Header
View tracker

Godmorgon från USA!

Nu är jag verkligen här. Efter mycket tårar på Arlanda och en 8h flygresa så är jag här. Har aldrig varit så nervös som när jag åkte bilen på väg till Arlanda. Det var en blandning av rädsla, upprymdhet och nervositet. Svårt att sätta fingret på vad man känner.

Updaten har varit otroligt dålig och det vet jag, kanske ett lite medvetet val. Att jag skriver det här är nog tack vare mamma. Jag är framme i USA och Wyoming. Det har varit fullt ös sedan jag kom fram till New York som jag måste säga var så otroligt mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Att jag hann komma en grupp människor så pass nära på bara några dagar är helt otroligt. Och det hände så mycket hela tiden och alla var så jetlagade och över trötta så allt var roligt. Jag trodde inte att några dagar kunde ge mig så pass mycket men jag är så otroligt tacksam för att jag fick dem.

Nu till the real deal. Douglas, Wyoming. Jag trodde att jag skulle vara mer nervös än vad jag var när jag steg av planet. Troligtvis var det för att jag fått en så bra känsla av min värdfamilj redan innan när vi Skypat. Lite virrig som jag är lyckades jag glömma mitt handbagage på flygplatsen hehe. Men vi fick tillbaka det, var lite rörigt där ett tag bara och såklart skämdes jag sönder:)

Nu har jag varit här i två dagar och allt är så himla annorlunda. Det jobbigaste är att inte kunna kommunicera som man vill. När jag är nervös kan jag typ inte prata så det är väl antagligen därför jag inte ens använder hälften av all den engelska jag vet att jag kan. Enkla saker som köksbänk eller vattenkran är så himla frustrerande att inte kunna. Sa det till min värdmamma och så gullig som hon är satte hon upp lappar i hela köket på dem olika sakerna jag inte kan. Längtar verkligen tills när jag blir helt flytande.

Var lite kämpigt imorse när mamma ringde precis när jag var nyvaken. Är ingen morgonmänniska och in a weak moment fick jag väldigt mycket hemlängtan. Jag sa det inte till min värdmamma men jag tror att hon märkte det på mig för hon började säga att hon alltid finns där om jag behöver prata om hemlängtan och att dem vill finnas där för mig. Efter en dusch, lite mat and that talk kändes allt så himla mycket bättre! Skypade senare med hela familjen och efter det kändes det even better. Min bästa vän ringde sedan och gav mig lite peppande ord så nu är jag back on track. <3

Alla frågar hur det känns, men det är ganska svårt efter bara två dagar. Men jag lovade också att vara ärlig. Det är en märklig känsla. Man kommer in i en främlings hus och ska vara en del av en familj man inte vet någonting om. Det är inte så konstigt att man tassar runt lite för man vet inte sin plats än. Men Naomi gjorde det väldigt tydligt från dag 1 att det är ett öppet hem och att jag får göra lite vad jag vill. Jag har inga riktiga household duties på gott och ont. Hade känts skönt att vara delaktig men det är som sagt ett öppet hem så vill jag göra mycket så är det bara att göra det. Trots att jag fortfarande känner mig som en främling känns det nästan redan som hemma på något underligt sätt. Trots att jag inte vet vart man hittar dammsugaren eller har en nyckel till ytterdörren kan jag redan börja känna att det här kan bli hemma. Bara ett annat hemma.

På torsdag börjar skolan och samtidigt som jag är så otroligt rädd är jag också glad att få rutiner igen. Jag tror att rutiner är viktigt här så man inte blir rastlös och får hemlängtan. Jag ska vara main och gå med i volleyboll laget!! Inte för att jag egentligen gillar volleyboll utan mer för att jag är en temasport människa och jag gillar att tillhöra ett lag. Dessutom är det ett sätt att lära känna nya vänner och sporta. Vikten är något jag brukade vara orolig över me är inte lika mycket längre as a matter of fact. Min värdfamilj äter väldigt nyttigt för att vara amerikanare. Så äter jag bara relativt nyttigt och tränar mycket ska det nog gå bra! Mina vänner+mamma har satsat på hur mycket jag ska gå upp i vikt :) Thanks guys I love you but I'm gonna prove you wrong. När jag är nervös har jag svårt att äta så på senaste tiden har jag knappt ätit mat. Man det blir nog bra så fort jag verkligen kommit igång och första skolveckan är över.

Till alla mina loved ones där hemma så mår jag bra! Jag försöker att ha minimal kontakt med människor i Sverige för jag vet att det kommer göra mig homesick. 

Allt känns bra men samtidigt konstigt. Bara varit här i två dagar och har redan haft massor av ups and downs. Förhoppningsvis kommer min emotional rollercoaster bli mer stabil snart. 

