tänk om jag vaknar upp och du ligger vid min sida,
ett ögonblick på fel kurs,
sen står vi där,
med en börda vi inte klarar av att bära

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Bound with all the weight of all the words he tried to say
Chained to all the places that he never wished to stay
Bound with all the weight of all the words he tried to say
as he faced the sun he cast no shadow

Likes

Comments

alla känslor åt olika, fylld med nostalgi och utmattad av alla tillbakablickar. men fint var det. coldplay.

Likes

Comments

För vissa folk verkar känna sig så hemma här
Andra letar desperat efter en väg ut
Vissa folk verkar aldrig vilja lämna
Andra har tröttnat
Och vill bara ha ett slut

Våra ögon ser så lika ut
Hur kan vi se så olika på samma sak
Kanske har vi levt olika många gånger
Åren har plus förut

Likes

Comments

Ett leende ifrån dig, fast annorlunda denna gången.
Jag som sett dig varje dag utan att tanken nånsin slagit mig.
Vi var dömda från början, och jag visste att jag var en idiot som var med.
Din underläpp är så mjuk och dina händer så perfekta.

Jag rökte alldeles för många cigaretter i uterummet, men du fick inte gå.
En till och du stannade ytligare några minuter i stämningen så laddad att den gick att ta på.
En kyss i natten, rodnande kinder när du vilade blicken över mig om dagen.
Jag förstod att jag inte sett dig med vilje, att det hade varit förbjudet att tänka tanken.

Hud mot hud när dagen gryr, du drog mig intill dig i sängen.
Sånger om människor som sjunger, om bortkastad tid eller ensamma nätter.
Blinkande ljus med främlingar på ett dansgolv, du som ler mot mig från andra sidan.
Jag visste ju från början att vi var dömda, därför sa jag aldrig någonting.

Inte när du slutade se mig, inte när vi inte längre pratade.
Inte när vi låtsades som ingenting framför de andra, inte när jag var arg.
Inte när du månader efter sa att jag fortfarande är så vacker,
Jag som hade vågat tänka tanken, tur jag var för feg och du mer idiot än jag.

En tyst överenskommelse om att vi inte var någonting. Även om jag visste att du också kände det. 

(Sen så släppte du ju aldrig henne)

Likes

Comments

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Faller ut och in i allt som är vackert och fult på samma gång,

jag dansar till fötterna inte orkar mer på Malmös dansgolv.

Sover med min bästa vän minst varannan natt,

älskar och hatar att allt kommer ikapp.


Likes

Comments

Sover du? Eller vrider du dig i ånger?
Jag ligger iskall och jämrar mig,
Över alla gånger jag lovat mig själv,
Över alla gånger jag skulle rädda dig

Beskyller du fortfarande mig?Eller har du förlåtit mig för längesen?

Likes

Comments

Jag ligger i en solstol, klockan är halv fem och alla mina vänner, förutom linnea som är ute på något ärende, sover runt omkring mig i eftermiddagssolen. Jag är också trött, varför vet jag inte riktigt, så som man blir på semestern när man solat och badat en hel dag. Lyxproblem, i-landsproblem som fan. Inte ens ett problem överhuvudtaget egentligen.

Jag har precis vaknat upp ur en bubbla jag haft omkring mig i nästan två timmar när jag suttit som paralyserad över boken "Tid" skriven av Alex och Sigge. Började läsa den mest i brist på annat, utan förväntningar eller ens någon tanke alls. Fällde första tåren efter bara 20 sidor. Jag fungerar så i perioder, alltid känslig, i vissa perioder alldels för mycket. På gott och ont såklart. Fint att ha nära till allt vackert, fruktansvärt ibland när det svarta kommer ikapp.

På stranden framför mig springer en naken liten pojke, han leker i vattnet medans två pojkar till sitter i brynet och ser på. Om dem är bröder eller vänner, eller kanske till och med främlingar har jag ingen aning om. Även om dem knappt umgås ser han ut att vara överlycklig i deras sällskap. Jag ser honom springa ut mot vågorna som slår mot hans kropp, samtidigt som han skrattar hysteriskt och vänder sig om för att se vad dem andra två tycker. Sekunden han hann vända ryggen om hann dem hitta en kokosnöt att sysselsätta dem båda med i någon fantasifull lek. Antagligen är de i ovetande om den tredjes lilla uppvisning, men han bryr sig inte. Leendet är lika stort och han kastar sig ut i havet yttligare en gång, jag hoppas han är lika lycklig som han ser ut.

