det gör väl ingenting att man använder ord som grått, dystert och deppigt,

i samma mening som vackert, hoppfullt eller fint?

tiden på året för att vara förvirrad eller känna sig förlorad.

men också för att bli hög på sin framtid,

eller tiden för att längta till vad som komma skall.

försöker stanna i nuet och bara ta in det som är,

hitta varje litet kryphål till att se något vackert i det dystra,

det känns så mycket mer hoppfullt, som sagt.




Likes

Comments

en främling på ett dansgolv,
med lockigt hår och vacker form.
bländande ljus när människor sjunger,
om förlorad kärlek eller ensamma nätter.

så många morgonar jag bar mig själv,
på blöta gator under gatulampornas sken.
djup över avståndet som ben howard sjunger,
men du är i mig och musiken.

och jag hade en mardröm inatt,
om att du va påväg att falla för allt som är falskt.
kanske är du det vackra i det som är svårt,
men du friare än vinden och glömmer nog av mig ändå

Likes

Comments

för exakt ett år sen just nu, befann jag mig i Berlin och satt antagligen på någon bänk på på flygplatsen och väntade på nästa plan som skulle avgå mot Abu Dhabi, för att sedan där hoppa på nästa plan igen som skulle ta oss mot Australien. Det känns så sjukt på alla sätt att det redan var ett år sen, samtidigt som det på vissa plan känns som om det var tio år sen. Vissa dagar sen jag kom hem längtar jag tillbaka mer än något, det känns som det är så nära och att jag inte ens förstår såhär i efterhand varför jag åkte hem. Men de flesta dagarna känns det mest som om jag bara drömt alltihopa, det är så overkligt, nästan som ett annat liv på något sätt. Jag var borta i tio månader och det låter ju länge, men där kändes det som tre-fyra kanske, samtidigt som flera år om man tänker på allt vi hann göra, uppleva, känna och vara. Så förvirrande?

Iallafall 2016, vilket jävla år ja. Kanske ett av det viktigaste i mitt liv hittills, på kanske alla plan. Psykiskt mest. Jag kommer aldrig glömma all oro blandad av längtan som jag hade över att bara få komma iväg. Jag var på den nivån när jag inte brydde mig om något längre, jag visste att det ända som kunde hjälpa för mig var att vara ifrån allt här hemma. Jag var trött på allt som hade med mig själv att göra helt enkelt. Jag blir lätt rastlös av mig egentligen, fast mest psykiskt, om ni fattar. Jag hatar att känna mig oinspirerad, okreativ, omotiverad. I slutet innan vi åkte kände jag mig så instängd. Som om jag bara på något sätt letade och letade efter något som aldrig skulle gå att hitta. Så tomt, så jävla frustrerande, hela tiden.

Första januari när vi anledde till Melbourne var även känslorna och tankarna här i fyrverkerier åt alla håll, såklart. Så extremt jävla överlycklig över att få se min bästa vän igen efter fyra månader, så taggad på allt vad livet skulle erbjuda tiden framöver, vad skulle vi göra? vad skulle vi bli? Vi hade ju inte en enda plan än så länge. Men också var jag helt livrädd, jag hade pushat mig själv så långt över stupet från komfort zoonen som man bara kunde och nu befann jag mig i ett land så långt ifrån hemma som möjligt går. Tänk om detta inte alls är vad jag hoppats på? Tänk om jag skulle bli besviken?

Det tog ju lite tid att ens fatta att man hade åkt, eller vad man hade gett sig in på snarare kanske. Så dem två första veckorna handlade väl mest om att komma in i allt och fixa saker och ting. Vi gick mest runt och upptäckte och tog in, tänkte på vad vi ville ha ut av våran resa. Vi hade väl tankar om att stanna i Melbourne och kanske jobba och leva lite storstadsliv några månader, vilket faktiskt lockade mig väldigt mycket, konstigt nog.

Men istället drog jag, Amanda och Linnea till Bali och mötte upp våra boys och hade 10 grymma dagar med dem. När vi kom tillbaka till Melbourne igen hade Fille anlänt och hon var sugen på att resa hela östkusten. Så det var det vi var sysselsatta med sedan 3 månader framöver.

Själva resandet var det bästa på hela vistelsen enligt mig. Barnslig som man är njöt man varje sekund då allt bara gick ut på att leka hela tiden. Vi gjorde så mycket roliga grejer, hyrde bilar och åkte till massvis med häftiga platser, hikade, åkte på tripper som tex frazer island och whitsundays, strosade runt i storstäder vi festade så mycket att vi knappt kunde stå, hoppade fallskärm, dök, hängde med så oerhört många olika människor, surfade, sola och bada, ja vad man ville hela tiden inpricip.

