tänk om jag vaknar upp och du ligger vid min sida,
ett ögonblick på fel kurs,
sen står vi där,
med en börda vi inte klarar av att bära

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

alla känslor åt olika, fylld med nostalgi och utmattad av alla tillbakablickar. men fint var det. coldplay.

Likes

Comments

Faller ut och in i allt som är vackert och fult på samma gång,

jag dansar till fötterna inte orkar mer på Malmös dansgolv.

Sover med min bästa vän minst varannan natt,

älskar och hatar att allt kommer ikapp.


Likes

Comments

Sover du? Eller vrider du dig i ånger?
Jag ligger iskall och jämrar mig,
Över alla gånger jag lovat mig själv,
Över alla gånger jag skulle rädda dig

Beskyller du fortfarande mig?Eller har du förlåtit mig för längesen?

Likes

Comments

Jag ligger i en solstol, klockan är halv fem och alla mina vänner, förutom linnea som är ute på något ärende, sover runt omkring mig i eftermiddagssolen. Jag är också trött, varför vet jag inte riktigt, så som man blir på semestern när man solat och badat en hel dag. Lyxproblem, i-landsproblem som fan. Inte ens ett problem överhuvudtaget egentligen.

Jag har precis vaknat upp ur en bubbla jag haft omkring mig i nästan två timmar när jag suttit som paralyserad över boken "Tid" skriven av Alex och Sigge. Började läsa den mest i brist på annat, utan förväntningar eller ens någon tanke alls. Fällde första tåren efter bara 20 sidor. Jag fungerar så i perioder, alltid känslig, i vissa perioder alldels för mycket. På gott och ont såklart. Fint att ha nära till allt vackert, fruktansvärt ibland när det svarta kommer ikapp.

På stranden framför mig springer en naken liten pojke, han leker i vattnet medans två pojkar till sitter i brynet och ser på. Om dem är bröder eller vänner, eller kanske till och med främlingar har jag ingen aning om. Även om dem knappt umgås ser han ut att vara överlycklig i deras sällskap. Jag ser honom springa ut mot vågorna som slår mot hans kropp, samtidigt som han skrattar hysteriskt och vänder sig om för att se vad dem andra två tycker. Sekunden han hann vända ryggen om hann dem hitta en kokosnöt att sysselsätta dem båda med i någon fantasifull lek. Antagligen är de i ovetande om den tredjes lilla uppvisning, men han bryr sig inte. Leendet är lika stort och han kastar sig ut i havet yttligare en gång, jag hoppas han är lika lycklig som han ser ut.

Jag tänker ofta på mina framtida barn, jag blir lixom lugn av att skena iväg bland tankarna på hur mycket jag kommer göra med dem, för dem. Hur mycket jag kommer älska dem. Det är vackert. Även om jag vet att jag är många år ifrån att vilja ha några nu så kan jag ibland längta ihjäl mig efter den tiden som komma skall. Förhoppningsvis. På samma sätt som jag kan bli likadan för allt jag har nu, och framför mig dessa år. Jag älskar verkligen livet, även om jag haft många motgångar. Även om jag lever i motgång ofta och aldrig tycks få ro ibland.

Tillbaka till boken, idag förstår Alex och Sigge mig precis. Dem båda har skrivit ner mina känslor i varannat kapitel. Jag känner mig inte ensam, det finns fler som känner som jag. Det finns hopp ändå. Kanske är det därför jag blir så rörd, boken ligger nära alla djupa saker hos mig. Så otroligt starkt.

"only" med RY X spelas i hörlurarna. Innan jag åkte bad jag min bror att göra en lugn lista med låtar han vet att jag skulle tycka om. Mest för att jag inte varit tillräckligt inspirerad där hemma för att hitta ny musik. Det är ändå en viktig del av allt jag är, att vara inspirerad och kreativ, och musiken såklart. Jag älskar att hitta ny musik, men kan jag inte själv så kan jag lita på honom. Han har inte gjort mig besviken denna gången heller. Fastnat för många låtar men "only" är det något speciellt med.