Jag tänker ofta på mina framtida barn, jag blir lixom lugn av att skena iväg bland tankarna på hur mycket jag kommer göra med dem, för dem. Hur mycket jag kommer älska dem. Det är vackert. Även om jag vet att jag är många år ifrån att vilja ha några nu så kan jag ibland längta ihjäl mig efter den tiden som komma skall. Förhoppningsvis. På samma sätt som jag kan bli likadan för allt jag har nu, och framför mig dessa år. Jag älskar verkligen livet, även om jag haft många motgångar. Även om jag lever i motgång ofta och aldrig tycks få ro ibland.

Tillbaka till boken, idag förstår Alex och Sigge mig precis. Dem båda har skrivit ner mina känslor i varannat kapitel. Jag känner mig inte ensam, det finns fler som känner som jag. Det finns hopp ändå. Kanske är det därför jag blir så rörd, boken ligger nära alla djupa saker hos mig. Så otroligt starkt.

"only" med RY X spelas i hörlurarna. Innan jag åkte bad jag min bror att göra en lugn lista med låtar han vet att jag skulle tycka om. Mest för att jag inte varit tillräckligt inspirerad där hemma för att hitta ny musik. Det är ändå en viktig del av allt jag är, att vara inspirerad och kreativ, och musiken såklart. Jag älskar att hitta ny musik, men kan jag inte själv så kan jag lita på honom. Han har inte gjort mig besviken denna gången heller. Fastnat för många låtar men "only" är det något speciellt med.

Det är inte första gången jag saknar min bror på en resa, jag saknar nästan honom alltid när vi är ifrån varandra. Jag är så tacksam över att jag alltid haft honom. Även om vi knappt pratat om vad vi känt, har vi delat samma smärta, samma lycka, samma djupa mörker i tystnad. Jag älskar honom så det gör ont ibland, han är en av mina viktigaste personer. Han och mina vänner tror jag. Dem bär mig utan att veta om det, förgyller jobbiga stunder, sätter färg till de som är grått. Hoppas aldrig dem kommer lämna mig.

Jag vaknar upp ur även detta ögonblick som blivit en bubbla. Snapchat från han som får det att pirra till lite extra i magen. Det var ett tag sen vi skrev nu och jag har väl kanske inte tänkt på honom överdrivet mycket det senaste. Men när namnet dyker upp såhär oförberett, kan jag inte undgå att det känns nånstans. Jag svarar inte. Ser ingen anledning. Kanske för att jag är rädd, jag tillåter mig själv inte att känna för någon längre.

Felicia sa till mig igår att även om det var jobbigt förra gången så kan jag inte förbjuda mina känslor, att jag ska våga ta steget ut igen, eftersom att det kanske inte alls kommer kännas likadant denna gången. Kortfattat. Och Nej kanske inte, hon har säkert rätt. Det har hon alltid. Finaste vännen alla gånger.

Hur som helst så orkar jag ändå inte svara idag, har annat i tankarna som kanske märks. Behöver ösa ur mig allt luddigt som snurrar på mitt eget sätt.

Men nu kommer linnea tillbaka, hon har en stor jävla pinne med sig. Jag skrittar åt henne och vet exakt vad hon tänker med den. Vi ska på äventyr. Och ha en sådan pinne med ett litet knyte längst ut, som dem har på gamla filmer. Någon som förstår? Förstår att ni inte förstår. Nu vill jag avsluta detta, vill planera utflykten och flamsa med henne in i solnedgången. Sen ska vi nog dricka drinkar till vi är fulla på dansgolvet. Kontraster, livet, fint, fult, Ellerhur?

Likes

Comments

I know no matter what I say

Days will come and go
No matter what I say
Nothing's set in stone
No matter what I say
Days go by

Likes

Comments

i ditt omedvetande har tiden börjat springa iväg och du går till jobbet dag ut och dag in,
i hopp om att det snart ska lösa sig, i tron på ett det snart kommer ske en förändring.
du säger varje gång att du ska bättra dig, för ångesten inom dig är inte nådig.
du säger att du vet att du gör fel, och frågar om jag älskar dig ändå.

för mig har det aldrig varit någon tveksamhet, varför tror du inte det?
och jag ser på alla runt om i rummet hur dem byter ögonkontakt och himlar med ögonen.
det är som om du tappat hoppet men intalar dig själv att du kämpar,
som om du lurar dig själv och inte längre tror på verkligheten.

och jag vet inte om det spelar någon roll vad jag tänker längre,
det har du glömt bort för länge sen, men det kanske är bra.
klockan är runt 00.30 och jag ska snart ut,
du står i hallen och berättar alla mina brister för mig.

jag har inte bett dig om det denna gången heller,
men ändå gör du klart för mig hur oduglig jag är, att jag är osjälvständig och inte kan ta kritik.
om du hade brytt dig fortfarande hade du vetat,
om du varit lika nära mig hade du vetat vad jag blivit och kämpar för att vara.

men jag är lugnt, tar inte åt mig längre,
för det jag bryr mig om är vad du gör mot sig själv.
och det kanske borde kännas mer, men det har gått för lång tid,
allting rullar på och det är samma visa dag ut och dag in, år efter år.

ja det kanske borde kännas mer men jag har slutat ta ansvaret,
jag är trött på att känna mig skyldig, och det är så tungt att bära din sorg.