Men skulle vi stanna längre efter dessa fyra månaderna så skulle vi absolut behöva jobba. Vi var eniga om att vi ville göra vårat farmjobb, så vi skulle kunna få påskrivit andraårsvisum. Problemet var väl dock att det inte var det lättaste att hitta en godkänd ledig farm. I brist på både pengar och tid åkte felicia ifrån oss då hon fick jobb i Sydney. Jag och lellan tog oss längst ner till Australiens mest södra punkt, Tasmanien. Där blev det jordgubbsplock för hela slanten (boxtavligt talat) Det kanske var något av dem värre sakerna jag någonsin provat på, och antagligen kommer prova på. Trotts att allt med talmannen var fruktansvärt på alla sätt och vis skrattade jag och linnea oss igenom våra två veckor som hårt arbetande jordgubbsplockare.

efter Tasmanien var vi desperata efter att bara ha någonstans att ta vägen samt tjäna pengar. Så i brist på annat åkte vi vidare till en annan farm linnea hade haft kontakt med. Låter kanske inte kul med "farm" men här stannade vi sex veckor eftersom vi hade det så gött. Vi hjälpte en familj med deras hobbyfarm tre, fyra timmar om dagen och dem gav oss då en lyxig lägenhet, mat och tillgång till bil, samt 100 dollar var i veckan. Inte jättemycket men med tanke på hur schyssta dem var mot oss med allt annat så ska vi inte klaga. Vi sotade mest runt, jobbade lite på en lokalpub på kvällarna, gjorde småtripps med bilen, var i brisbane en natt och såg black sabbath (?!) så jävla fett. Dem hade alla möjliga djur som vi tog hand om, allt från hundvalpar, ankor och höns till hästar, kor och alpackor, haha. Är absolut några erfarenheter rikare där på djurfronten om man får säg så.

Efter dessa veckorna hade vi fortfarande inte kommit någon vart med vårar riktiga farmjobb. Men som sagt är det lättare sagt än gjort att bara skaffa sig en pålitlig farm. Men även om vi hade pengapanik här så var vi trötta på att jobba (efter sex veckor;) ) och vi kände att vi ville rasta av oss lite så vi åkte ut till kusten igen. spenderade några intensiva veckor där med världens goaste gäng.

Sen slog verkligheten till igen och vi fick vårt riktiga farmjobb. Fem timmar in i landet från Brisbane bodde vi på en stor jävla kogård 40 minuter utanför en stad som inte ens finns med på kartan. Vet inte ens om det är rättvist att kalla det stad, det var en liten by med en skola, en pub, ett apotek och en mataffär. Det var verkligen det. Jag är väldigt glad och tacksam att jag fick möjligheten att göra dessa 88 dagarna men aldrig i hela mitt liv att jag skulle göra om det. Typ inte ens för 10 miljoner. Jobbet i sig var inte speciellt svårt, jag och linnea gled mest runt och höll oss själva sysselsatta med alla deras 2000 kor, hästar, hundar, grisar, får och allt var det var.. Vi bakade en del, lagade mat, städade, tvättade , ah you name it, skötte alla småsysslor i huset samt hjälpte till med alla djur. Men farmlivet är som sagt verkligen inget för mig i de långa loppet även om det såklart också hade sina ljusa stunder. Jag har lärt mig mer än vad jag ens hade kunnat föreställa mig. Inte bara praktiska grejer utan även här, väldigt mycket psykiskt. Jag kan om jag vill.

samma dag vi fick åka ifrån farmen kanske var en av dem mest fria dagarna jag varit med om. Samma känsla som att ta körkortet fast kanske gånger 15? Det första vi gjorde var att dra ut till kusten igen. Vi behövde sola, vi behövde bada, prata med människor, festa, vistas i allmänheten helt enkelt. Och det var det vi gjorde dem sista veckorna, njöt.