Det är inte första gången jag saknar min bror på en resa, jag saknar nästan honom alltid när vi är ifrån varandra. Jag är så tacksam över att jag alltid haft honom. Även om vi knappt pratat om vad vi känt, har vi delat samma smärta, samma lycka, samma djupa mörker i tystnad. Jag älskar honom så det gör ont ibland, han är en av mina viktigaste personer. Han och mina vänner tror jag. Dem bär mig utan att veta om det, förgyller jobbiga stunder, sätter färg till de som är grått. Hoppas aldrig dem kommer lämna mig.

Jag vaknar upp ur även detta ögonblick som blivit en bubbla. Snapchat från han som får det att pirra till lite extra i magen. Det var ett tag sen vi skrev nu och jag har väl kanske inte tänkt på honom överdrivet mycket det senaste. Men när namnet dyker upp såhär oförberett, kan jag inte undgå att det känns nånstans. Jag svarar inte. Ser ingen anledning. Kanske för att jag är rädd, jag tillåter mig själv inte att känna för någon längre.

Felicia sa till mig igår att även om det var jobbigt förra gången så kan jag inte förbjuda mina känslor, att jag ska våga ta steget ut igen, eftersom att det kanske inte alls kommer kännas likadant denna gången. Kortfattat. Och Nej kanske inte, hon har säkert rätt. Det har hon alltid. Finaste vännen alla gånger.

Hur som helst så orkar jag ändå inte svara idag, har annat i tankarna som kanske märks. Behöver ösa ur mig allt luddigt som snurrar på mitt eget sätt.

Men nu kommer linnea tillbaka, hon har en stor jävla pinne med sig. Jag skrittar åt henne och vet exakt vad hon tänker med den. Vi ska på äventyr. Och ha en sådan pinne med ett litet knyte längst ut, som dem har på gamla filmer. Någon som förstår? Förstår att ni inte förstår. Nu vill jag avsluta detta, vill planera utflykten och flamsa med henne in i solnedgången. Sen ska vi nog dricka drinkar till vi är fulla på dansgolvet. Kontraster, livet, fint, fult, Ellerhur?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I know no matter what I say

Days will come and go
No matter what I say
Nothing's set in stone
No matter what I say
Days go by

Likes

Comments

//vad som spelas just nu, älskar (!!) get low så mycket.


Likes

Comments

"saknar du mig än?"


nej, eller lite, eller vet inte? vadå saknar du mig?


Likes

Comments


I "Albert park" i Melbourne ligger det en sjö som är perfekt för att gå eller springa runt. Jag hade snörat på mig joggingskorna och var inne i ett bra tempo till min lista med fina låtar på telefonen. Tycker det kan vara befriande att träna till lugn musik ibland eftersom jag ofta då tappar omdömet om vad jag gör och bara lever mig in i melodin.

Det var en varm sommarkväll, solen var påväg att gå ner snart. Himlen var rosa. Låt efter låt spelades och jag kom lixom bara djupare och djupare in i mig själv. Jag var inte medveten om att jag vilken minut som helst skulle komma att kvävas av allt vad musiken satte i liv igen.

Coldplays "fix you" älskar väl alla, även jag. Kanske den ända låten jag fortfarande blir knäsvag för trotts att den är både sönderspelad och alldeles för missbrukad i många sammanhang. Det vackraste och absolut starkaste kommer ungefär in i halva låten när det instrumentala tar fart med trummor. Det var likadant denna gången, sekunderna fyllde hela mitt bröst med känslor och plötsligt blev det så uppenbart allt.

"Tear stream, down on your face. When you loose something you can not replace" sjunger Chris Martin. Och där var dem, tårarna som så länge gömt sig där inne någonstans. Jag sökte med blicken efter ett ställe att sätta mig på. Jag hittade en bänk med utsikt över sjön. Man såg hur nattlivet från Melbournes innerstad började vakna till liv och dem upplysta skyskraporna såg så otroligt mäktiga ut där i sin magi under den nu svarta himlen.