Likes

Comments


1. Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till? - Lilly, Esther, Alma, Alice eller Belle antagligen. (älskar tyvärr att fundera på denna frågan)

2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex? – alltså, sex utan kärlek typ. (slippa konflikter? får man säga säga så?)

3. Vilken var den senaste filmen du såg? – kollar just nu på "The Do over" med Adam Sandler, började bra men nu har den spårat ur fullständigt. Inte tips!

4. Har du bra självförtroende? – Klart man fortfarande kämpar vissa dagar, det gör väl alla. Men jag tycker och tror mycket högre och bättre om mig själv än vad jag gjort förut.

5. Vad skulle du egentligen vilja göra just nu? – Något realistiskt; kolla på en bättre film. Något orealistiskt; kolla på foofighters på roskilde i sommar, bada i något utländskt hav, dricka öl på en strand, festa med med mina vänner? Ni fattar.

6. Nämn tre saker på din att-göra-lista? – ringa vaccinläkaren (som tydligen har blivit världens grej nu pga aldrig tar tag i det), hämta ut ett paket på Ica och köpa en bikini (har inte ens en?)

7. Beskriv ditt drömutseende.. – en person eller för en själv eller vad är grejen? omöjligt när det finns så mycket snygga /fina/vackra/coola peeps.

8. Skriv namnet på någon du ser upp till – Kan ej hjälpa hur cool jag fortfarande tycker att Kurt Cobain är, tyvärr

9. Någon du har kysst – Person som bjöd mig på tåg, hotell och alex & sigge i Stockholm. (samt hans bästa kompis)

10. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? – om mamsen har sparat något kanske. Själv har man aldrig haft problem med att rensa eller slänga ut gammal skit pga man får fylla upp med nya grejer.

11. Den du senast sov över hos – Olivia och Malin i Gbg.

12. Vem skrev du senast med på Facebook? – våran "asiengrupp", lite problematik angående allt, vi är inte så bra på att planera, hahah.

13. Är du nöjd med din profilbild på Facebook? – ja men annars hade jag nog inte haft den!

14. Vad väljer du, godis eller chips? – godis, alltid godis. choklad och lakrits. och naturgodis?! dem med en mandel i mitten, choklad runt och just lakrits utanpå? godis, älskar godis.

15. Pinsammaste minnet från skoltiden? – kom till skolan med hjälm på mig i sexan. killen jag var kär i stod i ett stort gäng vid cykelparkeringen. någon sa "så du använder fortfarande hjälm?" och han kollade på mig och jag såg att han skämdes, vi pratade aldrig mer efter det. hjälmjävel

16. Hur uppvaktar man dig? – charma mig, flörta med mig, rakt på sak och HUMOR!

17. Har du rykten efter dig? – vet inte? har jag det?

18. Din absolut sämsta egenskap? – extrem beslutsångest och kanske att jag är lite väl "allt eller inget" ibland

19. Din bästa egenskap? – känner sjukt mycket medkänsla och sympati. kanske är en bra sak att va "allt eller inget" också.

20. En låt du är beroende av?just nu? ILYSB med LANY..

21. Vad stod det i ditt senaste sms? – ”Kan du den 15e då?" Från pam angående fifty shades bion, hiho.

22. Vem skulle du ta med dig till en öde ö? – Hm kanske lellan pga vi hade haft ett par jävligt roliga dygn innan vi strök med. Hade jag velat klara mig hade jag typ tagit med mig lellans pojkvän (och min vän) Kalle istället kanske? Han känns ändå händig och duktig.

23. Kan man vara vän med sitt ex? – Jag har inte lyckats speciellt bra än i allafall (mest för att jag aldrig försökt eller sett en anledning till att vara det) hehe.

24. Har du kysst en kompis? – Ja, men längesen nu :(

25. Hur ofta dricker du alkohol? – en eller två gånger i veckan tyvärr. Festar inte så ofta men de är ju så gött med något glas vin eller så?? eeeh.

26. Vad är din åsikt om droger/folk som tar droger? – Missbruk är extremt tragiskt och ett allvarligt problem.. Det är fruktansvärt med beroende i alla slag och ingen människa borde drabbas av det eller låta sina nära vara med om det. Tycker dock att alla borde vara ansvariga över sitt eget mående och sina egna handlingar, även om det är svårare för vissa än vad det är för andra. Absolut kan det finnas anledningar till att människor hamnar i det utan att valt det själva också, inte så jag menar. Är trotts detta inte extremt emot droger eller människor som använder dem.