Den 6e oktober var jag återigen utanför min ytterdörr, stod där med min backpack på ryggen och var så nervös att benen skakade för att plinga på. Min bror öppnade och jag har aldrig varit lyckligare över att se honom. Bästa jävla människan jag vet, fyran vad jag saknade honom. Mest av alla kanske. Jag hade så mycket blandade känslor över att komma hem, jag visste inte hur det skulle bli, med allt lixom. Absolut hade jag kunnat stanna längre i Aus, men fan vad glad jag är att jag åkte hem också. Låter som en klyscha nu igen men man vet inte vad man saknar förrän man åker ifrån det, inte jag i allafall. Så mycket småsaker man aldrig tänker på i vanliga fall. Och alla människor? Fan vad man uppskattar allt och alla, och det har jag verkligen fortsatt att göra också. Det är ju så viktigt, ens personer. Trodde heller aldrig jag skulle säga detta, men fan vad kul jag haft också i lilla staden Falkenberg sen jag kom hem. Att åka var det bästa jag gjort för mig själv, jag har längtat efter att känna såhär som jag gör nu med allt. Inte för att jag ska va hemma nu resten av livet och gå runt här. Jag kommer åka igen och igen och igen och igen.

Jag vet verkligen inte vad jag ville komma med detta inlägget? Började med att jag vill skriva om vad som hänt mer på insidan året jag känner själv att jag växt mest någonsin som person. Men av någon anledning utvecklade det hela sig till någon halvdålig och väldigt dåligt skriven resedagbok? Haha, aja och? Skriver här för min egen skull som sagt, det är kul att kolla tillbaka såklart. Meningen med det hela var nog dock att jag ville bara komma fram till att 2016 har varit ett så viktigt år på många plan och att jag verkligen känner att jag växt som person. Jag är mycket mer friare, enklare och för första gången på länge kan jag ta det lugnt, jag känner lixom ro, och det är så skönt för mig. Jag kan se det fina i det mesta, allting är inte jobbigt. Jag är mycket mer positiv, jag ser helt andra perspektiv idag på mycket som jag inte ens förstått förut. Det är en frihet i sig för mig. Jag känner mig så taggad på livet, och allt vad det har att erbjuda. Enda planen för 2017 är att jag ska till Asien i februari. Och att jag ska fortsätta på samma spår som jag nu äntligen glidit in på, vara öppen för allt och köra på. Njuta.

Nu ska jag ta tåget till Göteborg för att skåla in de nya med champagne och dans. Det är fint ändå.

Likes

Comments

Fick gå hem från jobbet två timmar tidigare än tänkt idag, magen som ska krångla tydligen. Tänkte sätta på en film men när jag skulle leta efter fjärrkontrollen snubbla jag över mina gamla block, eller dagböcker kanske man säger, jag har dock alltid skrivit i sådana kollegieblock. Har lite problem med att bara förbise att dem ligger där så självklart måste jag bläddra igenom nästan vartenda sida, det tar ju sin lilla tid. Tankar och känslor sen kanske sju år tillbaka.

Herregud känner jag faktiskt (säger verkligen aldrig herregud?), men det är så blandade känslor att läsa igenom allt som finns skrivit mellan raderna. Så mycket saker att bara skratta högt åt, ni vet sådant som betydde hela världen i en vecka men var som bortblåst i nästa sekund? Roliga jag i många stunder ändå. Men klart där inte bara står bra saker, hade kanske varit skönt om det gjorde det dock, bara bläddra igenom sina roliga bästa tankar och minnen genom åren. Men nej, jag som bara skriver när det är för mycket i hjärnan, nästan bara åt det negativa hållet, tråkigt nog. Men att livet inte bara är bra det är sen gammalt, det vet ju alla.

Vissa av meningarna är år gamla men likt förbannat får de hårstråna att resa sig på armen än idag. Vissa saker känns nästan idag helt orealistiska att jag känt, jag nästan skäms, men jag vet ju så väl innerst inne att det är så det var. Jag blir tom, utom ord nästan, att ens eget liv kan kännas overkligt. Man blir ju lite emotionell när man läser om sina egna djupaste tankar klart.

Men samtidigt så slår det mig nu när man inte längre befinner sig i allt som var och kan se tillbaka, att jag hade rätt att känna som jag gjorde för ingenting var aldrig som det skulle. Hur mycket jag än önskade att det skulle bli, varje, jävla, dag. Man förstår inte när man är mitt uppe i, att allt bara rullar på, att man bara gör. Att allting bara flyter ihop och blir till någon slags vardag s0m man plågar sig igenom. Om man bara hade stannat upp då och frågat sig själv vad fan det är som händer. Antagligen hade det inte varit någon skillnad idag ändå, för jag var ändå för det mesta hjälplös.

Men jag blir också ledsen och besviken på mig själv, jag hade kunnat bidra till att det varit finare många gånger, jag hade också absolut kunnat vara bättre. Samtidigt som jag försöker att inte klandra mig själv, det gör man väl gärna helst. Gärna jag, gärna hela tiden. Men jag jobbar på att inte ta på mig skulden för vartenda ting. Och jag vill ändå säga att jag gör rätt i det denna gången. Ingenting jag sa spelade ändå aldrig någon roll.