Varför var jag så ledsen nu? Hade jag förlorat oss på riktigt? Var det det jag förstod nu? Jag satt på en bänk i Melbourne, denna varma sommarkvällen med "fix you" på repeat och undrade vad fan jag hållit på med alla år. Allt hade inte alltid varit ditt eller ert fel. Det fanns utrymme för att se att jag också hjälpt till, även om jag inte vill klandra mig själv. Gråten hade övergått till djupare och grövre snyftningar. En man och en kvinna gick förbi med en hund. "Hey girl, are you okey over there?!"

"Im alright, i'll promise, thanks" svarade jag. Och dem verkade tro på det, dem gav mig en menande blick och fortsatte. Fina människor finns. Jag hade aldrig hanterat det såhär, bara suttit ner, släppt ut allting och tänkt efter med perspektiv och förståelse. Ofta ledde det bara till att jag var arg, hela tiden så arg på allt. Eller ledsen, fast mer med en sorg som satt längre in, på djupet. Varför var jag aldrig tillräcklig? Eller var jag det? Det hade slitit mig isär sen alltid.

"Tears stream, down on your face, i'll promise you i will learn from the misstakes". Jag önskade alltid att du skulle vakna upp och förstå det, och kanske till och med ordagrant säga att du skulle lära av dina misstag. Det var allt jag någonsin begärde, men allt jag någonsin aldrig fick. Fina du, som jag älskar med varje cell i kroppen, men som jag förorat så många minnen med.

Jag grät över alla smällar jag behövt ta, men som jag aldrig visade kändes. Jag grät över att jag varit så feg, och för att du alltid varit för stolt. Jag grät av ilska och över hur du fått mig att tänka och känna till den största delen. Jag grät över allt du någonsin kallat mig för, och över hur du alltid tog mig förgivet. Jag grät över rädsla och besvikelse. Jag grät över alla andra gånger jag gråtit över missnöje och misslyckande. Jag grät över allt som gått förlorat och över att jag alltid älskat dig, och du alltid älskat mig.

Efter jag vet inte hur lång tid, kan varit tio minuter, men skulle gissa på närmare en timme var det slut. Tom på känslor, tom på tankar, tom på ord. Jag började gå tillbaka mot Amandas lägenhet, lättad över att jag kanske tagit första steget mot att gå vidare. Jag skulle ta mig ur allting, och jag hade fyllts med en sån extrem känsla av ånger över allt jag aldrig kämpat över. Jag kände mig mer modig än någonsin.

Så kom igen, fixa mig nu. Jag har längtat hela livet.

Fixa oss, fixa allt, jag väntar hela tiden.


Likes

Comments

detta är konst ändå. så jävla fint.

Likes

Comments

från januari 2015;

"Det är början på vår, kanske en av de första varma dagarna. Det är söndag, vår dag. Förut förknippade jag dem med ångest, men nu när jag hade dig så var dem de bästa på veckorna. Du sover än och solen letar sig igenom gardinerna. Jag hade öppnat fönstret, en frisk vindpust fyllde rummet. Det var skönt, luktade som i början på vår. Och där ligger han som jag äntligen vunnit, där ligger han som ser ut som himlen. Vi var fortfarande nya i det här, att bara ha varandra. När jag såg på dig kunde jag ibland inte förstå att det var sant, att vi faktiskt hade hamnat där vi gjorde. Det fyllde hela mitt bröst av bara tanken på att du kände likadant.

Igår var vi ute och festade. Jag hade sett dig ibland folkvimlet i den välfyllda lokalen. Du stod med dina vänner och var i hög grad med att berätta en historia. Jag iakttog dina exalterade ögon och ditt överdrivna kroppsspråk. Jag såg hur alla skrattade åt dig, och ni skålade tillsammans. Din blick mötte min och det kändes som på film, tiden stannade en sekund innan du blinkade till och vinkade dit mig. Första gången hade du presenterat mig för alla dem som till och med du såg upp till. Jag var nu mera någon för dig, och du ville att dem skulle veta det.

Igår hade varit en perfekt kväll. Lite för fulla, lite för uppe i varv, som vanligt, du och jag. Vi hade suttit uppe på balkongen och bara pratat om allt och inget när vi kommit hem, du och jag. Allt från djupaste tanke till babbel om sånt som inte betydde ett dugg, du och jag.