27. Vad hatar du? – Koriander och leverpastej (ända jag inte kan äta i hela världen). Stela människor som inte har något att komma med. Kyla och att känna mig oinspirerad.

28. Hade du kunnat ha distansförhållande? – nej tror faktiskt inte det? kanske om det var en kortare period och fanns en lösning längre fram.

29. Vad handlade din senaste dröm om? – Hade tatuerat in en stor text över hela bröstet, vaknade i panik och trodde fortfarande att det var så. Helt nyvaken och förvirrad var jag tvungen att ta mig till hallen för att kolla hur det egentligen låg till, var en ganska stor lättnad.

30. Vad väger du? - Som en väldigt väldigt kort men bred person. (Detta svaret var redan där sedan innan men det kan absolut få va kvar! haha)

31. Hur lång är du? – eller hur kort? 156 cm

32. Vilken är den bästa svenska filmen? – såg 101åringen på bio, bästa jag sett på länge! 100 åringen är ju inte dålig heller.

33. De bästa svenska skådespelarna? – Joel kinnaman är ju inte ful. Tycker vi har ganska många bra seriösa skådisar i Sverige dock. Vet inte om man räknar Felix Herngren till en av dem, men har en sådan förkärlek till honom av någon anledning? (Han har regisserat 100 & 101 åringen bland annat, har även skrivit solsidan där han spelar "alex" för er som inte vet) hehe

34. Vilken väljer du, Harry Potter eller Twilight? – harry!!

35. Ditt humör för tillfället?– sjuk, uttråkad och svettig

36. En vacker person? – Justin Vernon? Jocke Berg? Skrivit mycket vackert.

37. Har du instagram? – japp, emmaiseborn, där kan vi snacka fifty shades of grey om något

38. Vem kramade du senast? – Hm, tror Karin Lena Johansson aka smygande foten

39. Vem träffade du senast? – min bror som jag skällde på eftersom han tydligen legat och sovit hela förmiddagen när jag trott att han vart i skolan. Sedan spillde han gröt på golvet som jag fick torka upp då han helt plötsligt var "sen " och inte "hann"? idiot.

40. När slog du dig senast? – på jobbet gick jag in en pallyft och höll på att ramla ihop i tre sek pga smärtan var outhärdlig i tån.

41. Någon du vill träffa? – Filip och Fredrik? Har streckkollat allt dem gjort (som jag inte redan sett) det senaste och dem är så mysiga. och roliga. och bäst.

42. När grät du senast? - igår kom det fan en tår när jag cyklade hem i snön pga mådde så dåligt. Sen även när pappa bad mig gå ut ur köket pga han tyckte jag var i vägen? Kan tillägga att han sa det snällt, bästa feber ändå.

43. Sminkar du dig varje dag? – verkligen INTE.

44. Vem är du mest lik, mamma eller pappa? – Alltid fått höra att jag är lika pappa, aldrig insett det förrän nu när jag blivit lite äldre. Är i en period när jag tycker att jag själv är så lik att jag nästan får panik? Är också livrädd att det ska bli ännu mer likt med åren (sorry pappa).

45. Är du helsvensk? – båda mina föräldrar är svenska ja

47. En artist du inte gillar? – hatar typ sean banan

48. En artist du gillar? – att man får ångest över denna frågan? herregud. The Weeknd

49. Vad är det bästa som hänt dig? – tagit studenten kanske? fått tillbaka min frihet!

50. Vad vill du bli när du blir äldre? – nöjd med tillvaron, en fantastisk förälder, en lycklig fru osv osv


Likes

Comments


In the darkness before the dawn
In the swirling of the storm
When I'm rolling with the punches, and hope is gone
Leave a light, a light on

Millions of miles from home
In the swirling, swimming on
When I'm rolling with the thunder but bleed from thorns
Leave a light, a light on
Leave a light, a light on

Leave a light, a light on
Leave a light, a light on

In the darkness before the dawn
In the darkness before the dawn
Leave a light, a light on
Leave a light, a light on


Likes

Comments

//vad som spelas just nu, älskar (!!) get low så mycket.


Likes

Comments

"saknar du mig än?"


nej, eller lite, eller vet inte? vadå saknar du mig?


Likes

Comments


I "Albert park" i Melbourne ligger det en sjö som är perfekt för att gå eller springa runt. Jag hade snörat på mig joggingskorna och var inne i ett bra tempo till min lista med fina låtar på telefonen. Tycker det kan vara befriande att träna till lugn musik ibland eftersom jag ofta då tappar omdömet om vad jag gör och bara lever mig in i melodin.