Jag slås också såhär i efterhand över att jag aldrig förstått hur stark jag varit. Vissa tillfällen är egentligen bara sjukt att jag ens behövt genomgå, men det har ändå hänt och jag är ju kvar här, eller hur? Så många gånger jag hatat allt, mest över vad det gjort med mig, över hur de påverkat mig till vem jag blivit idag. Så många gånger jag trott att jag hade blivit en bättre person om jag sluppit.

För bara några dagar sen var det en person som sa till mig att jag verkar så "säker i mig själv", det han menade med det var att jag kändes så trygg och självständig, som om jag var samlad och visste vad jag ville eller vem jag är. Om han bara visste vilket krig som pågått på insidan under så lång tid. Men det fick mig ändå att tänka ett steg längre. Klart det är omöjligt att se sådant hos sig själv och klart man gärna pratar bort det och låtsas som ingenting. Det gjorde jag säkert, men jag tog åt mig så mycket. För det fick mig att tänka att även om jag är långt ifrån allting som han sa så är jag nog så mycket längre nu än vad jag någonsin varit om det inte var som det var. Eller är.

Det fick mig att känna mig stolt över mig själv, och inte för att vara den som är den, men jag vet inte när jag kände så senast. En så jäkla bra känsla, fan vad bra den känns. Jag känner mig själv så mycket bättre, jag vet ändå vad jag går för, jag vet vad jag kan, även om jag får motargument jämt och ständigt.

Men det skönaste av allt är nog att jag idag väljer att ta allting med en nypa salt, när kunde man göra det senaste gången? Jag försöker slå mig själv i ansiktet dagligen med att man inte ska ta livet allt för jävla seriöst, även om det är svårt ibland för oss som har så nära till känslorna att de nästan sitter utanpå. Men jag kan, ibland lite, ibland hur mycket som helst. Det är lixom okej att förlåta, även om man inte ens fått en ursäkt. Det är okej att glömma, även om de satte sina spår.

9 och en halv månad borta från allt som är inom komfortzoonen fick mig verkligen att tänka på andra sätt. En klysha från alla som reser, jag vet, men fan vad man växer i sig själv. Och fan vad jag har behövt det. Vara iväg från allt som bara rullar på. Se annat, träffa andra, förstå att livet inte behöver vara så jävla jobbigt. Att det för de mesta kan va enkelt, bara man är öppen. Att alla gånger jag varit så förbannad på allt, har de bara varit av kärlek. Att man kan älska någon så villkorslöst som jag kan, det är fint att veta. När jag åkte trodde jag inte ens att jag brydde mig därför betydde det så mycket för mig.

Men vad jag har kämpat på, och gör fortfarande ibland, även om det är en så enorm lättnad att inte gå runt och vara besviken hela tiden. Utan bara för en gångs skull flyta med. Men man borde absolut stanna upp oftare, uppskatta det man har. Det man gör, dem man är med. Det är så viktigt, för det finns ju så mycket mer att vara tacksam för än vad man tänker sig. Det är skönt att vara lättad, det är skönt att känna att inget någonsin varit förgäves. Det är värt att veta att det inte finns någon anledning till att tycka illa om sig själv, att man ändå tagit sig igenom saker som tagit på en mer än något, att man ändå har lov till att vara stolt över vem man är. Det är ju rätt fint ändå, livet.

Likes

Comments

"jag önskar att jag var din undanflykt,

Att du drömde dig iväg om oss.

Du är de vackraste jag någonsin sett,

Jag önskar att jag fick stanna i allt som betydde något.


Jag önskar du behövde mig som då,

Att du fortfarande var hjälplös och förstörd.

Med dig kände jag mig aldrig obetydlig,

Jag önskar att tanken på mig höll dig vaken om nätterna.


Jag önskar du känner dig ensam,

Att det egentligen inte spelar någon roll.

Du fick mig att sluta andas av förälskelse.

Jag önskar att du aldrig kommer hitta någon som mig.


Jag önskar att alla dina tårar var äkta,

Att de smärtade dig att älska mig.

Du sa att du aldrig haft någon så nära,

Jag önskar att tiden aldrig hann ikapp.


Och jag önskar att du aldrig lämnade,

Att du väckte mig på morgorna med kyssar.

Du gjorde intryck i mig förevigt,

Jag önskar att du inte kunde vara utan mina andetag."


Likes

Comments