dörr om nätterna och massa regler man måste följa. Att sitta på kvällsmöte varje kväll och berätta om ens dag eller att gå och knacka på personaldörren varje kväll för att svälja sin medicin. Eller att efter varje permission få följa med en personal in på toan och lämna pissprov medans dom står och vakar över ens axel. Jag får tillbaka alla känslor i kroppen. Den där mysiga känslan av att vara en liten familj i ett stort hus ute på landet. Att ha någon som väcker dig och ha rutiner som att ha handling en gång i veckan där alla åker tillsammans i en stor buss för att handla. Jag minns när jag låste in mig i mitt rum, skrev ett sms till min kontaktperson att jag hade huvudvärk och struntade i mitt samtal för dagen. Det var då man hade det jobbigt, och drog en liten lögn i hopp om att man skulle slippa prata med någon den dagen. Det tog inte länge innan man hörde personalens nyckel vred om sig i låset och dom skulle envisa sig om att man skulle ha det där samtalet ändå. Då blev man arg över att man aldrig fick vara ifred. Jag minns alla kvällar när jag suttit och fulgråtit på min säng över att jag vill hem.
Jag får en sån jobbig känsla i kroppen ibland. Det kan komma av en låt. En låt jag spelade i min lägenhet strax innan jag fick flytta till behandlingshem. En låt jag lyssnat på när jag mått dåligt. När jag hör den musiken kan jag vilja be någon stänga av, men det vågar jag inte. Jag diggar till låten istället och låtsas som om jag gillar den. Som om jag inte alls tycker att det är jobbigt. Har alla dom där sakerna ens hänt mig? Har jag levt det där livet? Har jag haft husrannsakan eller åkt ambulans till sjukhuset? Har jag krampat i en rullstol inne på Netto och tuggat på min tunga tills det runnit blod nerför munnen? Det är sån konstig jävla känsla. Som att jag fantiserat ihop allt det där och det aldrig har hänt mig. Jag är så glad för allt jag har nu men ibland kommer allt annat ikapp en. Och jag gillar inte riktigt att tänka på det. Att tänka på de är en sak, men att känna det igen och uppleva den känslan och ångesten i kroppen. Det är det som är jobbigt.

Nu blev detta nog en enda blurrig klump av text. Jag skriver så fort att jag har svårt att stava. Försöker bara skriva av allt jag känner och jag vet knappt vad det är 😅 Hoppas det går att läsa.

Likes

Comments

Det här är Alfons. Min grand danois som blir 6 år i höst. Jag har haft Alfons sen han var 3. Jag hämtade honom av en jättego tjej i Kristinehamn. Hon hade ingen möjlighet att ha kvar han och var väldigt noga med att DENNA gången skulle han hamna i ett bra hem. Alfons hade nämligen haft ännu en till ägare innan han hamnade hos denna tjejen.  Sina första år spenderade han hos en alkoliserad gubbe. Som att inte alkoholism i sig själv är en tillräckligt otrygg miljö att vara i så slog även denna gubben Alfons. Han slog till och med Alfons när denna tjejen hämtade honom, FRAMFÖR hennes ögon. "Han är så stor så han känner ingenting, han tycker att det är kul" sa gubben när han slog Alfons med knytnävarna i ansiktet.