Until the next time 
Lots and lots of love 


GLÖM INTE ATT FÖLJA MITT AMERIKANSKA INSTAGRAM KONTO!!!! @emmaobrandy 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Godkväll kära läsare!

Uppdateringen har inte varit annat än kass. Men livet har varit kaos och jag har inte haft så mycket motivation att skriva. Tycker att det jätte roligt att läsa om andra som bloggar om förberedelser inför USA men själv har jag inte haft motivationen att skriva om det. Sparar alla mina bloggkrafter till USA, det lär behövas.
Eftersom jag varit så dålig på att uppdatera när det faktiskt hänt något kommer här en snabb update på vad som hänt, händer just nu och kommer att hända.

- ALLT ÄR KLART och jag kunde inte vara gladare. Visum är klart, hälsointyg och sprutor och alla andra miljoner papper är påskrivna. Måste bara prata lite om visum. Det jobbiga är inte att åka till ambassaden utan det är allt förarbete. Det är det som tar tid och när man väl fått passet hemskickat och visumet är en pålimmad papperslapp känns det nästan löjligt att man gjorde så mycket och betalade för att få en liten lapp i passet. Det är så otroligt skönt att allt är klart för till och med jag som brukar ha koll har drunknat i papper och det känns som att jag fick dagliga påminnelser om att skicka in papper jag glömt bort existerade. Får väl skylla på att sommarlovet har gjort mig slapp...
Den 17 Juli åker jag och det finns ingenting som kan göra att jag inte åker nu. Det nästa som kommer att hända på utbytesfronten är Arlanda och avfärd. Jag har så mycket känslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner ständigt en blandning av lycka, rädsla, oro och förväntan. Två av mina närmaste vänner har redan åkt iväg och det har blivit som ett wakeup call då jag inte tänkt så mycket på att jag ska åka på senaste tiden. Jag är en sådan person som inte kan förstå att saker verkligen ska hända. Min hjärna får inte in det.

- SKYPE MED VÄRDFAMILJEN. Idag var det tredje gången jag skypade med min värd familj och jag gillar dem såsåså mycket!! Mamman är bara 23 år så hon skulle lika gärna kunna vara min syster haha. Lite därför jag tror att vi klickat så bra som vi gjort! Dem verkar lika taggade på att jag ska komma dit som jag är och allt känns så himla bra just nu. Min magkänsla blir bara bättre och bättre för varje gång jag pratar med dem!

- EXPLORIUS STUDENTBLOGGARE. Vet inte hur jag lyckades att bli det men det men dem blev väl tagna av min charm ;). Skämt åsido så jag är så otroligt taggad på att få skriva! Vet ärligt talat inte hur många som sökte men jag vet att jag blev 1 av 10 andra bloggare. Kommer precis som här att försöka vara så öppen som möjligt. Något jag ska försöka göra att inte skriva om dem "typiska" ämnena. Jag tryckte mycket på det i ansökningsbrevet så nu måste jag försöka leva upp till dem förväntningarna haha we'll see how that goes.
Om ni vill följa min blogg på Explorius är det bara att gå in på Explorius hemsida och på Studentreportrar. Första inlägget kommer att komma upp någon gång i Augusti!

- PACKNING. Yes, I do know that's 3 weeks left men bättre att börja tidigt än sent! Vill inte ägna min sista vecka i Sverige åt att packa. Ang. packning... DET ÄR SÅ SVÅRT. Inte bara att man ska vara där i 10 månader, dessutom har Wyoming ett väldigt svårt väder att packa till. Skulle varit skönt att åka till ett ställe där man visste att det är varmt året om men i mitt fall är det inte så. Och dessutom är maxvikten 23 kg. 23 KG? Just nu känns det omöjligt. Man ska inte tänka så men jag är en "men jag kaaanske behöver den här någon gång" person. Det lär bli ett problem.

- PRESENTER TILL VÄRDFAMILJEN. Något som jag har haft ganska mycket problem med men äntligen är klar med! Köpte den klassiska rutiga bakboken till värdmamman. Till mina värdsyskon som är 1 och 3 år köpte jag varsin Sverigetröja ifrån Stadium, en varsin ursöt älg gossedjur och den engelska variationen av Pippi Långstrump. Hittade i en liten bokshop i Mariefred en engelsk målarbok där man färglägger svenska traditioner. Lite roligare variation av en bok om enbart traditioner. Utöver det har jag köpt en kapsylöppnare med något lame Sverige motiv på haha. Dessvärre kommer inget inlägg med bilder för dumma jag har redan slagit in allt :).

- AVSKEDSFEST. Aka. ångest. Okej nej, men måste faktiskt säga att det är lite jobbigt att komma på vad man vill ha för något. Vill man ha stort eller litet, närmaste vännerna eller många, tema eller inte och vad ska man ens göra? TIPS MOTTAGES GÄRNA. Just nu är det faktiskt det som tar upp det mesta av min tid. Som vanligt skjuter jag upp ALLT så kommer väl antagligen stressa sönder några dagar innan och göra allt då.