Det var en varm sommarkväll, solen var påväg att gå ner snart. Himlen var rosa. Låt efter låt spelades och jag kom lixom bara djupare och djupare in i mig själv. Jag var inte medveten om att jag vilken minut som helst skulle komma att kvävas av allt vad musiken satte i liv igen.

Coldplays "fix you" älskar väl alla, även jag. Kanske den ända låten jag fortfarande blir knäsvag för trotts att den är både sönderspelad och alldeles för missbrukad i många sammanhang. Det vackraste och absolut starkaste kommer ungefär in i halva låten när det instrumentala tar fart med trummor. Det var likadant denna gången, sekunderna fyllde hela mitt bröst med känslor och plötsligt blev det så uppenbart allt.

"Tear stream, down on your face. When you loose something you can not replace" sjunger Chris Martin. Och där var dem, tårarna som så länge gömt sig där inne någonstans. Jag sökte med blicken efter ett ställe att sätta mig på. Jag hittade en bänk med utsikt över sjön. Man såg hur nattlivet från Melbournes innerstad började vakna till liv och dem upplysta skyskraporna såg så otroligt mäktiga ut där i sin magi under den nu svarta himlen.

Varför var jag så ledsen nu? Hade jag förlorat oss på riktigt? Var det det jag förstod nu? Jag satt på en bänk i Melbourne, denna varma sommarkvällen med "fix you" på repeat och undrade vad fan jag hållit på med alla år. Allt hade inte alltid varit ditt eller ert fel. Det fanns utrymme för att se att jag också hjälpt till, även om jag inte vill klandra mig själv. Gråten hade övergått till djupare och grövre snyftningar. En man och en kvinna gick förbi med en hund. "Hey girl, are you okey over there?!"

"Im alright, i'll promise, thanks" svarade jag. Och dem verkade tro på det, dem gav mig en menande blick och fortsatte. Fina människor finns. Jag hade aldrig hanterat det såhär, bara suttit ner, släppt ut allting och tänkt efter med perspektiv och förståelse. Ofta ledde det bara till att jag var arg, hela tiden så arg på allt. Eller ledsen, fast mer med en sorg som satt längre in, på djupet. Varför var jag aldrig tillräcklig? Eller var jag det? Det hade slitit mig isär sen alltid.

"Tears stream, down on your face, i'll promise you i will learn from the misstakes". Jag önskade alltid att du skulle vakna upp och förstå det, och kanske till och med ordagrant säga att du skulle lära av dina misstag. Det var allt jag någonsin begärde, men allt jag någonsin aldrig fick. Fina du, som jag älskar med varje cell i kroppen, men som jag förorat så många minnen med.

Jag grät över alla smällar jag behövt ta, men som jag aldrig visade kändes. Jag grät över att jag varit så feg, och för att du alltid varit för stolt. Jag grät av ilska och över hur du fått mig att tänka och känna till den största delen. Jag grät över allt du någonsin kallat mig för, och över hur du alltid tog mig förgivet. Jag grät över rädsla och besvikelse. Jag grät över alla andra gånger jag gråtit över missnöje och misslyckande. Jag grät över allt som gått förlorat och över att jag alltid älskat dig, och du alltid älskat mig.

Efter jag vet inte hur lång tid, kan varit tio minuter, men skulle gissa på närmare en timme var det slut. Tom på känslor, tom på tankar, tom på ord. Jag började gå tillbaka mot Amandas lägenhet, lättad över att jag kanske tagit första steget mot att gå vidare. Jag skulle ta mig ur allting, och jag hade fyllts med en sån extrem känsla av ånger över allt jag aldrig kämpat över. Jag kände mig mer modig än någonsin.

Så kom igen, fixa mig nu. Jag har längtat hela livet.

Fixa oss, fixa allt, jag väntar hela tiden.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

detta är konst ändå. så jävla fint.

Likes

Comments

från januari 2015;

"Det är början på vår, kanske en av de första varma dagarna. Det är söndag, vår dag. Förut förknippade jag dem med ångest, men nu när jag hade dig så var dem de bästa på veckorna. Du sover än och solen letar sig igenom gardinerna. Jag hade öppnat fönstret, en frisk vindpust fyllde rummet. Det var skönt, luktade som i början på vår. Och där ligger han som jag äntligen vunnit, där ligger han som ser ut som himlen. Vi var fortfarande nya i det här, att bara ha varandra. När jag såg på dig kunde jag ibland inte förstå att det var sant, att vi faktiskt hade hamnat där vi gjorde. Det fyllde hela mitt bröst av bara tanken på att du kände likadant.