Innan du somnade målade du upp en bild i huvudet på mig. Vi låg i sängen tätt intill varandra bland massa kuddar och täcken. Du berättade för mig att detta skulle bli vår sommar, du pratade om någon båttur, Danmark och någon dagsfylla. Det spelade inte så stor roll för mig egentligen, jag brydde mig bara om att du från och med nu räknade med mig. Att du behövde mig.

Du drog mig tätt intill dig, söndagmorgon, en av de första vårdagarna. "ligg inte så långt ifrån mig hjärtat".


Likes

Comments

för att falla för just dig skulle kännas alldeles för overkligt,
också för att jag bestämt mig för att det var fel tidpunkt.
så jag sa till mig själv att det aldrig fick hända,
och egentligen gjorde det ju aldrig det.

jag visste att det inte skulle gå för någon av oss,
en överenskommelse mellan fyra ögon som inte kunde se något annat.
du är fortfarande helt oförstörd,
och vi sa aldrig något mer än

jag fick påminna mig själv om att inte tänka så,
och jag skenade aldrig iväg på riktigt.
för du bleknar mer och mer,
även om du är i huvudet på mig varje dag.

du kommer aldrig får veta,
att jag innerst inne brydde mig om hur det blev,
eller att jag blev varm när du log,
eller att jag undrade om det bara var jag.

för jag kände hur ditt hjärta rusade iväg,
när jag böjde mig fram för att kyssa dig,
inte bara första gången,
och du strök handen igenom mitt hår.

kanske är det finare som en vision,
kanske är hela saken med oss att reflektera och undra.
det kanske hade kunnat bli bra,
kanske var det inte meningen att vi inte fick mer tid.

Likes

Comments

godmorgon till ännu en frostig dag med sol. med god frukost innan jobb till sex ikväll. med the lumineers nya album som fyller hela huset. och med en outhärdlig längtan till värmen om tre veckor. 


Likes

Comments

Displayen visar "vad gör du?" från min allra bästa vän tjugo över elva. "Halvsover, själv?" skriver jag tillbaka, fast jag hade hunnit somna på riktigt. En vanligt skitig måndagskväll hade hon inte skrivit så om hon inte ville något speciellt, eller var ledsen. Jag chansade på att hon var ledsen, hennes pojkvän hade ändå precis åkt till Frankrike och dem skulle inte ses förrän om tre månader igen. "Vill du ta en cigg? Har precis städat pappas jobb så åker ändå förbi dig påvägen hem". Absolut. Utanför huset står Linnea, inte ledsen som jag hade trott utan snarare med ett leende på läpparna. Andas ut, hatar när hon är ledsen. Självklart för att man aldrig vill se sina bästa vänner må dåligt, men också för att jag alltid är hjälplös och inte vet vad jag ska göra när det är hon. Just för att det alltid känns som att hon har koll på läget när det är jag som behöver henne, just för att hon alltid vet vad som behövs göras eller sägas.

När vi bodde på farmen i Australien var det bara vi två. Tack och lov hade jag henne, aldrig hade jag klarat allt det där ensam. Under en period i slutet hade jag det jobbigt, jag ville bara ge upp allting och försvinna, jag kände att det inte fanns någonting att kämpa för längre.

Jag hade aldrig ens berättat det för någon, vad som egentligen hände, eller händer. Såklart var det stort för mig att ens nämna. Men hon gjorde alltid det så okomplicerat, och förstorade aldrig någonting. Att gråta inför människor är inte min specialité heller precis, men jag vet att jag kan göra det inför henne. Det hjälpte mig otroligt att får höra att det är okej att vara arg, att jag får vara ledsen, men framförallt att det inte är mitt fel eller ansvar. Jag får göra som jag vill med henne, prata, skratta, skrika eller bara vara tyst. Till och med då får jag tröst, bara genom hennes simpla ord och menade blickar.

Är så tacksam över att jag har någon som jag alltid får vara mig själv till fullo med, att jag aldrig behöver hålla något tillbaka utan bara säga precis det som cirkulerar i huvudet på mig. För ofta, kanske till och med utan att tänka på det håller jag tillbaka, ibland utan anledning, ibland kanske det finns någon liten baktanke.

