View tracker
View tracker

från ett kollegieblock som legat i byrån ett tag;

"Augusti, sensommarnatt, klockan är 02 och det är fortfarande varmt.

Natthimlen gnistrade som dyra diamanter över oss, jag som alltid varit knäsvag för stjärnor var tagen av stunden. Du hade kommit för att säga hejdå. Jag var full och jag var trött på allting som haft med oss att göra de 10 senast passerade månaderna. Jag hade erkänt för mig själv, efter motsträvan, hur förlorad och besegrad jag faktiskt var av allt som fanns emellan oss. Kvällen var vacker, sorgset vacker, för jag hade bestämt mig. Jag krigade med mig själv i huvudet, påminde mig gång på gång om varför jag inte bara skulle strunta i allt och bara slänga mig i din famn. Vi behövde ett avslut.

Du skulle få veta en gång för alla, vi skulle kanske aldrig mer ses. Du skulle börja leva på riktigt, medans jag hade 2 år kvar i samma stad, på samma ställe som alltid. Tanken dödade mig, men jag skulle första gången någonsin vara stark i det här.

Månskenet lyste upp ditt vackra ansikte, och du log mot mig sådär pojkigt och busigt som du gör. Jag ville pausa, stanna tiden och bara sitta där på gatan och iakta dig. Finaste mina ögon sett. Du var nyduschad och doftade, för mig, oemotståndligt av din dyra perfym. Ditt hår hade växt ut över sommaren och dina solblekta lockar yvade sig åt olika håll ner mot axlarna på dig. Du satt ner på gatan i din stora gråa hoodie och lutade dig mot din röda cabbe och rökte en cigg. Varje liten cell i min kropp undrade varför du kommit så långt bara för att säga hejdå till mig, du skulle flyga bara om några timmar.

Hela insidan gick på högvarv av förvirrig och frustration samtidigt som allt gjorde ont. Det gjorde så ont i mig att veta att vilken sekund som helst skulle jag mista allt, du skulle åka iväg för att inte komma tillbaka igen. Jag visste så väl att jag skulle ha minst 100 kommande ångestfyllda nätter där jag skulle ligga och vrida på mig tills jag tappade förståndet. Det kändes så, där och då, även om vi inte var någonting. Det hade vi aldrig varit, men ändå var du allt.

Otroligt nog, för jag kände dig knappt, men jag antar att jag bara visste. Egentligen hade jag aldrig varit mer säker. Men jag var inte blind, jag hade ignorerat många gånger och intalat mig själv andra gånger, men det hade nått sin gräns. Vi skulle aldrig ha en chans i det här, vi var omöjliga. Jag drog ut på det så länge att det var påväg att bli outhärdligt, ville hålla kvar till sista sekund. Jag hade ju bestämt mig, det finaste jag någonsin känt behövde krossas i tusen miljoner bitar.

Du sa att du skulle sakna mig när du skulle åka men jag kunde inte ta in det. Jag förstod inte vad du skulle sakna med min när vi aldrig ens kommit någon vart. Ibland var vi nog bara två förvirrade själar som fann ro i varandras tillvaro. Vi hade hittat något att hålla fast vid, även om du var livrädd för att upptäcka vad det var. Allt drog mig till vansinne för jag hade aldrig berättat.

Jag hade aldrig berättat för dig att varje gång dina läppar mötte mina exploderade jag inombords. Jag hade aldrig berättat att det kunde räcka med att bara din handflata rörde vid min hud för att jag skulle bli förtrollad. Jag hade heller aldrig berättat att du kunde få mig att tappa andan på ett sådant sätt att det inte ens fanns ord kvar för att förklara.

Jag satt på gatan mellan dina ben lutandes mot din mage nu. Mitt huvud vilade mot din axel och du pillade mig i håret. Vi satt tysta, båda stirrande mot natthimlen. Som om vi visste vad som skulle hända, men nu drog vi ut på det tillsammans i en tyst överenskommelse.

Jag var så arg på dig egentligen, även om jag kanske aldrig uppskattat dig mer. Jag kunde fortfarande inte förstå varför du valde att tillbringa de sista småtimmarna med mig, tyst, på en gatan, någonstans. Jag var så säker på att jag inte var någon för dig, och ännu mer att jag aldrig skulle bli. Jag visste att du fann någon tröst i mig, att du kanske kände dig trygg. Jag kunde gjort vad som helst för dig, men du vägrade släppa mig in. Och jag förstod att tiden var kommen, att drömmen om oss skulle raseras på riktigt.

Jag behövde få dig förstå, jag behövde berätta allt för att någonsin kunna gå tillbaka till mitt. Från början hade jag lovat mig själv att aldrig hamna här med dig, men allt var försent ändå. Jag visste att vi inte skulle ses igen, så vad hade jag ens att förlora längre. Jag bröt tystnaden på gatan, sensommarnatten, någonstans och berättade att jag förlorat, att du var det vackraste jag visste.

Du lämnade mig inte sista gången förrän två år efter, tiden emellan tog du mig med storm, träffa mig mitt i prick, hos dig fanns ingen tveksamhet."




Likes

Comments

View tracker