Igår var vi ute och festade. Jag hade sett dig ibland folkvimlet i den välfyllda lokalen. Du stod med dina vänner och var i hög grad med att berätta en historia. Jag iakttog dina exalterade ögon och ditt överdrivna kroppsspråk. Jag såg hur alla skrattade åt dig, och ni skålade tillsammans. Din blick mötte min och det kändes som på film, tiden stannade en sekund innan du blinkade till och vinkade dit mig. Första gången hade du presenterat mig för alla dem som till och med du såg upp till. Jag var nu mera någon för dig, och du ville att dem skulle veta det.

Igår hade varit en perfekt kväll. Lite för fulla, lite för uppe i varv, som vanligt, du och jag. Vi hade suttit uppe på balkongen och bara pratat om allt och inget när vi kommit hem, du och jag. Allt från djupaste tanke till babbel om sånt som inte betydde ett dugg, du och jag.

Innan du somnade målade du upp en bild i huvudet på mig. Vi låg i sängen tätt intill varandra bland massa kuddar och täcken. Du berättade för mig att detta skulle bli vår sommar, du pratade om någon båttur, Danmark och någon dagsfylla. Det spelade inte så stor roll för mig egentligen, jag brydde mig bara om att du från och med nu räknade med mig. Att du behövde mig.

Du drog mig tätt intill dig, söndagmorgon, en av de första vårdagarna. "ligg inte så långt ifrån mig hjärtat".


Likes

Comments

för att falla för just dig skulle kännas alldeles för overkligt,
också för att jag bestämt mig för att det var fel tidpunkt.
så jag sa till mig själv att det aldrig fick hända,
och egentligen gjorde det ju aldrig det.

jag visste att det inte skulle gå för någon av oss,
en överenskommelse mellan fyra ögon som inte kunde se något annat.
du är fortfarande helt oförstörd,
och vi sa aldrig något mer än

jag fick påminna mig själv om att inte tänka så,
och jag skenade aldrig iväg på riktigt.
för du bleknar mer och mer,
även om du är i huvudet på mig varje dag.

du kommer aldrig får veta,
att jag innerst inne brydde mig om hur det blev,
eller att jag blev varm när du log,
eller att jag undrade om det bara var jag.

för jag kände hur ditt hjärta rusade iväg,
när jag böjde mig fram för att kyssa dig,
inte bara första gången,
och du strök handen igenom mitt hår.

kanske är det finare som en vision,
kanske är hela saken med oss att reflektera och undra.
det kanske hade kunnat bli bra,
kanske var det inte meningen att vi inte fick mer tid.

Likes

Comments

godmorgon till ännu en frostig dag med sol. med god frukost innan jobb till sex ikväll. med the lumineers nya album som fyller hela huset. och med en outhärdlig längtan till värmen om tre veckor. 


Likes

Comments

Displayen visar "vad gör du?" från min allra bästa vän tjugo över elva. "Halvsover, själv?" skriver jag tillbaka, fast jag hade hunnit somna på riktigt. En vanligt skitig måndagskväll hade hon inte skrivit så om hon inte ville något speciellt, eller var ledsen. Jag chansade på att hon var ledsen, hennes pojkvän hade ändå precis åkt till Frankrike och dem skulle inte ses förrän om tre månader igen. "Vill du ta en cigg? Har precis städat pappas jobb så åker ändå förbi dig påvägen hem". Absolut. Utanför huset står Linnea, inte ledsen som jag hade trott utan snarare med ett leende på läpparna. Andas ut, hatar när hon är ledsen. Självklart för att man aldrig vill se sina bästa vänner må dåligt, men också för att jag alltid är hjälplös och inte vet vad jag ska göra när det är hon. Just för att det alltid känns som att hon har koll på läget när det är jag som behöver henne, just för att hon alltid vet vad som behövs göras eller sägas.

När vi bodde på farmen i Australien var det bara vi två. Tack och lov hade jag henne, aldrig hade jag klarat allt det där ensam. Under en period i slutet hade jag det jobbigt, jag ville bara ge upp allting och försvinna, jag kände att det inte fanns någonting att kämpa för längre.

Jag hade aldrig ens berättat det för någon, vad som egentligen hände, eller händer. Såklart var det stort för mig att ens nämna. Men hon gjorde alltid det så okomplicerat, och förstorade aldrig någonting. Att gråta inför människor är inte min specialité heller precis, men jag vet att jag kan göra det inför henne. Det hjälpte mig otroligt att får höra att det är okej att vara arg, att jag får vara ledsen, men framförallt att det inte är mitt fel eller ansvar. Jag får göra som jag vill med henne, prata, skratta, skrika eller bara vara tyst. Till och med då får jag tröst, bara genom hennes simpla ord och menade blickar.