Det var i det stora hela som har hänt på senaste på utbytesfronten!!

- HÅKAN OCH BEYONCE. Just sayin', I've been blessed twice this summer. Det är de sjukaste jag varit med om. Till Håkan hade jag ståplats och eftersom jag och mina kompisar ser honom som vår gud så tältade vi innan konserten. Bland det tuffaste jag gjort men det var värt ALLT eftersom vi stod längst fram. Skulle jag göra en lista med dem bästa dagrar i mitt liv är den lätt med i topp 3. Bland dem bästa kvällarna i mitt liv och inte långt där efter kommer Queen B. Får rysningar när jag tänker på det. Fick en biljett av min älskade vän Tova som avskedspresent och jag kan inte tacka henne nog. Efter den här sommaren kan jag sätta två check på min Bucketlist. Och inte bara att hon har världens bästa röst, hon är så JÄVLA snygg. JAG VILL SE UT SOM HENNE.


Nu är det 21 dagar kvar. Tiden bara rinner iväg. Ibland är allt jag vill göra att hoppa runt men samtidigt som jag ibland bara vill lägga mig ner och pausa tiden. Känslor är konstiga och särskilt när man har för mycket av dem. 

Lots of love,
vi hörs när vi hörs

Vilket antagligen är om ett litet tag om jag känner mig själv rätt...

Jag var alltså nummer 53 av 70.000 DET mina vänner är galet

Likes

Comments

View tracker

Nu har det gått några dagar och jag har hunnit reflektera lite. Dem senaste dagarna har känts overkliga och jag har inte riktigt landat än. Har varit i en emotional rollercoaster sen dagen jag fick beskedet. Jag gråter och jag skrattar om vartannat, vad händer med mig? När blev jag ett emotional wreck?

Har börjar mejla med min värdmamma Naomi och det känns så himla bra men samtidigt så overkligt. Hon skickade med lite bilder och jag kan verkligen inte förstå att jag ska bo där i 10 månader. Känns som att någon snart kommer ringa och säga att allt det här är overkligt och att jag inte alls ska åka. Men det kommer hända, ingen kommer ringa mig och säga att allt det här är ett stort skämt.

Var lite rädd för att jag inte skulle gilla att bo i en sån liten stad men har nu kommit fram till att jag är väldigt glad över det! Det kommer verkligen vara så amerikanskt och jag tror att stämningen kommer vara väldigt genuin och mysig. Har aldrig bott i en stad där alla känner varandra så det ska bli spännande med lite omställning. Eftersom jag bor i en storstad nu känns det nästan lite tråkigt att hamna i en i USA, man vet redan hur det fungerar. När mina vänner hör att jag ska bo i en stad med 6000 personer blir många väldigt chockade och undrar hur jag ska klara mig, but I'm not worried. Man kan ju alltid se det ur olika perspektiv men alla kommer iallafall veta att jag kommer och vem jag är! Bor man i en större stad kommer man att smälta in mer. Ingen kommer missa att det kommer en utbytesstudent dit och vem gillar inte lite uppmärksamhet? ;)

Jag går på moln och det enda jag vill är att lyssna på glad musik som påminner om hur jäkla bra livet ändå är. Om tre månader åker jag. Jag är så lycklig att jag skulle kunna spricka men samtidigt så otroligt nervös. Att bara tänka på det får mig att le.

"Travel. As much as you can. As far as you can. As long as you can. Life’s not meant to be lived in one place."

Likes

Comments

JAG HAR FÅTT VÄRDFAMILJ.
Har aldrig känt en sån här känsla förut, vill både gråta (av lycka ofc) och skratta. Jag vill skrika och hoppa runt tills jag inte har någon energi kvar. Har inte kunnat sitta still en minut sen min kontaktperson ringde mig och det är ett under om jag lyckas somna i kväll. Jag är så otroligt glad över att ha fått en familj som dessutom verkar så himla bra! Har hamnat i en familj i Wyoming, aka cowboy delstaten #1. Min familj består av mamma Naomi som är 23 år gammal, pappa Cayle som är 29 år och barnen Rylan som är några månader gammal och Jace som är 2 år. Familjen verkar ha en sån otroligt bra familjekänsla och jag är inte det minsta orolig för att inte skulle trivas. Hela deras släkt bor dessutom i staden och Naomi hade en lillasyster som är lika gammal som mig vilket känns så skönt! 