Han förstörde Alfons. När jag skulle hämta Alfons så visste jag inte alls vad jag gav mig in på. Jag hade aldrig haft en helt egen hund och jag tänkte inte speciellt logiskt, jag visste bara att jag SKULLE ha en grand danois (😂)
När jag kom in till tjejen som hade Alfons satte jag mig i soffan. Jag blev helt tagen av hur jävla vacker han var men jag försökte behålla lugnet och satte mig i soffan. Jag pratade lugnt med Alfons men han ville inte hälsa. Han nosade till slut på mig men mer än så var det inte. Denna dagen tog jag iallafall hem honom. När jag åkte förbi Åmål så hörde jag hur det skramlade i någon liten låda i bagaget så jag öppnade för att ta ut den. Där satt den där stora stora hunden och skakade av rädsla. Han var så rädd för mig så jag flyttade aldrig på den där lådan. När jag väl kom hem till min lägenhet kröp Alfons runt på golvet, hukad ner med huvudet, svansen mellan benen och skakade. Till slut sprutlackerade han mitt kök med bajs. Stackarn var så rädd. När jag hostade eller gjorde någon hastig rörelse så hoppade han en meter upp i luften. Jag tror att det tog två dagar innan jag ens fick klappa han. Våra promenader var ganska krångliga, både för mig som ägare men speciellt för Alfons som var så rädd för alla människor och ljud. Idag är Alfons 100 % trygg med mig. Jag vet att han litar på mig och han älskar mig. Jag kan ha han utan koppel. Vi tar dom flesta promenader i stan och det är inga problem. Jag kan busa med han hejdlöst utan att han misstänker att jag ska skada honom. Däremot är han rädd för dammsugaren. Han är rädd för penslar. Och återigen människor. Han behöver träffa en människa upp emot 20 gånger innan han kommer känna tillit. Även om detta är jobbigt, speciellt med möten med människor på stan då många är så fascinerade och vill hälsa, så är det även detta som gör han speciell. När han backar inpå en och lägger rumpan i knät då VET MAN att man gör något bra, låter han dig klia honom eller ge han mat då gillar han dig. Det blir liksom något speciellt när man äntligen blir insläppt. Min stora håriga häst 💖 Så glad att jag hämtade dig.

Och du som hade Alfons, ditt alkoholiserade äckliga jävla svin. Jag har din adress ☺

Likes

Comments

17 november 2011 fick Caroline sitt första barn. En liten dotter som fick heta Alva. Alva föddes med hjärtfel och dog. Man kan inte alls sätta sig in i hur det är att varje dag behöva leva med denna smärtan men det måste vara det absolut värsta som finns. Tyvärr så medför sånt här massa kostnader också. Begravning, gravsten osv.. Caroline har inte råd att köpa en gravsten till Alva och nu har det gått 4.5 år och skulden äter upp henne inifrån. Därför borde vi alla hjälpa henne så gott som det går.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Skänk en liten slant till detta mobilnummer så vi iallafall kan hjälpa Caroline på traven 💖 
0722015133

Likes

Comments

Idag har jag och lilleman träffat mormor o h gammelmormor och fikat lite. Jag smög även fram till min gamla lärare jag hade i 5:an-6:an och sa hej. Hon verkade bli väldigt glad av att se mig. Hon var min favoritlärare och får man säga det själv så tror jag att jag var lite av hennes favorit också. Hon vet om allt de där med behandlingshem och allt så hon blev glad när hon såg mig må så bra och fick höra hur bra det går för mig och med Nils och allt. När vi stod och pratade så avbröt hon mig mitt i meningen för att säga: Du är så söt Julia, du har alltid varit söt.
Det gjorde mig så glad 😍 Fina fina Margaretha ♥

När jag kom hem efter fikan försökte jag mig på att göra egen barnmat och det gick jättebra. Förutom att Nils mer eller mindre gallskrek och jag blev helt svett men annars så är jag görnöjd 😄😂
Under nattningen idag ville inte Nils sova så jag lade mig bredvid honom i spjälsängen, det var trångt och mysigt. Nu ska jag slöa en stund framför tvn innan jag tar natten. Godnatt! 

Likes

Comments

Jag har varit så jävla dålig på att blogga nu det senaste. Det har varit något enstaka inlägg men det funkar inte för mig. Här är det ju allt eller ingenting som gäller haha. Har faktiskt saknat skrivandet en del. Jag vet inte om jag har så mycket att skriva om men jag kör ändå så får ni läsa om ni vill.

Ska uppdatera er om läget lite då. Vi ska hyra hus och flyttar in helgen innan 1 Augusti. Ni som känner mig vet att jag har tölat om hus väldigt länge så jag är så jävla glad nu. Det är ett hus uppe i Annelund på 5 rok. Jag är ju van att bo mitt i stan och har alltid tyckt om det så vi får se hur det är att bo i ett lugnt område. Jag hoppas att det inte blir alltför tyst. Huset är iallafall grått och ser jättemysigt ut. Insidan är lite sleten. Tapeterna är omoderna och inte riktigt av våran smak. Men hör inte det till när man flyttar till hus? 😊 Att få välja tapeter och greja själva.
Jag ser framför mig hur Niklas klipper gräset och jag går runt och planterar blommor medans Nils gungar i trädgården. Åh så mysigt! 😃🏡
Längtar ihjäl mig!!!

Likes

Comments