Är så tacksam över att jag har någon som jag alltid får vara mig själv till fullo med, att jag aldrig behöver hålla något tillbaka utan bara säga precis det som cirkulerar i huvudet på mig. För ofta, kanske till och med utan att tänka på det håller jag tillbaka, ibland utan anledning, ibland kanske det finns någon liten baktanke.

Vi står under taket på min garageuppfart och röker andra cigaretten i rad. Vi hade som vanligt för mycket att prata om, även om vi egentligen inte borde ha det så ofta som vi umgås. Vi analyserar och reflekterar över våra vardagsproblem, och skrattar åt hur patetiska vi är i vissa tillfällen. När vi inser att vi pratat om ica och juice i tjugo minuter förlägne är det hög tid för hon att åka igen. "Herregud" som vi brukar säga om oss själva i en utandning som alltid är följt av ett skratt. Humle och Dumle som vi kallar oss när vi förlöjligar oss själva eller drar sura skämt som bara vi förstår.. Ja, vad ska man annars ha sin bästa vän till?

Likes

Comments

Okej, så att ta studenten kanske är något av det bästa jag gjort. Och då menar jag inte att stå på det gungande flaket och dansa tills benen gav vika och halsen gett upp för längesen pågrund av allt skrikande. Jag menar inte att fixa sig i timmar för att sedan gå balen med en av mina bästa vänner eller att köra all in för att vinna skattjakten. För allt det var fantastiskt, absolut. Minnen jag kommer bära med mig hela livet och se tillbaka på med ett leende.

Men det är inte det jag menar med att ta studenten var en av det bästa sakerna som hänt mig. Utan det var mer vad som hände precis efter. Jag har aldrig känt mig så fri, eller så obekymrad, så lätt eller bara avslappnad. Som om en klump bara lyfte och försvann, jag hade ingenting som vilade på mina axlar hela tiden. Allt var över, äntligen var allt över. Och jag hade klarat mig igenom det, hur är helt omöjligt att svara på, men jag gjorde det.

Skolan var aldrig min grej, även om många inte vill tro på det. Inte för fem jävla öre var det min grej. Det hade aldrig någonting att göra med klassen, lärarna, eller miljön. Och egentligen inte ämnena heller. (Hur låter detta då?) Ni som alltid haft lätt för hela biten fattar säkert ingenting nu. Men för oss som aldrig var hemma i klassrummen, för oss som alltid satt stirrandes ut genom fönstren i tankar som rörde exakt allt annat förutom det som läraren hade genomgång i, för oss som aldrig räckte upp handen för att få hjälp. Egentligen inte med någon närmare baktanke, utan man orkade helt enkelt bara inte, det var för ointressant, kändes inte värt att lägga ner tid på. För oss som aldrig hade en chans eftersom det redan var försent från början. Det var jobbigt att behöva vara där varje dag, det var påfrestande att känna sig oduglig hela tiden. Eller att mäta sig med andra även fast man visste att man inte var i närheten.

Äntligen hade jag gjort allt jag var tvungen att göra, nu kunde jag börja leva mitt eget liv så som jag ville. Och allt var så lätt, jag hade en plan och det var att åka till Australien. Jag jobbade hela sommaren samtidigt som jag lyckades njuta av allt så gott som det bara gick. Sedan kom hösten och då jobbade jag ständigt, nästan dag som natt för att tjäna ihop så mycket som bara möjligt.

Dagen kom och vi flög tvärs hela världen för att vara med om våran livs resa än så länge, och det var vi. Detta var allt, detta var det jag hade kämpat för ända sedan studenten och nu var jag där och levde min dröm. Det var precis så bra som jag föreställt mig och jag levde till fullo på alla sätt. Men alla drömmar ska väl någonstans ta slut?

Att åka hem kändes okej, och att vara hemma igen känns fortfarande okej, för det är inte alls samma sak längre. Och kanske är det för att jag vet att jag bara är hemma och mellanlandar innan jag ska på nästa äventyr. Jag längtar mer än allt tills vi åker, denna gången blir det Asien med nästan hela ligan av mina bästa vänner. Samtidigt är jag nästan rädd för att åka, för då måste jag åter igen komma hem.

Jag tänker mycket på framtiden i perioder, vrider och vränger. Försöker komma på eller plocka bort saker jag har på min lista över vad jag ska göra med livet. Jag har ju inte längre en långsiktig plan eller något mål eller liknande, just nu. Det stressar mig, eftersom det känns som om jag spiller tid. Och jag kan verkligen ändra uppfattning om vad jag känner från minut till minut. Att veta att jag har hela mitt liv framför mig, och att jag kan göra precis vad jag vill med det är en otroligt kittlande känsla. Samtidigt som det är extremt skrämmande. Det krävs så mycket för att lyckas. (Fast vad är att "lyckas"?)