Staden heter Douglas och har 6000 invånare. Känns väldigt lite med tanke på att jag bor i Stockholm nu, men vem säger att annorlunda är dåligt? Jag ville ha annorlunda och det är det jag får. Familjen äger flera hästar och Douglas är enligt Wikipedia (yes, I did my research) "The American centre of horse culture". Att se folk med Cowboy hattar kommer nog inte vara ovanligt om man säger så. Tänker lite Hannah Montana the movie känsla men det återstår att se hahah. 

Skolan heter Douglas High School och har ungefär 500 elever. Min nuvarande skola har 1500 elever fördelat på tre årskurser så den här skolan kommer nog vara lite mer genuin och familjär. Dem har tydligen ett väldigt bra tjej basketlag, synd eftersom att det är i princip den enda sport jag inte gillar... MEN dem hade ett tjej fotbollslag och något som kallades forensics vilket är att man typ utreder brott om jag förstått det rätt hahah. Tänk lite CSI typ. Känns så konstigt att ha det som ett ämne i skolan (dessutom stod det med som en av sporterna??) men jag kommer SÅ prova det! Skollaget heter Bearcats vilket låter som WILD CATS hihi. Som det HSM fan jag är började jag fan girla lite över det haha

Det känns verkligen att det händer på riktigt nu. Tiden kommer att gå så himla snabbt och snart står jag på Arlanda och säger hejdå till allt jag känner till. Samtidigt som jag bara vill åka är jag så nervös och ärligt talat väldigt rädd. Men jag är rädd på ett bra sätt, inte "gå ute i mörkret ensam" rädd utan mer som den innan man ska åka fritt fall typ. Man vet att det kommer bli nervöst och pirrigt men samtidigt vet man att det kommer vara så jäkla roligt.

Jag är så stolt över alla utbytesstudent måste jag bara säga. Vi lämnar allt bakom oss i ett år och åker till ett ställe där dem talar ett annans språk, äter annan mat och har en annan kultur. Man känner ingen och man kommer till en skola med helt nya elever och lärare. Men det är ju lite det som är charmen med det hela. 

Douglas High School

Likes

Comments

Hej alla! Nu är det även min tur att skapa en blogg! De flesta som läser denna blogg vet antagligen vem jag är men tänkte ändå berätta lite om mig själv för att jag känner att det i princip är ett måste.

Mitt namn är Emma som det står i mitt så originella blogg namn (no hate orkade inte komma på något bättre). Jag är 17 år, alltså född -99 och går på Kungsholmens gymnasium på Social Science linjen (sam/sam på engelska). Jag bestämde mig att jag verkligen ville göra det här på jullovet efter mycket fram och tillbaka. Det är mycket som håller mig tillbaka men ännu mer som säger att jag borde göra det här. Fördelarna vann och nu ska jag åka till USA. Kan fortfarande inte förstå det, har fortfarande inte fått in det i huvudet. Att tänka på det känns som en dröm som aldrig kommer inträffa men om cirkum 7 månader åker jag. Bort från alla vänner och min familj. Trots att jag vet att det kommer vara kämpigt då och då så vet jag att det kommer ge mig så oerhört mycket. Jag ser fram emot min 10 månader så otroligt mycket men med en skräckblandad förtjusning. Det är läskigt att lämna min säkra idyll för att åka till en stad där jag inte känner någon. Men det är något jag behöver göra. För många var det ganska otippat att jag skulle göra det här, kanske är det därför jag känner att jag behöver åka ännu mer.

Jag skulle väl säga att jag är en ganska vanliga tonårstjej. Kollar väl lite mycket på Netflix när jag borde göra läxor, spelar fotboll 24/7 och pluggar mycket (går trots allt på KG..) och är med vänner på helger. Har för övrigt märkt att det är väldigt svårt att beskriva sig själv när jag håller på att göra min ansökan. "Vad gör dig unik?", "Beskriv vem du är". Jag tycker att sånt är så oerhört svårt. Det är så lätt att säga dem ytliga sakerna som att jag spelar fotboll men det är svårare att verkligen säga vad som gör en själv till den man är. Tänkte att det mer personliga planet får komma fram senare om ni följer min blogg. Ska försöka ge en så ärlig bild som möjligt. Inte bara skriva det som är bra även fast det gärna är det man framställer. Det kommer bli jobbigt, man kommer att vara nere men den bästa terapin är för mig att skria av mig, därför borde det här passa mig perfekt.

Jag kommer försöka uppdatera här så ofta jag har möjlighet till men det får inte bli något som känns som ett krav. Det får komma lite som det kommer. Vet att många utbytesstudenter inte har så mycket tid att skriva men jag vill ha det här som ett minne senare i livet.

Hoppas att ni vill följa med mig på min fantastiska resa.

Om ni vill stalka mig går det bra att göra det på instagram @emmaabrandt, följa mig på VSCOcam @emmaabrandt eller kontakta mig på kik (p12a I know) @emmamathilda

Likes

Comments