Vi står under taket på min garageuppfart och röker andra cigaretten i rad. Vi hade som vanligt för mycket att prata om, även om vi egentligen inte borde ha det så ofta som vi umgås. Vi analyserar och reflekterar över våra vardagsproblem, och skrattar åt hur patetiska vi är i vissa tillfällen. När vi inser att vi pratat om ica och juice i tjugo minuter förlägne är det hög tid för hon att åka igen. "Herregud" som vi brukar säga om oss själva i en utandning som alltid är följt av ett skratt. Humle och Dumle som vi kallar oss när vi förlöjligar oss själva eller drar sura skämt som bara vi förstår.. Ja, vad ska man annars ha sin bästa vän till?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Lika uppfylld som när du hittat en ny låt som fyller hela din kropp med dess melodi? Lika komplett som när du sitter runt ett fyllt bord med människorna du har närmst hjärtat ditt? Är det lika vackert som hösten klär trädkronorna i magi?

Samma extas som när du står under blinkande ljus och sjunger dig hes? Eller är du lika oövervinnelig som när du springer och känner att du orkar hur långt som helst?

Är det samma ömma känsla som när du öppnar dörren och möts av sommarens första varma dag? Är du avslappnad som i eftermiddagssolen i spanien?

Eller är du lika stolt som när du äntligen klarat det där du kämpat så länge för? Du vet när man känner att man har hela livet framför sig?

Lika underbart som när du kan gå hem utan din jacka första kvällen när det äntligen blivit vår? Lika fängslande som en klar stjärnhimmel utanför stan?

Lika lycklig som när du somnar i famnen på den du älskar? Är det lika lätt som det låter? Eller blir man någonsin nöjd?


Likes

Comments

min störta girlcrush någonsin, lätt.


Likes

Comments


John mayer har äntligen släppt första delen av sitt nya - wave one. Och jag tillbringar morgonen med att mysa med lyxfrulle och att lyssna på repeat.

Även om jag jobbade en sväng igår så har jag bara tagit det lugnt och myst hela helgen. Tragiskt nog har jag inte gjort det sen jag kom hem, vilket var ca 3 månader sen? (Vem tror jag att jag är ens?) Även om jag älskar att umgås med mina vänner, festa till det och vara i sammanhang med mycket folk. Så hade jag nästan hunnit glömma av hur mycket jag uppskattar att bara vara själv och stänga ute mig från allt. Har alltid varit lite av en ensamvarg i grunden ändå och detta var nog vad jag behövde. Nu ska jag fortsätta mysa lite innan jag beger mig ut på lite eftermiddagsäventyr. 

Likes

Comments


Kanske hade jag kunnat säga något som faktiskt betydde någonting,

jag kunde dig utan innan.

Kanske hade jag alltid bara varit mer bekväm i allt kaos,

och jag ville aldrig hindra dig.

Så vänd dig om, lämna mig och gå är du snäll.

Du som redan bestämt allt på egen hand att det inte fanns något att stanna för,

jag var aldrig tillräcklig ändå.

Det fanns aldrig något mer att komma med,

mer än alla stora ord som aldrig blev sagda.

Men det smärtade mig att varje dag vakna upp,

med tanken på ditt hår i sommarvinden,

tortera mig till vansinnet.




Likes

Comments

Brorsan har klassfest utanför, är väl kanske inte riktigt så mycket lugn och ro som jag tänkt mig, men kan ändå unna dem det efter alla föreställningar dem gjort denna veckan. Så jävla duktiga. Själv gömmer jag mig här inne i allt mys och sippar på ett (eller några) glas rött. desperat att dricka ensam kanske nån skulle säga, finns en viss charm i det skulle jag säga. 

Likes

Comments

love the way your heart had no rules,  love it cause you're so cool

snart ska jag åka till falkhallen och både skratta, skrika och gråta ihjäl mig till brorsans föreställning med skolan. är så blödig för allt sådant, speciellt nu när han är med.

Likes

Comments

kan man lura hjärtat tro?

en sån dag ni vet,

Likes

Comments