Särskilt när jag är som jag är, en "allt eller inget person". Antingen vill jag ha allt, eller så bryr jag mig inte alls. Klart man går runt dagligen och föreställer sig själv i olika miljöer med olika människor. Klart jag har drömmar och visioner om hur jag önskar allt ska bli, eller vem jag ska bli. Vem har inte?

Men om jag ska vara lite realistisk nu då. För det första skall man komma på vad det är man vill syssla med. Hur kommer man på det när man inte riktigt känner att man hittat sitt kall än? Eller inte har någonting man är lite bättre på än andra? Om det är något jag har problem med alltid så är det beslutsångest, hur ska jag då kunna bestämma vad jag ska sysselsätta mig med i flera år framöver? Samtidigt känner jag att herregud, om jag inte gillar vad jag gör, då är det väl egentligen bara att byta?

Sen om jag ska fortsätta vara realistiskt kommer mitt största problem, den största ångesten. Att jag antagligen kommer tvingas behöva gå tillbaka till skolan igen. Jag har inga bra betyg jag kan söka in på om jag skulle vilja det. Jag måste alltså sätta mig vid en bänk igen och plugga upp dem? Jag måste alltså ha lektioner med genomgångar, göra uppgifter igen, lära mig allting ännu en gång. Jag får panik av tanken ena sekunden. Samtidigt som jag ändå känner att det finns massvis med hopp, klart man kan lyckas utan att plugga igen, klart man kan hitta något man älskar utan höga betyg, att lyckas är väl inte samma sak i allas ögon.

Ja jag har tänker mycket, hela tiden i olika banor som ni hör. (Detta är bara en stor röra med massa babbel jag vet). Spontant tror jag inte heller att jag är 7-16 typen som inte ser något fint i vardagen och lever för helgen. Jag tror inte heller att jag kommer kunna ha samma jobb i resten av livet, inte ens om jag trivs. (Det måste man väl inte?) Jag vet redan nu också att jag inte vill spendera flera års tid på någonting jag går in för halvhjärtat? Som sagt är jag en "allt eller inget" person, vill jag något, så kommer jag gå in med hela hjärtat för det.

Samtidigt mitt i alla frågor, ångest och förvirring så känner jag ändå att det är lugnt. Varför ska jag ha panik? Egentligen? Jag är 20 år, fyller 21. Är det ens en ålder? Vem har sagt att man måste bli något nu? Livet tar väl inte slut för att man blir 30? 40? 50? Inte mitt i allafall, jag vägrar leva så.

Men det jag tror man behöver fråga sig själv är vad jag anser är att lyckas, eller att vara tillfredsställd med tillvaron. Är det att jobba hela tiden för någonting man brinner för, om man har en dröm? Är det att bara jobba lite och lägga tiden på annat i livet? Är det att trivas helt okej men lönen är fantastisk? Ingen aning, antagligen ingen av dem alternativen, sådant kommer man på med vägen.

Egentligen känner jag att jag vill få ut så mycket som möjligt av livet, jag vill prova saker jag älskar, jag vill prova saker som jag kanske kommer att hata, man lär sig hela tiden eller hur? Jag vill inte tänka på alla normer och regler som skapar obehag. Jag är fast besluten om att jag kommer göra vad som faller mig in och hittar jag något jag vill kommer jag kämpa. Vare sig det innebär nästa resmål, nästa prova på plan eller om jag nu bestämmer mig för att plugga. Det finns för mycket som väntar på en, jag är redo att ta allt med storm. För som sagt, att veta att man har allting framför sig är en kittlande känsla. Och det är jag som bestämmer, jag som styr.

Klart man får ångestryck, jag kommer få panik hundra gånger till på vägen. När tankar, ideér och känslor bara exploderar åt alla håll i skallen på en. Men det är väl okej, det är ju så det är. Jag kommer hinna ändra mig hela livet, men varför reflektera så mycket över det egentligen? Då får det väl vara så, jag kanske kommer byta väg ända tills jag pensionerar mig, det gör väl inget?

Jag hoppas jag fortsätter att tänka så. Det är inte ett val som ska avgöras här och nu. Livet är ju det som händer nu, sen, hela tiden. Jag ska sluta tänka att det bara passerar framför ögonen på mig när jag bara sitter här "och inte gör ett skit", för det gör jag, hela tiden. Sluta ha så stora krav.

Men i nuet vill jag bara fortsätta leka och njuta, för jag är egentligen nöjd med tillvaron och jag åker till Asien om mindre än en månad. Det är ju inte så farligt heller.





Likes

Comments